av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
lör, 2016-02-06 - 05:36

nu när livet är fyllt av vardagar och vanligheter igen. Läser för att jag fascineras av verkligheten, den verklighet som i det levande livet döljs och skyls över av de bilder och berättelser vi väljer att visa varandra. Kan kännas som att vi (delvis) lever i en kollektiv lögn.... Men även för de som är fångade, eller på väg att trassla in sig i alkoholens garn innehåller livet så mycket mer än så - och det är väl det, den acceptabla fasaden, vi pratar om i lunchrummen och på fikastunderna. Även bekymmer och svårigheter med det s.k livspusslet, barn, släktingar, skola, pengar mm, mm kan passa in där men alkoholproblem talas det tyst om.... trots att de är så vanliga. Skammen är monumental! För att bryta tystnaden och tabut behövs många modiga män och kvinnor som har modet att dela med sig.

I 'samtalen' här, anhöriga emellan återkommer funderingarna om alkoholisten vs den unika människan. Den frågan jag själv kämpade så mycket med.... och höll fast vid att varje människa är unik och människan är mer än sin sjukdom. Det tror jag fortfarande ... Men.... ju längre mannen i mitt liv är nykter desto starkare blir insikten om hur stark sjukdomen alkoholism är och hur den förändrade och 'tog över' honom. Min respekt för alkoholen bara växer. Jag förde långa dialoger här där jag ältade orsaker, förståelse och 'försvar' som jag idag har lagt ner - utan att förändra min mänskosyn. Alla människor är unika, vi har olika personlighet, olika uppväxtvillkor och bakgrund, olika jobb, glädjeämnen, utmaningar och stötestenar. Men idag, idag ser mina ögon hur alkoholen, när den tagit herraväldet, lägger sig som ett nät över allt detta och tar makten över människans både värderingar och fria vilja.

Jag läser 'samma' berättelser här gång på gång... och möter samma reaktioner. Under min tidiga tid här var jag den som förklarade-försvarade, sen fanns en tid då jag förtvivlat ville att min insikt skulle nå fram och bli andras insikt.... Nu tänker jag närmast att alla måste gå sin egen väg, göra sina egna erfarenhete. Som jag gjort mina. Och ibland ber jag till den högre makten att inte låta priset bli för högt. Åtminstone inte för barnen. Barnen som tidigt lär sig tiga... alldeles omedvetna om att det sker, när det sker.... Jag har betalt ett (för) högt pris för min fars alkoholism och min mors medberoende.

Jag skriver ur hjärtat och jag skriver till mig. Jag skriver också med huvudet, med klara tankar. All den kunskap jag fått här och läst mig till de senaste åren, kunskapen om alkoholens förödande verkningar på våra liv. De som döljs under vardagspratets lager. Under de urstarka samhälls- och umgängesnormerna. Bakom enorma ekonomiska intressen. Allt det som vi betalar ett så högt pris för...

Mer kunskap till folket. Mer mod. Mer öppenhet. Ja, mycket mer öppenhet!
Från hjärtat / mt

anonyMu
lör, 2016-02-06 - 19:16

Mulletanten, kloka, varma och engagerade ord - som vanligt. Tack för att du finns! <3

etanoldrift
sön, 2016-02-07 - 11:21

Du sätter ord på mina tankar kloka mulletant!
Ja, jag trodde också att min "alkoholist" var annorlunda.. Jag trodde också, att bara jag fick honom att inse, så skulle han ta tag i det..
Ja till slut trodde jag att ett ultimatum skulle lösa problemen. Speciellt sedan jag stod fast vid det (här förekommer inget snack utan verkstad..)
Istället var det jag som blev beskylld för att ge upp för lätt, inte ha tålamod, inte stötta tillräckligt..
Mitt svar blev helt enkelt: Nej, jag orkar inte med den här djävulsdansen längre! Ni får tycka vad ni vill, det är något bara ni kan bestämma över..
Jag orkar inte ge några löften som inte känns som de kommer från hjärtat (och som jag inte är säker på att kunna hålla) om fortsatt samvaro, äktenskap OM han skulle besluta sig för att "dra ner" eller bli nykter..
Det blev en sorts förhandling, där jag på något sätt såg att oddsen definitivt inte var till min favör och att jag skulle tvingas lägga mer i potten för egen del, än vad som syntes från början och ändå riskera att förlora alltihop..
Det fanns nämligen inga tidsgränser angivna, vare sig för nykterhet eller någon form av påbörjad behandling.. Bara ett ett självömkande uttalande, att skulle jag ändå flytta, så var det ju ingen idé att tänka på överhuvudtaget..
Ja, jag kanske minimerade mina förluster.. Men för mig är det en stor vinst!
Livet blev inte alltid enklare, men ändå på något sätt lättare för varje dag :-)
Önskar dig och din mullegubbe en underbar helg! /e

mulletant
mån, 2016-02-08 - 05:38

som om du gjorde alldeles rätt val! Inga tidsgränser, ingen påbörjad behandling, fortsatt självömkan.... låter alltför bekant... Lite ommöblering inom den välbekanta boxen och det förändrar ingenting. När jag läser (nu 'läser' jag och inte 'hör' som med dig nyss) här och ser att 'han' (oftast han) lovar att dra ner i en eller annan form så vill jag egentligen bara skrika att 'det kommer inte att fungera'. Det var människor (tack Adde, Lelas, Mie) som skrev det till mig när jag var 'där' men jag måste göra min egen erfarenhet. Och möjligen lyckas det för någon att balansera upp ett missbruk.
Med mullegubben genomlevde jag de där tomma löftena, som åtminstone ibland säkert betydde nåt i stunden, under en period av ca 5 år. I slutet av den perioden upplevde jag att hans alkoholproblem eskalerade och utförsbacken blev mera brant. Dock, när han insåg att jag menade allvar gjorde han stora och tydliga förändringar, efter återfallet ett drygt år senare gick han till AA och det var då den genuina förändringen visade sig. Jag ser allt tydligare i backspegeln.

När det gäller en missbrukares förändring tror jag verkligen att den unika personen bakom sjukdomen/missbruket har stor betydelse.

Och ja, etanolen, vi har haft en fin helg med ovanliga och väldigt trevliga aktiviteter!
Ha det bra du också! / mt

Leverjag
mån, 2016-02-08 - 08:48

Fint att få läsa dina rader. Ja, tänk om man kunde börja prata om det här i skola, på jobbet, i vården. Varför är det så tyst om denna vanligt förekommande sjukdom som förstör för så många familjer. Jag blir arg när jag tänker på det. Andra droger är så farliga men alkohol är för heligt. Reklam och bjudningar till höger och vänster. Barn som lär sig att när man umgås då måste man dricka nervgift. Så mycket dubbelmoral i detta land... Och tystnad om det som är viktigt!

Vad roligt med annorlunda aktiviteter. :-) blir nyfiken.
Kram ?

etanoldrift
mån, 2016-02-08 - 14:18

Ja, mt, vi måste göra våra egna erfarenheter.. Vi har tusen skäl, men vi behöver den där sista extra knuffen för att kunna rättfärdiga vårt handlande inför oss själv ;-)
För mig handlade det om min egen personliga heder. Ett tydligt draget streck, en gräns.. Och lättnaden (för inom mig var det ändå en lättnad att ha fått som ett "tecken")
Nej , det blir sällan som vi tänkt oss, men jag har upptäckt att vi alltid får det vi ber om ;-) Så numera är jag väldigt försiktig och specifik när jag ber om nåt...
För svar på våra böner får vi, fast inte riktigt som vi själva "tänkt ut" eller tror är det bästa..
Ja, jag har fortsatt att fördjupa mig i komplementärmedicin (för mitt eget höga nöjes skull) och i den nya (som egentligen är gammal) andligheten.. Intuitionen har jag ju med mig från början..
Till våren blir det ett fördjupat jobb i att använda pekare om inte kroppen hindrar ;-) (men då kommer det säkert något annat roligare istället)
Det är ju så mycket jag vill göra, förutom att skriva.. Det har också dykt upp nya människor runtomkring mig som har liknande erfarenheter och tar man väl bladet från munnen så visar det sig att vi gått igenom ungerfär samma saker.. (tänk vad mycket kunskap vi besitter tillsammans!)
Kramar och önskan om en skön vecka! /e

mulletant
fre, 2016-03-11 - 14:45

Behovet har avtagit och jag kommer in i andra sammanhang. Kikar in här gör jag ändå sgs dagligen och ser generationerna avlösa varandra. Gläds åt Ebba, Muränan, Sisyfos och LenaNyman som numera känns som gamla bekanta. För att inte tala om aeromangus som är värd all respekt!
Det slår mig nu att alla de finns på forumets 'andra sida' - inte bland oss läsande och skrivande anhöriga. Jag kan uppleva det så att intensiteten är högre där. Har tänkt ofta och mycket på att många anhöriga försvinner härifrån... för kortare eller längre perioder och ibland för gott. Tänker att många är så trötta och uttömda på kraft att inte orken finns att skriva. Kanske jag har helt fel.
Jag kan uppleva den där tröttheten också på Al-Anon, även självförakt och nedsättande uttalande om sig själv. Åh vad jag skulle unna och önska alla att hitta ingången till det genuina självhjälpsarbetet, att förmå sig släppa taget om missbrukaren och ägna sig åt sitt eget liv. Stigsdotter skrev så fint om det.
Mitt liv är lugnt och gott. En period fanns en spänning i luften, en trötthet efter en intensiv arbetsperiod. Då sökte sig maken mer aktivt till AA. Det kändes enkelt och tryggt. Vi vet båda att farorna finns men att man kan ta makten över dem.
Allt gott inför helgen till dig som läser / mt

PP
lör, 2016-03-12 - 10:10

Funderar på dina tankar och paralleller och skillnader mellan beroende och medberoende. Den största är kanske att den som har eller har haft ett beroende alltid lever vidare med sig själv? Oavsett om vi tillfrisknar eller inte?
Lyckas vi bryta och lever allt längre i nykterheten så kommer det säkert för alla faser där vi påminns, riskerar att falla tillbaka, eller har tankar om oss själva och vår situation vi behöver bearbeta. Lyckas vi med vår avhållsamhet kan det leda till en livslång förändring som ger ett meningsfullt och bra liv.
I de fall det finns en medberoende vid vår sida så bidrar vi då kanske till att skapa det nya förtroende som gör att läkande hos våra nära är möjligt?

Den medberoende har (om vi bidrar med att uppfylla våra löften den "chansen", att vi faktiskt beslutar oss för en permanent förändring. Vidare har den medberoende två andra möjligheter att ta för att komma ur den svåra situation de befinner sig i. 1. Bryta med missbrukaren, flytta och klippa. Lyckas med den otroligt svåra saken att fokusera på sig själv istället för missbrukaren. Den sista varianten är säkert den svåraste, och förlänger säkert bara lidandet.

Med detta menar jag inte att det skulle vara lättare att vara missbrukare än medberoende. Mer att missbrukaren finns i en själv, och det är en livslång process för oss alla. det kanske kan vara en anledning till att fler "på andra sidan" hänger kvar längre än bland de medberoende.
Märker på mig själv att jag har en tendens att hänga kvar även om behovet varierar allt eftersom processen fortgår.

Trevlig helg till dig med MT

//PP

mulletant
lör, 2016-03-12 - 17:16

Så värdefullt att få dela med andra som hunnit långt på den 'nya' vägen. Jag, och även Mullegubben, tänker väldigt lika som du om skillnaden i att göra sig fri. Jag känner igen mig i det du skriver. Att välja bort, göra sig fri från alkohol är en process i en själv (även om andra berörs) medan förutsättningen för medberoende ju är knutet till relationen till en annan. Det handlar om så komplexa mönster.... Iofs handlar missbruket också om komplexa mönster men det är i alla fall EN tydlig sak att välja bort. Medberoendet är så svårt att se och urskilja, inte minst från kärlek och medmänsklighet. Ju längre jag lever i det nyktra sammanhanget ser och förstår jag mina medberoendemönster i nytt ljus. Jag ser också beteenden som jag kan likställa med medberoende i sammanhang som inte alls har med alkohol att göra.
Tack igen och allt gott / mt

mulletant
fre, 2016-03-25 - 07:26

i tystnad med morgonkaffet. Den dubbla verkligheten som så många lever i tränger sig på när jag läser på forum, särskilt på anhörigsidan. Jag tittar ut genom fönstret, regnet strilar över en grå värld, över husen och trädgårdarna. Vad döljer sig där bakom fasaderna? Vilka kvinnor och män döljer sig bakom våra nicknames här på forum? Vilka av er har jag mött?

En del av er har jag mött med 'riktiga' namn i det verkliga livet. Vanliga, härliga människor. En del av er kan jag enkelt nå för att dela en tanke, byta en kommentar. Det betyder mycket!

Några nykomlingar mötte jag idag på anhörigsidan, kvinnor som levt åratal i missbrukets skugga samtidigt som ni lagt energi på att upprätthålla fasaden och göra allt, eller vad ni förmår, för att mannen ska ha det så bra att han kan avstå från att dricka. Aeromagnus som är förtrogen med alkoholistens fångenskap försöker tala om att det inte kommer att fungera....

Åh, nu känner jag det som om jag skriver hårda ord. Kanske att jag inte publicerar detta.... eller kanske. På de andra tre sidorna skriver kvinnor och män, delar sin förtvivlan, stöttar och uppmuntrar varandra. På anhörigsidan nästan uteslutande kvinnor och mönstret så lika, tröttheten, vanmakten så djup. Oftast. Inte alltid men dock.... Mönstret känns igen från AlAnon. Jag tänker att detta måste vara en kvinnofråga av stora mått som i det stora hela är undanskymd bakom de vackra bilderna. Både missbruket och medberoendet. Jag vet inte vad de anhöriga männen gör.... Ett litet fåtal har skymtat förbi och min bild är att de inte är lika insnärjda i ansvar och kanske (troligen) inte heller ekonomiskt.

Det är tufft att bryta upp och börja ett nytt liv... För mig blev det inte så men jag tänker på hur det kunde ha blivit. (Eller jo, visst bröt jag upp, efter flera år av tankar och planer och lägenhetsspaningar gick jag, akut och förvirrat men glasklart. Sen återvände jag och orkade hålla fast vid vad jag behövde och krävde för att börja om... ) Det jag vet är hur alkoholen verkligen förändrade min man, jag ser det tydligare idag efter snart fyra års total nykterhet, än jag gjorde i den långsamma förändringsprocessen utför. Förutom att jag känner igen den härliga man jag en gång blev kär i har vi tolvstegens riktlinjer som är ett stöd i att leva klokt och rätt för att bevara sinnesro.

Det har varit en lång resa som pågår än. Jag funderar nu och då på varför jag ännu läser, och ibland skriver, här. Kanske för att påminna mig, kanske för att det är som i AA att man hjälper sig själv genom att försöka hjälpa andra. Jag får aldrig veta hur jag skulle ha skrivit här innan jag gick för då hade jag inte ännu hittat hit. Och, haha, nu minns jag att jag först tänkte att forum kunde bli ett stöd för maken - jag 'erbjöd' honom det men det var under de vita krogarnas tid och min anpasslighetstid.... av det blev intet men småningom AA som har betytt mycket.

Starkt, starkt kan jag känna anhörigas vanmakt när jag läser här. Lika starkt kampen på den andra sidan. Jag får påminna mig om att känslorna jag känner är mina egna, att det är mig jag kan ta hand om och att alla måste göra sina egna val och sin egen livsresa. Av min egen erfarenhet vet jag att uppbrott är möjligt, förändring är möjlig - även efter åratals missbruk, lögner, svek och i eskalerande spiral utför... Av egen erfarenhet vet jag att det är ett stort arbete att lära sig känna sig själv och att det krävs mod att gå emot sina invanda mönster. Många gånger krävs mycket mod. Stort mod.

Just nu kom jag ihåg en dikt som jag delat här förr.... delat med vänner som blivit nära och kära, idag fria människor, starka och vackra. Postar först och korrigerar sen också det är lärdom av erfarenhet....såja, här kommer dikten

Instruktion för flygrädda

För att kunna flyga
måste det hårda skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå längst ut på strået,
även om det böjer sig och svindeln
kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara något större än rädslan
Och en gynnsam vind råda.

Margareta Ekström

Jag vill önska dig som läser en härlig påskhelg med stor glädje! / mt

Tillägg: Som alltid när jag skrivit ur mig mina funderingar kommer känslan av frihet, lätthet och glädje... Jag kände det starkt när jag slängde iväg gratulationer till LenaNymans ett-års-dag och ett gäng Påskpussar till alla vännerna där, hela gänget! Att ha den här platsen för mina tanke- och känslovindlingar betyder mycket för mig. Förresten tror jag att Stigsdotter, Dompa, Kalla och alla vi andra som delat så mycket här och kommit varandra nära kommer att mötas i evigheten. Hur skulle det annars vara??? :))) Påskpussar till er alla!

mulletant
tis, 2016-04-05 - 18:12

Följer med forum mer och mindre regelbundet, läser en del men långtifrån allt. Tänker ibland på hur mycket tid forumet fick ta under den långa period i mitt liv det var min livlina och min trygghet. Jag läste och skrev, nätter och dagar parallellt med ett krävande arbete. Jag tvekade aldrig då, kände så starkt att forumgemenskapen var en nödvändighet för mitt tillfrisknande. Tänker med värme och tacksamhet på alla jag mött här och som hjälpt mig på olika sätt, med stöd, med klargöranden, ögonöppnare, tröst och generöst delande av egna erfarenheter, framsteg och tillkortakommanden. Den långa tiden vi möttes i Filosofiska rummet (en tråd här) och delade gemenskap. Så många jag har att tacka för så mycket.

Mitt liv är så gott idag.... Ja, jag vet jag har sagt det förr. Så obeskrivligt tacksam jag är över att min man valde nykterheten, gjorde den till sin egen och har orkat hålla fast vid ett nyktert liv. För tio år sen var jag i det första skedet av insikt om hans alkoholism, för fem år sen i skedet med vita knogar och först i backspegeln kan jag se hur alkoholismen påverkade vårt och mitt liv. Jag kan också, som andra här, känna desperation över dem som lever i missbrukets skugga med i mina ögon orealistiska förhoppningar. Vägen till insikt om maktlösheten mot alkoholen är lång för de flesta. Och önskan/ viljan att tro på förändring genom kärlek och förnuft är stark.

Varför skriver jag ännu? Mycket för min egen skull, för mig är skrivandet en skapande process, en väg till insikt och klarhet. Dock har det haft, och har, betydelse att orden har en riktning till något mer än mitt eget dokument (i brist på skrivbok:) Jag vill tro att det har betydelse att det finns olika berättelser här. Min berättelse är just idag 'lycklig' - en slags parallell till aeromagnus, Berra och Ebba, exempel på människor som valt bort alkoholen och lever kvar i relationer. Det finns många fler.

Jag vill säga att det finns hopp! Det är möjligt att ta makten över sitt liv. Att förändra. Det är ingen enkel sak och i en relation handlar det om två människors förändring (minst), båda måste vilja, båda måste våga... Båda måste hålla ut.

Tack för denna plats och tack för att ni värnar om anonymiteten. Tack också för att ni öppnar en väg via admin att få kontakt. Jag har på kringelikrokvägar hittat fram till en del forumvänner. Jag tycker om att ha närmare kontaktvägar och en identitet men anonymiteten har också ett stort värde i sig. Att mötas utan alla yttre ramar bidrar till att vi möts som människor, inte som yrken och titlar, inte som bostadsorter, gator och kvarter. Vi är bara människor som delar det lidande alkoholen har skapat. Anonymiteten gör att vi möts från insidan, i det som är viktigast och berör själva livet. Det är inte vanligt att umgås så men mycket berikande. Mina möten med människor här och på AA - AlAnonkonvent har konfronterat mig med många av mina fördomar och gjort mig mer tolerant och förhoppningsvis mindre fördomsfull. För det är jag djupt tacksam!

Allt det bästa önskar jag dig som läser / mt