av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

flygcert
sön, 2015-10-11 - 21:39

Tack för fina ord Izzy. Det är inget konstigt att känna att du står och stampar, för det gör man ju mycket och för mig har det varit en lång resa. I februari är det tre år sedan jag lämnade min exman, och det har verkligen varit tre långa år. Det var en lång tid efter separationen som var fylld av sorg, tårar, oro, ångest, osäkerhet, rädsla. Då och då kom små ljusglimtar och hopp och framtidstro, men det var en lång väg att vandra. Många gånger tvivlade jag och tänkte att jag gjort fel. Ibland var jag säkrare.

Under dessa tre år har saker och ting blivit bättre och bättre, sakta men säkert, men det finns fortfarande många dagar av sorg över att mina barn inte kommer att växa upp i en kärnfamilj där barnen har mamma och pappa närvarande hela tiden. Men jag gjorde det bästa av det som var, och med de möjligheter som fanns då. Om jag hade stannat så hade det inte blivit bättre, och jag tog mitt ansvar för barnen. Men senast ikväll var minsta sonen mycket ledsen för att inte mamma och pappa bor tillsammans. Det skär i hjärtat och jag känner stor sorg och tårarna rinner. Och i stunden tänkte den sjuka delen av min hjärna "jag pratar med exmannen, vi kanske kan försöka igen!!!" och I huvudet lät det som en bra tanke, men den frisks delen sv min hjärna vet att det inte går, och jag vill inte!!! Så jag pratade med barnen om att hag förstår att det är svårt att flytta emellan, att man ibland längtar efter den andre föräldern och att det är så, men att mamma och pappa var olyckliga tillsammans, att pappas ilska skrämde bort min kärlek, och därför går det inte att leva ihop. Och oj, så ont det gör - vill ge dem precis det du beskriver - jul, sommar och semester, födelsedagar osv, i kärnfamilj...
Men det är framförallt så att jag numera inte behöver vara rädd i mitt eget hem, att jag inte behöver vara rädd för den jag leva med, att jag kan göra vad jag vill när jag vill utan att bli hotad, förnedrad, ifrågasatt... Men det tar tid, låt dina tårar komma!!!
Kram

etanoldrift
sön, 2015-10-11 - 23:01

När man separerar eller skiljer sig så är det helt normalt att sörja.. Inte det som orsakat separationen.. men att sörja den framtid som inte blev..
Dessutom så blir det ofta en separation, inte bara från EN människa, utan släkt.. kanske också vänner och bekanta som "väljer sida" (eller tror att de måste välja sida..
Sånt tar tid, och precis som när någon dör, så kommer det stunder när man blir extra påmind.. Det är inget som går över på några veckor..
Man har perioder när saker känns bättre.. men så plötsligt blir man påmind.. Ofta så "glorifierar" man ju bitar.. Inget fel i det, men låt känslorna komma, och låt dem sedan klinga av (för det gör de!)
Ibland ÄR livet två steg fram och ett tillbaks.. men det går faktiskt inte bakåt!
När vi "står mitt i skiten" så är det väldigt svårt att ha perspektiv, att liksom se hela bilden.. Själv skrev jag dagbok, när jag hade en jättejobbig separation för över 15 år sedan.. Det var så skönt att skriva av sig och riktigt få grotta ner sig i de svartaste av svarta tankar vissa dagar.. Jag skrev nog i nästan ett år.. tills jag upptäckte att jag inte längre skrev varje dag.. kanske en gång i veckan eller ännu mer sällan.. (jag hade inte tid..)
Jag hittade de här dagböckerna/noteringarna för några år sen när jag flyttade..
När jag läste dom hade jag svårt att komma ihåg att jag ens hade mått så dåligt.. och jag brände dem för ett år sen, för det tillhörde det förflutna och jag ville inte längre låta det påverka nuet..
Det kändes som ett avslut av det som varit då.. För MIG var det rätt.. Du får gärna prova.. Eller se om du kan hitta ett annat sätt att hantera dina känslor! (känslor i sig är inte farliga, om man synar dom närmare i sömmarna.. Obehagliga ibland, ja, men inte farliga..)

Izzy
lör, 2015-11-07 - 13:11

Jag uppskattar verkligen att ni skriver svar till mig.det känns så skönt att höra era berättelser och att det har blivit bättre med tiden o att det tar lång tid att må bättre för ibland känns det nästa som det är nåt fel på mig som aldrig gör det. Men det kommer små ljusglimtar då o då som gör att man orkar vidare. Det är snart ett år sen som jag flyttade o jag känner att det inte har hänt så mycket för min del. Vi har inte diskuterat hur vi ska göra med huset o jag har inte ens hämtat alla mina saker som jag har kvar. Har bara tagit det nödvändigaste. Men nu är det så att min yngsta dotter också har flyttat hemifrån för en vecka sen till en annan stad där hon går i skola. Det som har hindrat mig mycket är att min dotter har bott med sin pappa den senaste tiden o jag har känt att om jag skulle ha tagit upp saker o "bråkat" om saker när hon bodde där så kanke hon skulle blivit inblandad o han skulle ta it. sin ilska o frustration på henne. Nu tänker jag att det blir lättare när det bara är han o jag o hon behöver inte bli inblandad. Vet bara inte riktigt vart jag ska få kraften ifrån är bara så trött. Jag gör bara en massa andra saker som jag inte behöver göra liksom för att lura mig själv att jag inte har tid. Jag vet ju att ingen kommer fixa det här åt mig även om jag ömkar att det Kim en räddande ängel o tog hand om allt åt mig. Så fungerar det inte i verkligheten o det är nog dags för mig att inse det nu. Mycket tror jag bottnar i att när vi bodde tillsammans i över 20 år o jag var väldigt ung när vi träffades i flyttade direkt från mina föräldrar då o har aldrig lärt mig att klara mig själv. När vi flyttade ihop blev det han som tog hand om allt o jag tyckte väl att det var ganska bekvämt då men jag ångrar det så mycket nu att jag lät det gå så långt att jag inte trodde att jag kunde klara mig själv. Det tar otroligt lång tid att lära sig allt som jag inte trodde att jag kunde men med små små myrsteg framåt så har jag upptäckt att jag faktiskt kan fixa saker själv. Det jag vill säga är väl att jag tror att det tar sån tid för mig på grund av att jag är så osäker på mig själv o min förmåga att klara av saker. Det som också gör att jag backar är att jag är så rädd för andras ilska mycket för att jag har gått på tåna så länge för att undvika vredesutbrott. En annan sak är att jag känner på nåt sätt att jag måste informera mitt ex om saker som han egentligen inte har med att göra. Jag vågar tex inte träffa den här mannen som jag berättade om förut för jag är så rädd att " ställa till det" så han blir arg o att det på nått sätt går ut över våra barn. Ja ni hör ju själva hur sjukt jag tänker!! Det tar tid att bli frisk från medberoende.
Kram till er!!

Izzy
tors, 2015-11-12 - 18:56

Hur ska jag lära mig att leva med den? Jag träffar vänner o min mamma o pappa men jag träffar inte mina barn så ofta o det känns så tomt. Det känns som det är jag som är boven i det här dramat. Att det är jag som har gjort fel! Att jag ska straffas på nåt sätt! Känner mig så ledsen idag o jag vill bara glad. Jag vill ju börja leva nu men jag kan inte. Vad är det för fel på mig...

Izzy
mån, 2015-11-16 - 12:46

Vart ska man ta vägen!! Går hos kuratorn igen o ska även gå på anhörigstöd snart. Men det känns som inget hjälper mig. Fast måste prova måste ju göra nåt.jag känner mig så vilsen o vet inte vem jag är! Känns som jag inte har någon egen vilja o styrs hela Tidan av vad andra tycker o tänker. Kan inte sätta ner foten o stå får vad jag vill o känner är rätt för jag är rädd att såra någon.

Kaeljo
mån, 2015-11-16 - 19:34

Jag gick tidigare också på anhörigstöd och tyckte att det gav mig väldigt mycket. Har du gått på det tidigare? Gick ju också hos psykolog och det var också väldigt bra. Bådadera behövdes på olika sätt för mig. Nu går jag inte på något, tyvärr. Är väl inte i lika stort behov av det längre, men ibland kommer svackor och då vore det väldigt skönt att ha någon att samtala med. Det är känslan av ensamhet som tränger sig på emellanåt. Men egentligen var jag lika ensam när vi var två och han bara drack. Men det är väl mer allt runtomkring med släkt och gemensamma vänner som gör att det är så tomt ibland.
Kramar till dig, Izzy

etanoldrift
mån, 2015-11-16 - 20:16

Jag är väl lite konstig men jag trivs i mitt eget sällskap.. Känner mig sällan "ensam".. Jag var mer ensam förut i "tvåsamheten", som dessutom gav mig en osäkerhet eftersom jag på slutet aldrig visste hur dagen skulle avlöpa.. Då kände jag mig isolerad, eftersom jag inte ville prata i telefon eller ta hem vänner..
Ta emot den hjälp ni får! Och låt processen ta sin tid! Det som blivit "raserat" under många år, bygger man inte upp i en handvändning.. Dessutom gör de kortare dagarna med brist på ljus sitt till. (kollat att det inte är nån "höstdepression" på gång..?)
Det tar tid att hitta sig själv igen, om man under många år ständigt fått jämka sig och satt andra främst.. Det är många som inte vet vad de själva vill egentligen..(även bland folk som inte har alkoholproblem eller är medberoende på det sättet..)
Kram

Izzy
fre, 2015-11-20 - 21:26

Jag har gått på anhörigstöd förut medans vi var tillsammans o det var bra för hon förstod allt jag berättade. Jag går hos kuratorn på vårdcentralen men känner väl kanske att jag behöver mer. Hon är jättebra o så men tänker att hag kanske ska kontakta vuxen. Psyk o få prata med en psykolog. Jag är så osäker på mig själv o behöver hjälp med att hitta mig själv. Det är sant att man var lika ensam när man var i relationen o jag kan väl ändå tycka att den här ensamheten känns bättre men det är ju jobbigt ändå.
Jag håller med dig etanoldrift verkligen men har ändå svårt att vänja mig även om jag tycker att det är skönt o vill absolut inte tillbaka! Det är sån omställning bara när man ändå har levt ihop så länge även om det inte var bra. Har så svårt att tillåta mig att ha roligt o tror att jag måste be om lov för allt jag gör. Jag vet att jag inte behöver det men jag har nog blivit så hjärntvättad tror jag. Han sa till mig här om dan att det kanske inte var så roligt att ha egen lägenhet som du trodde o att du är inte så fri som du trodde du skulle bli!
Kram till er<3

mulletant
ons, 2015-11-25 - 04:50

men jag tittar in på forum och läser så gå gott som dagligen. Tycker mig ha sett Izzy-nicket flimra förbi oftare den senaste tiden, det tar jag som ett gott tecken att du är på väg mot "dig själv" - den längsta vägen lär vara inåt och det ligger nog mycket sanning i det. Särskilt för den som tappat bort sig själv i förtvivlans svängar att vara bra för "alla" andra omkring. Massor av kramar i höstmörkret och tappa inte taget - du är på rätt väg! / mt

Izzy
ons, 2015-11-25 - 23:58

Skönt att höra ifrån dig, känns alltid lugnande på nåt sätt. Det går i perioder när jag skriver, ibland skulle jag behöva men orkar inte. Det stämmer att den längsta vägen är inåt, det tar sån tid o när det är så mycket som snurrar i huvudet är det svårt att veta vart man ska börja o så blir det inget.
Stor kram till dig!!❤️

Izzy
tors, 2015-12-10 - 22:56

Varför kan jag inte göra mig fri från mitt ex? Han försöker låsa mig på olika sätt. Tror inte att han vill släppa mig fri. Allt har stått stilla sen jag flyttade för ett år sen. Det enda som har hänt är att vi inte bor tillsammans längre o jag behöver inte träffa honom så mycket. Men allt annat är inte upprett. Förstår inte vad det är som är fel med mig som blir så handlingsförlamad. Jag är så rädd att något som jag gör ska skada någon på något sätt även om jag förstår att barnen innerst inne vill ha en mamma som är glad o stark o står upp för sig själv. Jag ser alltid hinder o tror att gör jag på det sättet så blir det inte bra för någon annan.
Häromdagen frågade exet mig om jag ville komma hem till honom på fika men jag skyllde på nåt. Vet inte vad han tänker om han fortfarande tror att det kan bli vi igen. Jag vill gå vidare i mitt liv men det hår inte som det är nu!

mulletant
lör, 2015-12-12 - 06:28

Fint att du skriver! Jag fäster mig vid din mening "Tror inte att han vill släppa mig fri." - det kan du ha - eller har antagligen - alldeles rätt i. Vet du, det är hans sak och hans problem. Din grej är "Jag vill gå vidare i mitt liv men det hår inte som det är nu!" Vill sätta ett skiljetecken där i mitten och fokusera på "Jag vill gå vidare i mitt liv"... Visst har du kontakt med en kurator? De brukar ha kunskap om hur man "reder upp" de formella sakerna. Ta all hjälp i de frågorna.
Jag ser att jag låter så praktisk och kanske känslolös nu i det jag skriver... så är det inte. Att ta tag i själva livet är antagligen din tuffaste uppgift och kräver arbete... Vet inte om det stämmer för dig men kanske att du måste börja med att planera och göra saker utan att det känns varken meningsfullt eller roligt.... Igen kan jag tjata om Al-anon - har du varit på något möte?
En sak till - du skriver att du skyllde på nåt när exet ville bjuda på fika. Vet du själv varför du inte ville gå? Det tror jag är viktigt. Sen kan du välja om du ska säga sanningen åt honom eller inte och om du "skyller på nåt" av vilken orsak du väljer att göra så.
Lördagskram till dig! / mt

Izzy
tors, 2015-12-24 - 03:19

Jag kan inte säga nej, hur ska jag lära mig att göra det o stå fast vid vad jag vill o känner är rätt? Så fort någon blir ledsen el besviken ändrar jag mig fast jag hade bestämt mig innan hur jag ville ha det! Är så rädd för att såra nån. Men jag sviker o sårar mig själv gång på gång o viker mig så lätt. Det tär på mig o det känns som jag håller på att gå åt. Känns som jag är ett tomt skal bara som inte har någon egen vilja.
Ja jag träffar en kurator ibland men känner väl att jag inte blir så hjälpt av det men skönt att ha nån att prata med.
Julen blir inte som jag hade tänkt o planerat men hoppas det blir bra ändå men nästa år ska jag vara starkare o stå fast vid vad hag har bestämt!!
Önskar att alla får en fin "vit" jul!
Kram ❤️

mulletant
tors, 2015-12-24 - 14:43

att du har en bra julafton och att det fortsätter bra också. När jag läser att du ändrar dig så fort nån verkar bli ledsen eller besviken känns det som ett framsteg, inte hur det blir MEN att du SER vad som händer fastän du ännu inte kan handla utifrån dina egna behov. Det kommer, det att du ser och förstår vad som händer och hur du reagerar (kör över dig själv) är ett viktigt steg i din förändringsprocess. Du är på väg.... håll riktningen och håll taget! Varmaste julkramen! / mt

Izzy
fre, 2015-12-25 - 05:21

Att jag är på rätt väg? Ja hoppas det! Nu med facit i hand så skulle jag ha stått på mig. Det blev ungefär som jag befarade. Det blev inte bra, vissa stunder var bra som tur är men till nästa år kommer det inte bli så igen. Aldrig i hela mitt liv att jag tillåter det! Jag vill ta så mycket avstånd ifrån hinom som det bara går. Det har gått ett år sen jag flyttade men han har mig i sitt grepp fortfarande . Det måste måste bli ändring på det nu. Han gör inget för att ändra sig, bara fortsätter o dricker o dricker o blir helt knäpp o elak.han verkar inte förstå över huvud taget att han har problem. Fastän alla ver hur han blir så dricker han o skäms s inte. Jag såg att han tog o hände i sig en snaps i köket innan middan, han hämtade också en till kaffet åt sig själv (passar inte ens men vad gör det när man är törstig) sitter o drar en massa skämt som bara han själv skrattar åt. Är jättetrevlig mot de andra gästerna men inte mot sina egna. Han är som två personer. Det är bara vi som har fått smaka på den värsta sidan, den elaka vidriga typen som ingen kan tro att han är. För han är ju så snäll o supertrevlig o hjälpsam mot andra. Nej fy jag måste slå mig fri en gång för alla!!

Izzy
tis, 2015-12-29 - 10:01

Julen har satt fart på drickandet igen!! Han beter sig bedrövligt o skriver knäppa fyllesms. Skönt att barnen har valt att vara hos mig efter julafton iallafall. Tror kanske att han känner lite panik över att de kanske väljer bort honom nu när han beter sig illa. Förut har de funnits kvar för honom ändå. Tror även de börjar få nog! De ska inte behöva stå ut med elakheter!

flygcert
tis, 2015-12-29 - 19:07

Det tar bara ett tag, ganska lång tid, innan man är säker!

Försök fokusera på det positiva, det som du är glad och nöjd över, och försök att inte tänka på om han är nöjd eller glad; det är inte ditt ansvar!! Lättare sagt än gjort, jag vet, men försök!!!

Kramar!

Izzy
fre, 2016-01-15 - 19:46

Ja nu är det nytt år!! Tänk om jag kunde få kraft att ta tag i allt det jobbiga. Det är ju oundvikligt så jag måste! Tänk om jag kunde skriva när det här året är slut att jag mår mkt bättre o att mycket har ordnat sig.
Gott nytt år Mt ❤️

Izzy
fre, 2016-01-15 - 19:59

Ja det är svårt!! Det som är så svårt är att exet ibland är så snäll o omtänksam o ibland är som ett monster. Jag vill helst inte ha kontakt alls el bara det som är nödvändigt. Jag är så svag o rädd att han ska få sina vansinnesutbrott. Jag är så arg att han har sån kontroll över mig fortfarande. Jag kan inte leva det liv jag vill pga honom o det beror ju på mig också att jag inte kan sätta några gtänser. Det gäller allt att jag inte kan säga nej för att vara tillags.det är varken bra för mig själv el andra.Jag vet inte hur jag ska komma vidare i livet...