av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
lör, 2016-08-06 - 06:27

till ett kärt ämne. Igår satt jag och läste här på forumet om de av oss som dricker måttligt, med varierande framgång. Det triggade ett sug hos mig, jag trodde nog jag hade lärt mig vid det här laget, men lik förb.. finns en önskan kvar att kunna njuta av bara ett glas. Jag har så många gånger tidigare försökt just det, ibland har det gått bra i ett halvår, ibland bara några veckor. Gemensamt för alla dessa försök är att dom har oundvikligen lett mig tillbaka ner i träsket.

Jag vet ju att målet med mitt drickande alltid har varit att bli full, bara ett glas räcker inte. Så vad är jag ute efter egentligen? Min terapeut har mer än en gång frågat mig vad det är som är så speciellt med just alkohol? Varför måste jag ha ett glas vin på bordet för att njuta av en stund på en trottoarservering? Vad är det för fel på kaffe, eller juice? För mig är det nog känslan av samhörighet. Jag ser folk sitta och föra vad som verkar vara intressanta diskussioner över en öl eller två, och jag känner mig ensam. Så det är egentligen inte alkoholen jag är ute efter, det är gemenskapen, att passa in. Jag är aldrig så ensam som jag är när jag dricker, så för mig finns det inget mellanting; det är nykter eller miserabel som gäller.

Jag undrar ibland vad som händer i mitt lilla samhälle på nätterna. I morse hittade jag en trafikskylt ute på en äng, den var uppryckt med rötterna och bortsläpad ett hundratal meter från sin ursprungliga plats. Troligen en tonårig styrkedemonstration. Det är fascinerande vilken energi dom kan uppbåda, dom små liven. Jag minns mina egna i den åldern; det var hart när omöjligt för dom att bära ut en smutsig tallrik till köket. Jag antar att dom sparade på energin till det var dags att imponera på det motsatta könet.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
sön, 2016-08-07 - 06:03

av mina gamla beteenden kvar. Jag sover mycket, jag har svårt att få saker gjorda, jag jobbar utan större entusiasm osv. Det känns lite konstigt, jag har ju aldrig jobbat så hårt med mig själv förut. Visst, jag har varit i behandling flera gånger i mitt liv, men efter dom har jag bara återgått till vardagen och allt har rullat på som vanligt, förutom att jag har varit nykter då förstås. Vissa behandlingar är ju sådana; man tillbringar en månad någonstans och sedan skickas man ut i livet med glada tillrop om att jobba vidare och att inte ge upp. På sätt och vis är det ju rätt, bara jag kan hålla mig nykter, men ändå...

Kanske upplever jag det annorlunda nu, tack vare att jag skriver här var dag så ägnar jag ju också en stund varje dag åt att tänka på mig själv, mitt mående och mina valmöjligheter. Då blir två månader en väldigt lång tid, och jag tycker att jag borde kommit längre vid det här laget. Om jag jämför med mina tidigare nyktra perioder så har jag aldrig lagt ner så mycket jobb på så kort tid. Det verkar som om det inte bara handlar om det antal timmar jag lägger ned, kroppen och hjärnan behöver tid på sig, oavsett arbetsinsats. Så jag får nog räkna med att ha tålamod, jobba vidare som hittills och låta processen ta den tid den tar.

Min hund är förkyld, så idag blev det en tämligen kort promenad, på hans begäran. Han ville bara ut och klara av det nödvändigaste, nu ligger han hoprullad i ett hörn och väntar på att det ska gå över. Själv har jag många gånger spelat hjälte och jobbat mig igenom en förkylning men allt det resulterar i är ett dåligt utfört jobb och förkylda kollegor. Så numer gör jag som djuren, vilar mig igenom det. Naturen vet bäst.

Ha en skön söndag allihop!

heueh
mån, 2016-08-08 - 06:33

Åtminstone känns det så, det är svalt på morgnarna, bilarnas rutor är täckta av fukt och björkarna börjar ändra färg. Ändå ser jag blommor på min promenad, vår parkförvaltning är väldigt duktig, de planterar ett urval växter som blommar vid olika tider så parkerna lika vackra i augusti som i maj. Det hjälper en hel del med humöret så här års.

Jag har aldrig varit mycket av ett sommarfyllo, mina somrar har de senaste 30 åren varit fyllda av aktiviteter. Dels är mitt jobb mest intensivt på sommaren, dels har mina fritidsaktiviteter varit väderberoende; roadracing, kappsegling etc. plus att barnen har varit lediga och som ensamstående förälder har fokus legat på dom. Hösten har jag ofta sett fram emot med en känsla av skräckblandad förväntan. Barnen börjar skolan, jobbet lugnar ner sig, motorcykeln åker in i garaget. Jag kan vara bakfull på förmiddagarna utan att någon märker något. Så mycket skönare den här hösten kommer att bli!

Semestern har precis tagit slut men jag ser redan flera villaägare som börjat plocka undan utemöbler i väntan på regn, blåst och kyla. Det känns tidigt, men här där jag bor har vi haft en fantastisk vår och sommar så kanske känns det som om kvoten är fylld; det kan omöjligt bli fler fina dagar nu.

Här på forumet är i alla fall nyktra dagar fina dagar och jag önskar er alla ännu en!

Sisyfos
mån, 2016-08-08 - 08:05

Tror att du har rätt i att man måste jobba mycket med tankemönster och beteenden. Du skriver att du har svårt att få saker gjorda. Jag kan ibland känns igen mig i det och det föder en gnagande känsla av orillfredsställelse. Att få de där "bocka av" kickarna känns ibland viktigt.
Känns tidigt att ta in utemöbler var du än bor i Sverige. Har folk inget hopp ?? De kan inte ha svårt att få saker gjorda i alla fal, de grannarna. Ha en bra vecka!

heueh
tis, 2016-08-09 - 07:16

Det är egentligen inget större problem, vid det här laget har jag lärt mig att känna igen även de där vaga sugen, de som inte är mycket mer än en obehagskänsla i maggropen. Dom kan jag handskas med. Konstigt nog är det inte lika svårt att komma över de starka sugen, dom är så uppenbara och bara att rida ut. Det är dom lömska, smygande sugen som är svåra. Dom går inte över lika lätt och kräver en annan metod. Jag har fortfarande inte hittat någon optimal bot, än så länge nöjer jag mig med att sysselsätta mig med annat, åker in till jobbet och fikar eller tar en tur med bilen. Distraktion, helt enkelt.

Igår var det annorlunda dock. Jag kom på mig själv med att föra en lugn och saklig diskussion om för- och nackdelarna med att börja supa igen. Ingen liten djävul på axeln, inga illusioner om socialt drickande; en närmast akademisk diskussion om plus och minus. Tyvärr finns det ju en del på plus-sidan, jag gillar att vara full och den där euforin jag upplever när bakfyllan gått över och jag är nykter igen går inte av för hackor. Det nyktra livet är fantastiskt, men det är ju inte den berg- och dalbana jag vant mig vid under så många år. Det här är något nytt; jag är inte riktigt säker på hur jag ska tackla det. En stor fördel är naturligtvis att jag är medveten om det och vart det leder; det ger minussidan ett försprång i opinionsmätningarna. Jag hoppas dom vinner.

Jag såg ett äldre par idag, arm i arm på väg till vattengympa i badhuset. Det såg mysigt ut, ibland önskar jag att jag hade någon att dela livet med. Samtidigt vet jag ju att det är en idealbild jag målar upp för mig själv. Inget i livet är enbart rosenrött. Jag har levt ensam för länge nu för att vara beredd till de kompromisser som krävs. På gott och ont.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
ons, 2016-08-10 - 06:17

Ända sedan jag var på kurs med hunden ute på vischan har jag undrat om jag verkligen vill bo i lägenhet. Hyran är väldigt hög, och eftersom jag ska gå i pension så småningom behöver jag se över min ekonomi. (Här hade jag gärna blivit lite bittert politisk angående pensionssystemet men det är nog fel forum för det). Jag trivdes verkligen med att sätta mig utomhus med mitt morgonkaffe och titta på när rådjuren, hararna och fåglarna börjar sin dag. Det var härligt att vandra rakt ut i skogen, ut i riktig natur som omväxling till parkernas friserade verklighet.

Eftersom jag mest jobbar hemifrån kan jag bosätta mig i stort sett varsomhelst, och letar jag upp ett hus i någon avfolkningsort så blir det billigt. Jag har haft hus förut, så jag vet hur mycket jobb det är, inget som passar min lata läggning direkt men det kan jag nog leva med. Min största oro är att jag förlorar mitt skyddsnät. Om jag tar ett återfall idag kommer mina vänner så småningom att märka det, och då kommer dom hem hit och konfronterar mig. Vilket är bra, samtidigt måste jag ju själv hålla mig nykter, för min egen skull, det är både egoistiskt och orättvist att lägga den bördan på någon annan. Det kan vara en trygghet att ha bolaget på långt avstånd, men om jag tar ett återfall och måste åka några mil för att handla så lär jag ladda upp ett förråd som en finlandsfärja skulle vara stolt över. Kräver nog en del eftertanke det här.

När hunden tycker att jag suttit för länge vid datorn kommer han in med bollen i munnen och lockar till lek. När vi så går ut så vill han inte att jag ska kasta, jag ska bara stå och titta på när han leker. Han älskar att gå runt och studsa med bollen, men försöker jag vara med så går han undan. Han är lite knäpp, min hund.

Ha en bra dag!

Levande
ons, 2016-08-10 - 06:51

Landet är bra för stressade själar men blir ensamt och ibland blir man lite folkskygg
Tycker du gör rätt som tänker dig för och kanske är en idé att ta det lite lugnt.
Att ha insikt om faror är en styrka och då kan det vara lättare att undvika träsket.
Önskar dig och hunden en fin dag

Jullan65
ons, 2016-08-10 - 06:55

Kan det kanske finnas nåt mellanting, tänker lgh med uteplats. Litet hus i en småstad där det finns lite folk, men ändå avskildhet. Sommarstuga... Ja det tål att tänkas på:-)

heueh
ons, 2016-08-10 - 15:48

jo du Levande, vi är nog rätt lika, hunden och jag. Skillnaden är väl att när han tappar hår så växer det ut nytt...

Bra tips Jullan, jag ska nog tänka i dom banorna. I ett litet samhälle på landet bor det ju mest lite äldre människor, vilket kunde passa mig bra.

heueh
tors, 2016-08-11 - 06:27

var jag på Systembolagets buteljeringsfabrik för att reparera en krånglande maskin. På fikarasterna satt många av de anställda och drack vin, där stod halvfulla vinflaskor på borden och ingen verkade tycka att det var konstigt. Arbetet drog ut på tiden så när jobbarna gick hem för dagen lämnade de ett antal (fyllda) flaskor på transportbanden så att jag kunde provköra. De sade till mig att jag kunde ta med mig dem när jag var klar, så när jag sent omsider körde hem hade jag baksätet fullt med punschflaskor. På den tiden drack jag inte särskilt mycket så de flesta gav jag bort till vänner och bekanta. Ack om det hade hänt under min tid som missbrukare! Jag kan föreställa mig min episka bakfylla efter en vecka med Carlshamns Flagg.

Till för inte så länge sedan fanns det öl att köpa i varuautomaterna på danska arbetsplatser. Ofta såg jag en maskinoperatör arbeta med en halvfull ölflaska bredvid sig. Går man ännu längre tillbaka i tiden, till mitten av 1800-talet, så fick Theofron Munktell (Bolinder-Munktell traktorer) mycket beröm för sitt initiativ att starta ett ölbryggeri i Eskilstuna, för att motverka arbetarnas vana att dricka brännvin på jobbet. Varje gubbe fick en dagsranson öl, alldeles gratis, de blev inte lika fulla på det sättet, jobbade bättre och fick behålla fingrar och annat som hade en tendens att fastna i maskinerna. Så alkoholkulturen har hängt med människan länge, bara på ett annorlunda sätt. Kanske är det bättre nu, i alla fall.

I morse såg jag en kvinna ligga halvsovande i en solstol på sin terrass, insvept i ett täcke. Terrassdörren stod vidöppen, klockan var fem, det var mulet och 15 grader varmt. Jag kommer nog att grubbla på det där hela förmiddagen. Vissa gåtor kanske inte är menade att förklaras.

Ha en härlig dag allihop!

Nyttan
tors, 2016-08-11 - 06:41

Ja, vilket bagage vi har att bära. Min farfar var s k betongare och gick på stora byggen året om. Han började varje morgon med en sexa brännvin. Som barn hade jag ingen värdering krin detta utan tyckte bara att han var en distanserad man som inte luktade så gott. Han rökte en hel del också. Har ingen aning om han drack mer under dagen och har aldrig vågat (så där har vi väl svaret) fråga. Han är död sedan 18 år tillbaka och alkoholismen skördar offer på den sidan av släkten på löpande band. Jag är ju en del av den släkten så ja, jag är tacksam för den upplysning som pågår kring alkohol.
På tal om kvinnan där ute så sov jag också utomhus inatt - det är underbart skönt att linda in sig i täcket och låta den svala luften svalka ansiktet. Är man i klimakteriet är det faktiskt den bästa lindringen när svallvågorna sätter igång om natten :-)
Så många tankar du väckte hos mig!
Kram

heueh
fre, 2016-08-12 - 06:43

på internet, ofta på dating-sidor som utlovar kontakt med ensamma ryska eller asiatiska kvinnor. Jag pratade med min äldsta son igår och vi kom in på ämnet. Tydligen finns det forskning kring det där; det som gör att kärlekstörstande män bara fortsätter att skicka pengar till någon dom aldrig träffat och som kanske inte ens är en kvinna. Vi människor har en tendens att inte vilja erkänna misstag, att hellre fortsätta, t.o.m. eskalera det beteende som vi innerst inne vet är fel, i förhoppningen att det ska visa sig att vi hade rätt i alla fall.

Jag har sett ner på dom här männen, tyckt att dom är patetiska. Men igår insåg jag att jag är likadan, fast på ett annat plan. Jag har många gånger, efter en nykter period, försökt återgå till normalt drickande. Tämligen omgående har jag gått från ett glas vin per kväll till två, sedan tre, sedan fler, och så har det hela gått överstyr. Någonstans längs vägen har jag ju insett vart jag var på väg, men jag har ändå inte brutit medans jag fortfarande kunde. Jag har helt enkelt hellre låtit allt gå åt h.e än erkänna mitt misstag.

Tack Anna för att du förklarade gåtan. Jag lever ju ensam så jag har dålig koll på vad som händer med kvinnor i den där åldern. Vi män köper en sportbil, hatt och coola solglasögon och så är den saken avklarad. Jag minns att jag gick in i puberteten samtidigt som min mor nådde klimakteriet. Minnena är vaga, men det var en tid av känslomässiga bråk, tårar och tandagnisslan. Vad jag tydligt minns dock, är att min far jobbade väldigt mycket övertid under den perioden. Stackarn.

Ha en fantastisk dag!

Levande
fre, 2016-08-12 - 07:50

Griniga gubbar finns det gott om, de kanske borde sova på balkongen och kyla ned sig ?
Ha en fin dag

heueh
lör, 2016-08-13 - 06:19

är både bra och dåligt. AA talar om geografisk flykt som något många har prövat men misslyckats med. Eller som Clint Black sjunger: "You can run from yourself but you won't get far; wherever you go, there you are". Kloka ord. Jag har också provat det några gånger i mitt liv, det fungerar lika dåligt för mig som för alla andra. Det som förvånar mig mest är hur snabbt det har gått åt pipan, det är nästan som om jag aktivt har försökt sabba för mig själv.

Och kanske är det så; nu när jag letar hus har destruktiva tankar dykt upp. Jag tänker inte: Kan jag hålla mig nykter på det nya stället? I stället låter det så här i mitt huvud: Kan jag dricka på det nya stället? Så här i efterhand kan jag konstatera att det är sådana tankar som har landat mig i den sits jag är i idag. I vintras fick jag för mig att jag skulle flytta till Spanien och började titta på hus där nere. Samtidigt dök bilderna upp: mig på en bar, vinglas i hand, i livlig diskussion med de lokala gubbarna, mig på terassen med utsikt över Medelhavet, vinglas i hand, filosoferande över livet. Så jag försökte ta ut det livet i förskott, med känt resultat.

Det är starka tankar, de där, som kräver mycket av min energi att hålla stångna. Spanien-planerna hamnade i papperskorgen när jag insåg att jag, utlämnad till mig själv och långt från vännerna, troligen skulle supa ihjäl mig. Jag har en rätt god självkännedom och tyvärr är det nog så att min alkoholism tvingar mig att stryka vissa saker från min "bucket-list". Det känns lite orättvist, men nu är det som det är.

När hunden har ätit kommer han till mig och gnider munnen mot mitt ben, eller ett stolsben, eller en dörrpost. Jag trodde länge att han hade problem med tänderna, men veterinären säger att han är helt frisk. Så nu börjar jag tro att det helt enkelt är hans sätt att tacka för maten. Främmande språk är svåra att lära sig. Vad jag vet har Rosetta Stone ingen kurs i Hundska.

Ha en skön dag!

heueh
sön, 2016-08-14 - 06:32

ska stå rakt, tycker jag. Kalla mig perfektionist om ni vill, men det stör mig när saker inte är ordnade i snygga rader eller räta vinklar. Jag går ibland igenom ett villaområde i vardande på morgnarna. Många av villorna där är prefabricerade och speciellt en har dom inte lyckats så bra med. En av gavlarna består av två element med liggande brädor som fasad. De här elementen har dom inte ställt på exakt samma höjd så det är ett hack i linjen som brädorna bildar. Husägaren verkar inte bry sig, men jag kan inte låta bli att störa mig på det varje gång jag går förbi. Blicken bara dras dit per automatik.

Samma sak med lyktstolparna som kommunen satt upp; de står inte rakt, det är som om någon har slängt ner tandpetare i sand från en meters höjd. Jag undrar om gubbarna var riktigt nyktra när dom grävde ner dom. Jag har själv jobbat onykter; det blir inget vidare. Under en tioårsperiod hade jag så dålig ekonomi att jag fick sälja mitt hus och bo på jobbet. Jag hade en säng och en garderob på mitt kontor, inte särskilt glamoröst men nära till arbetsplatsen. Så eftersom jag inte behövde köra kunde jag jobba oavsett grad av nykterhet. Farligt som attan, jag jobbar ju med maskiner.

Jag har ytterst sällan kört full, det har hänt någon enstaka gång att jag kört med tveksam nykterhet när bolaget har varit på väg att stänga och jag bara måste fylla på förrådet. Det som har avhållit mig har inte varit att det är farligt för mig och andra utan att det är olagligt. Inte för att jag är överdrivet laglydig av mig, jag kör för fort ibland, utan för att konsekvenserna blir så allvarliga om jag åker fast. Det är ett sjukt tänkande det där, jag kan stå bakfull vid en maskin som enkelt skulle kunna klippa av mig en arm utan en tanke på hur farligt det är, risken att förlora körkortet har större inflytande på mitt val.

I morse sade hunden inte ett knyst, det regnade ute, så när jag vaknade till och tittade på klockan var hon fem. Jag har försovit mig tänkte jag och rusade upp. Först när jag stod på balkongen med mitt kaffe och min cigarrett insåg jag att det är söndag. Bannade instinkter.

Ha en fin dag allihop!

heueh
mån, 2016-08-15 - 06:37

att kunna slappna av. Jag gick och funderade på min framtid idag, på vad jag kan förvänta mig och vad jag själv vill. En stor del av den kommer alltid att vara mitt arbete med mig själv och min nykterhet. Jag tog ju själv ett återfall efter sju års nykterhet, Pi hade 16 år. Jag var på ett AA-möte en gång där man sörjde en bortgången medlem. Han hade tagit ett återfall och supit ihjäl sig efter 25 år som nykter. Exemplen är många men entydiga; jag kommer aldrig att gå fri, aldrig att kunna sänka garden.

Det behöver inte vara något negativt, tvärtom. Jag ägnar en timme varje morgon åt mig själv; jag funderar över hur jag fungerar, hur jag lever, vad jag mår bra av. Jag har en stund av sinnesro, jag stressar inte över hur dagen kan tänkas bli eller vad som kan gå fel. Jag bara är. Det ger mig en väldigt bra start på dagen och på något sätt är det mycket lättare att tackla motgångar och stress då. Om jag lägger de här funderingarna åt sidan så kommer livet bara att rulla på, dag läggs till dag, utan eftertanke, utan reflektion. Hur mycket bättre är inte livet när man är medveten om hur man lever det?

Solnedgången igår var spektakulär. Solen och himlen gick samman och bjöd på ett sprakande fyrverkeri av ljus och färger, ett sådant där som kräver timmar med Photoshop innan det hamnar i en turistbroschyr. Jag bor högt så jag har fri utsikt mot horisonten och kände mig privilegierad, som om jag satt på en bergstopp i ett fjärran land. Den kvällen kan jag leva på ett tag framöver.

Ha en underbar dag!

Pi31415
mån, 2016-08-15 - 07:46

ständigt öva på sitt instrument, en idrottsman måste träna kontinuerligt och en hantverkare måste ha ständig kontakt med sitt yrke. För att inte tappa färdighet och kunnande.
Då kan vi göra på ett liknande sätt för att bevara nykterheten. Ett dagligt jobb med oss själva och vår nykterhet, så att den inte blir självklar och slentrianmässig.
Din timme på morgonen heueh är ett mycket bra exempel på hur man dagligen uppdaterar sin nykterhet, och håller liv i den.

Tack för dina dagliga tänkvärda texter heueh, och hoppas att du får en bra dag

napalosrot
mån, 2016-08-15 - 12:57

Läst "jag kommer aldrig att gå fri, aldrig att kunna sänka garden". Det är väl det jag börjar förstå nu. Lär av misstagen för att att ändra på nuet, tänker jag. Tack för ni delar mer er.

heueh
tis, 2016-08-16 - 06:50

och husbilarna börjar återvända till sina vintervisten nu, efter en sommar av äventyr och upptäcktsfärder. Jag har en kollega vars föräldrar skaffade en husbil när dom blev pensionärer. Varje höst lastar dom den och styr kosan söderut, sedan plågar dom honom hela vintern med bilder på sandstränder och sevärdheter, länkar till väderprognoser för den ort dom råkar befinna sig på och målande berättelser om platser dom besökt, människor dom mött.

Det där är ett liv jag funderat på mer än en gång. Tänk att vara vagabond hela vintern, att åka från land till land och ha tid att utforska på djupet! Jag har rest mycket i mitt liv men aldrig haft tid att riktigt lära känna de platser jag besökt, de människor jag mött. Någon gång i framtiden kanske jag faller för frestelsen, men just nu går det inte. Att bibehålla min nykterhet under sådana omständigheter skulle kräva väldigt mycket energi och troligen lägga sordin på upplevelsen. Kanske. Jag är i alla fall inte beredd att ta risken, inte nu. Jag går hellre och skottar snö nykter än ligger bakfull på en strand i Grekland.

En kär vän har kommit åter från en lång semester. Jag har saknat honom, han kommer ibland upp hit och äter frukost på sin väg till jobbet. Det är nog först nu, när han är tillbaka, som jag inser hur mycket dom där korta samtalen över frukostfrallan betyder för mig. Något flockdjur är jag inte, men ingen ensamvarg heller. Välkommen hem, kompis!

Ha en bra dag allihop!