av Adde

..

Malta
ons, 2017-07-12 - 18:33

Jag planerar och gör upp. Men ensamhetskänslan består ju ändå ;) Jag har inte många vänner och är absolut inte gjord för att vara ensam - paradox. Kanske är det min "livsuppgift" ☺ Nåja, jag är bara så nyfiken hur ni motar bort det som vill "tynga". Hade jag haft en massa bekanta/vänner så hade jag lätt fyllt upp min dag. Kan ju träna och göra en massa annat, men någonstans börjar det gnaga, att inte ha andra att dela detta med - alltså inte mitt mående, utan att bara hitta på saker :)

Malta
ons, 2017-07-12 - 18:54

Det finns en FB grupp som stöttar varandra i vägen att bli fri från olika psykofarmaka. Grundaren har även skrivit en bok om det. Jag åt mediciner i 20 år nånting (antidepp.) När jag var runt 20 fick jag bensodiapeziner och det blev nån form av missbruk för egen del. Utan dem, tänker jag att jag inte hade hamnat i alkoholmissbruket. Plötsligt fick jag inga tabletter längre och A smög sig på mer och mer. Först som sömnmedel :/ Givetvis var jag alkoholromantiker sen innan förstås. Själv tycker jag att gruppen varit skön att ha. Däremot går det kanske inte att vara helt anonym.

Adde
ons, 2017-07-12 - 20:46

berör !
För min del går beroendemänniskor bort, såväl aktiva som nyktra/drogfria. Tyvärr har jag mött alltför många som gått all-in och sen har det rasat fullständigt. Det räcker med en gång för mig. Och troligen även medberoende om inte tillfrisknandet gått så långt att hon är en egen person med egen självkänsla. Har mött flera sådana (ärligt nog vet jag inte om de medberoende) men självständiga MEN då är de gifta :-) Surt :-))
Jag ställer inte krav på fullständig nykterhet men däremot på drog/tablettfrihet !

En ensam alkoholist brukar betecknas som en farlig alkoholist (för sin egen skull) men jag känner inte det så med den stabila grund jag har men säker kan jag aldrig vara därför uppdaterar jag mitt gamla liv med jämna mellanrum. Tvärtemot vad AA säger (främst för att jag ska se till mina egna behov och att jag ska lära mig att älska mig själv) så anser jag att alla människor behöver bekräftelse och att vi alla behövs för någon. Under veckan som gått har jag fått den bekräftelsen ett par gånger och det känns naturligtvis väldigt bra. Jag är normalt väldigt rak i min kommunikation och det kan uppfattas på olika sätt, tex en komplimang till en kvinna kan ses som raggningsförsök innan polletten ramlar ner. Idag hade jag det stora nöjet att berömma personalen i en butik och det är så tydligt att de inte är vana vid det utan det möts först med misstänksamhet innan de fattar att det är seriöst menat :-)) Responsen sen lever jag på ett tag :-)) Winwin !!

Min nykterhet brukar aldrig vara ett problem när jag reser och jag har lätt för att prata med alla. Jag har ju i mitt aktiva liv gjort bort mig så många gånger så den kvoten är fylld :-) Men ofta är det par som reser och är det ensamma damer så är de i spannet 75 år och döden ! Och där är inte jag än !!

Jag är, eller har blivit, fatalist så nån dag kanske det händer att nån dam blir intresserad ♥ Under tiden knallar jag på sakta men säkert !

Ellan
ons, 2017-07-12 - 21:16

Jag är extremt tacksam att fortfarande ha min man vid min sida. Absolut ingen självklarhet och inget jag tar för givet. Jag kan dock känna en enorm ensamhet och litenhet trots det. För min del betyder människorna inom AA massor. Det går inte riktigt att ta på vad det är. Där fyller jag på med det som min man, familjen och övriga vänner inte kan ge. Naturligtvis är det åt båda håll, att få och att ge tillbaka. Att vara ensam i en relation är inte hållbart i längden och min man har inte sjukdomen så utan AA-vännerna hade det varit extremt svårt.
Sedan tänker jag att när vi tillfrisknar så är det till en början ganska förvirrande. Vem är jag utan alkoholen, dvs att lära känna sig själv på nytt. Det tog tid innan jag orkade och vågade ta för mig. Självkänslan var på minus och i nynykterheten har jag inga skydd eller masker kvar. Tror känslan av vilsenhet och våra rädslor för att möta världen med våra riktiga "jag" är naturligt i början. Vi trevar oss fram på nya stigar.
Kram
Ellan

Adde
sön, 2017-07-16 - 17:32

gick ut i nykterhet så var det utan tvekan så att AA betydde enormt mycket för mig. Att vara omgiven av människor som var i samma situation som jag och som inte dömde mig efter de fel och misstag jag gjorde ( hade gjort) och som visste exakt vad jag pratade om går inte att värdera. Det var mitt skydd mot att ta återfall samtidigt som jag "skolades" in i en helt ny värld. Och det tog tid innan mitt skakiga självförtroende byttes mot en stabil självkänsla, en underbar erfarenhet. Min fru och jag utvecklades i otakt det första året och jag hade en kris runt ett år om jag skulle gå min väg eller ej. Jag valde kärleken och stannade. Sen sparkade hon ju ut mig vilket tillhör nästa kapitel.

I början var vi ett gäng från behandlingen som umgicks och hade trevligt men som efter några år tunnades ut. Tyvärr. Alkoholen tog tillbaka sina stödtrupper :-(( För en kort tid sen pratade jag med en fd vän som nu hittat en ny kvinna och helt plötsligt bestämt sig för att hon inte skulle få veta att han är alkis och därför börjat att ta en öl lite då och då när de träffas. Han märkte ju själv att konsumtionen ökade men förklarade " Jag har varit nykter så länge nu så jag vet vad jag gör" Han är redan förlorad så några argument är meningslöst att skicka med honom. Jag blir bara så ledsen att se eländet :-(

Att se en alkis på stan i sin misär gör mig nerstämd men att se en som varit nykter och ljuger för sig själv att det går finfint att dricka gör mig så in i märgen ledsen. Det känns så hopplöst. Att nån tar ett återfall med öppna ögon utan att ljuga är mer ärligt för där finns det fortfarande hopp. Alkoholen ÄR listig, falsk och stark.

Jag är glad för att jag idag lagt ytterligare en nykter dag till mitt liv. Och det hjälper ni mig med och att jag inte tar det första glaset.

Adde
tis, 2017-08-01 - 10:46

har jag aldrig tagit sen den där sommaren jag slutligen bestämde mig för att göra nåt åt min situation. Oklart just då VAD jag skulle göra men letade efter en lösning samtidigt som mitt drickande eskalerade ännu mer. 13e januari har jag sen min första nyktra dag och den dagen slår min fysiska födelsedag, inte många som får födas 2 gånger. Jag antar att det underlättade för mig ifrån första början att jag själv letade och slutligen bestämde hur jag skulle göra, villigt påhejad av min då lagvigda, eftersom jag aldrig efter den första nyktra dagen tagit ett återfall.

2 ggr under första året blev jag dock påmind om hur lätt det är att hamna fel. Första gången satt jag på tåget hem efter en efterbehandlingsdag då det kommer en man från restaurangvagnen och har handlat 2 små flaskor rödvin. Jag blev överrumplad eftersom jag inte hade väntat mig alkohol i den situationen och jag tror att jag satt där med stora, tiggande, hundögon medan han drack upp det inhandlade. När jag fann mig själv efter en stund så smålog jag inombords åt den fåniga min jag förmodligen hade !

Andra gången var jag också väldigt nynykter och hustrun var bortrest ( Familjevecka ?) och jag skulle passa på att laga till mat som jag tyckte om men som hon inte var så överdrivet förtjust i. Som en blixt från en klar himmel kom tanken på vilket gott vin jag skulle dricka till. Jag avbröt all matlagning, satt mig i fåtöljen och tog fram de 2 telefoner jag då hade och tog upp de "akut"nummer jag hade till bekanta i Gemenskapen ( AA). Jag funderade över hur min hjärna hade hoppat från "säkert" läge direkt till "fara". Det var ju inte så svårt att fatta när jag funderat ett tag, Mammy Blue beskriver väldigt bra hur hon uppfattar saken i sin tråd. Allt hos mig slog över på gammal rutin : Mat = dricka.

Efter de 2 incidenterna har det varit lugnt. Jag har hittat mitt sätt att vara och se med öppet sinnelag på vad som händer och "tack vare" vänner som tagit återfall så har jag undvikit de värsta och största fällorna. Den farligaste fällan för mig är om jag nån dag skulle tro att jag är frisk nog "att smaka lite". 3 vänner som har tagit återfall har dött i sjukdomen, en är på väg och det är ingen som helst tvekan om att jag inte skulle överleva om jag "smakade lite" nu. En vän som 2 ggr fallit för 7-års gränsen är nu så rädd att falla tillbaka att han tror sig ha ett bra liv med hjälp av mediciner, mannen är som en zombie och jag undviker honom i all hans tragik, jag klarar inte att kommunicera med honom.

Min vän från behandlingen som jag skrev om tidigare har ju återgått till att dricka "vid lämpliga tillfällen" och ett försök att få honom att titta bakåt är helt meningslöst. Hans återfall började långt tidigare i och med att han började förhandla med sig själv och intala sig själv att han klarar att dricka "normalt" och lyssnar därmed inte på nån som helst argumentation. Och idag är han inte intresserad av att ha nån kontakt alls, jag har ju blivit en fiende till hans kompis alkoholen. Tesen att alkoholen är "listig, falsk och stark" har nog härmed bevisats.

Alkoholism är kronisk, progressiv och dödlig MEN fullt behandlingsbar om jag inte tar det första glaset !

Gunda
tis, 2017-08-01 - 17:57

Din tråd är så viktig, jag läser och begrundar.
Jag känner att min nykterhet är väldigt sårbar och jag har
nu vidtagit de grepp jag kan här hemma. Berättat för mannen, hela krassa
sanningen. Han stöttar till fullo och all a är borta ur huset. VERKLIGEN SKÖNT!!
Så nu är det härifrån och framåt som gäller. 5 veckor med 1 dags misstag.
Sluta aldrig skriva, du är ett stort stöd!
Stor kram!

Adde
tis, 2017-08-01 - 21:37

Gunda !!
Att vara sårbar kan också vara en fördel, då är det lättare att påminna sig och vara rädd om sig själv ! Den dagen jag tror att jag är osårbar då är jag inne i mitt återfall. Att acceptera min sårbarhet och att jag är maktlös inför alkoholen för mitt liv framåt.
Ta hand om den känslan !!
Kram och en dag i taget !

Adde
ons, 2017-08-02 - 09:08

är en aktiv alkoholist's främsta kännetecken.

Hela mitt liv som aktiv alkis var en enda lång, krävande, lögn. Jag ljög för allt och alla enbart i syfte att skydda min sprit, min riktiga kompis och älskarinna. Eftersom jag har den erfarenheten så känner jag direkt om nån ljuger av nån anledning och det kan ibland vara rätt jobbigt. Ofta är det så att jag får en obestämd känsla när jag pratar med en lögnare och det tar ett tag innan jag greppar hur lögnen såg ut och varför den kom till. Men lika ofta är den så uppenbar att jag reagerar direkt och då är det oftast en aktiv alkoholist framför mig. Inom parentes kan jag ju säga då att den bästa alkoholterapeuten är en som haft egen erfarenhet av beroendet, det går liksom inte att ljuga inför en sån person. Alla lögner är redan använda.

Likaså reagerar jag direkt på lögner som föregår ett återfall då personen ifråga inte själv är medveten om sitt ljugande. När man börjar ljuga för sig själv har lögnen redan blivit en sanning och det är i stort sett omöjligt att få personen att inse det. Det klassiska är just att en alkis börjar övertyga sig själv om att den är helt frisk och kan börja dricka liiiiite vid speciella tillfällen. Som ni förhoppningsvis vet nu så fungerar det inte. Det är bara en fråga om tid innan man är ifatt det gamla sättet att dricka. Normalt sett så agerar jag inte på ett sånt utan inväntar en kort nykterhetsperiod och hoppas att den drabbade inte super ihjäl sig. Ni kanske har märkt att när man haft ett längre uppehåll i drickandet och återgår till gamla vanor så är det precis som man bara måste dricka ifatt det man missat. Så har det iaf varit för mig. Jobbigt som satan.

I mitt nyktra liv finns inte lögnen med som ett alternativ. Jag mår så fruktansvärt dåligt om jag nån gång ramlar tillbaka till ett gammalt beteende och gör allt för att undvika det. Och att ha ett rent samvete är det absolut bästa sättet att få en sinnesro som jag så väl behöver till skillnad mot det gamla livets totala känslomässiga kaos.

Sköt om er där ute och kramas mycket !

Adde
ons, 2017-08-16 - 09:47

som helt oväntat kom nåt/några år in i nykterheten är att jag inte längre är rädd att ta kontakt med nya människor.
Under min aktiva tid var min personliga skyddszon minst 2 m runt mig medan idag är den nästintill noll. Det roligaste jag kan se idag är hur folk agerar i en hiss :-)) Många känner det som oerhört pinsamt att stå i en tyst hiss och undviker med alla medel att undgå ögonkontakt medan jag retas lite och söker ögonkontakt :-))

Likaså att jag har väldigt lätt att prata med folk i olika situationer tex grannarna i en stolsrad på en teater eller ett flygplan. Ibland möts jag av en iskall blick eller tvärtom en tacksam dito eftersom jag bryter isen. För inte så länge sen pratade jag med en ung tjej som satt bredvid mig på ett mathak och det visade sig att hon hade massor att lära mig och var synnerligen vältalig och skoj. Vi bytte mailadresser och jag skickar lite länkar och gör reklam för vårt land, ja hon är student här och intresserad av vårt land.

Jag är väldigt glad att jag idag inte har rädslan kvar från min aktiva tid utan kan/vill/törs ta kontakt med okända. Det blir som en vitamininjektion för mig och jag lär mig nya saker vilket jag aldrig gjorde tidigare. Att kunna lämna den gamla mörka grottan som var alkoholens främsta kännetecken och kliva fram i ljuset och få leva livet fullt ut är så mycket värt. Jag kan nog kanske se den unge nyfikne mannen innan alkoholen tog över och tryckte ner mig och det känns också bra att nåt av mitt unga jag finns kvar trots floder av giftet alkohol som förstörde så mycket för mig.

Och den mörka grottan vill jag inte tillbaka till så därför har jag idag bestämt att inte ta det första glaset !

Dionysa
ons, 2017-08-16 - 11:05

Jaa! Känslan att ha rent mjöl i påsen, på fötterna, och allt vad det heter som beskriver känslan av att inte ha någon stor, svår, svart hemlighet att dölja längre, utan kan bara vara som den man just nu råkar är, accepterad och därför lite öppnare; friare!

Adde
lör, 2017-08-19 - 07:34

gamla synder............och då speciellt andras :-O ????????

Jag blev igår uppringd av en gammal bekant som verkligen ljög och blåste mig under ett antal år. Han är lite speciell och en vän sen en rätt lång tid tillbaka så jag såg ( ville inte se ?) varningssignalerna. För några år sen brast allt och jag talade om för honom vad jag tyckte från djupet av mitt sårade hjärta och avslutade vänskapen. Jag kunde inte se hur jag någonsin skulle kunna förlåta honom för det han gjorde mot mig och hans agerande (som alltså resulterade i polisutredning med vidhängande fängelse) var väldigt nära att spilla över på mig. Men jag drabbades inte materiellt utan "bara" i hjärtat.

Men som sagt...igår blev jag uppringd och det slutade med att han ville träffas igen. Och snäll som jag är gick jag med på det. Han ska höra av sig när han nån dag passerar min stad för att stanna på en fika.

Efteråt fick jag tvivel, gjorde jag rätt ? Jag har ju via AA-programmet lärt mig att det ger mig mer sinnesro att förlåta än att odla hat och jag har slaviskt följt de råd jag fått av "Di Gamle" och det har varit rätt väg för mig. Såhär långt. Hur ska jag kunna lita på honom igen ? Ja, jag vet : Förtroende ska förtjänas och det förutsätter ju en viss kontakt. Men ändå tvivlar jag på mig själv nu.

Jag tror att jag bestämt att göra det som jag haft nytta av ända sen första nyktra dagen : Lämna över ! Alltså se vad mötet innebär, lyssna på min magkänsla och agera efter det. DÅ, när det blir aktuellt, inte i förväg ! Till saken hör att han är alkoholist och narkoman och just den sista diagnosen bekymrar mig, jag är ju inte narkoman själv och kan således inte så mycket om hur det beroendet fungerar i skallen annat än det jag lärt mig genom åren.

Jag inser nu att jag resonerar som en medberoende och om du, Carina, läser detta så ge mig ris eller ros !!

Ibland när livet lunkar på i "normal" takt kan det hända grejer, Ernst skulle säkert hitta på en målande beskrivning här :-))

För övrigt ser jag fram emot ett 10-årsjippo på Riddargatan 1 framöver :-))

Bedrövadsambo
lör, 2017-08-19 - 19:28

Den "vänskapen" väcker alla varningsflaggor hos mig. Tveksamt om jag ens hade pratat med vb på telefon, än mindre träffat hen. Visst ska man förlåta, men man behöver inte umgås med puckon för det.

Adde
sön, 2017-09-10 - 10:23

har jag anmält ! Jag kan inte anmäla direkt under tråden som man kan göra på andra inlägg ?? Nån mer som ser det ?

Men i vilket fall så rullar det på och jag har i dagarna blivit påmind om hur mycket enklare svåra problem är att hantera om jag inte tar det första glaset. Det händer saker i världen som jag blir oroad över och det är sorgliga saker som tränger på. Inte så att det drabbar mig fysiskt men det rör runt i min skalle och jag kommer ju ihåg hur jag behandlade det i mitt tidigare liv. Alltid enklast att dränka sorger och bekymmer. Att det i bakfyllan hade växt och blivit hundra gånger värre tänkte jag aldrig på.

Jag var förvånad och tacksam när mitt känsloliv började återvända en bit in i nykterheten. Ibland skrämde den mig men oftast njöt jag av att återigen fungera som en "vanlig" människa. Nu när det rör på sig känslomässigt så tar jag tacksamt emot min kropps reaktioner och är inte rädd för det. Att gråta är förlösande och stärker även en gammal gubbe som jag. Ni som är nya, var inte rädda för era känslor, tacka och ta emot att ni fungerar som ni ska. Känn in det som händer, utforska ert känsloliv, upptäck ert nya liv. Jag vet inte om jag har fel men jag tror att det verkar vara så att vi som gått ut i nykterhet och jobbat med oss själva har så mycket enklare att hantera vårt känsloliv ? Vi har varit nere i skiten med allt vad det innebär och växt upp ur dyngan och ser att vi idag inte har nåt att skämmas för, alla fel är redan gjorda.

Idag är det "Den suicidpreventiva dagen" med arrangemang runt hela landet. Eftersom jag har haft vänner/bekanta som tagit den vägen ut och jag själv varit snubblande nära så känner jag lite extra för det jobb som utförs. "Våga fråga" har blivit lite av mitt mantra. Många törs inte fråga för de är rädda för svaret.
http://spes.se/?p=3717

Sköt om er där ute och ta inte första glaset ♥

Adde
sön, 2017-09-10 - 10:23

har jag anmält ! Jag kan inte anmäla direkt under tråden som man kan göra på andra inlägg ?? Nån mer som ser det ?

Men i vilket fall så rullar det på och jag har i dagarna blivit påmind om hur mycket enklare svåra problem är att hantera om jag inte tar det första glaset. Det händer saker i världen som jag blir oroad över och det är sorgliga saker som tränger på. Inte så att det drabbar mig fysiskt men det rör runt i min skalle och jag kommer ju ihåg hur jag behandlade det i mitt tidigare liv. Alltid enklast att dränka sorger och bekymmer. Att det i bakfyllan hade växt och blivit hundra gånger värre tänkte jag aldrig på.

Jag var förvånad och tacksam när mitt känsloliv började återvända en bit in i nykterheten. Ibland skrämde den mig men oftast njöt jag av att återigen fungera som en "vanlig" människa. Nu när det rör på sig känslomässigt så tar jag tacksamt emot min kropps reaktioner och är inte rädd för det. Att gråta är förlösande och stärker även en gammal gubbe som jag. Ni som är nya, var inte rädda för era känslor, tacka och ta emot att ni fungerar som ni ska. Känn in det som händer, utforska ert känsloliv, upptäck ert nya liv. Jag vet inte om jag har fel men jag tror att det verkar vara så att vi som gått ut i nykterhet och jobbat med oss själva har så mycket enklare att hantera vårt känsloliv ? Vi har varit nere i skiten med allt vad det innebär och växt upp ur dyngan och ser att vi idag inte har nåt att skämmas för, alla fel är redan gjorda.

Idag är det "Den suicidpreventiva dagen" med arrangemang runt hela landet. Eftersom jag har haft vänner/bekanta som tagit den vägen ut och jag själv varit snubblande nära så känner jag lite extra för det jobb som utförs. "Våga fråga" har blivit lite av mitt mantra. Många törs inte fråga för de är rädda för svaret.
http://spes.se/?p=3717

Sköt om er där ute och ta inte första glaset ♥

Adde
lör, 2017-10-28 - 08:16

kapitulera, ge upp, lämna över, be om hjälp.....det finns så många olika beskrivningar på samma sak och jag tycker fortfarande att det är svårt att förklara vad som hände med mig den allra första dagen som jag gav upp.

Jag hade ju den stora förmånen att själv kunna bestämma, och välja, att jag inte klarade att bli nykter på egen hand utan att jag behövde hjälp. Morgonen när jag svårt bakfull (onykter ?) körde till behandlingshemmet har jag än idag i färskt minne just på grund av att jag mådde så fruktansvärt illa. Jag hade bara en riktigt tanke i huvudet och det var att komma dit så fort det gick.

Resan hade föregåtts av en lång process som jag skrivit om ett antal gånger tidigare och nu var jag alltså på väg att nå målet. Alla som erkänt för en annan människa att man inte klarar alkoholen vet hur jävliga de orden är, de sitter liksom fast i halsen innan man får de ur sig, och att då bygga upp en spänning inombords är sjukt jobbigt.

När jag kom fram och blev emottagen på ett hjärtligt och faktiskt skämtsamt sätt kändes det som en helt otrolig upplevelse. Jag fick en sen lunch och visad till min säng i ett rum jag delade med 3 andra. Jag kände att alla mina spänningar släppte, liksom rann av mig, och blev så lugn och rofylld så som jag inte varit på åratal. Jag var förvirrad, känslor som rasade runt i mig, och helt öppen för alla intryck.

När det var läggdags för mig kände jag att jag äntligen hittat hem, jag hade tagit beslutet om att överlämna mig helt till andra personers omsorg och kände fullt förtroende för samtliga där, både personal och andra alkoholister. Jag hade ju aldrig litat på andra tidigare så bara det var ju en helt ny upplevelse och en underbar erfarenhet !

Men alltihopa byggde ju på min vilja till förändring och att jag ville lära mig av de som gått före mig in i det nya, nyktra, livet. Jag lärde mig snabbt att den enklaste vägen var att lyssna på "Di Gamle" och ta del av deras erfarenheter och misstag så slapp jag ju göra felen själv. Vi har alla samma symptom i vår sjukdom och gör samma tokigheter fast vi tror att vi är ensamma om dem innan vi får delningar från andra som gjort exakt samma grejer. Jag upptäckte ju rätt omgående att mitt smygande och gömmande var precis lika omfattande som andras och att det fanns de som var bra mycket mer uppfinningsrika än vad jag var !! Att få höra om likheterna var otroligt skönt för jag tyckte ju själv att jag var konstig som höll på med sånt.

Att känna den totala avslappningen när jag väl släppte in andra i mitt liv och bad om hjälp är en gåva som jag aldrig tidigare upplevt. Att känna tillit, förtröstan, på att jag klarar att leva ett nyktert liv, och det med sinnesro, och utan att behöva ljuga eller inte komma ihåg vad jag sagt är är en vinst jag aldrig trodde att jag skulle kunna vinna.

Att komma ihåg var jag kommer ifrån, påminna mig om hur det en gång var, och veta att mitt återfall är en armlängd bort och att jag inte vill ta det första glaset ger mig förutsättningar till ett fortsatt nyktert liv.

Ellan
lör, 2017-10-28 - 20:31

Tack för att du delar med dig Adde. Jag kan känna igen din tanke... vad hände egentligen den där dagen när jag gav upp. Denna gång helt och hållet.
Kram
Ellan❤️