Nu har det gått en vecka sedan jag inte drack sist och jag känner mig stolt för att jag klara detta. Nu är det fredag efter en arbetsvecka och helgen stundar. Att vara hemma en helg utan mina barn eller min nya särbo är för mig inte lätt, jag vet att detta är min akilleshäl. Det är i dessa stunder jag har druckit mer än nyttigt, ingen som stoppar mig, ingen som jag behöver stå till svars för, ingen som jag behöver förklara mig för, ingen annan som jag skadar genom mitt drickande, ingen rättrådighet som jag måste mötas av i stunden eller dagen efter. Den enda som jag skadar är mig själv.

Jag orkar inte upp i veckorna, tröttheten består, svårigheten att känna ro, ångesten som ligger som ett täcke över mig, koncentrationsförmågan som sviker mig. Det ända tillfälle som jag känner att jag mår bra är när jag dricker. Alla andra dagar är bara en transport till nästa tillfälle att få känna ro.

Jag vet att det är mitt beroende, eller rättare sagt mitt belöningssystem som är ur spel. Jag vet att jag kan känna ro om jag bara avstår tillräckligt länge. Jag har gjort det förr och kan göra det igen. Jag måste lära mig minnas den smärta jag upplever nu dessa dagar till nästa gång jag mår bra. Jag måste minnas smärtorna för att lära mig och inte luras att tro att jag kan börja dricka igen.

För varje gång som jag börjar igen hamnar jag djupare i denna ångest och dricker mer än förra perioden, gör det inte igen, jag måste lära mig av mina misstag.

Just nu handlar det om att acceptera smärtan, jag dör inte av den, jag kan leva med den, den går över med tiden. Smärtan gnager inom mig, rastlösheten, ångesten. Jag hatar den, den hindrar mig från att göra allt det jag vill kunna göra, den sänker min förmåga och tron på att jag kan klara av mina åtaganden. Måste vänta ut den, frågan är bara hur länge jag måste vänta, hur många veckor tar det den här gången?

Sov, äta, träna är mantrat just nu. Fast jag är kass på att sova tyvärr och det är en av nycklarna för att klara detta.

Skriver mest för mig själv genom att få ut mina tankar och sätta tydligare ord på dem. Delvis skriver jag även för att jag tror på att det är bra att dela med sig av sina erfarenheter, en känner sig mindre ensam då i sina bekymmer.

Maharion

Ja jag hade en bra kväll, god frukost och kul med kidsen.Tack för er omtanke, det värmer.

Tänker mycket på när jag är på restuarang och hotellet att hur centralt alkohol är för många människor. Även när jag var på showen tänkte jag på hur många som går från tillställningen för att ta sig tid att köpa alkohol. Som små myror springer fram o tillbaka för att fylla på. Men inte jag, jag kan vara där i nuet och njuta utan att behöva funder på alkohollogistiken.

Maharion

Jag har ringt till läkaren nu. Jag kanske inte har tålamod nog, men jag mår kasst. 42 dagar nykter och jag mår fortfarande skit. Vet inte om jag kan räkna bort alkoholens effekter än men tålamodet tryter. Vill må bra. Tänkte kolla att det inte är något annat fel som är trasigt.

Trött, slutkörd, orkeslös. Glad ändå för att jag inte är bakis och att solen lyser på dagarna.

Sundare

Så bra att du kollar upp vad som är fatt. Ja, det är hopplöst att inte få må bra. Det är nog som det är livet, vi behöver inte uppförsbacke också hela tiden.
Tänker på dig! Ja, visst är det skönt att slippa vara bakis!
Må nu solen skina på dig ordentligt idag!

Levande

Bra att kolla upp sig och få veta om något är fel. Sen tror jag att det tar tid innan kropp och knopp ställt in sig på detta livet.
Kram och ha en härlig fredag

Stå på dig hos läkaren. Ibland kan man fundera över vad som är hönan och vad som är ägget. Jag var hos läkaren och fick reda på att min trötthet hade fysiska orsaker. Tror att det starkt hade bidragit till att jag tappade kontrollen över drickandet.
Så det finns all anledning att kolla upp sig själv.

Maharion

Det var en stund sedan jag skrev.. Tack AlmaAmanda, Levande och Sisyfos för eran omtanke, den värmer.

Jag har nu varit till läkaren nu och avvaktar nu provsvar. Någonstans hoppas jag att de hittar vad som är fel samtidigt vill en inte få en läskig dom om att något är fel, konstig det här med vad en nu förväntar sig av blodprover. Om de inte finner något vad gör en då? Något måste förändras för att jag ska må bättre. Jag är dock utrustad med tålamod och ganska målmedveten av mig och inte minst en obotlig optimist, så tiden får vara min styrka då, för jag ger mig inte.

Idag 48 dagar nykter. Jag läste AlmaAmanda tråd och blev imponerad och inspirerad av hennes uppriktighet. Så 48 dagar:ich ska det stå då jag nu ska vara ärlig mot mig själv och er. Jag var bjuden på middag i helgen och jag tackade inte nej till alkohol. Jag har inte rett ut i mig själv vad det beror på. Ska göra ett försök nu. Jag har inte för avsikt att bli helnykterist, jag har för avsikt att sluta dricka mig onykter. Jag har för avsikt att inte längre längta till att bli full. Det är den vanan att bli full som jag önskar bryta. I detta känner jag att jag inte behöver tacka nej, jag har inte problem i sociala tillställningar att hålla mig till en lagom mängd, mitt bekymmer är att jag ibland vill fly in i dimman och det vill jag sällan göra tillsammans med andra. Så det jag har lovat mig själv är att inte längre bli full och i synnerhet ensam. I helgen blev jag inte onykter. Jag takade nej till starköl och bad om en folköl istället. Till maten bad jag om ett halvt glas vin till förrätten och ett halvt till huvudrätten. Under 4 timmar drack jag två glas med andra ord. När jag kom hem och blåste i min alkoholmätare, hade jag 0.00 promille i blodet. Så jag anser mig själv vara nykter denna gång även fast jag drack två glas.

Varför tvekar jag att skriva om detta, det är så dumt. Jag tror att det är för att jag inte vill att andra som kanske har värre problem får för sig att det kan gå bra att ta ett eller två glas. Så förmer av mig och så dumt och en missriktad omtanke. Jag är inte bättre eller sämre än andra, jag är jag, ni är ni, du är du. Alla måste vi hitta våra egna gränser och kunskap om oss själva.

Tack AlmaAmanda för att du är så klok.

Puss o Kram.

Sundare

Ja, utan ärlighet kommer jag ingen vart, det är min brännande insikt. Måste också fortsätta vara aktiv här, utan stöd klarar jag det inte. Och bästa stödet upplever jag från er som vandrar samma väg.
Kram på oss som kämpar!

Maharion

Läser lite på "Forum för anhöriga", märker hur arg jag blir. Det där med medberoende stör mig som f.. att det är så få som fattar att de själva är problemet och inte alkoholisten. Ja du läste rätt, en alkoholist är ett problemen men inte deras problem, ja du hörde fortfarande rätt. Det är så svårt för en del att förstå att det är skillnad att ta ansvar för sitt eget liv och ta ansvar för andras, ja du hörde fortfarande rätt. En del är så lätt kränkta och oroliga över andras beteenden istället för att fundera på sitt eget beteende och sina egna val. Men så slutar fanskapet att dricka, o då blir det än värre, för oj nu gick det inte att kontrollera alkoholisten längre, han stod plötsligt på egna ben och klarar sig själv. Oj! Tänk det var inte alkoholisten som var problemet. De känner inte längre igen sin forna partner i den nya nyktra.

Ja, det finns skäl att oroa sig, det finns barn som kommer i kläm, det finns beteenden som inte är acceptabla. Ja, en har rätt att säga ifrån och dra en gräns men inte genom att utöva kontroll och styra andra, det går bara inte, det blir pannkaka.

Jag har själv varit medberoende, inte till en alkoholist, för medberoende handlar inte om att den andre har drogproblem isig, det handlar om ens egen vilja att hjälpa andra för att vi tror att den andre är svag och behöver hjälp som de knappt har bett om, i detta ger vi upp oss själva. Genom detta utövar vi medberoende kontroll av den andre för att säkerställa våra egna behov. Egoistiskt och på ett sjukt sätt gör vi detta, ofta omedvetet. Det har inte något med den andre att göra, det är oss själva vi måste ändra på, alltså vi som är medberoende. Vi måste hitta ett eget liv och inte leva genom den andre. Det är för en medberoende oerhört svårt att släppa taget och släppa kontrollen, att se att den andre har ett eget liv och eget ansvar, vi hittar tusen skäl till att den andre är i behov av oss bara för att känna oss behövda.

Det värsta som kan hända en som är medberoende är att den andra plötsligt blir stark och klarar sig själv! För många tror jag det händer när alkoholisten blir nykter. Det gör så ont och världen rasar samman, universums lagar har plötsligt förändrats.

Det här är inte mitt bättre jag som talar, ledsen för det. Jag raljerar och är allmänt sur. Men jag måste lova mig själv att hålla mig borta från deras forum, för jag kommer bara ställa till det där. För det finns så många som slänger med ordet medberoende för att de tror att de är det fast egentligen bara lever ihop med en som har a-problem. För en alkoholist som lever med en som har medberoende-problematik så är det inte lätt, för vad du än gör som kommer den andre inte bli nöjd, för de har behovet av kontroll och just du är ämnet för den kontrollen. Mitt råd är, be den sluta lägga sig i ditt liv och förklara att det är ditt eget ansvar att sluta dricka, inte någon annans, om de vill hjälpa så får de gärna lyssna och sen hålla truten. De kan på sin höjd få säga mmm, aha, vad jobbigt och ge en kram. Det är du själv som måste hitta din väg att bli nykter och vill du ha hjälp så är du som ska be om hjälp. Om du nu vill hjälpa en som har medberoende-problematik så behöver de stöd att hitta sin egen vilja och syfte med sina val och sitt liv, få dem att sluta leva igenom andra.

Det är lite skönt att vara arg ibland och dessutom nykter ;)

PS. Ordet medberoende är en olycklig översättning av eng. "codependency" och som står för "codependent relationships". eng, addiction och dependancy har i svenskan samma översättning "beroende" även fast det är två olika saker DS.

Levande

Så bra skrivet men ett känsligt ämne som sällan berörs.
Detta händer även när någon överlever svåra sjukdomar och den duktiga personen som vårdat tappar sin roll.
Nu har du nog skapat debatt men en viktig fråga att ta upp.
Så tackar för kloka ord och skall låta de förgylla tankarna under jobbet/kram

Flinga

Du är helt fantastisk!!!
Arg eller inte, det du skriver är så bra, så sant!!
Hoppas du förstår hur mycket du har hjälpt mej.
Mitt liv är förvisso i kaos, men hellre kaos än uppgivet väntande på döden.
Puss och tusen kramar till dej!

Maharion

@Flinga blir så glad för din skull att du börjar se ett ljus i tunneln, ett hopp om bättring. Jag är glad att jag kan hjälpa till. Hör att du har det jobbigt och önskar att du kan resa dig o få ordning på livet, du är värd bättre än att må som du gör nu och då. Massor av kramar till dig.

@Levande, ja jag tror som du att det även händer de som vårdar svårt sjuka, ytterligare ett exempel på att det inte handlar om drogberoende i sig. Jag önskar alla väl, både de som är anhöriga och de som hamnat i A-träsket. Hoppas att du fick en bra dag på jobbet, kram!

Sundare

Jag hickar lite men blir glad o uppfriskad av din energi i ilskan. Mycket intressant att vända på frågan.

Jag håller inte riktigt med Maharion. Jag blir också arg när jag läser på anhörigforum -arg för att de står ut, accepterar och skuldbelägger sig själva. Arg för att de tror på alkoholistens ord, nedvärderar sig själva och tvivlar på sitt eget omdöme. Arg för att de inte försvarar sina barn och sticker. För vissa finns säkert den problematik som du målar upp, men några därinne är så fruktansvärt illa åtgångna av sin alkoholist och sitt tidigare liv, så de accepterar att leva i ett mycket destruktivt förhållande.
Jag tycker att var och en i sitt eget förhållande ska ta ansvar för att stärka sin partner, sina barn sina syskon, vänner och föräldrar. Genom att påtala förtjänster, inte brister. Det finns så många som lever i förhållanden där det hackas hela tiden. Både här på våra sidor och i anhörigforum. Tror att alla egentligen vill att partner och barn ska må bra och då duger det inte med gräl och hackande, hur rätt man än har så är det fel väg att gå. Man kan inte förändra någon genom att påtala brister. Inte ens oss själva. Påtala förtjänsterna istället. Så Maharion, det ligger säkert mycket i det du skriver och man måste skilja de som är medberoende från att de som lever med en alkoholist. Och varje förändring börjar hos en själv.

lizzbet

Tack för en bra kommentar på inlägget!
Håller med dig, och tycker att Maharion klumpar ihop alla medberoende i en grupp. Lika fel det som att alla alkoholister skulle vara likadana...
Och oavsett vilka etiketter man väljer att sätta på folk, så är vi väl alla först och främst MÄNNISKOR, alla unika med olika ryggsäckar, behov, känslor osv...
Och detta med medberoende; det är väl något man är från dag ett, oavsett om man har bett om det eller ej (såsom jag tolkar den allmäna beskrivningen av det här)?

Flinga

Jag är dotter till två alkoholister.
Som barn kan man inte lämna och är då, som jag ser det, äkta medberoende.
Den vuxne som dag från dag väljer att fortsätta leva med alkoholisten är inte i samma utsatta situation eftersom en vuxen kan välja att lämna. En otroligt stor och viktig skillnad i min värld.

Vad gäller att klumpa ihop så upplever jag det som om det är vad alla ni " medberoende" gör och har gjort länge på forumet.
Det fanns tom en dam som skrev om " min alkoholist" i nästan varje inlägg.
Som om vi vore en egen ras - min pudel eller hamster- gör si eller så.
Uppfriskande att vända på perspektiven ibland.
Tack Maharion

Maharion

Du har så rätt @Sisyfos. Tycker i och för sig inte att du säger något motsägelsefullt, möjligen att det inte lönar sig att vara arg och skälla på andra. Vi ska inte hacka på varandra, vi ska stärka varandra. <3 Snarare är mitt uttryck av ilska en sorg och frustration över att de som far illa i bland inte kan reda ut orsakerna. Ett förhållande med en alkoholist stärker en medberoendes felaktiga beteende och den medberoende gör alkoholisten en björntjänst genom att dölja, gömma, försvara, skydda alkoholisten vilket underlättar alkoholistens fortsatta drickande. Det är en sorglig och destruktiv dans mellan två människor som får ens hjärta att gråta.

@Lizzbet visst är vi alla människor med olika behov och känslor och alla förtjänar att bli behandlade respektfullt som individer. Jag har inte för avsikt att klumpa ihop, ber om ursäkt om det upplevs så. Medberoende är en person inte från dag ett om du avser med dag ett när en börja leva med en som är drog-beroende, dock fullt möjligt att börja utveckla beteende från dag ett. Medberonde-beteende har med att personen i fråga har en osunt beteende kring relationer, ett överdrivet ansvarstagande för andras handlingar och kommer ofta från ens uppfostran och uppväxt, dålig självkänsla, svårt att sätt gränser och brist på egen integritet. Det är något som ohört destruktivt och är något som den personen bör söka hjälp för att behandla. Personer med detta beteende blir inte friska för att de bryter upp eller att alkoholisten slutar dricka, det är enligt mig en beteende störning. Som Sysifos skriver ”man måste skilja de som är medberoende från att de som lever med en alkoholist” De flesta anhöriga gissar jag är inte medberoende, det har bara oturen att leva med en alkoholist och har sannolikt mycket sorg, bekymmer och besvär med detta, de förtjänar all respekt och omtanke de med. De som lider av medberoende-beteende-störning, de har en ytterligare dimension av problem, då de måste även ta tag i sig själva. Jag kanske misstolkar dig när du säger att det är från dag ett och vet inte riktigt vad du refererar till när du säger ”Såsom jag tolkar den allmäna beskrivningen av det här”.

@Flinga du nämner en ytterligare dimension av detta, tror det vanligt att barn tar på sig ansvar för föräldrars beteende och som du säger valet att lämna finns inte. Kärlek till dig!

lizzbet

Ok Maharion, jag missade den lilla men VIKTIGA meningen:
"För det finns så många som slänger med ordet medberoende för att de tror att de är det fast egentligen bara lever ihop med en som har a-problem."
Exakt så menar jag, och det är stor skillnad. Eller att andra anser att man är medberoende från dag ett...Man visste ju inte från början att problemet fanns, man mötte en fin man, inte en alkoholist!

Maharion

Alla energi är i form av vågor. Ljus, värme, strålning kommer i form av vågor, det är dess fysiska natur. Mitt liv kommer ur energi. mina tillstånd, mina känslor kommer och går i vågor och har dess motparter. Glädje - sorg, lycka - tristess, rörelse - utmattning, kärlek - längtan, behov av närhet – behov av att vara själv. Allt går i vågor. Ibland kämpar jag för att jämna ut dessa vågor. Jag önskar och hoppas på status quo i mitt tillstånd av lycka, kärlek och glädje, tyvärr finns det inte. Ingen sol utan regn, ingen sommar utan vinter, det är naturens gång, inte på något filosofiskt plan, rent bokstavligt, det är entropins gång. Det handlar bara om olika våglängder och dess amplitud. Det jag kan göra att söka balans mellan dess toppar och dalar. Jag kan se eller skapa mig en mening med allt detta. Se dessa vågor och göra det bästa av dem.

I Glädje njuta av den. - I sorg betänkta den, reflektera över den och läka mina sår.
I lyckan uppskatta den. - I tristessen stöka undan och göra plats för livet.
I rörelsen njuta av farten, kraften och livet. - I utmattningen passa på att vila, äta, dricka (vatten) och låta kroppen bli stark igen.
I kärleken låta mig vara i nuet och visa hur mycket jag uppskattar den. - I längtan reflektera och sträva efter det som är bra för mig.
I behovet av närhet, söka den och låta mig bli sårbara. - I behovet att få vara själv, låta mig vara det och lära mig att älska och uppskatta mig själv.

Längtan av avkoppling och ro är för mig stark nu, söker vad som är bra för mig som inte är alkohol.

Sundare

Är vad alkohol gjort mig. Så den går ju fett bort i din energiuppräkning ovan - inte sant? ?
Härlig läsning, tack. Livet med allt sitt innehåll. Att plana ut det är ju att få ut mindre. Längtar som du efter ro, tror den gömmer sig mitt i det intensiva...
Ha en skön god natt Maharion!