av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
sön, 2016-08-07 - 01:30

Beror lite på hur man ser på det...
Helvetet var tidigare när man inte kunde dricka på en fest, paradiset blev när man vaknade dagen efter utan ångest.
Eller så tyckte man egentligen ingenting, för när man vaknade nykter så hade man ju försakat något som kunde ha varit roligt.
Idag är det skillnad, jag har det lika bra på en tillställning utan alkohol som med, det blir så kul som jag tillåter mig att ha det.
Det hänger mer på mig själv än alkoholen, det är en STOR skillnad, tankesättet!

Ikväll var vi bortbjudna på kalas, värdparet tryckte ner en låtsasrödvinsflaska direkt i min byxficka, den här får du själv hålla reda på, den är din ikväll, men blev den det, nähädå, en som körde snodde ett glas ur "min" flaska, en kvinna som inte ville dricka riktigt rödvin var där och nallade, ur "min" flaska.
Gjorde det något då?, nej knappast jag förlorade ju ingen "förväntan" på att dela med mig ur mitt dricka.
Jag måste säga att jag blir lite gladare över att andra gör sina val på en förnuftigt sätt, utan att jag behöver lägga någon nyfrälsning över det, jag försvarar mitt sätt att dricka och berättar gärna om fördelarna med det, sedan får folk göra sina egna val.

En absolut favorit numera är den lilla flaskan Briska med fläder, köpte en halv back av den förra veckan på affären.
Vi har haft en utländsk familj boende hos oss i en vecka som bodde här tidigare, de hjälpte mig med stor aptit på att tömma mitt lilla förråd till ett nollresultat trots att de egentligen inte hade någon anledning till att välja just min dricka när vi har ett stort förråd av andra alkoholhaltiga drycker, ingen som behövde köra och ingen som var omyndig.
Det gör ingenting men det förvånar mig att man ser en förändring till att folk inte per automatik väljer något där man kan bli berusad längre, de dricker sådant de tycker om, och det är ju bra.

Grabben skjutsade jag med några kompisar till stationen, de skulle gå ut när vi andra vuxna ska gå till sängs.
Det kunde jag inte ha gjort om jag t.ex hade druckigt något innehållandes med alkohol, eller jo jag drack faktiskt en klunk av det alkoholiserade bubblet men kände direkt att någon hade förväxlat mig skumpaglas på grillbordet.
Det är märkligt hur lätt man känner alkoholsmaken numera, och det spelar ingen roll hur de försöker dölja den, den är aldrig god.

Så i mitt paradis finns det mången lycka, har haft en underbar semester och är rädd för det helvetet på måndag som kan komma med arbetet.
Känner en tacksamhet för att jag har hunnit göra så mycket saker och hunnit umgåtts med så mycket folk som jag tycker om.
Jag har en familj som jag älskar och en umgängeskrets som gillar mitt sällskap också, det var inte lika solklart för dryga åtta år sedan.

Man brukar säga medaljens baksida, men om båda sidor är lika bra när man är nykter så finns där ingen baksida.
Det som man tidigare ansåg vara ouppnåeligt som ett paradis att slippa vakna upp med bakfylleångest har blivit min vardag,
Så har preferenserna ändrats till nya målsättningar, det lilla har blivit stort, det stora har blivit litet.

En del säger nog en form av naturlig utveckling, jag skulle nog våga påstå att det är en del av min förändring.

Alkoholen löser ingenting, nykterheten löser väldigt mycket, resten som är kvar löser man på egen hand, eller så är det inte ens viktig att behöva lösas ens, beror lite på hur man ser på det, helvete eller paradis?

Berra

tess71
lör, 2016-08-13 - 09:44

Hej!
Undrar hur jag ska ta mig ur detta. Smygdruckit under en längre period fick mindre mängder. Min man har hittat burkar och jag nekat och skämts. Nu på semestern eskalerade det med stora mängder och minneslukor. Vågar inte erkänna för min man att jag smygdruckit. Även fast han vet. Nu har jag bestämt mig för att sluta dricka helt och äter antidepressiva tabletter. Kan jag lägga detta bakom mig utan att prata med min man

Levande
lör, 2016-08-13 - 10:04

Mitt råd något färgat kanske är att skall det funka måste man våga vara ärlig.
Viktigt att vara ärlig mot sig själv men även mot de närmaste.
Tror att de är det första riktiga steget och i ditt fall så vet han redan och att inte säga något är ju också ett svek.
Tycker inte man behöver berätta för alla, men den man lever med skall man vara ärlig emot.
Så skickar en kram och styrka till dig

Berra
sön, 2016-08-14 - 00:10

Levande har rätt, du måste först och främst vara ärlig mot dig själv, ingen kan vara nykter för någon annans skull.
Du behöver först få en insikt att det är ett problem för dig, jo det är ett själviskt beslut, ett egoistiskt ställningstagande.
Att andra kan dricka är inte samma sak, de kanske inte dricker av samma orsak, inte av ett beroende eller ett missbruk.

Men det skapar en del frågor...
Så är det ett problem?
Väger nackdelarna tyngre är fördelarna?
Av vilka anledningar dricker du?
Vad händer med ditt sinne när du dricker, vad förändras?
Hur mår du innan, under och efter att ha druckigt?
Stämmer dina förväntinigar på alkoholen?
Vad händer när du dricker och inte längre har kontrollen?
Du får ångest och blir deprimerad, har du haft en tanke på att det kan vara alkoholen som skapar den i längden, inte det som händer när du dricker och får ångestattacker av i efterhand?

Pillerna dämpar alla känslor, både bra och de dåliga, du kan känna dig håglös och lite avtrubbad av dem, de kan kapa topparna på de värsta attackerna men är ingen lösning i längden, man behöver oftast åtgärda orsaken till depressionen i vilket fall.
Att prata med en psykolog hjälper oerhört mycket bättre än pillerna, det gjorde det för mig, en hjärnas form av förkylning och är inget man behöver skämmas över, väldigt många knaprar lyckopiller i det fördolda utan att berätta något.

Att vara öppen med sina problem var för mig väldigt underlättande, dock inte till en början då jag fortfarande var skör i sinnet.
Min fru är min vapendragare och soulmate, det inte hon får veta får absolut ingen annan heller veta.
Det är skönt att ha någon att dela sina bördor med, en som kan säga att nu tänker du allt helt fel, eller ett knä att krypa upp i när det känns som värst, en som kan klappa mitt hår och säga att allt kommer att bli bra, eller åtminstone bli bättre.
Att friskna till tar tid och måste få ta sin tid.

Mina anledningar till att dricka fanns exakt bland alla andras inlägg i forumet, det hade blivit en ovana som var svår att bli av med.
Alkoholen hade blivit min tröst som hela tiden bedrog mig, och jag fattade inte vad som hände.
Jag blev förbannad på mig själv som inte kunde eller ville ta mig ur detta beroende, varför var jag så låst vid denna dryck.
Med tiden började jag analysera mina anledningar och behov och därefter ifrågasätta dem.
De var kättade ihop med varandra och det var som att dra ut en spik ur väggen och hela huset föll ihop.
Det blev en totalsanering av mitt inre som faktiskt fortfarande pågår, och numera är intressant att analysera, varför gör jag så här?

Alkoholen löser absolut inga problem, tvärsom så skapar den nya medans man tror att den fixar de första.
Och de som hoppas på att man kan dricka kontrollerat framöver är fåräknade, en handfull klarar av att hålla sig inom ramarna men inom en snart framtid så dricker de åter igen av samma anledningar som tidigare, för att de har ett beroende, ett missbruk.

Det kan hjälpa om du tillåter dig själv att kalla dig för en alkis, en alkoholist som inte klara av att hantera alkoholen.
Inte förrän efter att man har givit upp alla små livlinor att hålla sig kvar i missbruket så kan man börja bygga på något nytt.
När man inte har en enda anledning kvar till att kunna dricka, det är då man kan börja sluta på riktigt, eller sluta börja som man så vill.

Livet är inte rättvist, och man kan sluta jämföra sig med andra och inse att alla är inte allergiska mot alkoholen, det finns de som kan hantera den, och ännu fler som tror sig kunna det och sedan vi som har förstått att vi inte kan det.
Så istället för att se alla motgångar så kan man titta på vad man kan få i gengäld, fräscha mornar, hämta barn med bilen, vara närvarande alla veckans timmar och nätter, bättre ekonomi och faktiskt bättre psyke.
Allt kommer inte huxflux, men för den som orkar stå emot kommer fördelarna sakta smygandes.

Tills slut så kommer det till dig, det är inte dig det är fel på, utan alla andra som dricker skiten och blir konstiga.
Så vem är det som det är fel på, egentligen?

Ta det försiktigt och ta inga överilade beslut, en dag i taget och var sak har sin tid, så länge du mår bra så är det rätt, lyssna på dina magkänslor, ibland är kroppen förståndigare är knoppen.
Men om magen och hjärnan bytte plats, skulle hjärnan kunna kräkas då?
Emellanåt så undrar jag inte om det är mer skit i tarmarna i pallet än var det är i magen.

Lycka till!

Berra

Adde
sön, 2016-08-14 - 17:24

har fortfarande ingen Gilla-knapp men trycker virtuellt på den :-))

tess71
sön, 2016-08-14 - 21:22

Igår insåg jag vikten av ärlighetet. Att jag har problem och aldrig vill dricka en droppe till i mitt liv. Jag har en underbar man som jag delat 15 år med, hundar, hus och fast jobb. jag bröt ihop och erkände allt för min man. Och då menar jag allt. Alla gömda burkar osv. Smygdrickande osv. Efter det så valde jag att hålla ut allt sprit i huset. Och slänga alla burkar. Min min man blev så arg. Han tyckte att han kunde få dricka för han har inte problem. Jag tog inga risker och alla alkohol förutom ölen är ute ut huset. Min man har ju rätt att dricka om han vill. Men den värsta ångesten har släppt och jag har inte druckit en droppe...

tess71
sön, 2016-08-14 - 21:23

Igår insåg jag vikten av ärlighetet. Att jag har problem och aldrig vill dricka en droppe till i mitt liv. Jag har en underbar man som jag delat 15 år med, hundar, hus och fast jobb. jag bröt ihop och erkände allt för min man. Och då menar jag allt. Alla gömda burkar osv. Smygdrickande osv. Efter det så valde jag att hålla ut allt sprit i huset. Och slänga alla burkar. Min min man blev så arg. Han tyckte att han kunde få dricka för han har inte problem. Jag tog inga risker och alla alkohol förutom ölen är ute ut huset. Min man har ju rätt att dricka om han vill. Men den värsta ångesten har släppt och jag har inte druckit en droppe...

LenaNyman
lör, 2016-08-20 - 10:17

Vilken genial uppfinning med den där tratten i backen! Fick du nån ordning på stoppet? Och så tänker jag mig att man kan ha en storlek för herrar, det vill säga inte så stor alls men lokaliserad en bit upp från jordytan. Sen har man en stor trattmodell för damer, lokaliserad i bekväm hukhöjd.

Du är fiffig du. Bland annat. Kram på dig!

Berra
sön, 2016-08-28 - 12:18

..det känns som om man vore bakis, ligger i sängen med en lätt huvudvärk.
Frugan ligger här brevid och trynar, hon sover till elva!, har väl inte hänt sedan hedenhös kan jag väl tänka mig.
Kom hem vid tre tror jag, somnade efter 4:50 då jag senast kollade klockan.
Vi har varit på en rejäl 50 årsfest, påkostad och jättefin, ute under en varm och stjärnklar natthimmel.
Där ca 1/2 var folk vi inte kände från olika landsdelar i vårat avlånga land, trevlig jajemän.
Men man ser så mycket när man inte dricker ....oj oj oj!.
Som vanligt blir en del människor misstänksamma när de ser att man inte dricker, frireligiös, muslim eller bara en festvandal.
Många frågar varför och jag orkar inte heller strida för det goda, utan de få tro det de vill tro, de är ju fulla och allt jag säger spelar ingen roll imorgon, för idag är en annan dag, fylld med bakisångest för väldigt många.

Tjugoåringa killen som försöker ragga världsvant på en tjej som skötte köket, hon skrattar med men på något sätt så vet hon hur raggningsreplikerna fungerar, låtsas bli imponerad när han står där och skrävlar och skryter och han tror att han snart ska få scora.
Jag ser och hon vet hur det slutar, hon är ju en som också är nykter och kan styra hur det avlöper.

Killen som håller ett tal till födelsedagsbarnet och avslutar det med att fria till en tjej som han varken bryr sig om före eller efter frieriet, var det en impulsgrej eller bara ett sätt att få en liten stunds uppmärksamhet?
Samma snubbe som senare stannar upp och kollar in blondinens byst och vrålar fyfan vicken jäla hylla, till saken hör att hon har en poncho på sig i kylan och har armarna i kors under den.

En annan gift karl vill hela tiden kramas med samme blondin, låtsas att han har glömt bort att han har hälsat på henne.
Han är så himla kort att när han kramas med henne kan han borra in sitt ansikte just i hennes hylla.

Några håller tal och berättar hur väl de känner fördelsedagsbarnet, andra håller ett nytt tal direkt efter och försöker bräcka de andra med hur mycket MER de känner honom/henne, förlåt men var det en tävling, eller?

Två kvinnor som aldrig sett varandra förut pratade samma dialekt, de fann varandra direkt och bildade en pakt mot alla andra, hängde på varandra och skränade högt vi är så jävla bäst.
De undrade hur de inte kunde ha träffats förut och betedde sig som två tonårstjejer..

Den timide grannen som knappt sa halvsju nykter blev den som hängde kvar längst blev äckligt full och dryg och tömde barvagnen på de allra dyraste sorterna, han som inte borde dricka en droppe till utan borde ha gått hem för länge sedan.

Kvinnan som jag inte sett på dryga tio år men som upprepade samma frågor en timme senare, mannen som berättade stolt om sina nya hundar för tredje gången samma sak, om igen.
Livet går i repris och det blir hack i skivan, alkoholen skapar en loop i hjärnan på vissa.
Andra blir bara galna, trånsjuka, pilska, svartsjuka, vill ha uppmärksamhet, falskt världsvana, kaxiga, dryga och framförallt väldigt fulla, och det värsta av allt.....det tror sig ha så förbaskat roligt om de är det tillsammans.
Alkoholen är en kollektiv drog och som funkar i sin ensamhet bakom lykta dörrar.

Vidare i Berras dagbok...
Har haft det fullspikat de senaste veckorna, gick från ett 24h marathon direkt till flygplatsen, vi drog till Prag för att fira silverbröllop men tog med oss barnen och svärsonen för att vi ville fira det tillsammans med dom.
Mina fötter är helt slut och jag utnyttjade vartenda ledig minut till att sova, så det har gått lite som i ett töcken.
Kan meddela att de i Prag inte ens lyfte på ett ögonbryn när man beställde alkoholfri öl, det var väldigt vanligt med att dricka detta i pilsnerns mecca, det fanns gott om alternativ.

Men å andra sidan, jag har aldrig druckigt så mycket alkohol de senaste åren som just i denna vecka.
Kände att det var dags att smaka på alla de drinkar som de andra valde att beställa, man kan inte tycka något om man inte har provat, så jag tog en liten sipp från alla glas och bildade mig en egen uppfattning.
Och ...NEJ, alkoholsmaken finns där alltid och den är inte god, men bortsett från den så försökte jag bilda mig en åsikt om drinken var god eller inte.

Min absoluta favorit var virgin Mojito och vi var fler som drack den ofta.
Vi brukar göra den vid stugan då myntan växer som ogräs där, man krossar bladen med klyftad lime och helst råsocker/rörsocker fyller upp med en klar läsk och krossad is och sedan har man skaffat sig ett nytt beroende, den är väldigt farlig.

Nähepp om en timme ska vi vara på nästa kalas, så det är dags att slåss med duschhandtsget en stund innan avtrycken från kudden har försvunnit ur ansiktet.
Nästa helg är helt sjukt bokad, vi behöver inte laga middag en enda gång vare sig fredag, lördag eller söndag.

Vi behöver sålla i vår bekantskapskrets tror jag, varför måste alla fylla år och festa samtidigt.

Eller så börjar jag bli gammal, man behöver lite av den där tiden med att vara med sig själv, tror det kallas för återhämtning.

Mors Berra

Berra
ons, 2016-09-07 - 13:01

Sitter i soffan på förmiddagen en vanlig arbetsdag, tröskar mig igenom nyhetsmorgon, malou och nu ett danskt matlagningsprogram.
Isch!, mitt medvetande behöver bättre stimulans än den sörjan som går på teven.
Jo jag är sjukskriven och hemmasittandes, tre veckor där den första betyder avhållsamhet av all form av kroppsarbete.
Det kryper redan i mig, hur ska jag klara av resten av tiden?

I mars-april fick jag ont i högerarmen efter en hel del fysiska arbeten där 20 timmars målning på kvällarna tog udden av orken.
Har sedan dess inväntat en förbättring men det har inte blivit bättre med antiinflammatoriska tabletter osv.
Trodde att semestern skulle avhjälpa men det blev en ren katastrof första arbetsveckan, så jag nyttjade firmans sjukförsäkring.
Pangbom som det blir inom den privata sektorn, snabbt hamnade jag under kniven där man skulle lossa på en nerv i armbågen.
Men.....jag har blivit mycket mer fjollig med åren och var toknervös, hela kroppen skakade och jag var rädd för att om en skakning skulle få kirurgen att slinta och nerven tjipptjopp, ja ni hajar vad?
Så jag fick lugnande först, men eftersom jag är en fullvuxen karl så dubblerade de den och jag skakade fortfarande.
Narkosläkaren tröck in en spruta i armvecket på mig så jag somnade bort helt.

När jag vaknade upp till synes helt klar i pallet så var armen paketerad och klar, narkosläkaren stod brevid mig och sa att han var tvungen att söva ner mig eftersom jag hade blivit "stökig" på operationsbordet, va shit!
Det som skulle göras under en vanlig lokalbedövning blev till slut narkos, för att jag blev stökig.

Jag skäms som en luggsliten kloakråtta, ännu ett bevis på att jag inte klarar av någon som helst drog.
Men skillnaden var att vid detta tillfälle var jag helt i händerna på helt okända människor där jag får ta konsekvensen om de misslyckas.
Jag var utlämnad och helt utan egen kontroll, bara den känslan är oerhört stressande när man ligger utslagen på ett sterilt operationsbordet med gröna pappersdukar och ett team på fyra personer som övervakar mig.

Så här i efterhand så vet jag inte vad som är värst, den psykiska urladdningen som den gav, eller den ilande smärtan jag har kvar.
Har sovit nästan 24-7 senaste dygnen för att ta igen mig.
Ångest för alla dumheter som jag kan ha hävt ur mig innan jag sjönk ner i medvetslösheten och merjobb som jag gav dem.

Men å andra sidan det är min högerarm och hand som står på spel, utan den blir jag helt handlingsförlamad och utan födokrok.
Den ska klara av att lirka under ett mikroskop likväl som flytta på några ton tunga maskiner, så jag behöver både precision och råstyrka.
Så visst är det inte undra på om man är lite fjollig.

Idag på tredje dagen var det första gången jag provade att använda handen igen, jag gjorde kaffe en full panna och kunde hålla pannan med högerhanden utan att det blixtrade till i den och den vek ner sig så att kaffet rinner över hela köksbänken, seger för handen.
Sedan provade jag att försiktigt att sakta linda av alla bandage ner till sista kirurgtejpen, gammal intorkat blod vittnade om hur ont det egentligen borde göra, och bara själva åsynen av detta fick mig genast att trycka i mig några extra Alvedon.

Så jo det stämmer, jag har gått ifrån en före detta hårdkokt kille till en löskokt "kärring" som någon av mina polare skulle ha sagt.
Men å andra sidan, jag har blivit en snubbe med känslor vilket jag förut tryckte ner, och det känns inte alls fel, tvärtom.

Men jag har fått det klart för mig, att oavsett vilka droger som kommer in i mig så kan jag inte hantera situationen.
Det blir som med skrivaren, en "bläck-out".

Nähepp, nu undrar jag inte om jag ska slita på andra sidan av soffan så att det blir jämnt fördelat, och sova en skvätt till hem till gården.
Min hjärna skriker efter stimulans medans kroppen hojtar tillbaka, det kan du fu...ing glömma.
Ett inre krig jag behöver medla mellan, och jag vet att någon alkohol hade inte hjälpt det minsta.

Tjing!

Berra

Hemlock
ons, 2016-09-07 - 15:08

Hej inspirerande att läsa dina inlägg. Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag har sabbat det igen, drack för mycket i går och bråkade med min sambo på telefon. Så jävla märkligt att man bara fortsätter att dricka som om det är ett jävla självädamål att få i sig så många drinkar som möjligt. Kommer inte ihåg hur jag kom hem, minns inte om vi såg matchen, vet inte när jag skildes från min kompis. Känner mig som skit i dag och tagit två lugnande bara för att klara av dagen. Inte så bra det heller, min sambo är jätteleden och jag har bestämt mig för att nu får det var slut. Det kommer att bli tufft, jag ska inte lägga av att dricka men jag ska lägga av att bli så där jävla packad. Önskar att jag kunde hitta en spärr som säger åt mig att sluta dricka när jag är på väg att bli för full.

Flinga
tors, 2016-09-08 - 13:17

Jag undrar fortfarande hur en löskokt kärring är.......
Du kanske menar nån av oss som fött ett, två eller kanske tre små barn med mindre gnäll än från nån med en nerv i kläm.

Berra
tors, 2016-09-08 - 22:44

...alltid den kommenteran om att vi gubbar inte ska klaga på en förkylning...
För vad är väl det mot att föda barn.

Nu var det inte smärttröskeln jag syftade på, utan det emotionella, att man har blivit känsligare, soft!

Vilket jag fortfarande anser har blivit en förbättring, i jämförelse mot några av mina polare som fortfarande anser att livet är de tre stora B'na, Bärs, Brudar och (balla) Bilar.
Att knogarna får gärna vara svarta av motorolja men aldrig vita av diskmedel.
De har stannat i sitt mansideal a la neanderthalare, och jag vågar påstå att mitt ideal har hunnit mogna lite mer.
Men det finns alltid en risk för att man blir kallad för "kärring" av dem, vilket jag inte försvarar alls.
Men vill gärna påskina om hur gammalmodiga de kan bara.

Så...