av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Izzy
sön, 2016-03-13 - 21:07

Ja tänk att det har gått 2 1/2 år sedan jag började skriva här o när jag tänker tillbaka så har det hänt ganska mycket. Fast efter så lång tid hade jag önskat att det mesta hade varit klart. Jag kanske också hade velat ha lite mer hjälp av kuratorn o har funderat om jag kan få hjälp av någon annan. Kanske en psykolog istället men jag vet inte.
Just nu är exet väldigt hjälpsam o snäll. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att ha kontakt med honom. Jag vill kunna resa bort ett tag utan att jag ska behöva vara beroende av homom o tala om vad jag ska göra. Han har sån kontroll över mig o tror han är väldigt nöjd med det. Han sa en gång till mig att det kanske inte var så roligt som du trodde att flytta o att du är inte så fri som du trodde du skulle bli. Åh jag får panik!!!

mulletant
mån, 2016-03-14 - 20:47

har lagt sig Izzy. Jag har funderat lite vad du finner hjälpsamt här på forum. Jag blir alltid frestad att fundera över tips om hur jag tänker att du kan komma vidare. Det kan förstås bli fel på olika sätt - du kanske bara vill skriva av dig i egen takt och förslag kanske bara gör att du känner att du borde göra något som du varken orkar eller vill... Det är inte meningen.
Jag tror din fundering om kuratorn kan vara rätt, har man gått så länge kan det bli att gå lite på tomgång och vara bra med en annan kontakt. Vore bra med nån som har insikter om medberoende. Ursäkta, men nu måste jag fråga om du sett på Carina Bångs sida, hon brukar ha erbjudanden om kurser som verkar bra.
Jag säger som jag brukar, du är på rätt väg, håll taget! / mt
PS Jag kollade in Carinas sida mest på skoj, läs dagens budskap! Verkligen som om jag hade kollat innan jag skrev (inlägget idag är från fredag 11mars ifall det har kommit nåt senare när du tittar in) http://medberoendeinfo.blogspot.com DS

Brooke
tors, 2016-03-31 - 16:45

Hej.
Jag träffade min kille för 3 år sedan och vi hade ett distans förhållande till en början och jag förstod inte att han hade alkohol problem. Vi träffades när vi båda mådde bra och det var oftas helg. Vi åt gott och det var oftast han som drack själv och jag normalisera hans drickande. Det var helg, sommar, sol, födelsedagar, fest, middagar. Ja, det blev normalt för mig, tills jag flytta in. Han drack varje dag, men på kvällarna som självmedicinering. Han drack sig full varje kväll och jag satt bredvid eller gick och la mig. Jag hörde från sov rummet hur han fyllde i detta glas och jag gick upp och sa " räcker det inte nu..ska du inte lägga dig. Jag var i ständig oro och jag kopplade aldrig av, utan levde med en man från krogen varje kväll. Jag fortsatte dansa med djävulen och bråkade med hans alkohol demoner varje kväll. Han somnade alltid full i soffan och jag väckte honom för att leda honom till sängen. Tyckte så synd om honom, ja, där låg han utan täcke. Jag blev totalt medberoende och börja köpa alkohol till honom. Vill du ha vin älskling...hörde jag mig själv säga. Jag gömde vin överallt i huset och bilen för att ta fram om han mådde dåligt eller jobbat hårt. Han jobbar och sliter och dricker bara på kvällar. Han blir väldigt intensiv i känslor, hat eller kärlek. Luktar illa och blir otrevlig. Skapar bråk och drama om allt och allt är mitt fel, så vi gjorde ett uppehåll. Jag gjorde slut. Han kom tillbaka och böna och bad att han aldrig ska vara elak mer. Mitt krav var när han kom tillbaka, att han inte får dricka. Jag vill inte ens höra hans röst i telefonen när han är onykter. Han lovade att försöka sluta dricka. Häromdagen åkte vi till hans syster och hon bjöd honom på öl. Han tacka nej, för han kärde bil och Jag sa ..jag vill inte att han dricker i mitt sällskap. Hon sa....vad duktig du är att du inte druckit på flera veckor. Då svarade han....det har bara blivit så, jag har inte slutat. Det var som en kniv i hjärtat när jag hörde det.Han hade inte druckit på 5 veckor tillsammans med mig. Men så kom det....vi gick ut och åt. Han sa" får jag ta en öl till maten. Jag svarade ....du är vuxen och vaccinerad. Gör vad du vill!! Så gör jag vad jag vill. Jag orkar inte uppfostra och vara hans morsa. Vill se nu om han tar sitt ansvar. Jag är så trött på att uppfostra och sätta gränser. Nu ska vi åka utomlands ....hur ska det bli är frågan. Jag är så orolig och mår så dåligt och är LIVRÄDD. Jag vet inte hur jag ska göra och känner mig så klyven och ledsen. Jag kan inte förbjuda honom, men måste sätta gränser för min egen skull. Hur gör man?? Så jobbigt?

Brooke
tors, 2016-03-31 - 17:28

Självklart du är stark Izzy!!! Tror på dig, du är älskvärd och värdefull. Tänk så stark du är som gått/går igenom din situation. Du är värd så mycket kärlek. Allt har sin tid. All lycka och styrka till dig ?

Li-Lo
mån, 2016-04-04 - 08:36

Jag vill välkomna dig till forumet. Du skriver att du är osäker på ditt nästa steg. Det låter som att du har en del erfarenhet och att du tidigare gjort aktiva val i relationen. Du är nu mycket besviken och du står i ett vägskäl. Vilka är dina alternativ som du ser det?

Jag hoppas att du blir hjälpt av andras berättelser här inne.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Izzy
tis, 2016-04-05 - 23:59

Det värmer i hjärtat att du tänker på mig.
Jag har inte riktigt haft orken att skriva men den kommer snart o jag läser allt.
Stor kram?

Izzy
sön, 2016-04-24 - 12:33

Ja Mt jag vet inte riktigt vad jag skulle bli hjälp av. Visst är det skönt att bara skriva av sig ibland eftersom jag vet att alla här förstår men samtidigt vill jag såklart ha råd så det tar jag tacksamt imot. Jag kollade på Carina Bångs sida o det var ju väldigt passande precis då. Verkar ju jättebra! Att man kan höra av sig till henne o att det även finns kurser. Men vet inte om jag skulle våga.
Allt står fortfarande stilla här o det är därför jag så sällan skriver. Jag skäms över det så är det! Har ännu inte sökt psykologhjälp! Tänker varje dag att imorgon så ringer jag men så skjuter jag upp det hela tiden. Vet inte varför jag tycker att det är så svårt att söka hjälp. Jag bara sitter här i min lägenhet o väntar på att allt ska lösa sig utav sig självt villket jag såklart samtidigt vet att det inte gör. Orkar inte ta tag i någonting knappt. Det är som att steget att flytta tog så på krafterna så det inte finns nån ork kvar. Som att nu får jag va nöjd på nåt sätt för jag kom ju iallafall bort därifrån. Vi bor inte tillsammans längre men vi har ändå alldeles för mycket kontakt av olika anledningar som jag måste lösa på nåt sätt.
Nu tänker jag så här att imorgon ringer jag det där samtalet o eftersom jag har skrivit ner det här så måste jag göra det.
?

mulletant
mån, 2016-04-25 - 06:14

skriv gärna och berätta om ditt samtal idag! Hoppas du får en kontakt som passar dig, det är ofta mycket viktigare än om det är en kurator, psykolog eller nåt annat yrke som grund för psykoterapiutbildning. För din del tror jag att det är viktigt att du får en kontakt med insikter om att leva nära beroende. Jag kollade på Carinas sida och hittade Medberoendepodden, kanske nåt du kan ha nytta av att bara lyssna på? http://medberoendeinfo.blogspot.com/2016/04/medberoendepodden.html
Jag önskar också att du kunde lägga skammen åt sidan men jag vet att det är en tung sak att lyfta av sig. Tänk om du skulle hitta kraften att gå till Al-Anon och bara lyssna! Måndagskram ? / mt

Izzy
mån, 2016-04-25 - 15:42

att jag skrev här att nu ska jag ringa det där samtalet. Kände lite press på mig o det var bra! Så jag ringde o fick prata med en sköterska som ville att jag skulle berätta lite om mitt liv. Jag försökte så gott det gick. De skulle höra av sig i slutet på veckan när de hade haft nåt möte. Det känns så skönt att jag gjort det här. Det är ett litet steg framåt o jag hoppas jag kan få lite hjälp att ta mig framåt. Efter samtalet kändes det som hag ville gråta men av lättnad antar jag.
Tack Stina för att du delar med dig o så skönt att höra att du så sakta börjar leva igen o har börjat träna o så. Mitt ex tyckte inte heller att han hade några problem det var vi som var jobbiga.
Ja Mt jag vill också försöka att inte känna sån skam hela tiden men det måste jag jobba på. Tack för tippset om medberoende podden, det lät intressant.
Ursula tack för att du läst min tråd o för peppningen. Hoppas du också kan nå dit du vill. Har läst din tråd också o du verkar ha det jättejobbigt men du är starkare än du tror!! Fortsätt att kämpa o ge inte upp!!
Kram till er alla ❤️

mulletant
tis, 2016-04-26 - 05:31

att du ringde! Det är så förunderligt, oftast, att det är bra att göra saker fast det kan kännas meningslöst först och man får tvinga sig lite. Varje tiomilaresa börjar ju med ett steg. Och sen ett till. Håll taget och skriv och berätta vidare hur det går, vad telefonsamtalet för med sig.
Vårkram och gör nåt fint för dig idag! / mt

Izzy
tis, 2016-04-26 - 11:56

När jag väl tog tag i det så fick jag avslag! De bedömde tydligen att jag kanske klarade mig med kuratorn som jag gårt hos i 10 år, el familjerådgivning el stöd för medberoende till alkolister!! Jag sa att jag inte var självmordsbenägen o hade inte ångest varje dag men ibland. Jaha får väl fortsätta kämpa men vet inte om jag orkar just nu!! Vill bara gråta!!

Izzy
tis, 2016-04-26 - 20:51

Ja det känns jättetråkigt nu!
Min kurator är bra o jag gillar henne men jag kommer inte vidare. Hon stöttar mig o ger mig råd o hon har väl till viss del hjälpt mig att nå dit jag är kanske. Men jag känner att jag kanske behöver nåt annat, kbt ska ju va bra har jag hört. De sa att om jag pratar med kuratorn om hur jag känner o hon bedömer att hon inte kan hjälpa mig så kan hon skicka en remiss till dem. Men det kännas svårt för jag vill inte att hon ska tro att jag inte är nöjd.
Kram?

mulletant
tis, 2016-04-26 - 22:36

Det låter märkligt att man ska gå kvar så länge.... knappast nån terapi el ens stödsamtal är så långvariga. Det är ett hälsotecken att vilja byta för att komma vidare, jag skulle tro att kuratorn, om hon är professionell, inser det. Det är inte din sak att fundera hur hon känner det men jag förstår att det är svårt 'att göra slut'... Ha ha nu när jag skriver ser jag att det är en parallellprocess till din livssituation!
Kolla möjligheten till internethjälp som finns här på sidan https://craft.rg1.se
Håll taget och känn efter om du kan få lyftkraft nu när det kom lite motvind. Kram på dig! / mt

Ursula
tis, 2016-04-26 - 23:04

Varför inte fråga kuratorn ärligt om en remiss? Jag tror INTE att hon skulle ta illa upp, hon har säkerligen en gedigen erfarenhet. Berätta hur du känner, hon kanske också anser att ni har kommit till slutet i era samtal. Om inte kommer hon att motivera varför.