av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
sön, 2017-01-15 - 06:23

och jag hade just vaknat. Jag hade lagt mig extra tidigt så det var kanske inte så konstigt att vara uppe vid den tiden. Någon lust att snurra runt i lakanen i ett fåfängt försök att somna om hade jag inte, så jag gick upp och satte på kaffe. Precis som med spriten har jag utvecklat en tolerans mot koffein, så jag oroade mig inte för att det skulle hålla mig vaken någon längre stund. Hunden hade inget emot att ligga på balkongen en stund, så vi studerade omgivningarna medans jag rökte där ute i kylan. Rejält kallt var det, snön gnistrade som om en Disney-prinsessa just svängt sitt trollspö över nejden. Då hör jag ett ljud som kändes vagt bekant. Det var som ett avlägset skott, men mer utdraget på något sätt, nästan lite spöklikt och aningen skrämmande. Det återkom några gånger innan min minnesbank lyckades rota fram rätt anteckning från min barndom. Jag växte upp intill en sjö, även här ligger en stor sjö alldeles i närheten. Ljudet uppstår när temperaturen förändras och isen spricker. Det är ett väldigt speciellt ljud som lätt inducerar obehagskänslor, speciellt om man är ute och går på den.

Hunden hade ingen vidare dag igår. Jag hade feber, så jag orkade inte gå varken fort eller långt. Klar besvikelse, sedan står han och nosar i en buske i allsköns ro när en kråka flyger förbi alldeles bakom honom och kraxar till. Han blir livrädd, nja, överraskad skulle han väl själv uttrycka det som, och rusar iväg några meter, svansen mellan benen, innan han inser vad det var. Jag hade väldigt roligt åt det där, själv var han djupt generad och tyckte att det där kunde vi väl låta stanna mellan oss. Senare på dagen låg han och slumrade på kontoret och insåg sent att jag var på väg upp i trappan för att gå ut på balkongen och röka. I sin iver att hinna ifatt mig tog han i lite för mycket, trillade i trappen och slog i läppen. Så nu ser han ut som om han snusar, stackarn.

Jag hade som sagt feber igår, minst 43 grader. Det var fruktansvärt synd om mig, så mycket vet jag, men jag har ingen febertermometer, så empiriska bevis saknades. Jag har haft mer än en, men de vägrar alla att visa över 38 grader av någon anledning trots att jag ju vet att jag är på väg att dö. Jag funderade på att använda stektermometern, den vet jag visar högre temperaturer, men så läste jag bruksanvisningen: man ska sticka in den till mitten av skinkan står det. Har dom en aning om hur ont det skulle göra?

Ha en fin söndag!

Levande
sön, 2017-01-15 - 08:41

Krya på dig och ha en fin dag

heueh
mån, 2017-01-16 - 05:48

varit förkyld ett tag nu, och det har dragit med sig en del påtagliga sug. Mitt modus operandi har i det förflutna alltid varit att supa bort sjukdomar, det spelar ingen roll om det har varit förkylning, huvudvärk eller ett brutet ben, standardsvaret har alltid varit att gå till bolaget. På sätt och vis har det hjälpt, kroppen verkar läka ändå, även om det tar längre tid, och jag har i rusets dimmor inte märkt hur sjuk jag har varit. Bakfyllan har varit välbekant, självförvållad och har följt ett bestämt schema; jag har vetat exakt hur den skulle förlöpa. Det har legat en trygghet i det, i motsats till en sjukdom orsakad av till exempel virus, som jag aldrig har vetat hur långvarig eller hur allvarlig den skulle bli.

Det är en intressant princip det där; att bota en sjukdom genom att göra sig själv ännu sjukare, fast på ett annat sätt. Och ändå dras jag till den tanken, även nu, efter så lång tids nykterhet. Ibland blir jag bara så trött på att må så här, åldern för ju med sig diverse andra krämpor, ryggen krånglar ibland, knäna värker då och då och magen är inte lika förutsägbar som förr. När så alla de här små irritationsmomenten gaddar ihop sig med ett virus blir det svårt att inte tänka på hur skönt det vore att bara segla bort ett tag. Att bara lägga sig ner och sova är normalt sett ett alternativ, men när båda näsborrarna är igencementerade blir det inte mycket med det heller.

För mig har fyllan alltid inneburit en paus: från mig själv, från livet, från allt som irriterar. Även på fester var jag alltid den där som satt i ett hörn och inte sade så mycket, jag pratade bara när jag blev tilltalad och då fåordigt och ointresserat. Så folk lämnade mig och mitt glas ifred. Jag brukade ändå inte vara kvar särskilt länge, så fort ingen tittade brukade jag smyga hem. Ärligt talat har jag svårt att förstå varför jag över huvud taget blev bjuden, kanske tyckte man synd om mig. Som tur är står mitt nuvarande liv i så stark kontrast till det liv jag skulle leva om jag började dricka igen att valet är enkelt. Men jag kan ibland undra hur stark jag egentligen är i min nykterhet; skulle jag klara mig om jag drabbades av seriösa motgångar, om ett träd föll över huset, om något hände mina närmaste, om, om, om. Jag hoppas jag aldrig behöver få veta.

Ha en bra dag allihop!

Levande
mån, 2017-01-16 - 07:36

Flykten från sjukdom och allt som irriterar, just nu är jag där.
Men vi hoppas vi tar kloka beslut även då.
Önskar dig och hunden en fin dag

heueh
tis, 2017-01-17 - 07:15

Först försov vi oss, sedan när jag ställde ifrån mig min kaffemugg på fönsterbänken för att tända en cigarrett så lyckades jag välta den. Fönsterbänken är av den typ som ser ut som ett spjälstaket, förmodligen för att släppa upp värmen från elementet mot fönstret så att kallraset minskar. Den fungerar också utmärkt för att låta en halv liter kaffe rinna nerför elementet och vidare ut på golvet. Förvånansvärt lite av kaffet nådde golvet dock, troligen dunstade en hel del på vägen ner, så nu kan jag se fram emot ett kaffedoftande rökrum på morgnarna. Det finns värre saker.

Sent igår kväll ringde min son och beordrade mig att avbryta det jobb jag håller på med just nu för att sticka emellan med en mer akut uppgift, tyvärr en dötråkig sådan. Det är bara att gilla läget, bita ihop och sätta igång. Min son har försett mig med jobb till och från i fem år nu, men det känns fortfarande konstigt att ta order från den där lille spolingen. Han är bara någon centimeter kortare än jag men jag ser ändå på honom som den lilla halvportion han en gång var. Det är väl lika för alla antar jag, ungarna växer upp så fort att man inte riktigt hinner med. Det är svårt för mig att inte lägga mig i; det är svårt för honom att fatta sina egna beslut. Kanske hade det varit enklare om vi inte hade haft någon yrkesmässig kontakt, men nu är det som det är. Jag tror att det fysiska avståndet oss emellan nu när jag har flyttat kommer att hjälpa oss båda en hel del.

Till och med här ute på landet behöver man ett visst mått av social förmåga, upptäckte jag igår. Jag var ute med hunden och mötte grannen, som var ute och gick med tre av sina hundar. Hans hundar är inte direkt små och själv är han väl inte någon skogshuggartyp direkt, så hundarna släpade med honom i vår riktning för att se om dom kunde få igång ett uppfriskande litet slagsmål. Han fick dock stopp på dom och vi pratade en stund. Jag babblade på om hur mycket jag trivdes, hur fint allt var och så vidare, han var väldigt fåordig, svarade enstavigt och verkade mest besvärad. Först efter fem minuter av ensidig konversation insåg jag att han inget hellre ville än att jag skulle ta min hund och ge mig iväg. Han hade hittat fotfäste i en snödriva och stod bakåtlutad och kämpade med all sin kraft för att hålla hundarna i schack, att försöka flytta sig var inte ett alternativ. Jag såg ju att han var ganska röd i ansiktet och hade en hållning som en tamburmajor men det tog ändå en stund innan polletten trillade ner. Så ja, lite uppfräschning av umgängesregler på landet vore nog inte helt fel.

Ha en fin dag!

heueh
ons, 2017-01-18 - 06:17

att någon undrade över hur folk hinner med. Hinner med jobb, familj, fritid, allt det som livet slänger åt en. Jag har undrat en del över det där också, jag tycker mina dagar rullar på utan att jag har så mycket att visa för det. Kanske är det sociala media som ställer till det, vi läser om allt folk gör och tror att alla gör allt det där. En del är skönmålningar naturligtvis, men en del kan bero på att flödet är så stort att vi har svårt att skilja ut ett enskilt liv. Jag undrar vad man skulle finna om man valde ut en enda av sina virtuella vänner och följde enbart den under en period, kanske har dom lika svårt att få ihop tiden som vi andra. Sedan har ju jag, för egen del, ändrat fokus på senare tid; jag är mer inriktad på att må bra än på att få så mycket gjort som möjligt.

Samtidigt inser jag ju att jag har också varit en sådan, ensamstående förälder och företagare med dagar fyllda av förpliktelser. Jag minns att jag gick upp klockan sex på morgonen, sedan rullade det på hela dagen och kvällen. Vid elva-tiden korkade jag upp, hällde i mig den mängd sprit som var nödvändig för att snabbt somna, i säng vid midnatt och så på´t igen. Det kändes som om jag till och med sov snabbt. Det där håller i ett antal år, men förr eller senare tror jag det går åt pipan, på ett eller annat sätt. I mitt fall var det spriten som tog kommandot, för andra kan det leda till skilsmässa, eller psykisk kollaps, eller något värre. På så vis är jag ändå tacksam för att min alkoholism och den självrannsakan den har lett till, har gett mig chansen att justera mitt sätt att leva till något jag trivs med.

Min förhoppning är naturligtvis att mina söner ska ta varning och lära sig något av mitt exempel, och i viss mån har dom väl gjort det. Dom har bättre fokus på vart dom vill i livet, dom har en plan, men dom har båda valt vägar som är snabba och kurviga. Jag märker ju hur trötta de är de få gånger dom tar sig tid att sitta ner en stund. Varje aktivitet verkar bara leda till nästa, de tar sig inte tid att vara i nuet, livet blir bara något som ska klaras av. Jag undrar om någon generation någonsin kommer att lära sig något av den som gick före. Jag ser på världen idag och tvivlar.

Simma lugnt allihop!

Levande
ons, 2017-01-18 - 12:49

De gör det som vi gjorde, på samma sätt som vi lärde oss av våra föräldrar sätt och handlingar, otäck sanning men barn gör som du gör inte det du säger.
Usch vilken sanning men önskar dig och hunden en fin dag ändå ?

heueh
tors, 2017-01-19 - 05:51

Vem kom förresten på det uttrycket? För mycket länge sedan måste ju någon ha provat att gå på en glasskiva, en våt sådan dessutom. På den tiden var glas något exklusivt och dyrt, så det lär ha varit någon rik person. Märkligt. Hursomhelst, jag hade behövt mina dubbade galoscher idag, men av det blev intet. När jag började packa upp hittade jag den ena, som jag lade på ett säkert ställe. Nu har jag hittat den andra, men kan inte för mitt liv hitta den första igen. Jag antar att den tittar fram när jag har gett upp och köpt nya.

Idag ska jag köra ett ärende som jag inte kan ta med mig hunden på. Han kommer att få vara ensam hemma i tre/fyra timmar, inget märkvärdigt egentligen. Men, tankarna börjar snurra, tänkt om jag kör i diket eller krockar och hamnar på sjukhuset, eller värre? Ingen vet att han är ensam hemma och det kan ta ett tag innan någon kommer på tanken att titta till honom. Så jag har utarbetat en Plan; jag ska skicka sms till min äldsta son för varje steg på resan, om han inte hör av mig regelbundet kommer operation Rädda Hunden att träda i verkställelse. Larvigt, jag vet, men jag tycker mycket om den där hunden, och jag har tagit ansvar för honom och hans välfärd, så, tja, jag tar bara konsekvenserna av det åtagandet. Plus att jag är något av en hönsmamma, har alltid varit.

Nu är jag redan sen, så jag slutar här. Ha en bra dag!

heueh
fre, 2017-01-20 - 05:53

med att jobba hemifrån. En av de största är att man sällan får höra om annat än problem. Det är väl naturligt antar jag, när man inte är på plats rent fysiskt kommer folk inte att tänka på att höra av sig om dom inte behöver hjälp med något dom inte fixar på egen hand. På det sättet saknar jag ibland den där dagliga kontakten jag hade en gång i tiden. Det ligger en stor tillfredsställelse i att se saker fungera, än mer så om de inte har gjort det och man har föreslagit en lösning som visar sig fungera. Att jobba som jag gör har naturligtvis stora fördelar, det är bara det att man får en väldigt ensidig bild av verksamheten. Man sitter där i sin kammare och får lätt för sig att ingenting fungerar, att allt bara är bekymmer och elände.

Det är lätt att dra paralleller till det nyktra livet. Ju mer distans jag får till min tid som aktiv alkoholist, ju lättare är det att fokusera på det negativa i mitt nyktra liv. Eftersom jag inte bedövar mig längre, upplever jag livets dalar mycket intensivare, ta min förkylning till exempel; varje dag, varje timme lever jag med den, jag undrar ibland om den någonsin kommer att gå över. Eftersom jag alltid tidigare har druckit mig igenom svårigheter har jag inget direkt minne av hur det är att ta sig igenom något sådant här och vara medveten om det, hela tiden. Nyckeln måste ju vara att försöka fokusera på allt det positiva livet har att erbjuda, och om jag bara är villig att försöka finns det mycket av den varan. Det behöver inte vara stort och omvälvande, bara en sådan liten sak som att det har varit kallt inatt så det var inte så halt på morgonpromenaden som jag befarade. Det gav oss en lång, härlig promenad som jag inte hade räknat med. Små saker, var och en lättviktig men tillsammans väger dom tungt.

Hunden klarade sig fint igår, han var naturligtvis väldigt glad när jag kom hem, men inget var söndertuggat eller förstört, så jag antar att det inte gått någon nöd på honom. Jag tog omgående med honom ut en sväng och han gjorde något märkligt; han var iväg och hämtade en leksak. Det var ett gummifår som bräker när man klämmer på det, han fick det när vi flyttade hit och har totalt ignorerat det sedan dess, bortsett från att han gömde det när min son var på besök och visade intresse för det. Han tog med fåret ut och började leta efter en bra plats åt det. Han provade flera olika ställen, alltid lika noga med att det skulle stå upp; trillade det omkull så plockade han upp det och ställde ner det någon annan stans. Till slut, efter gott och väl en kvart, hittade han en bra plats i en snödriva alldeles invid förstutrappen. Där har det stått sedan dess, varje gång vi går ut tittar han till det men flyttar det inte. Jag undrar ibland vad som pågår i den hundens skalle.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
fre, 2017-01-20 - 07:55

Du borde kanske skriva en bok! "Samtal med hunden xxx". Vov! Vill så gärna veta vad det där fåret representerar i hundens hjärna! Kanske flytten till huset, livet där med husses nya stabilitet – han ska stå stadigt nu! Förresten skriver du ju den redan nu. Boken. Fast på nätet. och interfolierad av ibland beskäftiga, näsvisa kommentarer.

Björkek
fre, 2017-01-20 - 09:55

Hundar är en säker källa till kärlek och glädje! Kul att läsa din berättelse om fåret, fick mig ett litet skratt såhär på förmiddagskvisten :D

heueh
lör, 2017-01-21 - 05:47

Jag har funderat på det där på sistone. Nu när jag är nykter förväntar jag mig att livet ska vara rosenrött och fluffigt. Jag jobbar hårt på att jämna ut toppar och sänkor, målet är att inget ska vara himlastormande härligt eller avgrundsdjupt olyckligt. Men är det så livet är, egentligen? Försöker jag skapa en illusion, en värld såsom den såg ut i mitt av alkoholen förtvinade sinne, då, när jag fantiserade om hur det skulle vara att vara fri, att vara nykter? Så fort jag möter en med- eller motgång som går utöver det vanliga så ryggar jag tillbaka, jag blir rädd för mig själv, rädd för vad demonen ska kunna få ut av det här. Förr eller senare kommer jag att möta något som jag inte kan ducka för; ankomsten av ett barnbarn eller en god väns bortgång. Ska jag då behöva lägga band på mig själv, ska jag förneka mig själv de känslorna?

Jag är väl medveten om vilka risker det ligger i starka känslor, och visst går det att undertrycka dem, men är det vad jag vill? Jag har i alla dessa år valt att supa bort de delar av mitt liv som har varit obekväma, på det sättet har jag strävat efter samma saker som jag strävar efter nu. Kanske lever jag fortfarande mitt liv på det sätt jag gjorde när jag drack, jag försöker bedöva mig inför det som känns för svårt, eller för lätt. Jag har bara inte längre tillgång till det bedövningsmedel som har fungerat så bra i det förflutna. Så varför försöka? Om jag kan lära mig att leva även med de stora känslorna, utan att titta bort eller fly, så kan jag kanske äntligen göra mig fri från demonens inflytande över mig.

Stjärnhimlen var fantastisk igår, jag drabbades av en ingivelse att släpa ut en solstol i trädgården och lägga mig och bara titta upp på universum. Årstiden var väl inte den rätta och någon solstol äger jag inte men lusten fanns där. Att bara stå och titta upp gör ont i nacken efter ett tag, så att ligga ner blev snart ett tilltalande alternativ. Om jag har förstått det rätt så är det nu man ska passa på, när sommaren kommer med ljumma kvällar blir det visserligen behagligt att ligga ute, men stjärnhimlen blir inte lika spektakulär. Undra vem som säljer solstolar så här års?

Ha en härlig lördag allihop!

Rosen
lör, 2017-01-21 - 06:56

Var en gång hos en psykolog som sade att hon inte kunde hjälpa mig eftersom jag var alkoholberoende. "Ni tål inte starka känslor, då börjar ni dricka igen".Jag tyckte det lät helknäppt, men det ligger nog ngt i det. Man har som du säger fegat ur många gånger. Får träna på att möta sina rädslor och fröjder.
För övrigt tycker jag du skall fråga efter en stjärnstol.

Levande
lör, 2017-01-21 - 08:26

Att lära sig stå kvar när man känner och inse att man faktiskt överlever, har räddat mig detta året.
Rosen jag tror hon hade rätt, vi är känslomässigt sköra, men vi kan lära oss att stå kvar.
Hoppas ni får en fin dag och hittar en solstol

heueh
sön, 2017-01-22 - 07:11

efter en ingivelse, ett uppslag idag. Vi tog sovmorgon, en timme extra i sänghalmen var inte helt fel. Morgonpromenaden blev lugn och behaglig men jag kunde bara inte fokusera. Normalt går jag och funderar på gårdagens tokigheter och dagens utmaningar men idag var det tomt i skallen. Tankarna fladdrade som en fjäril på en sommaräng, de ville inte riktigt landa någonstans. Ibland stannade de till helt oförhappandes; jag noterade ljusskenet från det lilla samhälle som ligger bara några kilometer bort och funderade på hur ett så litet samhälle, bara några enstaka hus löst hopsamlade på en sluttning ner mot en fors, kan lysa upp himlen så starkt att jag ser det här, mitt ute i skogen. Så lyfte fjärilen och fladdrade vidare, utan styrning, utan mål.

Kanske börjar jag redan bli senil, kanske är det bara normalt att bli lite förvirrad med stigande ålder. Jag har ju inte direkt varit snäll mot det som min barndoms konfirmationspräst kallade min jordiska boning, jag har knappast rätt att förvänta mig att allt ska fungera på topp efter så många år av försummat underhåll. Igår till exempel, hittade jag min väderstation i en flyttlåda, så jag beslutade mig för att sätta upp den. Den består av en utedel med regnmätare, vindmätare och temperaturmätare som kommunicerar trådlöst med en display inomhus, så att jag kan se hur kallt och blåsigt det är innan jag klär på mig för att ge mig ut. Utedelen valde jag att sätta på en av balkongerna, jag lade en hel del krut på att få det hela snyggt och prydligt och var tämligen stolt över resultatet. Först senare insåg jag att jag har monterat den mitt i den väg snön på taket kommer att ta på sin färd mot marken. Suck.

Jag räknar till trettiofem ouppackade flyttlådor. Många av dem har varit ouppackade i flera år och innehåller saker som jag aldrig kommer att använda men jag måste ju ändå gå igenom dom. Där finns stora delar av mina föräldrars dödsbo och de kan ju innehålla en eller annan sak som jag vill behålla av nostalgiska skäl. Annat kan jag sälja, en del ska upp på vinden och mycket misstänker jag kommer att hamna på tippen. Synd egentligen, varje liten sak är ju något som min mor, eller far, eller jag själv någon gång har beslutat köpa för att vi verkligen ville just då, och något vi trodde oss ha användning för, just då. Som den där träningscykeln som blev använd exakt en dag innan den påbörjade sin oundvikliga färd mot vindsförrådet.

Ha en fin dag!

heueh
mån, 2017-01-23 - 07:00

mina nyinköpta dubbade galoscher på mina vinterkängor. Det känns som det logiska att göra, dom är knöliga att få på så jag har ingen lust att flytta dom mellan olika skor, och jag tror inte det är en bra idé att ha dom på när jag åker och handlar, så vinterkängorna fick det bli. Dom är jättebra som kängor betraktat men inte de mest bekväma som skor, så jag använder dom i princip enbart när jag går ut med hunden. Jag har Kalle Anka- fötter, breda där fram och smala bak, så jag har lite svårt att hitta bekväma skor. Antingen får jag vika ihop tårna som en sent blommande geisha, eller så får jag skavsår på hälen. Vika ihop tårna känns bättre; plågan blir begränsad till den tid jag har skorna på mig.

Jag har också ett par tår som sitter ihop, man kan säga att jag, likt Kalle, har simhud mellan tårna. Det där gjorde mig till föremål för en del åtlöje när jag var ung, så jag lärde mig snabbt olika tekniker för att undvika fnittret och pekandet. På stranden till exempel, blev jag en virtuos på att med blixtens hastighet gräva ner fötterna i sanden så fort jag stannade. Konstigt nog blev jag så småningom ganska populär hos det motsatta könet. Jag trodde länge att det berodde på den gamla myten att stora fötter betydde att också andra väsentliga delar av en mans anatomi var generöst tilltagna. Så småningom insåg jag dock att det berodde på en annan teknik jag utvecklat för att dölja mina fötter. I situationer där sand lyste med sin frånvaro, och där skor var bannlysta, lärde jag mig att hålla en obeveklig ögonkontakt med den jag talade med, på så vis hindrade jag dom från att titta ner mot golvet. Det här uppskattade de unga damer som just börjat utveckla kvinnliga former, en gosse som tittar dom stint i ögonen under samtalet var en raritet förstod jag så småningom, och lärde mig dra nytta av. Jag var ju knappast annorlunda än andra unga män i samma ålder, jag lärde mig bara att på det här sättet fick man oftare chans att så småningom närstudera de kvinnliga kroppsdelar man var så förtvivlat intresserad av.

Hunden har upptäckt att här ute på landet döljer snön en massa intressanta saker, levande sådana i vissa fall. Så ibland när han får korn på något han blir nyfiken på går han fram som en plog i snön. Han borrar ner nosen till marknivå, sedan bökar han sig framåt längs spåret och lämnar vad som bäst kan beskrivas som en plogfåra efter sig. Häromdagen lyckades han skrämma upp en liten sork på snötäckets yta och jag följde med intresse hans reaktion. Den blev inte vad jag hade väntat mig; han nosade en del på den, buffade till den några gånger, så tappade han intresset och gick vidare på sin upptäcktsfärd. Så jag tror att jag nu med säkerhet kan konstatera att de möss som valt vårt hus som vinterviste kan sluta oroa sig. I stället för den nemesis jag hoppats på har dom en beskyddare.

Ha en uthärdlig måndag allihop!

Levande
mån, 2017-01-23 - 08:18

Att se ord i bilder är underbart när man läser dina ord, ett gott skratt till morgonkaffet gör min dag.
Ha en härlig dag med hunden, ser fram emot era äventyr