Vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag skriver väl av mig och ser hur långt jag kommer... jag är en tjej på blott 22 år, och jag känner att alkoholen börjar ta kontrollen över mitt liv. Jag dricker inte varje dag, men minst en gång i veckan. Och då blir det mycket. För mycket. Minst en liter vin, ibland blandar jag med sprit. Men oftast blir det bara vin eftersom det är billigt och man går inte upp så mycket i vikt som av öl. Jag började dricka ganska sent, när jag var 19 år. Jag ville passa in bland mina vänner och få en bredare umgängeskrets. Så jag följde med dem ut på krogen och på hemmafester och då fastnade jag. Ända sedan min första drink har jag gått tillbaka till alkohol när jag varit ledsen eller arg. Jag är överintelligent på grund av min autism, och när jag är understimulerad börjar mitt psyke attackera mig. Jag grubblar tills det inte finns något mer att grubbla över, och till slut kommer jag till insikten att mitt liv inte har någon mening. Och då dricker jag för att döva den smärtan. Jag har även blivit sviken av väldigt många människor. Människor som jag trodde att jag kunde lita på, människor som jag har sett upp till men som sedan lämnat mig utan förklaring. Och då har jag druckit för att glömma. Jag har sedan barnsben känt att jag inte passar in. När jag dricker blir jag mer social och bjuder på mig själv. Jag känner att jag passar in bättre då, och ingen bryr sig riktigt om hur jag beter mig. Men jag har råkat ut för så mycket skit bland mina drickarkompisar. Bland annat ett sexuellt övergrepp som skedde för inte allt så länge sedan. Sedan dess har jag inte träffat dessa människor så mycket. Har mest legat hemma och känt mig extremt deprimerad. Har haft självmordstankar och dragit ut i skogen och supit och gjort mina nära och kära mycket oroliga. Nu när jag inser hur illa jag gör dem när jag sticker så sitter jag hemma och dricker. Kommer någon på besök så lägger jag mig i sängen och säger att jag är trött. Oftast märker de inte att jag är full, eftersom jag lärt mig att hantera det. Jag har provat att söka hjälp, men det enda som erbjuds är dialektisk beteendeterapi eller inlåsning. Inget av dem har funkat för mig. Så jag känner att detta är min sista utväg. Jag orkar inte ha det så här längre. Om jag inte får rätt hjälp snart så kommer det ta kål på mig...