Hellå!
27. Hon.
Började inte dricka fören jag var 18. Då gick jag från lugna gänget till supercoola gänget i en annan stad. De festade jämt. Jag hakade på. Fick direkt en otrolig ångest dagen efter, särskilt om jag spytt kvällen innan. Ska lägga till att jag alltid haft OCD (tvång) som bidrog till ångesten (det handlade mycket om rätt och fel osv). Hade alltid samvete/ångest gentemot min mamma. Förmodligen för att hon alltid varit väldigt hård ang alkohol. Så med mitt tvång berättade jag alltid om jag spytt, hur mkt jag druckit osv osv.
Idag är jag 27. Dricker 1-2 gr i månaden. Har haft perioder där jag dricker mer sällan och perioder där jag dricker oftare. Jag har aldrig varit så full att jag inte kommer hem, att jag däckat någonstans, eller haft timlånga minnesluckor. Jag får aldrig snefylla utan tillhör den där skalan som bara blir så jävla peppade och glada. Som vill "leva livet" och göra "tokiga saker". Dricker aldrig till maten osv.
Under dessa år har jag haft lite blandad ångest men nästan alltid någon efter att jag druckit. Ibland räcker det med två öl och jag har ångest. I perioder har jag haft riktig dödsångest efteråt som har tagit runt en vecka ett repa sig ifrån. Och när jag gjort det och är glad igen, går jag på det igen och gör samma sak.
Har haft stora problem med ångest, tvång, depression etc under hela mitt liv och blivit utredd för det mesta. Finally har jag fått rätt diagnos utöver mitt tvångsyndrom och det är borderline. Det känns skönt att ha hittat rätt även om diagnosen i sig suger.
Under utredningen fick vi fram att jag även räknas som alkoholberoende. Främst för att jag dricker mycket när jag dricker (brukar räkna på att en normal fylla är 8 50cl starköl, eller något jämförtbart. En shot/öl/glas vin osv). Dricker ibland mer än så men sällan mindre. Dricker alltså antingen för att bli full eller står över helt. Efter att ha pratat mer med min psykolog etc så har vi förstått att det handlar mer om borderline/impuls/allt eller inget-tänk osv än att jag är beroende av själva alkoholen. Kan dock känna mig besviken om andra inte dricker och är med på "det tokiga". Om jag vet att det inte finns tillräckligt med alkohol osv. Vill alltid gå till ställen som har öppet länge OM jag vill stanna osv.
Jag har aldrig tagit en återställare. Jag har aldrig druckit ensam. Jag har aldrig druckit för att döva ångest etc.
Igår var jag ute. Blev jättespontant då jag blev medbjuden på en grej och tackade ja. Jag visste att jag skulle jobba idag men när jag väl bestämmer mig är det som att jag direkt går på 100%. All in. Så ska jag dricka så ska jag bli full. Ska jag bli full blir jag gärna lite "full och galen" osv. När jag väl bestämt mig så är det som att det "slår över". Vet inte exakt hur mycket det blev då vi drack både ur glas och flaska osv men skulle gissa på kanske fem glas vin/champagne och fyra öl. Blev bra snurrigt på slutet. Minns allt men tycker det känns lite luddigt ändå. Vaknade idag, så jävla bakis. Ångest. Skulle jobba. Spydde innan jobbet. Pratade darrigt på jobbet pga bakis. Åkte och handlade efter jobb (det var bara ca två timmar) och mådde skit. Kom hem, spydde igen. Och nu är klockan efter 21 och jag är fortfarande jättebakis i skallen.
VARJE GÅNG jag druckit och vaknar upp dagen efter börjar jag kolla på AA-möten, dokumentärer om alkoholism, läser forum osv. Berättar ofta för någon, typ mitt syskon, att jag ska sluta, får pepp, känner mig bra och ångesten släpper ofta. Sen blir jag ju glad och sådär peppad igen och "woho livet!" och så börjar det om igen. Försökte komma till psykologen igen istället för på onsdag men fick tid imorgon, så ska ta upp detta med honom imorgon. Det känns bra.
En del av borderline är ju att man har svårt att veta vem man är. Och när man "är något" så är man det 100%. Det är svårt att vara många olika delar. Så för mig, när jag är festtjejen blir det som att hela jag måste vara sådär härlig, rolig, charmig, festa, vara cool, dricka vin, ta en bärs, blablabla. Jag tar inga andra droger, röker inte ens cigg men det är med i min bild i huvudet på "hur jag är".
Sen finns det en del som ska vara sådär hipster-rödvins-drickande-kulturbrud och snygg.
Eller superhälsosamma tjejen..
Eller smarta bokmalen..
Girl next door..
YOU GET THE PICTURE.
Det känns som att jag inte kan se framför mig hur jag ska kunna vara den där "roliga coola tjejen" som jag föreställer mig i huvudet, om jag inte dricker. Samtidigt som jag känner att jag NÄR jag dricker släpper på allt och får för mig att jag är bi och vill ligga med tjejer, att jag kan ligga lite mer vem som, blir väldigt spontan/impulsiv osv och hela "man lever bara en gång"-tänket som säkert alla här känner igen. Vilket jag inte tror är jag. Hur vet man ens?
Jag skulle vilja känna att jag kan vara allt det där, OM det nu är vem jag är, utan att dricka.
Jag går som sagt i terapi och det har hjälpt mycket med just borderline'n men vi har inte pratat särskilt mycket om alkoholen. Och ja, jag ska som sagt ta upp det imorgon men kände att det vore skönt att prata av sig lite.
Varför slutar jag inte om jag får ångest?
Vad "är" jag? Alkoholist? Alkoholberoende? Vad är skillnaden?
Om jag kan hålla upp i månader och KAN sluta efter en/två öl (gjorde det senast jag drack t ex), och KAN gå på fest utan att dricka osv.. VARFÖR gör jag inte det då? Det är lite det jag menar med att jag inte är beroende på det sättet att jag inte kan sluta när jag börjar eller fysiskt måste ha det. Det känns mer som ett aktivt val. Men VARFÖR tar jag det valet? Vad är det som gör att jag "går på det" varje gång?
Det känns som jag håller mig tillräckligt inom ramarna hela tiden för att det inte ska klassas som "konstigt".. om ni förstår hur jag menar? Dricker så jag NÄSTAN får minnesluckor.. KAN säga nej, HAR bevisat för mig själv att jag kan sluta efter nått glas, kommer alltid hem osv.
Har en kille jag tycker om. Vi låg efter ett par öl för ett par år sedan. Jag vill gärna vara med honom igen men han har haft flickvän länge. Men på något sätt är det typ huvudgrejen som kommer upp i min skalle. Att jag kommer ju inte få ligga med honom om jag inte är full. För jag inte hade vågat göra något närmande som nykter osv. ÅH. SUCK. Vill vara säker nog att känna att det inte är pga alkoholen det skulle ske om det sker. Utan för att jag är bra som jag är.
PS! Vill också poängtera att mina "jag gör inte detta eller detta osv" INTE är bortförklaringar eller förnekelser etc. Jag har inga problem med att erkänna för mig själv ATT jag har problem. Jag vill bara att ni ska få så mycket info som möjligt. Så ni behöver inte säga att det låter som att jag bortförklarar mig, det är inte min mening alls. Vill bara vara så tydlig som möjligt :)
PS2! Min morfar var alkoholist. Jag vet att borderline + alkohol är en dum kombo. Har matmissbruk/beroende. Äter antidepp, stark dos och stilnoct till och från.
Förlåt för världens längsta inlägg. En guldstjärna till er som orkat läsa. Skriv gärna en rad eller två. Skulle vara skönt att få bolla lite med någon en stund till ikväll.
Kram!