Förstår inte vad det är som fattas i min hjärna och varför jag aldrig lär mig. När jag dricker blir det kaos. Jag får totala blackouts och kan inte stoppa. En öl sen jagar jag alkoholen. Ser till att efterfesten aldrig tar slut och efterfestar med folk jag inte känner. Dan efter vaknar jag med fruktansvärd ångest. Spyr och vill bara dö. Lovar mig själv att detta var sista gången. Sen går veckan och ångesten släpper och jag intalar mig själv att denna helg ska jag hålla min gräns och bli lagom. Skriver ner olika strategier för hur jag ska kunna hålla gränsen. Men det går aldrig. Nu ligger jag här med fruktansvärd ångest spyr och har hjärtklappning. Vet inte hur jag ska lindra min ångest för just nu hatar jag mig själv. Jag vet ärligt inte vad jag ska göra längre och hur jag ska klara att sluta dricka. Har haft det här problemet i åratal och det går ju aldrig

Hej Tornadon
Jag tror jag talar för de flesta här på forumet när jag säger att jag känner igen mig fullt ut i det du skriver. Sådan är alkoholberoendets natur. Vi finns här och vill hjälpa dig. Genom att göra det hjälper vi också oss själva.
vänligen
Ikaros

Tornadon

Men hur i hela världen gör man för att sluta å aldrig falla tillbaka mer

Ellan

Hej,
Ja hur gör man... först och främst behöver en beslutsamhet finnas till att på riktigt göra en förändring. Beroendehjärnan är lömsk. Tror de flesta tänker att lösningen är att inte ta det första glaset. Lägga ner skiten helt enkelt. Det är naturligtvis inte enkelt men att varje dag bestämma sig för att inte dricka. Några klarar det på egen hand men många av behöver hjälp av andra som varit i samma sits och lyckats bryta. AA-möten, skriva här på forumet, beroendeenheten, hjälp via vården kan vara olika vägar att gå. Det krävs beslutsamhet och förändring men det fantastiska är att det går. Det finns hopp i all den vidriga ångesten.
Styrkekram
Ellan

Timboslice

jag känner igen det där, man lär sig nog aldrig. jag börjar själv ge upp hoppet på mänskligheten, jag får tankar som fuck allt nu ska jag supa ihjäl mig, stänga in mig en månad och bara supa tills hjärtat stannar och sen vakna upp på en bättre plats

Ellan

är jäkligt destruktiv. Vill inget hellre än att vi isolerar oss och "umgås" med spriten. Men det går att vända. Dagenefterångesten är vidrig men det kommer att lätta. Fortsätt skriv här. Vi läser och känner.
Kram!

Tornadon

Det värsta är att man inte minns och då målar hjärnan upp scenarion om vad som hänt och ångesten blir värre. Å hur vet man ens om man behöver hjälp. Så fort jag pratat med min mamma om detta blir hon antingen arg och säger att det är bara å sluta å jag får skylla mig själv å andra stunden kan hon säga att jag inte alls ska söka hjälp för jag har inga problem. Å söker jag hjälp kommer jag dras in i en karusell där dom utreder kontrollerar mig och frågasätter mig som mamma osv. Så det ska jag akta mig för. Utan jag ska tysta ner det aldrig prata om det och bara ta mig i kragen och sluta efterssom jag är en skam som förstör för alla. Vi har haft jättebråk om det där så nu känns allt ännu tyngre

Ellan

Om det nu räckte med att vi tog oss i kragen, skärpte till oss och blev som folk. Nej allvarligt talat, utan att förminska din mamma, det är brist på kunskap kring beroendeproblematiken hos en person som uttrycker sig så. Det är inte så enkelt att bara sluta och skärpa till sig. Det händer saker i vår hjärna vid alkoholintag och belöningssystemet förstörs. Vi behöver vår drog för att må bra och fungera. Att söka hjälp visar snarare på insikt, mod och ansvar för vår sjukdom.
Du är ingen skam!!! Ett av problemen med sjukdomen är all skam vi ofta känner och den hindrar oss ofta från att söka hjälp. Men du är ingen skam för någon.
Vad har du för möjligheter där du bor? Finns det en AA-grupp där du bor? Det behöver ju inte gå via vården el kommunen. Alkoholism är ensamhetens sjukdom sägs det då vi isolerar oss med vår dryck.
Jag vill försöka ge dig en känsla av hopp. Det går att bryta skiten men lyssna inte på din mamma. Detta ska inte tystas ned. Det du känner och det som händer i dig och med dig är på allvar. Du är på allvar!❤️
Stor kram
Ellan

Tornadon

Men ångesten släpper ju aldrig. Skulle tvätta mina kläder. Och såg att dom var jättesmutsiga. Och vet inte varför. Får skräckbilder i huvudet
Tänk om jag blivit våldtagen, tänk om jag har gjort något ( varit otrogen) å inte minns. Sen kommer det fram senare och min sambo lämnar mig. Fy fan vad ska jag göra. Hur förlåter man sig själv för att ha druckit på det här viset hur orkar man leva med att man kan ha gjort hemskheter som kan förstört ens liv å man vet inte ens om det. Vågar fan inte ens gå ut

Har också varit där, när man vaknar dagen efter med diffus ångest och till sin fasa hittar spår efter händelser man inte minns. Lågvattenmärket i år var när jag efter en trevlig middag hemma med vänner hittar en spya i mitt hopknycklade täcke nedanför sängen. Ledsen att ge dig en så äcklig bild men min poäng är att förmedla att du inte är ensam om att tappa kontrollen.

Stryk ett streck över gårdagen, ta dig samman och gå vidare. Tänk framåt!!!

Det kanske är så att du måste ta ett långt uppehåll från alkoholen men en dag i taget.

Kram

Tornadon

Ja jag vill verkligen ta ett långt uppehåll å kanske sluta helt för orkar inte med ångesten. Men vågar inte längre lova att jag ska sluta för gott då jag alltid blir besviken på mig själv i slutändan. Svårast är ju just sommaren med. Hur klarar man en hel sommar utan öl. När sambon dricker. Alla fester som kommer osv.

Tornadon

Å det där med å hitta spår efter kvällen stämmer så väl. Hittade både smutsoga kläder, chips och dip i sängen och på golvet å minns inte ens att jag ätit chips å dip när jag kom hem. Minns inte ens att jag kom hem. Bara vaknade på soffan mitt på dagen

Ellan

är din bästa vän i detta. Ångesten lägger sig men då är det också viktigt att vara vaksam. Lätt att minimera senaste fyllan och tankar som att det var ju inte så farligt. Denna gång går det bra osv.
Att förlåta sig själv är en process och det tar olika lång tid. Jag betar av det bit för bit. Har mycket med acceptansen att göra och insikten om att alkoholism är en sjukdom. En vidrig sådan. Du skrev i ditt första inlägg "jag förstår inte vad som fattas i min hjärna", du är inne på ett viktigt spår där. Det händer faktiskt något med vår hjärna och konsekvenstänket försvinner. Finns ingen som helst logik i detta bars vansinne som jag ser det.
Det är en tuff period du befinner dig i men för var dag som går så lättar det.
Ta hand om dig!
Kram!