Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo

Vi kan skatta oss lyckliga som hittat varandra ❤️ Han är 51 och jag 47 år, och vi träffades för 1,5 år sedan. Förhoppningsvis kommer vi att ha många fina år framför oss. Så det är verkligen värt att satsa på. Han har så enormt många fina sidor, nykterheten kändes som den sista viktiga pusselbiten som fattades. Jag efterfrågar inte festandet ett dugg för egen del, tvärtom.

InteMera

Jag tror säkert han själv fattar att en festival kommer innebära lockelse men att det där är lika illa som annars att ta ens dendär första ölen. Jag tror det kommer gå bra ? Men för att lindra din oro är det säkert bra om ni kan prata om det innan, så inte hela evenemanget är förstört för dig med en klump i magen hela tiden både före, under och efter!

Blir lite avundsjuk (fast inte missunsamm) på dig! Din sambo verkar ta sina problem och ert förhållande på största allvar! Gjorde slut med min särbo för sex veckor sedan! Mest för att han äntligen skulle fatta allvaret och ta tag i sina problem! Men han började supa ännu värre och blev ännu elakare under fylla! Gick inte alls som jag tänkt mig! Kände mig stark den första tiden och kände att jag hade fått ordning på mitt liv! Men nu känner jag mig så himla sorgsen och bara gråter! Över allt som gick förlorat och på grund av vad? Den J-vla spriten som han inte kan låta bli! Och han har noll kraft att göra nåt åt det! Låt inte din sambo unna sig några öl på festivalen för då kanske ni är tillbaka på ruta ett igen! Det hände mig och min särbo otaliga gånger! Han skulle "bara ta en öl till julmaten" efter en nykter höst! Sen var helvetet lös.... igen! Tror inte en alkoholist kan unna sig en enda droppe tyvärr! Kram från deppigt ex till alkoholist

Bedrövadsambo

Nä, jag är nog också övertygad om att han inte ska dricka ens en enda öl på festivalen. Ska bara ta reda på vad han tänker/tycker också. Igår öppnade jag upp för möjligheten att han kan köra dit, så vi slipper passa busstider och det slipper bli så många timmar. I fjol blev det för många timmar, det kände vi båda. Jag har märkt att just bilkörning är ett argument han gärna "gömmer sig" bakom. Då är det alltid "legitimt" att inte dricka om vi träffar på bekanta på festivalen. Vi fortsätter diskussionen ikväll sannolikt.

Bedrövadsambo

Skönt ändå att du slipper bo ihop med dina fulla, elaka särbo! Och vem vet, han måste kanske nå botten innan han kan vända uppåt? I min sambos fall har jag efteråt förstått att det inte är första gången han blivit nykter. Han har sannolikt ett långt alkoholmissbruk från och till bakom sig, som förvärrats i och med hans GBP-operation för 8-10 år sedan. Han visste precis hur han skulle göra för att bli nykter, och att han verkligen ville bli det. Och det är jag SÅ tacksam för ❤️ Samtidigt får jag lära mig leva med risken för återfall. Tar han ett återfall är det kanske droppen för mig. Men den dagen, den sorgen.

det är skönt att slippa den fulle och elake men jag saknar den nyktre personen som var en helt annan person än den fulle!
Ja din sambo vet hur han ska göra och så verkar du va bra på att hantera det hela! Rädslan för återfall får man nog göra ett väldigt aktivt val att leva! Ju längre tid som nykter desto mindre rädsla!

Bedrövadsambo

Senaste veckan har jag inte oroat mig alls faktiskt. Det känns verkligen som en helt annan tid, fast det bara är fyra månader sen. I helgen var vi en kort sväng på stan, jag köpte öl till mig och Cola till honom. No big deal. Köpte Cola till dottern också, helt naturligt ?

Tofslan

Skönt att inte behöva oroa sig konstant, han verkar ha koll på sin nykterhet! Snackar han med dig, om han får sug typ? Eller kommer det helt naturligt för honom nu?

Bedrövadsambo

Han sa bara "jag har insett att jag inte tål alkohol så jag slutar dricka helt" och sen har han inte sagt något mer. Efter sin GBP-operation tål han väldigt lite, och det slår väldigt olika. Vi har bråkat massor om det. Sen kom han väl till botten helt enkelt. Jag frågar inte, han verkar ha slagit det helt ifrån sig. Vill dock inte prata om det öppet heller än, så han kör typ alltid bil överallt. Enklast att skylla på liksom.

Tofslan

Läste om tråden med de där operationerna, att man kan bli känsligare för alkoholberoende efter en sådan. Att prata öppet om det... ja, det skulle nog vara svårt för mig också. Det kommer nog efter ett slag.

Bedrövadsambo

Med antabus kan man absolut inte dricka. Det är en hjälp för många att veta det. (Och jag vet ärligt talat inte om han tar dem längre.) Men att gå på AA-möte tex är inte hans grej alls. Alla är olika - alla måste hitta sitt eget sätt!

Tofslan

Åh, okej! Ja, då har man ju nästan inget val, om man inte vill må dåligt. Tror absolut att det är jättebra för många i början, att bryta vanan. Man måste ha viljan och motivationen att sluta... jag har inte kommit dit än. Men en paus är bra för mig. Sen får vi se.

Rosa Pantern

Hej!

Nu kommer jag här och är lite näbbig, men på tal om AA och "hitta sin grej" vill jag ändå påpeka att jag tycker det luktar undanflykt... Din partner kanske inte är redo för ett starkt beslut, men det är ju en sak. Det är ju inte min heller.. Och AA är "inte hans grej" heller...!

Jag frågade ödmjukt någon en gång vilka som AA egentligen är mest lämpat för? Nu kommer jag inte exakt ihåg vem det var jag frågade, men svaret gav då mig en omedelbar insikt: "nja AA brukar passa, och kunna hjälpa, för vem som helst som ärligt vill ha ett nyktert liv"!

Och inom AA jobbar man med sig själv, ett jätteplus för att kunna utvecklad vidare i bla sina relationer tycker jag! Nu har t ex min man (eller fd man) väldigt svåra barndomsupplevelser i bagaget, som han kanske inte orkar möta - men jag tror ändå det är den nödvändiga vägen!

Jag vet en person som hux flux slutade dricka efter ett missbruk. Hennes sätt var det, rätt imponerande! Inte mera en droppe resten av livet! Men förnekandet av hur det egentligen varit de där åren blev kvar, vilket gjorde att barnen aldrig kom henne nära igen, känslomässigt.

Känner för min del någonstans att jag vill utvecklas - tillsammans med en partner - men min pendlar mellan fylleläge, irritation, normalitet (och ibland skov av "låga" värderingar och ovilja att lära nytt). Det går tillbaka till ruta ett igen, med jämna mellanrum. Och jag har levt på, tröttnat på att bara anpassa mig och städa upp och börjat vilja någonting annat.

Ledsen för honom, han var sig lik när vi träffades, har egentligen inte förändrats. Det är jag som tröttnat på dåligt tilltal o dyl. Därför är det ju lite som svek av mig. Från början var jag bara glad och förälskad och då var det så svårt att ta in att behöva avsluta det vi nyss påbörjat.

Det blev ett långt stycke av min reaktion på att hitta "sin grej".

En låga flammade upp i mig, för jag tänker att om ett nyktert liv är målet, så är visst AA ett verktyg, med gemenskap på köpet, och som inte heller skinnar någon ekonomiskt, som borde vara värt att prova.

Förlåt om jag är "beskäftig"! Ta hand om er! Du är kärleksfull har jag förstått, och det är nog viktigast i livet! Hoppas din man är rädd om dig!

Det finns nog massa människor som känner att dom inte passar in på ett AA möte. Som jag själv. Jag har provat flera gånger och jag trivs inte alls. Jag hade ångestfyllda mardrömmar om AA vid fler tillfällen. Och det finns ju faktiskt andra sätt att behålla sin nykterhet och göra sin personliga resa. Det behöver naturligtvis inte vara en undanflykt för att det inte passar ihop med ens personlighet.

Många som går på AA anser att det är den enda vägen. Det är det inte. Det finns fler metoder. Och det är ju egentligen skit samma hur man håller sig nykter bara man gör det.

Antalet återfall hos missbrukare är lika stort hos AA som de som söker hjälp inom landstigen i t.ex KBT.

Så det är inte min grej heller, men jag har hitta andra stigar att gå på och dessa är både nyktra och innehållsrika.

Jag har dock förståelse och respekterar att andra gillar AA, gillar den gemenskapen som finns och allt det som AA står för.
Men det passar inte mig.

Mvh

MM

Bedrövadsambo

Alla måste hitta sitt sätt att bli nykter, och att fortsätta vara nykter. För att ventilera ännu mer fördomar tror jag att min sambo likt många andra män inte vill "rota för mycket". Han har haft många tuffa perioder i sitt liv, och han pratar om dem öppet om jag vill. Men inte om och om igen. Han går vidare liksom. Som när han blev sambo med mig efter ca ett års förhållande - han sökte nytt jobb i min hemstad, sa upp sig och flyttade hem till mig (ca 20 mil). Han har inga barn, men han håller sporadisk kontakt med syskon och vänner, mest på FB inte så mycket IRL. Och han verkar lugn och harmonisk. Plikttrogen på jobbet, gör mycket hemarbete, finner sig bättre och bättre tillrätta i sin nya miljö. Han går vidare. Väldigt många män gör det, de är värdelösa på att behålla gamla relationer.

Hej på er!
Det är så fint att se hur ni skriver, peppar och stödjer varandra! :-)

Jag har en tanke gällande att "hitta sin grej". När man forskat på olika behandlingar (och det finns många olika behandlingar/program med olika inriktningar) som visar bra resultat, har också hittat att en annan viktig nyckel till att en behandling är framgångsrik. Det är personens eget engagemang i behandlingen och att han/hon själv tror på att behandlingen kan fungera.
Ibland kan personer börja en behandling utan att känna speciellt mycket engagemang eller tro på behandlingen, men efter en tid så börjar detta växa hos personen och det är möjligt att behandlingen kommer att vara till hjälp. Men ibland kommer personen fram till att det inte känns som rätt väg för dem. De känner sig inte engagerade eller tror inte på just den här vägen för dem. Det är en av anledningarna till att vägarna kan bli lite krokiga, för man behöver testa sig fram tills man hittar det man själv tror på.

Önskar er en fin (och kanske solig) dag!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att själva supandet är ett symptom på något (sjukdom)! Kunde lika gärna va nåt annat! Om man inte kommer till rätta med det som framkallar/utlöser symptomet så tar den gärna någon annan form när/om alkoholisten slutar supa! Därför tror jag att terapi av någon form är nödvändig om det ska bli bra och hålla i sig! Långsiktigt så att säga! Men vet inte, kanske inte stämmer!?

Bedrövadsambo

Min magkänsla hade rätt. Igen. Festival utan att dricka öl kändes otänkbart för sambon. Jag började storstilat med att köpa Cola och kaffe till honom. Sen dess har det blivit fyra öl för honom. "Vara på sånt här utan att dricka känns meningslöst". Och jag sa precis till honom att det här känns väldigt obekvämt för mig, och han svarade att jag inte behöver oroa mig. Fortsättning följer. Jag är inte hans morsa.

Bedrövadsambo

Jo, en lång föreläsning om hur destruktivt jag själv dricker. Anfall är bästa försvar? Han hänvisar till och med till utsagor från min ex-sambo, och till min pappas alkoholberoende. Och själv har han egentligen inte sådana problem, det var bara en olycklig omständighet som gjorde honom "helt dum i huvudet" just då. Och själv vill jag bara åka hem nu.