Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.
Jovisst, han drack mycket vin men inte direkt på något udda vis ändå. Oftast kunde jag höra ( men inte förstå), att han var rejält full många gånger då vi pratade i telefon under den tid vi inte bodde ihop. Han har ett sätt att dricka väldiga mängder vin ( 1 vinbox om dagen minst, finns det mer dricker han tills det är slut...) han jobbar som polis med oregelbundna arbetstider, och inför varje ledighet som alltid följer på ett jobb-sjok, då bunkrar han upp sina vindunkar. Under följande lediga dygn ibland uppemot 1 vecka, ja då dricker han från FM tills det att han slocknar i soffan. Det är aldrig så att han har ett glas vin som han dricker ur tex med mig till maten edyl. Nej, direkt ur dunken! Hela tiden i smyg liksom i förbifarten då han gör sig väldigt många ärenden ner i köket.
De gånger jag talat om hur jag ser på saken, att han har alkoholproblem är beroende, alkoholist, nej då är det inte så! Han kan sluta när han vill men det vill han inte. Han brukar efter lite längre perioder av konstant supande, lova mig att hålla uppe med alkoholen tills nästa milstolpe som enl honom kräver att han kan/ tänker dricka.
Det här påverkar mig så mycket. Jag tycker att han är äcklig, elak, oärlig tex då han göra dessa val som det är att supa ner sig på det sätt han gör. Detta påverkar ju vår relation mycket negativt då jag inte står ut med honom och hur han blir rent kroppsligt men såklart även personlighetsförändrad. Han är därför arg och elak mot mig. Kallar mig helt öppet inför sonen, för djupt kränkande ord. Om jag protesterar mot detta, nej då får jag höra att jag ju är så förbannat dum, sur otacksam mot honom osv osv.
Vi är osams ofta om detta, men sen då det lugnat ber sig någon gång emellanåt, då jag ju förstår det som att det är då jag kan ha möjlighet att tala konstruktivt med honom om hans missbruk. Hur det påverkar mig osv. Men då törs/ vill jag inte ta upp saken. Jag kan ha varit så övertygad och välformulerad och "smart" innan, men vid dessa lugna perioder vill jag liksom inte förstöra stämningen då det äntligen blivit lugnt...
Hjälp mig? Hur kan jag göra? Vad kan ens vara möjligt?

Klokt av dig att söka upp en anhöriggrupp. Om du bor i Stockholm är det möten hela dagen imorgon på Malmgården, både AA och Al-anon. Jag har då aldrig förstått att en inte kan berätta för sin partner att en går på möten. Det finns riktlinjer om anonymitet vad gäller person utåt men det uppfattar jag som en helt annan sak. Jag känner flera par som båda går i grupper och det är inte hemligt dem emellan. Med tanke på det du berättat om ert liv ligger det nära tillhands att tänka att det här är ett hugskott inför hotet att du lämnar. Och förresten, vad gör det för skillnad att han ska gå på möte i morgon? Stå fast vid att din gräns är nådd. Han har ändå alla möjligheter att visa att han verkligen slutar dricka, det måste vara hans val och beslut, inte avhängigt av dig. Allt det bästa / mt
PS Här kan du läsa om Alanon http://www.al-anon.se. DS

Hej Blåklocka,

jag skriver egentligen på den andra delen av forumet. Ja, jag är alkoholist. Men jag fastnade i din tråd och kan inte låta bli att skriva några rader. Läs om du vill.

Av vad du skriver, så är din man alkoholist. Och ganska djupt ner i skiten. Även om du tror det, så kommer det inte spela någon roll vad du än säger för att försöka påverka honom. Om han inte SJÄLV inser att han har ett problem och SJÄLV väljer att göra något åt det, så hjälper det inte vad du än säger. Kan hända, så menar han allt han säger - just där och då. Men när suget slår till, ja då, är allt annat som bortblåst. Som alkoholist kan man på ett intellektuellt plan förstå att det man gör är fel, men trots det, inte klara av att låta bli att dricka.

Sedan är alkoholisten en expert på att ljuga och manipulera och förvränga både sanningen och verkligheten. Både för sig själv och andra! Han tror säkert på sina egna lögner om att "det inte är så farligt". Därtill är alkoholisten expert på att putta över skulden på andra för att man dricker. Det du kan veta är att det är mycket osannolikt att det är ditt beteende som får honom att dricka vin direkt ur boxen...!

Det är lätt för mig att säga - men lämna honom. Klart att detta påverkar både dig och din son.

Kram och lycka till

Blåklocka

Tack för det du skrev Muränan.
Såklart känns det så hårt och liksom tröstlöst det du skriver. Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?
Jag är så förtvivlad. Jag vill ju inte skilja mig, orkar inte det en gå g till. Samtidigt förstår jag ju att det är bortkastade år om framtiden kommer att se ut som det är nu.
Jag vill bara ha lugn och ro.

Så innerligt väl jag förstår att det känns hårt att läsa det Muränan skrev.... från 'den andra' sidan. Jag, som hör hemma här, instämmer i varje ord. Jag har varit där du är och de senaste åren - när jag tänker tillbaka - gjort en nästan ofattbar resa där jag lärt mig så mycket om missbruk och om medberoende. Idag är min man nykter sen flera år, vi lever fortfarande tillsammans och har ett bra liv. Vändningen för oss kom efter att jag faktiskt gick i avsikt att lämna, först då insåg han 'verkligheten'. Så länge jag bara hotade betydde hoten ingenting. Den genuina förändringen - för hans del - kom mer än ett år senare då han tog ett återfall och därefter sökte sig till AA.
Mitt verkliga förändringsarbete kom ännu senare då jag sökte mig till Alanon och på riktigt började få insikt i (nu måste jag tänka och söka orden) ... i mina medberoendemönster och -beteenden. Iofs var jag på god väg efter att ha läst och skrivit här och fått 'brutalt sann' men kärleksfull respons av samma slag som du fick av Muränan igår. Kanske jag skrev det redan, men i så fall tål det att upprepas; mest har jag lärt mig genom att läsa på missbrukarsidorna här. Ovärderligt.
Jag kan så väl känna mig in i din önskan om att bara ha ett lugnt liv. Så väl. Så många gånger jag själv gick igenom den där turbulensen-beslutsamheten-våndan-tvekan-och till slut uppgivenheten. Varje gång, tänker jag nu när jag ser tillbaka, förlorade jag en bit av mig själv. Men.... det är möjligt att ta - eller återta - makten över sitt liv. Det är sant. Jag och många andra har gjort det. Kram, kram / mt

Hej Blåklockan,

Måste ge dig samma råd som vår fina Mulletant - läs på de andra sidorna här på forumet. Det kommer hjälpa dig att förstå alkoholismen och att du tyvärr inte kan göra så mycket. Inte mer än att ta hand om dig själv och din son. Din man måste, återigen, inse att han har problem och det du säger kommer antingen rinna av honom som vatten på en gås eller kastas i retur på dig själv. Det är sorgligt att inse det. Och jobbigt, jävligt och tungt.

Jag har själv varit medberoende. Riktigt djupt och illa till en man som var ganska svårt skadad psykiskt. Han var inte alkoholist (då), men hela min värld kretsade kring att han skulle få må bra. Same same but different. Naturligtvis var det alltid mitt fel att han mådde dåligt, om jag bara var snällare, mer förstående, mjukare, hårdare, tuffare, vekare, starkare, svagare ... så skulle han inte ha några problem. Men inget av det jag gjorde hjälpte eller räckte till. Det bröt ner mig fullständigt och trasade sönder hela min självkänsla. Det är alltså inte så enkelt att se på sin situation med klara ögon när man är mitt i det. Man vill ju gärna tro att man kan "rädda" honom... Men den enda räddningen som betyder något i längden är att den sjuke/sjuka SJÄLV VÄLJER att ta tag i sitt liv.

Du frågar "Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?". Jag skulle vilja säga att det vet du inte. Det vet du aldrig. Och tyvärr vet nog inte alkoholisten det heller. Jag tänker att du själv behöver välja. Orkar jag stanna kvar och bevittna eländet? Eller vill jag skapa mig ett bättre liv för mig själv? Jag kan själv tänka mig att om någon tjatade/hotade/vädjade till mig att jag skulle sluta dricka, så hade jag inte brytt mig ett skit. Så stark är självförnekelsen. Men om jag faktiskt blev lämnad ensam, på riktigt, så kanske kanske skulle jag ha valt att ta tag i mitt liv. Förstår du hur jag menar?

Varm kram till dig

Blåklocka

Godmorgon!
Den senaste veckan har verkligen varit turbulent.
Jag och min man har någon form av botten då jag talat om precis hur jag känner det och hur hans alkoholmissbruk påverkar mig och min son.
Min man å sin sida har samtidigt varit väldigt öppen och ärlig i hur han känner inför sitt drickande. Han har betättat on skammen, rädslan och själväcklet han känner. Han säger att han har en plan för hur han ska göra och vad han bestämt sig för.
Jag å min sida säger till honom att jag ju blir lättad om det är som han säger men att jag inte riktigt tror någonting just nu. Jag har också varit tydlig med att jag inte riktigt litar på det han säger att han inte ska göra det för min skull primärt. Han vet också att jag letar bostad och att jag stöttar hans beslut och det arbete han har framför sig. Dock har jag klargjort att kanske räcker inte min kärlek jag vet inte om den tog slut någon gång under tiden han har supit sig till en känsla av frihet och kontroll.
Vi får helt enkelt vänta och se.
Både han och jag är nu mycket nakna och sköra.
Jag känner ändå att det var starkt att få höra honom berätta hur han stått i garaget och gråtit samtidigt som han druckit ljummet vin direkt ur vindunken.

Ursula

Hej Blåklocka!
Jag blir glad. Det verkar som om en dörr öppnas för er (nu viskar jag bara). Det ger en ett slags hopp.

Blåklocka

Nu har det gått 9 dagar, 9 nätter sedan jag tog mitt ansvar mot mig själv och min son.
Det var då jag bara sa precis som det var, som det är:
" - nu har jag fått nog! Jag tänker inte leva med dig så länge du har en kärleksaffär med alkoholen. Om du gror jag är blind alternativt dum i huvudet så ska du veta att det är jag inte. Du kan lika gärna ha dina vindunkar i soffan, så slipper du resa dig upp varje gång du ska dricka.
Gör som du vill, nu är det nog. För mig."
Och vet ni, det känns så skönt, så befriande. Jag känner mig lätt.
Ansvaret och problemet ligger nu faktiskt hos den som kan och ska ta hand om det- nämligen hos min man. Och det känns skönt.
Vi har kunnat prata om svåra saker under den här veckan. Jag har fått veta mycket om hur han känt. Hur mycket skam och förnekelse som han bär på och som han nu verkar förstå att han måste ta itu med. Och då är det inte pga eller tack vare mig utan han känner det själv.
Igår sa han, efter att han kommit hem från AA, att han är tacksam för att jag kommit på och konfronterat honom med all den gömda alkoholen.
För mig har något mycket viktigt hänt, nämligen detta:
- ansvaret ligger inte hos mig, utan hos min man. Vilket vi nu lyft upp i ljuset.
- han förstår att kombinationen vara min make och samtidigt välja alkoholen, den finns inte.
- nu är jag färdig med lögner.
PUNKT.

Härligt att höra att du har stått upp för dig själv och varit tydlig med vad du accepterar och inte. Jättestarkt av dig! Det är en god början också att han själv börjar inse att han har problem.

Lycka till med den fortsatta vägen!

Blåklocka

Hej!
Tack för din uppmuntran.
Ja, det är verkligen skönt att ha satt upp och markerat, både för mig själv och för min man, var min gräns gick och att jag inte tänker/ vill/ kan ta ansvar för någonting som inte är i min kontroll.
Så skönt, att lägga denna tunga sten av problem där den hör hemma- alltså hos min man som ju är den enda som kan göra någonting åt saken.
Det som gör att det känns helt annorlunda i mig är, tror jag, att detta missbruk har liksom varit mest mitt problem. Nu har det blivit en förändring i vår maktbalans på något sätt.
Innan vi kom till den här avgörande punkten kunde ju tom min man fråga mig om jag inte tyckte han kunde få dricka ett glas vin då han ju varit så duktig och tex klippt gräsmattan/ jobbat många pass whatever... Då blev det liksom jag som skulle ta ansvar i detta! ( dessutom så var det ju inte fråga om " ett glas vin" utan snarare 4 flaskor vin direkt ur boxen liksom...)
Jag tar en dag i taget, och håller mina gränser djävligt tydliga.

Vad glad jag blir när du verkar så bestämd, stark och tydlig med vad du vill.. Lycka till med allt, vilken väg du än väljer för dig. Ta hjälp när det behövs Kram

Li-Lo

Hej Blåklocka

Du undrade i en annan tråd om vad som gäller för att vara alkoholist. Du fick många svar samtidigt känner jag att jag skulle vilja skriva en rad om det. Vi på alkoholhjälpen ser på det som ett beroendeskala. En person kan vara mer eller mindre beroende, man kan även bli frisk från ett beroende. Alla behöver inte vård för att ta sig ur ett beroende och andra behöver vård trots att kriterierna för diagnosen "beroende" inte uppfylls.

Kanske är det så att en etikett inte är avgörande i alla fall utan det är konsekvenserna av alkohol som bör stå i fokus. Alkohol kan vara problematiskt, en person kan få stora problem till följd av alkohol vid ett tillfälle. Såväl den som dricker som den som är i närheten.

Om vissa saker sker när en person dricker är sannolikt en förändring av drickande lösningen, inte själva "etiketten" som för många kan få precis motsatt effekt. Vi "ÄR" så att säga inte våra eventuella diagnoser, vi alla är så mycket mer än det.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Blåklocka

Hej!
Nu är det 4:e veckan av total nykterhet för min man.
Naturligtvis är jag lättad och tacksam över det. Han verkar ha en inre motivation och har ett reflekterande och krasst synsätt där han förstår att han inte kan dricka alkohol mera.
Jag känner mig såklart " befriad" och lättad över att han själv nu bär detta " ok" som missbruket är.
Det som däremot har hänt med mig, är att jag känner mig tom, ledsen, trött och ointresserad över hur det kommer att gå liksom...
Det är ju jättekonstigt kan jag tycka! Nu borde ju allt vara frid och fröjd, men det är det inte. Jag är jävligt förbannad på hur han behandlat mig under våra 5 år då han supit, och då kallat mig subba, kärring jävla pms- kossa osv. Jag är sårad och trött på honom. Jag känner att jag är värd någon som uppskattar mig och som kan uppföra sig liksom...
Har någon varit i samma situation?
Det känns ju lite taskigt samtidigt att nu då han är nykter och har tagit tag i problemet, att jag nu inte orkar med ett liv med honom.
Sorgligt.

Trasdockan

Kära Blåklocka, jag känner igen mig så väl. När min man varit nykter ungefär lika länge som din så blev jag argare och argare för varje dag som gick. Det som retade mig mest var att han nu när han var nykter så skulle det hejas på och stöttas till max i alla lägen. Han var ju verkligen jätte duktig! Och givetvis är det helt rätt att stötta en nykter alkoholist, det var bara det att jag glömde bort mig själv. Jag fortsatte ta hand om honom på samma sätt som innan när han nu blev nykter och fortsatte sätta mig själv åt sidan. Så för varje ny insikt min man fick i sin nykterhet blev jag mer och mer bitter över alla oförätter jag utsatts för under den aktiva tiden. För inte var det många insikter som handlade om vår relation. Fortsatt 100% fokus på honom och hans problem. Och inte var det mycket ånger för allt han gjort och ställt till med. Om han varit självupptagen innan så var det ingenting mot hur självupptagen han var nu. Att bearbeta saker som gjorts mot mig var uteslutet. "Nu tittar vi framåt och slutar älta det gamla". Lätt för honom att säga.
Det slutade givetvis med att jag bröt upp och började ta hand om mig själv. Sen föll jag tillbaka igen och igen och igen....

Mellan varven försöker jag ta hand om mig själv på bästa sätt och förhoppningsvis leder varje litet steg framåt. Det är svårt att leva med en missbrukare. För det är det han är även när han är nykter. Att alkoholen försvinner betyder tyvärr inte att alla dåliga beteenden försvinner. De finns kvar långt efter att han blivit nykter. Han kan inte hjälpa det för han är sjuk och han är beroende av mig på samma sätt som jag är beroende av honom. Jag kämpar varje dag med mitt medberoende och försöker ta mig loss. Bit för bit. Försöker undvika att bli manipulerad. Vill så gärna tro på ett gemensamt liv samtidigt som jag känner hur jag är på väg att gå under tillsammans med honom. Någonstans förstår jag att jag nu är så sjuk själv att jag inte kan bära en hans problem också. Jag förstår det med hjärnan men inte med hjärtat... Ännu.

Det finns inga råd att ge för varje situation är olika men jag läste en klok sak här på forumet en gång det var någon som ställde frågan: Vill du leva med en missbrukare? Oavsett om han dricker eller inte så är det det han är och förblir. Beteendena kan man jobba på, det tar tid och det finns inga garantier för något, men man kan jobba på dom. Om man vill och orkar.

Den stora frågan som jag själv kämpar med är hur JAG vill ha det?
Hur vill DU h det?

Stor kram

Jätteviktiga saker ni skriver om. Problemen, svårigheterna i en relation med missbruk är långt djupare än missbruket. Inte oväntat, med tanke på det, är det många relationer som brister även fast den missbrukande upphör med missbruket. Att hitta tillbaka är inte ens att hitta till det som eventuellt var före... Det handlar om att skapa något nytt. Livet efter. Och båda måste ha modet och viljan att möta sig själv och förändras. Och möta den andra som den hen är, äkta. Också under tiden en söker sig själv, sitt 'sanna jag'. Nya mönster i samvaron. Så tänker och tror jag.
Vidare tror jag att just det är kärnan i ett äkta tolvstegsarbete, att jobba med sig själv. Ganska långt fram i programmet kommer gottgörelsen mot dem en inser att en skadat - men det finns där. Liknande funktion, tror jag, kan det ha att skriva uppriktigt och äkta om sig själv och sin egen process här på forum och följa andras processer. Exempelvis Aeromagnus, Adde, Berra, Ebba, LenaNyman, Sisyfos, Santorini skriver om sin nykterhet just på det sättet jag försöker beskriva. Om missbrukets fångenskap och helvete har jag lärt mig absolut mest genom att läsa där. Och genom att gå på öppna AA-möten. Insikterna om mina egna medberoendebeteenden har jag fått här, av ärliga medskrivare, och på Alanon samt, inte minst viktigt, genom att läsa Alanonlitteraturen och annat, t.ex Carina Bång och Djävulsdansen - och verkligen begrunda mig själv i det jag läser.
Det är ett arbete att göra sig fri! Självhjälpsarbete! Men det är alla gånger värt priset! Lärdomarna kan jag, som det sägs i tolvstegen, använda i alla mina angelägenheter. Det ÄR möjligt att ta makten över sitt liv! Systerkramar / mt

Blåklocka

Hej och tack för era stöttande ord!
Nu är vi, eller rättare sagt min man inne på sin 5:e vecka av total nykterhet. Gott så? Både ja och nej, mest nej. För honom verkar det som om hans plan och riktning i detta beslut är att inte dricka som han gjort tidigare. Han kan helt och hållet stå för och tala öppet om hur han druckit på ett patologiskt sätt. Tidigare. Inte längre. Och, nu kommer jag till det som jag inte kan gå med på.
Han har en plan att i framtiden ( typ om 4-6 mån) pröva att dricka tex ett par glas vin vid något viktigt tillfälle. " som alla andra kan". Han säger fortsättningsvis att om han inte klarar detta " eldprov" tex genom att fortsätta dricka som tidigar, nej då vet han och då är det slut för alltid med alkohol.
Jag känner mig ju såklart väldigt skeptisk till detta. För mig är det liksom så självklart att det är en sådan onödig risk han tar då han väljer att dricka något igen, även om det bara är två glas vi . Jag tror helt enkelt inte på det.
Men samtidigt förstår jag att det inte spelar någon roll vad jag säger om det. Så jag säger ingenting.
Som jag skrivit tidigare känner jag att vi är koliks skeden av detta med min mans nykterhet. Han känner sig duktig och att jag minsann borde visa lite tacksamhet och inte hålla på och " må dåligt". Så jävla ego och självcentrerad tycker jag att han är då han blir förbannad när jag inte kan släppa allt han gjort och sagt till mig tidigare då han varit full.
Jag skulle önska att han kunde be mig om ursäkt och att han kunde ta till sig min oro över att det är vanskligt och onödigt att " pröva att dricka som alla andra gör".
Vissa människor kan inte och SKALL inte dricka alkohol- ÖVERHUVUDTAGET! PUNKT

Eva-Karin

din frustration över frånvaron av ett förlåt. Jag har just lyssnat på radioprogrammet Konflikt. Kunde inte låta bli att känna likheter mellan ett äktenskap i ruiner efter ett mångårigt krig och processen att få ett land på fötter efter inbördeskrig. Vad jag framförallt fastnade för var förklaringen av försoning. Försoning kräver att båda parter kan bekräfta att motparten har gjort sina förluster. Försoning kräver förståelse för den andre. Att försonas måste man vara två om. Förlåtelsen å andra sidan är ensidig. Och behöver inte vara ömsesidig.
Hur som helst gav jag min missbrukare 6 månader efter behandlingen att bli trevlig. Utan hans vetskap. Jag trodde och hoppades att nykterhet betydde att min man skulle komma tillbaka. Men då jag inte kunde märka någon förståelse från hans sida att jag var arg och ytterst tveksam och inte kunde känna empati för honom,som han så enträget bad om, blev det skilsmässa.
Jag tror det underlättade för mig att jag satte en tidsram. Men jag var tveksam redan när han var på behandling eftersom jag märkte hur bra jag mådde honom förutan. Men jag känner med dig. Och förstår precis. Hur länge ska man vänta. När är han normal. När kommer beteendet ändras. Och inte minst , tänk om han får återfall. Överlever jag det. Kram

Eva-Karin

varken försonats eller förlåtit varandra efter över två år. Trots familjeterapi och idoga försök. Jag väntar fortfarande på ett förlåt.