av Ikaros

Dipsomania

Ett nästan bortglömt ord! Men för mig viktigt eftersom det beskriver något som jag utvecklat och som i mycket styr mitt liv.
Dipsomania kommer av grekiskans dipsos 'törst' och mania 'raseri', 'vansinne' och är en gammal benämning på återkommande tvångsmässigt missbruk av alkohol. Alltså det som kallas "periodare". Den diagnostiseras som alkoholberoende.

Jag som dipsoman kan under mycket långa perioder, månader eller år, utan något större problem vara utan alkohol. Den förekommer runt mig men jag känner mycket sällan lust att dricka. Beroendet har fått vingar och flugit ifrån mig. Sedan en dag kommer den. Tanken. Nu skulle det vara skönt att dricka. Ja, det känns som att nu har jag rätt att dricka. Sedan stegras tanken till att nu måste jag dricka. Inget får stå i vägen för det. Och några öl är väl inget. Törsten har uppstått.
Efter den första ölen kommer ”mania” det vill säga vansinnet. I rasande tempo dricker jag allt som innehåller alkohol. När öl och sprit inte är tillgängligt tar jag som ett exempel till spolarvätska. Det hela slutar oftast på ett sjukhus med avgiftning. Jag reser mig och fungerar som en vanlig människa till nästa gång. Nästa gång som kan ligga mer än ett år framåt.
Givetvis får min kropp och min själ ärr av detta. Skammen, skulden, kapslas in och jag känner utanförskap. Kroppen kommer inte heller i längden att orka med detta. Alkoholförgiftning eller någon annan fysisk kollaps kommer förmodligen att sätta punkt för vansinnet.

Nu kanske någon undrar hur man blir Dipsoman. Jag för min del har blivit det genom att jag ända sedan tonåren lärde mig uppskatta ruset. Alkoholen var vad som fattades mig. Med den i kroppen kände jag mig hel. Sedan lärde jag mig att kämpa emot. Att sköta arbete och andra viktiga ting trots fyllorna.

Nu vid 72 års ålder har jag levt ett hyfsat liv utåt sett, skött mina arbeten och fått en bra pension. Men Dipsomanin, vansinnestörsten, har jag inte lyckats undkomma. Ett bokstavligt helvete vet jag väntar runt hörnet på mig. Om jag inte lyckas förändra något. Försöker nu här och kommer att börja på AA (igen)

Helle
lör, 2016-12-10 - 21:58

Tack Ikaros för dina kloka och fina ord. Med dig här på forumet känner jag hopp om min nyktra framtid. Du ger kraft.
Känner även jag att AA gav mig mening.

Rosen
sön, 2016-12-11 - 09:20

Du är värd all respekt vilken väg du än tar för att förbli nykter.
Det som irriterar mig med AAs doktriner är att man inte skall tro på sig själv. Kan inte förstå det synsättet.
Kanske kan man fylla det där tomrummet du beskriver med medmänsklighet. Många hävdar att det är vad som gör en människa lycklig. Att hjälpa andra.
Håller helt med dig om att vi har ett behov av upplevelser av andlig art. Bildkonst, musik, litteratur är några sådana ingångar för mig. Självklart kan religion också vara det, även om jag inte tycker där finns samma öppenhet
För övrigt tyckte jag Patti Smith var fantastisk när hon sjöng på Nobelfesten. Andlig upplevelse!
Idag skall inte jag förgifta mitt sinne i alla fall.
Ha en god dag.

Ikaros
sön, 2016-12-11 - 11:19

Hej Rosen
Vi har samma mål och likartade tankar och även det gemensamt att inte förgifta denna dag. Ett vackert och talande uttryck som jag tar till mig.
vänligen
Ikaros

Ikaros
sön, 2016-12-11 - 15:36

Jag har börjat inse att det är något fel på min självbild under mitt liv har känslan av att inte räcka till alltid funnits. Parallellt med ett gott självförtroende har jag haft ett självförakt. Kan låta knepigt men så är det. Detta har förstärkts av och tagit sig uttryck i min alkoholism.

Eftersom min alkoholism är och har (nästan) alltid varit av det periodiska slaget har det inneburit att jag levt ett fungerande liv under långa perioder. Bara för att sedan smita ifrån verkligheten under någon vecka med min älskarinna, flaskan. Jag isolerade mig mentalt och fysiskt. Det var som att vara död. När jag vaknade upp hade jag få eller inga minnen kvar ifrån perioden. Till det yttre destruktivt och för icke alkoholister svårt att förstå
.
Men, jag slapp ifrån att vara min egen väktare. Jag visade upp mig som den jag tyckte att jag var. En bluff. Ett skal. En fyllhund. Något
som med tiden, ingick i min självbild. Alkoholen i sig har alltså under lång tid bidragit till självföraktet och blivit en del av min syn
på mig själv. Mitt sanna jag. Och det är kanske det som jag visar upp under fylleperioderna. Med alkoholen är jag åtminstone någon. En inte helt osannolik hypotes.

Som periodisk alkoholist med den inneboende osäkerheten måste jag bevaka mig själv. Det åtgår mycket energi för detta. Energi som annars skulle kunna användas för att förstärka relationen med omgivningen. Jag glömmer eller kan inte förstå att jag är viktig för mina närmaste. Att de till och med skulle kunna älska mig kan förnuftet förstå, men jag kan inte känslomässigt ta in det. När sådana positiva känslor uttrycks direkt till mig blir jag osäker och rädd. För tänk om de kommer att upptäcka hur jag verkligen är! Vilken besvikelse för dem.

Jag har börjat förstå att det tänkande och den självbild jag beskrivit är felaktig. Detta underlättar, men ibland faller jag tillbaks.

Ja, detta blev mycket självcentrerat men av "Skamsen" och andra här på forumet har jag börjat förstå värdet av att helt enkelt vara ärlig och bara skriva av sig.

Ikaros

Ikaros
mån, 2016-12-12 - 17:39

Jag talade med min alkoholläkare i dag och nämnde att jag deltog i alkoholhjälpen på nätet. "Utmärkt det är något jag tror är mycket bra", sade han.
Ville bara nämna att det är fler än vi härinne som tycks förstå vilket stöd och vilken kraft man kan få här.
Tack alla
Ikaros

Ikaros
tis, 2016-12-13 - 15:25

Lucia är för mig förknippad med alkohol. Det var den dag man kunde lukta sprit på jobbet utan att någon höjde på ögonbrynen.
Jag är tacksam för att jag inte har någon längtan efter alkohol i dag. Känner mig faktiskt befriad men vet att det bara är just nu. I morgon kan det vara något helt annat. Ni som läser det här skall veta att jag fått och får stor hjälp av vad ni delar med er av.
Ikaros

Ikaros
tors, 2016-12-15 - 13:55

Hej
Till er alla som kämpar här på forumet. Er dagliga kamp hjälper mig i min nykterhet. Som periodisk alkoholist är det så lätt att förtränga och glömma men när jag läser det som ni skriver får jag svårare att lura mig själv. Ja, när jag har läst dig, "Skamsen", "Frihet", "Rosen", "Pi3414", och alla som inte dyker upp i huvudet just nu, känner jag egendomligt nog att jag skulle svika er också om jag tog ett återfall. Ett svek mot att jag inte tog den känsla ni förmedlar på större allvar.
Detta forum är fantastiskt för en alkoholist som jag. En som vill bli nykter och försöka leva ett bra liv. Men också en som är väldigt bra på att lura sig själv.

För tre år sedan köpte jag en alkometer. 1100 kr på Clas Ohlsson.
Nu skulle jag kunna få kontroll över mitt drickande tänkte jag, Nu skulle jag stanna vid 0,6 bestämde jag mig för och sedan avnjuta en salongsberusning. Min sambo och jag åkte till vår lilla lägenhet i Tyskland (hon är därifrån) och jag köpte Champagne. Drack ett glas och antecknade promillehalten efter några minuter. 0,21. Sedan ytterligare ett glas och 0,31. Sedan ytterligare glas. Dimma. Och uppvaknande på ett tyskt sjukhus. Jag hade vinglat ut och slagit i huvudet, Den sista anteckningen löd på 1,4 promille. Min sambo berättade att jag då övergav champagnen för starksprit med en sluddrig kommentar om att "den här skiten tar inte".
Ett nederlag som borde givit mig insikt. Men inte. 13 månader senare försökte jag igen. Full i 10 dagar.

Jag känner att det blir svårare för mig att tro på sådana inre lögner när jag läser vad ni skriver. AA kan i bästa fall ha liknande funktion. Det händer saker i mötet mellan alkoholister när de är nyktra, öppna och ärliga.
Alltså jag är tacksam för att jag hittat hit och mött er.

Ikaros

Ikaros
sön, 2016-12-18 - 21:57

Jag vill gärna dela med mig av hur besattheten efter alkohol kan ta sig uttryck för mig. Berättelsen är som följer:

Strax efter midsommar för några år sedan fick jag den strålande idén att gömma vin i den gamla brunnen på vårt sommarboende. Under försommaren
hade jag känt spänning i kroppen och börjat bli otålig. Fantasin kom igång. Tänk vad trevligt det skulle vara att gå där på landet och ha ständig tillgång till vin utan att min sambo visste det. Då skulle jag kunna arbeta med småjobb och känna mig lugn och avslappnad. Ta litet vin ibland och må bra. En paradisisk tillvaro.
Att något sådant aldrig tidigare varit möjligt föresvävade mig inte. Jag köper svagt vin, tänkte jag. Tyskt, med mindre än tio procents alkoholhalt.
Att brunnen, som var drygt fyra meter djup, var den perfekta lagringsplatsen, hade jag räknat ut. Här skulle vinet hålla sig källarsvalt. Dessutom fanns fördelen att brunnen var försedd med ett betonglock, som var så tungt att min sambo skulle ha svårt att ta av det. Att locket även var spärrat med ett plattstål, som var låst i båda ändar med två muttrar och krävde tillgång till en skiftnyckel för att lossas, gjorde mitt förråd än mer säkert.

Brunnen var sedan lång tid torrlagd, men jag ville inte ta några risker varför jag tippade i några kärror makadam. Nu skulle eventuellt vatten som kom in dräneras bort. Sedan tillverkade jag en tvärslå av en träregel strax under locket. I denna tvärslå slog jag i femton spikar. Därefter var det dags för vinet. Jag köpte tretton Bag-in Box om tre liter av det tyska vinet som planerat. Som reserv kompletterade jag med en flaska dessertvin och en flaska brännvin. Jag kände mig upprymd. Det var en varm dag och högsommaren var i sin linda. Jag minns att mina händer skakade när jag fäste det röda murarsnöret i box efter box, som jag sedan hissade ner i brunnen. Snörena förankrade jag i de spikar som jag försett tvärslån med. Kring flaskorna med brännvin och starkvin slog jag en löpsnara och firade försiktigt ned dem till vinförrådet varefter jag fäste snörena i de två återstående spikarna.

Nu var det dags att fira sommar och inget kunde hota mitt alkoholförråd. Jag såg fram emot att äga en lätt omtöcknad hjärna som skulle förmedla en mild och behaglig känsla till mig. Arbetsglädjen och sommarupplevelserna skulle förstärkas och jag skulle erhålla den åtrådda sinnesfriden.

Den första kvällen var jag så full att jag tyckte det var lika bra att avslöja hemligheten för min sambo. När jag, inte utan stolthet, presenterade min lyckobrunn för henne sade hon att jag förmodligen inte var riktigt klok.
Sedan minns jag inget från de följande dagarna. Jag vaknade upp efter två veckor med mycket stark ångest. Det regnade och jag kände att högsommaren var över. Min sambo hade givit sig av till vår lägenhet. Jag hittade några sömntabletter som jag slukade girigt.

Därefter abstinenskamp och riskabla färder med bilen in till samhället och inköp av öl för nedtrappning. Det gick åt en dryg vecka till för detta.

Ja, det var berättelsen . Kanske någon känner igen sig. Själv kunde jag efteråt bara konstatera att jag återigen tappat kontrollen över mig själv. Förståndet, intellektet fungerade inte eftersom jag lät mig styras av de känslor som ledde in mig i drickandet.
De känslor som under lång tid dresserats att törsta efter alkohol.

Det som skrämmer mig när jag skriver ned detta är att jag då verkligen tyckte att jag förverkligade en utmärkt idé. Tydligen är det så att alkoholen i vissa situationer tar över min hjärna och styr mig. Otäckt. Men kan kanske förebyggas genom att ha kontakt med andra alkoholister här och i AA.

Ikaros

Rosen
sön, 2016-12-18 - 22:13

Vilken historia! Vilken påhittighet!Även om det är verkligt sorgligt så kan man ju inte låta bli att le.
Du måste ha känt dig grundlurad av dig själv. Det har jag också varit många gånger även om jag haft betydligt simplare gömställen.

Ikaros
sön, 2016-12-18 - 23:33

Ja Rosen
När jag lyckades kvickna till undrade jag själv om inte min sambo hade rätt när hon sade att jag inte var riktigt klok. Att mitt sinne var förvirrat råder det ingen tvekan om.
vänligen
Ikaros

Anders 48
mån, 2016-12-19 - 20:01

Ikaros, all styrka till dig....-jag läser din tråd och måste säga att jag känner igen mig i mycket av sättet att dricka. Hualigen! Jag satte korken i flaskan i slutet av juni - och har sedan dess druckit bara några sporadiska glas.....

pärlemor
tis, 2016-12-20 - 05:37

Det går inte klaga på din påhittighet i alla fall!!!

Jag läser det du skriver i de olika trådarna och slås över hur klok och välformulerad du är. Ett riktigt stöd för alla oss som kämpar varje dag!

Kram

Sundare
ons, 2016-12-21 - 09:27

Hej Ikaros - nu har jag läst igenom hela din tråd och hjärtat skuttar till när jag ser dig referera till mig...Ja, det blir en smula självcentrerat när man skriver här om sin kamp men vi är så mycket mer lika än olika och i detta finner jag en stor tröst. "Det som är botten i mig är botten också i en annan" Jag har tänkt som du - att jag nu inte bara sviker mina anhöriga och mig själv utan också ni här inne som valt att följa mig. Jag tar aldrig andra människor för givna och försöker vara mån om vad jag sänder ut till andra. Igår hände mig en fruktansvärt omskakande sak - min man hittade en gömd tomflaska i mitt skåp. Den har legat där länge och jag har hällt ur mer ur flaskan än jag druckit men det spelar nu ingen roll - min mans besvikelse över sitt fasansfyllda fynd var värre än en knytnäve i ansiktet. Skammen och självföraktet sköljde över mig och min man tyckte att jag verkligen skulle skämmas över besvikelse jag serverat honom. Känner mig skakig fortfarande - trots att jag samtidigt sitter här och hanterar svåra ärenden på jobbet, handleder arbetskamrater och ger kloka råd. Ärlighet och nykterhet hänger ihop, oärlighet och självförakt likaså. Jag har som du också gott självförtroende för det allra mesta, inget som förstås har kommit gratis utan efter hårt och envist arbete med mig själv. Nu kräver nykterheten detsamma av mig - hårt och envist arbete. Jag kan vara rädd när jag tänker framåt - hur kommer livet se ut när det gäller alkohol? Men så avbryter jag dessa tankar och tvingar mig in tillbaka i nuet igen. Och här och nu väljer jag som du - nykterhet. Tycker så mycket om ditt språk och din klokskap och önskar dig fortsatt styrka att hålla fast vid nykterheten. Jag önskar mig och oss alla här inne detsamma.
Om andlighet bör vi också fortsätta fundera, vi kan återkomma till det en annan dag. Är du bekant med begreppet Existentiell hälsa? WHO har åtta intressanta punkter om vår hälsa i ett helhetsperspektiv. Jag tror inte på nyårslöften och är föga intresserad av julklappar men om det är något jag ändå önskar att jag vill ge mig själv de nya dagar som kommer så är det mer av det som ingår i vår existentiella hälsa. Det tänker jag är att ha fokus på ett gott och värdigt liv med ärlighet och medmänsklig närvaro.
MVH Skamsen

Ikaros
tors, 2016-12-22 - 21:32

Tack för ditt inlägg.Jag blir smickrad av den uppskattning du ger mig. Uppskattning är något som jag önskar men samtidigt har jag svårt att ta det. "Tänk om hon får reda på vem jag verkligen är..."

Den halvtomma flaska du hade i skåpet var det en reserv? Men den hade legat där länge? Och du har inta varit påverkad? Ett samtal med din make kan nog reda ut det.

Det är sant att ärlighet och nykterhet hänger i hop. Men när det gäller alkohol kan man inte lita på alkoholister. Och det av den enkla anledningen att alkoholisten ljuger för sig själv när det kommer till alkohol. Samtidigt behöver vi stöd och tillit från omgivningen för att lyckas bli nyktra! Jag menar att detta är ett faktum som både alkoholisten och medberoende måste förhålla sig till. Det kanske vore bra om din man kunde förstå detta?
Din gömda halvtomma flaska är ett exempel på hur snedvridet vi kan agera och det vore illa om den tilläts förstöra tilliten som är viktig för dig i arbetet för nykterhet.

Existentiell hälsa är jag inte bekant med men jag kanske kan ana vad det handlar om. Jag har läst en del av Kirkegaard, Camus och Sartre vilka är existentialister.

vänligen
Ikaros

MondayMorning
fre, 2016-12-23 - 19:48

Nästan lite creepy med flaskan som din man hittade
med tanke din mardröm du hade för någon vecka sedan...

Fast nu skriver jag kanske i fel tråd?
Ber om ursäkt för det.

God Jul

Dionysa
lör, 2016-12-24 - 18:30

... liknar ngt min doktor och jag samtalade om nyligen, nämligen om skamkänsla - att där finns ett glapp mellan den man vill vara, kanske tror sig vara, och den man i själva verket framstår som. Alltså en skillnad mellan jagideal och verkligt jag. Som skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, där det senare är den ytligare bilden av en själv, till skillnad från självkänslan som är stabilare grundad i personligheten. För att lindra skammen över denna diskrepans kan det hända att man flyr till missbruk i olika former i syftet att förneka och försköna verkligheten. Därav också känslan av att vara en bluff.

Sundare
tis, 2016-12-27 - 07:26

Jag önskar dig och mig själv just GOD fortsättning. En sån där som möjliggör ett gott liv, utan skam, ånger och skador i kroppens organ - liksom själen! Så du kloka forumvän, vi fortsätter följas åt!

Ikaros
tis, 2016-12-27 - 21:46

Tack för din varma hälsning
Jag ser också fram emot en fortsättning där jag slipper att förgifta min själ och min kropp. Vi fortsätter att vandra på den vägen. Skuld och skam slipper vi då och själen växer sig starkare.
vänligen
Ikaros