Ny här...och desto mer jag läser av era inlägg desto mer börjar ett strå av obehag att stegra sig...tack att ni delar med er av erfarenheter!

Relativt nyseparerad från en lång relation har jag landat i en ny relation med en kvinna som verkar ha ökande problem med vin pimplandet...hon var ärlig och berättade i inledande skede om att hon hade lite problem och visst blev det ganska friskt med vin i tidigt skede när vi umgicks..lite som två tonåringar trots att vi båda närmar oss 50...men hur det utvecklats känns rätt illavarslande...

Nu åker en bag in a box fram varje gång jag är på tjänsteresa borta från hemmet och är jag inte på plats vid helger så pågår det drickande i flera dagar...det är som om hon blir en annan människa och jag vet inte om det övh går och lita på henne då det är mest tomma löften och uttalanden om att denna gång ska det inte drickas som varit temat under senare tid...vi har en bra kommunikation i nyktert tillstånd men det känns att även fast vi diskuterar problemet och hon säger att hon inte vill ha det såhär och att hon jobbar på problemet...så händer inte mycket...tvärtom känns det som blir värre...i nyktert tillstånd känns det som jag är det viktigaste..men när kung alkohol gör inträde verkar jag bli snabbt tvåa...

Börjar själv märka att jag får en klump i magen och tänker mycket på hur det ska bli denna gång när jag lämnar bostaden...det börjar krypa in grubblerier under skinnet på mig och det känns allt annat än klockrent...

Känner mig rätt rådvill och jag har ingen att prata med om detta så det är väl därför jag gör en liten skrivelse här och försöker se om jag kan hitta någon solskenhistoria med ett lyckligt slut ...eller har jag hamnat på en resa som inte har lyckliga slut...börjar bli orolig för det...och för första gången kryper en förnimmelse av maktlöshet in i mig...ovanlig situation för mig minst sagt... tror jag behöver tänka till här nu på allvar...eller?

läs och begrunda.Allt som skrivs här baseras ju på allas olika erfarenheter och vm man är som människa.Vad man pallar med och vad det är värt att vara kvar i relationen.
Försök hålla ett steg utanför om du kan.
Det är väl det bästa råd jag kan ge utöver att forsätta läsa och skriva.Insikterna brukar komma allteftersom.
Sist men inte minst,välkommen!

Hjärtat

Om du inte är fast ännu, dra iväg illa kvickt! Jag kan inte råda någon som har de känslor som du har att stanna kvar. Jag fastnade i min älskades klor och kommer inte loss. Så mycket smärta och tårar som jag upplevt. Hjärnan säger en sak och hjärtat en annan. Jag önskar dig all styrka i världen och välkommen till ett fantastiskt forum!

Ursula

Beroendet för bara elände och olycka med sig. I långa loppet, elände och olycka. Om du fortsätter så här kommer Du att få ditt liv förstört såsom hon håller på att förstöra sitt. Lita på din magkänsla. Den ljuger inte. Rent konkret, antingen så bryter du eller så säger du till henne att du vill fortsätta er historia på villkor att hon söker hjälp. Är hon motiverad att förändra sina alkoholvanor? Skulle det handla om något av mina barn som befann sig i samma situation som du skulle jag råda att bryta. /Ursula

...och tack till er Skytt och Ursula...jag är inte fast ännu och insikten över att detta är mer komplicerat än jag riktigt kan greppa infinner sig med en styrka som inte är direkt angenäm...nu får jag lov o riktigt tänka till här...
Funderar lite över om det finns nånstans där man kan prata med personer/anhöriga som hamnat i liknande situation...nåt tips?

Nicke

Jag tror att det enda du kan göra är att vara tuff emot henne.
Ställ tydliga krav och vik dig inte.
Vi alkoholister är experter på att utnyttja och ljuga, jag vet.. ;)
Det enda som funkar är att vara tuff och tydlig, slutar hon inte då så har hon valt vinet framför dig.
Jag är själv alkoholist och jag vet att ingen kan få en alkoholist att sluta förutom personen själv, men du som kan ställa så tuffa krav så att du inte går sönder helt och hållet själv.

Thomas 52

Du måste ställa krav på ett sätt så att hon förstår att du menar allvar.

Nu börjar jag inse kraften i detta...trots att vi pratat igenom problemet och hon bedyrat att hon vill sluta, vill jobba på detta och att vår relation går före allt annat...så...sitter vi där igen...jag bortrest...flaskan åker fram och hon är försvunnen...dethär mår man ju inte direkt bra av...vet ju inte heller vad som pågår när hon är försvunnen...börja ju växa fram farhågor i en...vad är egentligen sant och vad är falskt...vad är det som egentligen händer...hur tänker människan...
Tack Nicke för ditt inlägg...uppskattar att du ger en bild från andra sidan bordet... tack även du Thomas52...börjar verkligen kännas att det handlar mer om att rädda sig själv...nu måste jag ta tag i situationen på allvar...har någon deltagit i al-anon...behöver prata med någon i samma situation...?

och kan överskugga allt annat. Jag lever med min numera nyktra man men har upplevt vägen fram till uppbrottet - och vägen tillbaka till en lycklig och tillitsfull relation. Ett fåtal män i din situation har skrivit här och det syns mig som om processen att lämna varit snabbare för dem när de väl insett hur verkligheten ser ut. Många kvinnor kämpar på i .... ja, nästan oändlighet och närmast utplånar sig själva. Detsamma har sett inom Al-Anon. Jag har under se senaste fyra åren varit på många möten och rekommenderar det verkligen. Fastän programmet är detsamma skulle jag tipsa dig att besöka olika grupper om du har möjlighet.

Var helt öppen med din kvinna. Att tvingas se sanningen i vitögat kan bli hennes räddning. Som du kanske läst här är AA en hjälp för många.

Så bra att du fått upp ögonen, tar problemet på allvar och är beredd att handla för att åstadkomma förändring. Det är den enda möjligheten! Jag kan också tipsa dig om en bra sida på nätet: Information och stöd till anhöriga påverkade av en närståendes missbruk. Lycka till! / mt

Bra föreläsning om addiction, dåligt ljud, spec på ett ställe ganska i början men det blir bättre igen sen https://youtu.be/D5Uzj-7LuGw

...insikt efter insikt faller på plats....verkligen en oerhörd kraft som tagit över...det gör verkligen ont att förstå att en person som man har känslor för försvinner in i en självdestruktion och dessvärre när allt nu kommit till sin spets i ett öppet o rakt samtal...så känns det tveksamt om hon verkligen är beredd på att försöka ta steg för att få hjälp...det känns som anpassade lögner för situationen...tilliten blåser iväg med vinden...kan så tydligt märka på mig att detta påverkar mig otroligt negativt...enda utvägen verkar vara att starta en process för att nedmontera känslorna och försöka ta staplande steg ut i livet...riktigt jobbigt...men jag får resignera och ta till mig att det inte går att förändra en annan människa...får försöka se det som en ytterligare erfarenhet i livet...önskar jag kunde varit utan denna erfarenhet dock.

glad för din skull mulletant...skönt o höra att det ändå funnits lite lyckligare slut i detta helvete

Ursula

Jag läste dina tidigare inlägg med en viss oro eftersom du tycktes vara beredd att ta de första stegen in mot sumpmarkerna. Så att det jag läser i ditt sista läser jag med en viss lättnad. Lättnad.
Igår morse skrev jag ett inlägg till dig men jag skickade det inte, tyckte att det blev för.. skrämmande och dramatiskt. Men, bl a skrev jag att alkoholen dödar känslolivet, inte bara för den beroende utan även för de runt omkring och jag undrade om du hade märkt på dig själv om du inte blivit t ex en anings aning avtrubbad. Och nu läser jag i ditt sista inlägg att du märker att "detta påverkar mig så otroligt negativt". Jag vet ju inte exakt vad menar men kan naturligtvis gissa, visst, det som är sant och riktigt har blivit lite glidande... eller hur?...verkar ha flyttat på sig... och för att hålla fast vid det måste du ta ett par steg, flytta lite på dig. Och sen nästa gång är sanningen inte där heller utan har flyttat på sig igen och du tar ytterligare steg bort, bort från fast mark.
Jag skrev också att jag har kommit att se alkoholen som någonting av Djävulen. Det är den bilden som kommer för mig. Och jag undrade om du var beredd för en kamp mot Djävulen i sumpmarkerna.
Jag är lättad över dina ord i ditt senaste inlägg. Magkänslan säger så. /Ursula

...du anar inte hur väl du sätter dina ord på situationen och vart jag är på väg...rakt in i sumpmarkerna...med den skillnaden att jag har fått syn på mig själv i processen känns det som...med det sagt har jag långt ifrån fått kontroll på skutan...tankarna mal konstant...skrev en kommentar tidigare på Rosa Panterns inlägg som jag kopierade in nedan...så nåt uppvaknande är på gång men det är en berg o dalbana med otrolig ambivalens inbyggd... synd att du inte skickade ditt skrämmande o dramatiska inlägg...behöver se sanningen i vitögat o sanningen känns inte vacker...så censurera inte det som kommer från hjärtat...

Läste på din sida, värdefullt o läsa om din situation och inse vartåt allting är på väg....borde säkert kommentera där men nu började skriva här så hoppas det hittar till dina ögon oavsett...vet du om att du skrev en bra sak som fick mig att "haija" till ...känslan du beskrev av "Vad gör jag här" ...det är ju helt underbart...fick mig att börja tänka - vad gör jag egentligen här...varför ska jag gå på möten...varför ska jag övh bruka mitt liv till detta...istället för att leva lycklig... snurrar på i hjärnkontoret...och desperationen växer

---------
//Kopia av inlägg
chefen
I slutändan...

...tror jag man får ta perspektivet att det handlar om vad detta gör med en själv i förlängningen...jag märker på mig själv att all min energi går till oro om framtiden...tankarna cirklar mest kring henne och hennes problem med nån typ av förhoppning om förändring...lyckliga nyktra stunder med en fantastisk person som byts till svart oro när insikten om flaskans makt påminner igen genom flera dagars onykterhet som infinner sig trots alla löften om att nu ska det bli bättre...kärlek är svårt att bryta men förr eller senare blir man väl utbränd och tom...jag komer försiktigt till insikten att jag inte kan investera mitt liv i att leva i detta...livet kan faktiskt vara underbart...och vi lever bara en gång och man ska väl ändå må bra..

Ursula

Ja, varför ska du gå på möten?

Vad bra saker du skrev i RosaPanterns tråd. Vad allt det här gör med en själv...man kommer in på en massa komplicerade frågor. T ex att man själv har en slags inbyggd svaghet som har gjort att man inte har identifierat faran. Trots att man kanske är påläst, kan en massa, vet hur mekanismerna funkar, så har det inte hjälpt en i praktiken. Och till sist står du där, ansikte mot ansikte mot dig själv.
Av vad du skriver hur mycket du oroar dig och alla dina tankar som hela tiden cirkulerar runt henne så befinner du dig längre ut i sumpmarkerna än vad jag först trodde. Men jag har insett att det är först då man börjar skruva på sig riktigt ordentligt och börjar se sig omkring.
/Ursula

Ursula

Alltså, kan inte sluta tänka på 'vad allt det här gör med en själv'...Tänk om det är så att vad 'det här' gör är att visa hur man faktiskt ÄR.

Rosa Pantern

Hej! Det där var intressant Ursula. Hur har det visat hur du är? Menar du som person?

Kan nog se att jag varit uthållig och försiktig till en gräns där jag fått över-nog och inte kan ta emot någonting mer, bara besatt av att få bli självständig.

Och Chefen... Fint att du har så fin inställning till livet, "det kan vara underbart att leva!" Blev nästan skrämd av dessa ord först. Det är ibland svårt att vara så öppen och positiv. Man kanske begär mer eller någonting annat. Eller tycker man inte är tillräcklig själv. Men visst är det vackert trots allt, och jag vill tro det finns ett "ärende" med varje människoliv. Särskilt de perioder då "lust att leva" inte räcker hela vägen, då vill jag tro det finns en mening med allt.

Ursula

Vad jag menar med...'hur man faktiskt ÄR'. Det är lite svårt att förklara men om varje människa ÄR sitt unika, just det att du faktiskt förälskade dig i just den människan, kanske skaffade barn, betyder någonting specifikt och berättar om just dig. Så på det sättet har varje människa sitt specifika ÖDE. När jag träffade min man kände jag direkt att HAN var mannen i mitt liv.
Nu svarar jag här på RosaPanterns undran i Chefens tråd. Till Chefen vill jag säga att jag håller så väl med dig om att livet kan vara underbart. Jag vill ha livet så. En gång för länge sen var jag attraherad av 'grubbliga' personer men nu...
Ha en bra dag/Ursula

Tack för din omtanke, tack för dina kommentarer!
Kände att jag måste få lite avstånd till allt...försöka ta tid och fokusera på det som pågår runt oss...dvs livet..försöka få tankarna att fokuseras på bra saker istället för att vara totalt upptagna av situationen jag sitter i...
Dina kloka ord som jag fastnade för har börjat klinga i mig som ett mantra..."vad gör jag här"...på nåt sätt hittade jag en insikt i all sin enkelhet i den meningen... dyker upp i mig varje gång jag är inne för att läsa o söka information om problemsituationen som vi lever i...den ger mig kraft att lyfta blicken och konstatera omöjligheten i det grepp ett missbruk tar om en person och samtidigt få ett perspektiv på vad jag själv håller på med...fråga mig vad gör jag här....om det är detta livet verkligen ska handla om...
Har fortfarande inte vågat mig på att ta steget ut i al-anon eller någon grupp för att hitta stöd...och ärligt talat så börjar jag fråga mig vad skall jag göra där...varför skall jag...ja du vet... Samtidigt inser jag hur ansträngande det är att stå ensam i detta utan att ha någon att prata med...vi får se...tur att jag hittade hit i varje fall...ger mig vägledning att åtminstone i ord kommunicera...
Men som sagt mycket tankar ...mycket hjärnaktivitet ...för mycket när solen skiner ute...
Tankarna går till dig Ursula...hur mår du?

jas75

Jag kommer från ''andra'' sidan. Tror du måste ställa ett tydligt ultimatum att antingen är det vi & då söker du hjälp lr så får vi bryta & då måste du mena det.

Sen tror jag att du skulle må bra att få prata med någon irl, nog för att detta forum är underbart men professionell hjälp är bra. Det finns beroendeenheter i alla kommuner som riktar sig både till dig som anhörig & till din kvinna som beroende. Frågan du måste ställa dig är, är det ni har värt att kämpa för?

...få lite råd från "andra sidan" ....och nu är det gjort...ultimatum ställt...få se vart livet tar en nu...önskar jag kunde se in i hjärnan på henne och se hur resonemanget går...