För alla fattigfyllon är nog nog inte en gredostetra nåt jag behöver förklara direkt, eller visa bilder på när jag vaknat i en hög av dem. Hur de luktar, att det är som att dricka jäst. Jag menar inte på att man är *epitet*-alkoholist, utan är man det så är man. Men jag har alltid känt mig så, som ett fattigfyllo när jag släpat mig från bakomaten till det vana hörnet till förnedringen där i kassan, femte gången den här veckan och samma kassör som frågar om leg som om vi båda vore dementa.
Jag har inte så mycket ork att skriva just nu. Det här är bara min andra nyktra dag. Innan dess drack jag i ensamhet varje dag tror jag i ungefär en vecka. Innan dess hade jag varit nykter i 13 dagar, om jag inte minns fel. Jag räknar dem sällan. Jag föll dit på en spelning, för jag inte ville förstöra stämningen nu när jag för en gångs skull tar mig utanför min instängda bubbla. Ska jag ta första rundan? Öh, ja, ja det blir bra. Sen är det kört för mig, en öl finns inte, sen fortsätter det dagen efter med systembesök som inte slutar förrän jag antingen försover mig eller helt enkelt inte orkar längre.
Jag har precis separerat från min sambo. Hen orkade inte med att leva i min destruktivitet längre. Jag förstår hen, samtidigt som jag inte har speciellt stora sympatier för hens lidande då hen inte direkt varit hygglig mot mig. Det är dock skitjävlasamma, jag är inte här för att grina om hen, jag är här för jag är alkoholist och nu är jag så jävla trött på den patetiska karusellen av krogar och hets och system och abstinens. Jag har inga planer på att någonsin i hela mitt liv igen dricka, men jag har ingen dimmig tro på att jag inte kommer lockas igen eller vilja igen, för det kommer jag. Det kommer alltid en kurva för mig där jag tycker att det är rimligt att köpa vin och sura för mig själv, eller bara för jag blir sådär vansinnigt uppåt att jag i nåt befängt ögonblick tror att jag ska fira. Haha! Vilket sorgligt firande att sitta där och lukta surt i sin ensamhet och vakna helt förvirrad och ännu mer ensam än dagen innan.
Jag har hundra år försent (jag har levt ett liv som hemmafru, som anhörigvårdare och som allmän samhällsparasit) lyckats ta mig den långa vägen fram till att få ett slutbetyg och därmed sökt kurser jag VILL läsa. Hör och häpna, mina betyg är rätt okej, så jag kom in och har en sån desperat önskan att klara det här, att essa kursen, att hitta ett sätt att spräcka det här lönlösa livet jag inte längre ser nån mening i. Jag vill ge tillbaks till samhället, jag vill göra någonting av de få talanger jag har. Jag vill hur som helst absolut inte ha det såhär längre.
Tomhet, idel tomhet. Jag vet inte riktigt vad jag kan tänkas behöva för stöttning för att klara det den här gången. Jag har lovat så många gånger, men nog aldrig egentligen mig själv. Jag har lovat att det är sista gången och NU SKA JAG KLARA DET, men jag har nog aldrig menat det. Jag har släckt bränder. Men jag tror att den här gången är den för mig. Det är jag som har tröttnat nu. Det är jag som vill vidare, som vill använda de kanske 50 år (om man ser till hur gamla släkten blir) (iofs inte farsan, han söp ihjäl sig vid 60) men de 50 år jag har kvar till att leva gott, göra gott och FÅ UT någonting av att finnas. Jag menar det kan gå. Det är många som vänt mörkare situationer än min till någonting positivt. Kanske har jag också turen.
Jag tror att mitt största problem är meningslösheten. Det är liksom någonting grundläggande i mig. Att jag inte ser meningen. Jag super inte för att jag tycker det är så jävla roligt, eller gott (kom igen, Gredos....) utan det är det närmsta jag kan komma att ta livet av mig utan att direkt göra det. Efter en liter vin är det ju svart. Det finns ingenting i den där tetran. Precis som det inte finns någonting i mig eller i livet som jag ser som meningsfullt. Såhär har jag känt sen jag va 11 år. Men det är nog "bara" i fem år jag haft allvarliga problem med alkoholen. Innan dess va jag bara social-pinsamhets-bli-för-full-på-krogen-are mellan varven, eller bara festprisse med kemisk glädje i blodet. Gud vilket jävla skräpliv jag levt. Att jag tillät mig.
Ja, det här blev ju ett svamligt inlägg, men jag antar att min stackars hjärna inte riktigt har kraft än att formulera vettigare saker och det är så otroligt mycket jag behöver få ur mig. Som jag bedövat. Som jag lagt börda på sten på börda på sten på, som jag dränkt, som jag... ja.
All skit jag orsakat och som hänt och som jag vet att jag måste be om ursäkt för eller iaf förlåta mig själv och lära mig släppa. Det får jag ta en annan dag. Just nu känns det bra att jag äntligen startat den här tråden. Jag har tänkt på det flera flera gånger under nån månads tid, men jag ville inte göra det förrän jag va säker på att nu vill jag verkligen det här. Jag vill för min egen skull. Det kan finnas den där sista tusende chansen för mig nu i vår, jag vill ta den.
Tack om nån orkat läsa ända hit. Vi hörs av.