Nyktert 2017
Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!

Ikaros

AlkoDHyperD

Måste vara väldigt ovanlig åkomma???
Diagnoskriterier: tankar på nästa drag ockuperar hela ens tid, oförmåga att sluta fast man försöker, ständigt sökande efter tillfällen att spela schack, associationer kan skapa sug t ex ett rutigt golv, ljuger för omgivningen om hur mycket man spelar schack, upptrappning i form av flera spel igång samtidigt...
Nog det enda jag inte skulle kunna bli beroende av. Alltid något.

Schackberoende är en realitet för de initierade (skriver inte drabbade eftersom i den här gruppen är avsaknaden av insikt total). I och med Internet kan man spela schack dygnet runt. Yttre kännetecken är inåtvänd blick, känslighet för störningar, svårigheter att orientera sig och oförmåga att förstå känslor som inte har att göra med att förlora eller hamna i tidsnöd. Ointresse av klädsel och utseende är också vanligt.

Detta kan tyckas oförargligt men alkoholmissbruk har inte varit ovanligt bland skickliga spelare.
Och allvarligt talat erbjuder schack en utomordentlig effektiv verklighetsflykt. Men det är ett trevligt spel även om man inte som i pistolskytteföreningen träffar så många nya vänner.

Ikaros

att vi beroendemänniskor också kan snöa in, gå all-in, i andra typer av aktiviteter/verksamheter än att konsumera alkohol.
Själv har jag haft några intressen/hobbies som jag brunnit för och engagerat mig helhjärtat i.

När det vid ett par tillfällen tidigare i mitt liv varit så att jag skaffat en ny hobby/fritidsaktivitet samtidigt som jag varit mycket "trött" på alkohol, också haft lättare att vara nykter en längre tid. Men detta fungerar bara en viss tid. Jag brukar därför säga att bara en aktivitetsflykt räcker inte för att klara att komma loss från alkoholens käftar. Det krävs fler, grundligare och bättre verktyg för att bygga upp en hållbar nykterhet.

Här kan man också tänka på alla de lyckligt (?) lottade som har "det gott ställt" med stora ekonomiska tillgångar. De kan välja och vraka bland betydligt fler intressen/hobbies som aktiviteter och tidsfördriv. Ändå fastnar många sådana människor också i ett beroendeträsk av alkohol och droger.

AlkoDHyperD

Ser den framför mig och gapskrattar. Det är ju jag! Visste inte att jag hade så mycket gemensamt med schackspelare?
Nä, skojar. Kan faktiskt tänka mig att det vore möjligt. När någonting intresserar mig glömmer jag tiden, blir irriterad om jag blir avbruten, om det ens är möjligt att nå fram till mig. Barnen säger ofta "nej, ingen idé, nu är mamma i sin egen värld" följt av himlande ögon eller fniss. Eller så frågar de mig saker som "kan jag få en häst?" eftersom de vet att jag är helt omedveten om frågan och hummar jakande...

AlkoDHyperD

Ja, varför inte. Schack-VM har jag aldrig vunnit. Däremot aldrig slagen de gånger jag spelat. Hmmmm. Får fundera på det, kanske som pensionär, när hemtjänsten tröttnat på att dra på mig våtdräkten ?

Sitter i marskvällen och funderar. Har läst en del trådar som väckt minnen. Efter allt jag upplevt och läst kring alkohol och alkoholberoende finner jag att sanningar kring detta är svårfångade om ens möjliga att ringa in. Det enda som framstår tydligt för mig är att jag egentligen inte vet något om detta ämne. Spekulationer och tankar har jag i mångfald men knappast någon säker kunskap.
Varför är det så? Är frågan jag ställer mig.
Kanske det är så enkelt att det beror på människans komplexitet. Det går inte att fånga en enda enskild människas själsliv och agerande i någon formel. Människan är mycket mer än logik. Och hur skulle man då enkelt kunna förstå många människors förhållande till sinnesförändrande droger. Visst kan man med olika tekniker se och förstå aktiviteten i en hjärna men innehållet, själva essensen, kan inte fångas med sådana metoder. Jag är övertygad att om någon trots det skulle fånga mina tankars innehåll och kärna och delge mig detta skulle jag omedelbart agera i en helt annan riktning. Bara för att visa att jag, just det, är människa. En individ som inte följer logikens lagar utan är något mer.

Tyvärr är det så att dessa oklarheter ger behandlare och "alkoholexperter" utrymme för en mångfald av "sanningar".
Inte minst märks detta i de ord som används och som är diffusa och allmänna. För vad menas egentligen med: "Sug, medberoende, försenad abstinens, alkoholist, torrfylla, rosa moln, vita knogar, ångest, etc"
Jag menar inte att dessa ord är utan värde utan vill bara peka på att de ger utrymme för mycket subjektiva tolkningar och därför tolkas olika. Därmed förskjuts man ut på osäker mark och säker kunskap blir omöjlig.

Men finns där ändå inte något man säkert kan säga kring alkoholproblem?
Jo, jag tror det. Alkoholister (!) är för det mesta känsliga och inte sällan begåvade personer.
Vidare vill jag påstå, utifrån vad jag upplevt, att det inte finns några alkoholister som är utan hopp.

Ja, det är så jag tänker i dag. I morgon kanske det är annorlunda.

Ikaros

Jag har en behandlare som regelbundet ställer frågan "varför". Jag svarar lite olika varje gång, men han ruskar alltid på huvudet, som om han visste svaret! Han säger: "du vill döva känslan". Ja, ibland och på sätt och vis, men samtidigt vill jag nå känslan, svarade jag senast. Jag vill känslan något. Både döva o c h komma i kontakt med mitt inre, och därmed allt annat levande. Det känns hoppfullt.

AlkoDHyperD

Eller hopp om förändring kan användas för att bli nykter men kanske även bidra till missbruk. Nyfikenhet på olika sinnesförändringar. Ja, till en början kan nog beroende växa fram ur ursprungligen positiva egenskaper som dras till sin spets. Testande av gränser, sina egna och sociala. Upplevelsen att man kan kontrollera sin sinnesstämning på kemisk väg, som fungerar ett tag men utan att man märker det är man istället den som blir kontrollerad av den "nya" personligheten som växer fram vars mål är att få tillgång till drogen.
Vi behöver vara medvetna om att den personligheten aldrig försvinner när den en gång skapats. Får den inte näring tystnar den så småningom, väntande på en chans att väckas till liv. Så det där med tolkning, Ikaros, spot on!
Jag satt och läste boken "Kärlek till döds" och fann mig åter gå igenom de fyra screeningfrågorna för beroende enligt CAGE. Tänkte för mig själv: återställare har jag aldrig tagit, kontroll har jag ju alltid även om det betyder att jag bestämt mig för att dricka en stor mängd sprit på kort tid i syfte att bli berusad till en förutbestämd grad. Så de kriterierna faller bort. Och det är inte så att jag blir irriterad om någon pratar om min alkoholkonsumtion och ingen har uttryckt oro för mitt drickande heller. Skadat någon har jag ju heller inte gjort. Undrar vad de menar med någonsin? Inte kan det väl vara så länge som tjugo år? Och de återfallen jag tagit efter det, nog var väl de kontrollerade, jag ville ju dricka. Så jag kanske inte är beroende? Nä, jag har nog bara överdrivit problemet.
Ha, ha. Listigt, eller hur?
Fann mig efter lunchlöpningen - då jag efter duschen brukar ta handsprit under armarna när jag glömt deodoranten hemma - haja till av doften, gå tillbaka, dutta lite till på papperat och lukta en gång till. Tror inte det hör till vanligheterna att stå och njutningsfullt suga in doften av handsprit från en papperstuss...

Vill bara skicka en liten hälsning, och önska dig en bra helg.

Har vi tur blir det ett fint vårvinterväder, efter allt snöslask den senaste tiden.

Sköt om dig!

Det är vår nu. Jag känner det i hela kroppen och en diffus oro jagar mig. Nu är det dags att vara aktiv. Men, med vad? Jag är 72 år nu och denna känsla blir inte mindre. Det är som att själva livet ställer krav på mig som jag inte vet hur jag ska bemöta. Men detta är inte negativt utan tvärtom jag känner mig som en del av något större. Något stort som gör mig förvirrad och nästan lycklig.
Att detta är farligt för mig har jag lärt mig. Det har vid denna tid och under inflytande av dessa känslor som jag har haft lätt att ta till alkohol som en förstärkare. Kanske trevligt för en del men inte för mig. En nedpissad säng och ett uppvaknande när höstlöven börjar falla är en inte alltför osannolik konsekvens. Men lyckas jag bryta efter någon vecka väntar en ångest och oro som inte har klingat av på denna sida midsommar.
En kamp mellan känsla och förnuft som jag lyckligtvis inte upplever alltför ofta. När jag identifierat risken som nu försvinner faran. Det är när jag är oförberedd som risken för återfall är som störst. Därför är sådan här reflexioner viktiga för mig. Tack för att ni finns och läser.
Ikaros

bearbetar och motarbetar drifter och känslor med ditt förnuft Ikaros. Sådana drifter och känslor som vi skaffat oss när vi blivit beroende av alkohol.
Med ett dagligt arbete med förnuftets hjälp, kan man också minimera riskerna för plötsliga infall från beroendedelen av hjärnan.

Jag märker själv nu när jag varit alkoholfri så länge (snart 10 månader) att det blir lättare att motarbeta dåliga och fel tankar, samt känslor och drifter som vill dra i väg åt fel håll. Jag blir också mer och mer övertygad om att alkoholen, förutom alla vanliga negativa effekter som ofta nämns, även är en långtidsverkande drog när det gäller psykologiska effekter. Som gör att tankarna lätt styrs åt fel håll. Men efter längre tids nykterhet klingar dessa effekter av.
Du har ju i tidigare i några inlägg benämnt detta i stil med "när inte bolagsskyltarna längre syns". Då har denna långtidsverkande effekt från alkoholen upphört.

Jag hoppas att det fortsätter att gå bra för dig Ikaros, och att du fortsätter att bygga på ditt nyktra liv.

anonym17136

Ikaros .. läser allt du skriver , tar till mig det och tar lärdom av din kunskap .. även om jag inte har skrivit på din tråd tidigare .. läser om vilken kamp du för och har gjort i många år .. vilken kämpe du är om någon ... vet att vi förmodligen hade vårat senaste möte med A ungefär samtidigt i oktober .. snart 6 månader sedan , nu låter vi A vara .. så blir det ännu fler veckor o månader att summera .. nu kämpar vi vidare med en vit vår , vänligen Lerigen

AlkoDHyperD

Hur många gånger har jag inte druckit på det! Efter ett långpass, en sommardag, solen skiner och kroppen är härligt trött. Varför inte toppa känslan lite till?
Så onödigt. Det är ju bara föreställningen, bilden, av det njutningsfulla sippandet på en iskall öl. Det är ju bara när man tar de första klunkarna den bilden stämmer någorlunda. Sippar, förresten. Törsten efter ett långpass kräver minst tre öl i rask följd.
Dessa gånger brukar inte spåra ur. Men ändå. Vatten släcker törsten bättre och varför försöka förbättra något som redan är fullkomligt?
Igår efter tre timmars cykling, varm dusch och däckbyte endast iklädd t-shirt la jag mig i solen och andades. Njöt. Lugn i hela kroppen och klar i huvudet. Hade njutningen ökat om det funnits dimma i skallen? Knappast.
Konstigt hur vi kan lura oss själva.

Söndagen 26 mars
I dag har C och jag njutit av den tidiga våren på den inglasade terrassen. Eftersom vi hade en värmefläkt på var det skönt. Där från andra våningen har vi god utsikt och kan studera människor när de rör sig på gatan. När vårvärmen kommer får de ett friare sätt att röra sig. Filip, vår hund, låg med huvudet nedtryckt så han kunde se genom öppningen mellan altangolvet och blomsterlådan. Vi satt i varsin vilstol med en filt över knäna och firade övergången till sommartid.
”Jag har funderat”, sade C, ”här i Sverige gör man så stor sak av alkoholen. Är det någon fest är alkoholen i centrum och däruppe i Dalarna, där jag bodde alltför länge, var det alltid sprit. Inte sällan hembränt. När jag hade varit med på sådana fester några gånger ville jag inte vara med längre.”
Hon såg eftertänksamt på ett gäng ungdomar, som kom från MacDonalds med sina hamburgare i handen, innan hon fortsatte:
”Nej, tänkte jag. Sådant här vill jag inte vara med om längre. Jag slutade gå på fester eller så gick jag hem innan det började urarta. Men jag kan tycka om ett glas vin ibland. Det är något annat.”
”Och sedan träffade du mig!”
”Du dricker inte på det sättet. Jag har aldrig sett dig försöka dricka socialt. Alkoholen är något annat för dig. Det är ett gift. Nej, det jag talar om är något annat, en fyllekultur. Jag tycker det är obehagligt när människor tappar ansiktet och blir plumpa. Jag skäms för deras skull.”
Jag förstod henne.
”Jag vet att du mår dåligt när du dricker. Säg inte emot mig, för det vet jag. Du gråter och är ledsen när du är berusad. Du kommer inte ihåg det efteråt. Men du gör det. Det egendomliga är att jag respekterar det mer än de som är fulla och kletiga på en fest. ”
”Så, jag behöver inte skämmas alltså?”
”Nej det behöver du inte. Har du till exempel tänkt på att du är med och föder en storindustri. Du och andra alkoholister är de som betalar mest. Många, alltför många, lever på ert slit med flaskan. Tror du att de vill att någon finner lösningen på alkoholismens gåta? Nej! Det finns för mycket pengar att hämta där.”
”Jag tycker inte om att se mig som ett offer.”
C vände på huvudet och såg på mig. Hon log. Hennes söta unga ansikte såg på mig. Inte en rynka hade hon trots dryga sextio.
”Jag vet det” svarade hon ”men när det gäller alkohol får du nog acceptera det och släppa taget. Sluta kämpa. Du är offer för en dryckeskultur som kräver sin tribut. Precis som trafiken gör det. Inget konstigt med det.”
Hon tystnade när några vårystra motorcyklar drog förbi på gatan.
”Förresten varför kallar du dig för alkoholist och inte för nykterist? Du är ju ibland nykter mycket länge.”
Det var något att tänka på.

Ikaros

Kan bara lyfta på hatten! Det svåra är att minnas känslan som gör att man dricker igen! Blir inspirerad av dina ord! Önskar dig lycka till! Ge inte upp!

C är mycket klok. Tacka henne för de orden från mig.
"Alkoholen är något annat för dig. Det är ett gift" - så sant.

Du är den som skulle smärta mig mest om du
fick för dig att ta ett återfall. Varför vet jag inte.
Du är så nära mig i mitt hjärta.

Jag är så glad att du har "C" i ditt liv
Det ger också mig trygghet.

//MM