Hej!
Är ny här, så var snälla!
Får väl börja att berätta lite om mig själv..
Är runt 30 år, har två underbara barn och pluggar. Har en underbar sambo, hus, bil, White-picked-fence och allt det där ni vet.. Allt en kan drömma om egentligen.
Vid första anblick kan man avundas mig, att jag fick allt det där i livet, som började så knackigt.
Egentligen började det väl när jag var runt 13. Började röka och dricka, hänga med "de coola" ni vet, de som skolkade och sket i mest allting.
Sedan eskalerade det.
Men jag lyckades ta mig upp igen, med hjälp av fantastiska nära och kära. När det var som värst var jag hemlös, och vägde nog inte mer än strax under 50kg till mina 180cm.
Sen kom det en dag, då jag fick veta att jag skulle bli förälder. Även om det var oplanerat och en turbulent tid följde, så gladdes jag. Och sedan den dagen har jag inte rört en drog. Utom alkohol då.
Från början var nog alkoholen inte så stort problem. Närvarande, absolut, men ändå under kontroll.
Men sedan några år tillbaka, då mitt sista barn föddes, har jag nog inte varit nykter längre än 3 veckor i streck. I perioder dricker jag dagligen, och det har tagit över hela mitt liv.
Det enda jag tänker på, det jag planerar för och det jag längtar efter, är nästa gång jag kan få dricka. Och det är inte under kontrollerade former. 2 flaskor vin, en kvarting whiskey kan lätt gå åt på en kväll. Och jag kan inte sluta dricka förrns jag däckar.
Men, hittills har jag lyckats hålla ihop livet ändå. Jag lyckades till och med ta mig in på en utbildning, och än sålänge har jag fixat det, trots att jag kan skippa föreläsningar i en vecka för att dricka istället.
Så varför blev det såhär? Och, viktigare än något, hur ska jag lyckas bryta detta förbannade mönster?
Jag vet att om jag bara håller mig nykter i några dagar, så kommer jag må bra och tycka livet är underbart. För just nu är allt bara mörker. Gastkramande ångest som intagit min bröstkorg, och som vägrar lämna den tills jag har druckit ett glas eller två.
Min sambo hotar att lämna mig om det inte blir bättre, och jag klandrar hen inte.
Jag mår fruktansvärt dåligt över mitt alkoholmissbruk; jag dricker i smyg när de andra har somnat och det är sällan barnen har sett mig packad..
Mår så sjukt dåligt över att skriva detta, sanningen, som jag så länge blundat för. Men något måste förändras, och jag vet vad. Jag MÅSTE sluta dricka, annars går jag under.
Mina mörkaste dagar funderar jag på att avsluta mitt lidande, för jag orkar fan inte mer, orkar inte må piss varje vaken stund. Men jag kan inte. Kan inte göra så mot barnen. Kan inte beröva dem en förälder, även om det ibland känns som om det hade varit det bästa alternativet för oss alla.
Jag orkar inte med mig själv, och ingen annan heller. Vill bara ligga ner och slippa tänka, slippa känna, slippa vara. Slippa finnas.
Så. Nu vände jag mig hit. För AA-möten är jag för feg för att gå på. Och vad mer alternativ finns?
Vågar inte vända mig till vården, av rädsla att de ska ta mina barn ifrån mig.
Men jag behöver hjälp.
Pepp, stöttning, igenkännande, vad som helst.
Så snälla, hur ska jag gå till våga?
Hur har ni lyckats?
Hjälp.