Ok, jag dricker för att mildra min ångest (& har dessutom alkoholism i släkten). Men dessutom svälter jag mig själv för att kalorimässigt få plats med alkoholen (vilket lätt till undervikt & anorexidiagnos) och leder till att jag blir snabbt full.Och fylla är ända sättet för mig att hantera min sociala fobi...Jag har som sagt många mentala problem & för det mesta känns det som om om det bästa vore om jag försvann. Alla vore gladare om jag inte fanns, liksom

Li-Lo

Välkommen hit. Ditt inlägg berör mig och jag blir så glad att du väljer att skriva här. Så tydligt du beskriver hur det kan vara att känna sig fången i en ond spiral.

Utifrån dina ord låter det som att du ibland har tankar på att livet inte känns värt att leva och att du har svårt att finna din plats och meningsfullhet i olika sammanhang. Jag vill inte förringa din upplevelse samtidigt vill jag ge dig lite av min erfarenhet. För jag vet är att du är viktig, du är viktigt nu när jag skriver till dig, nu när jag tänker på dig. Personer som delar med sig av det tunga i livet hjälper andra att få hjälpa, det mår vi bra av. Just nu känner du dig kanske som en belastning men jag är övertygad om att du i andra situationer, som har varit, som ska komma, är den som ger, tillför och lyfter någon annan.

Jag gissar att du har kontakt med vården, finns det någon speciell person som du kan vända dig till när du känner så här? Något annat jag vet är att alkohol ofta förstärker negativa tankar och känslor och vi tänker och gör således ibland saker som vi inte skulle göra i nyktert tillstånd. Det är så bra att du hittat hit där alkohol utifrån flertalet perspektiv är en central punkt.

Fortsätt skriv! Det kan ta tid innan en tråd får fart under tiden kanske andras trådar kan bli hjälpsamma för dig nu.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

ps. Under vår faktaflik finns hänvisningar om det skulle kännas relevant för dig.

det du säger till en av våra medmänniskor, Li-Lo!
Bra att du hittat hit "Sorry" och så småningom kanske – gladare! Men du har rätt att vara precis som du är just nu och för alltid.

AlkoDHyperD

De korta raderna i ditt inlägg berör mig, tar mig 25-30 år tillbaka i tiden. Svält, matmissbruk och alkoholmissbruk om vartannat eller i dödlig kombination. Jag har inga råd att ge dig, allt jag skulle kunna skriva kan ses som oförståelse eller förminskande av ditt lidande. För jag kan förstå lidandet och hopplösheten. Kan du skriva? Orkar du försöka sätta ord på dina tankar, känslor, din historia?
Skulle vilja förmedla hopp. Ok, gör ett försök...jag lever ännu, har fyra barn, jobb jag trivs med och är sedan länge av med anorexin, och äntligen även övertygad nykter alkoholist utan planer på att dricka mer. Och mår gott i själen trots ett helvetestungt bagage och livets vanliga påfrestningar.
När jag var där du nu är (utifrån det jag kunnat läsa) fanns ingen framtid, endast jakten på nästa möjlighet att fly livet tillfälligt eller för alltid.
Det går att komma ur det!
kram