av heueh

Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
fre, 2017-07-21 - 08:30

Här har vi långa, ljusa och luftiga korridorer där du kan vanka av och an.
De höga fönstren skänker en härlig känsla av instängdhet när man tittar ut på husväggen mittemot.
Våra balkonger är alla försedda med galler enligt den senaste kontinentala trenden "fängelse-chic".
Balkongdörrarna står öppna dygnet runt så att man får den där underbara känslan av camping som bara några hundra tusen mygg kan ge.
Sittgrupperna ger en air av vandrarhem med sin hippa, luggslitna look.
Vi ger dig en unik känsla av samhörighet genom att låta dig bära den uniform vi förser alla våra gäster med, helt utan extra kostnad.
Här finns rökrum om du som så många av våra andra gäster skulle vara en nikotin-njutare. Skulle du ha råkat glömma att ta med cigarretter kan vi försäkra dig om att någon av våra andra gäster gladeligen säljer ett paket till dig för futtiga två hundra kronor.

Skulle du råka tröttna på att sitta i vårt nästan tio kvadratmeter stora tv-rum så finns här gott om Verkliga Livet Drama som utspelar sig rakt framför dina egna ögon:
Till exempel när en av våra stamgäster får en psykos och startar ett slagsmål i matsalen.
Eller när vårt systerföretag, Kriminal-spa, skickar ett par av sina vänliga men bestämda konsulenter för att hämta en av sina gäster som råkat hamna hos oss, och denne, inte lika vänligt men mycket mera bestämt avvisar deras inviter.
För att inte tala om vår egen ståupp-komiker, Dementa Dimitri, som gladeligen kommer till ditt rum klockan fyra på morgonen och underhåller dig med frågor som "när går nästa plan till Riga?", eller "Vad gör du i min säng?"

Här finner du en oas i tillvaron, en tummelplats av känslor och helt nya sensationer; som till exempel den där oefterhärmliga ömheten i rumpan som uppstår efter ett antal nålstick. Vistelsen är helt gratis och vi har bara ett enda litet krav för att du ska få en av våra hett eftertraktade platser:

Korka upp.

heueh
fre, 2017-07-21 - 08:30

det här var min första vistelse på en avgiftningsavdelning. Stället jag var på var riktigt fint, trots att det var nästan fullbelagt fanns här ett lugn mitt i kaoset, mycket tack vare personalen som var oerhört vänliga och omtänksamma. Här fanns inget av det jäkt och stök som man annars finner på många arbetsplatser, ville man så fanns det alltid någon som tog sig tid att bara sitta ner och prata en stund. När jag, under första dagen, gick fram och tillbaka i korridorerna som en zombie hände det ofta att någon ur personalen gick med en stund och pratade lite. På något sätt kände jag mig trygg, nästan som ett barn men här fanns inget av den där lätt nedlåtande, mamma-vet-bäst attityden som jag tycker så illa om; alla behandlades med vänlig respekt.

Min äldsta son släppte allt han hade för händer och tog sig hit i ilfart för att ta hand om hunden medans jag var borta. När jag kom hem igår kväll var hela huset städat och fint. Det var en makalös lättnad att slippa ta hand om den delen av konsekvenserna av mitt återfall. Nu ska jag ta itu med det som bara måste göras, i övrigt tänker jag låta dagen utvecklas som den vill.

Ha en skön dag alla.

Gunda
fre, 2017-07-21 - 09:00

Att höra från dig och att du åter igen har humor och glimten i ögat.
Har tänkt mycket på dig och undrat.
Men nu är det en ny dag och nya tag.
Önskar dig en fin dag.
Stor kram.

Rosen
fre, 2017-07-21 - 09:34

Har undrat över hur det fungerar på ett sådant ställe. Den första versionen av din berättelse är ju onekligen mer spännande?.
Humor är guld värt!
Önskar dig en lugn o fin fortsättning.
Vi knatar på.

Pettersson Ch
fre, 2017-07-21 - 14:09

Det du beskriver är också min upplevelse av dagarna på avgiftningsavdelning. Så skönt att känna att det går att bli "normal" igen. Inga nedlåtande attityder från personalen utan omtanke och sympati istället.

Adde
fre, 2017-07-21 - 16:23

tillbaka !
Personligen har jag sluppit att vistas på en beroendeenhet men jag har några gånger varit på besök, dels för att träffa bekanta och dels som en del i 12-stegsarbete. Även fast jag mycket väl hade platsat där tidigare så kändes det en aning obekvämt att vistas på avdelningen. Men enl bekanta var det skönt (inte rätt ord va ??) att vara där och få återvända till en vardag som förhoppningsvis kan bli attraktiv igen.
Ta hand om dig nu !

heueh
fre, 2017-07-21 - 17:49

är helt rätt ord, Adde. Jag skulle inte vilja tillbringa någon tid där som nykter, men under abstinensen är det helt rätt ställe. Man är bland människor som förstår, sjukhuskläderna gör att man känner samhörighet, ingen sticker ut, det finns ingen att vara avundsjuk på, ingen som är bättre än någon annan. Man blir ompysslad, behöver inte tänka på något av allt det praktiska i tillvaron, framtiden blir oväsentlig och man har en enda uppgift; att bara vara.
Det var ingen slump att jag valde termen spa i min text här ovan.

Dionysa
fre, 2017-07-21 - 17:59

SPA:t här i stan är inte helt olikt det du beskriver, Heueh. Samma långa, "luftiga" korridorer man kan motionera sig i. Inga balkonger dock, och fönstren ska hållas låsta. Uniform är obligatorisk, och alla tillhörigheter tas ifrån dig, inklusive pennor och annat vasst eller potentiellt farligt. Personalen stänger in sig i en centralt placerad glasbur, där de sitter och stirrar in i datorer hela dygnet och kommer nästan enbart ut för att distribuera medicin och mat. Ett kombinerat tv- och rökrum att tillbringa fritiden i finns. Och så umgänget med de andra gästerna, – narkomaner, tablettmissbrukare, drinkare, anorektiker(!). Inga samtal erbjuds, möjligen skattas man och ens mående punktvis efter ett formulär. Skärmytslingar mellan de boende förekommer, men just när jag var där, var det ovanligt lugnt. Kanske har utsikten över polisstationen en viss lungnade effekt tillsammans med medicinerna. Elva dagar blev min vistelse, den första och sista(?). Summa summarum: nödvändig, välgörande trots allt. Träffade några synnerligen vänliga och intressanta medresenärer, dessutom. Lärorikt!

heueh
lör, 2017-07-22 - 06:59

står på min tomt. Själv bor jag i det som var lärarbostad en gång i tiden. Dom byggdes för drygt hundra år sedan, på den tiden då varje liten by hade sin egen skola. Ofta var det ju så, om byn var liten, att lärarens bostad hade ett extra rum där undervisningen bedrevs, men min by var större än så; skolhuset är separat och i det hus jag bor fanns tre lägenheter. En gång i tiden fanns till och med en gymnastiklokal, inrymd i ett tredje hus som nu för länge sedan än rivet. Olyckligtvis inrymde gymnastiklokalen också värmeanläggningen för skolan, så i dagsläget har den varken värme, vatten eller avlopp, men det går ju att fixa. Frågan är bara vad jag ska göra med den.

En tanke som poppar upp, och som jag har haft tidigare, är att omvandla den till ett B&B. Jag tror jag skulle kunna klämma in fyra, eller kanske till och med fem dubbelrum i de gamla skolsalarna. Det kanske inte vimlar av turister i de här trakterna, men de finns, så något måste det vara som lockar här ute i obygden. Kanske är det de många sjöarna med badplatser och fiske, kanske finns här sevärdheter som jag inte vet om, kanske är det bara naturen som lockar. Jag skulle ju i så fall inte vara beroende av verksamheten som levebröd; trillar det in en eller annan gäst en gång emellanåt så skulle det vara ett välkommet avbrott i vardagen.

Fortsätter jag den tankebanan så dyker nästa idé upp; kanske skulle jag göra det strikt alkoholfritt? Skippa skylten vid vägen och bara erbjuda det till alkoholister som vill komma till en lugn och stilla plats där det inte finns någon bar, där det inte sitter folk och dricker öl i trädgården på kvällarna, en plats där man vet att man har åtminstone en sak gemensam med de andra gästerna? Där ingen försöker truga på en något man inte vill ha, där man kan sitta och läsa på kvällarna utan att störas av fyllesnack i närheten? När man känner att man vill komma bort från barer och restauranger, nattliv och andra frestelser kan man åka hit över en helg och för en rimlig slant dela den stillhet och ro som jag tycker finns här i så rikt mått. Inget märkvärdigt, inga hurtfriska lekledare, inga aktiviteter som man känner sig tvingad att delta i, bara lugn och ro.

Tja, drömma kan man ju.

Pettersson Ch
lör, 2017-07-22 - 08:28

Vilken spännande idé! Jag tror att det är viktigt för oss människor att göra något som engagerar oss. Tänk vad fint det vore att kunna åka till en absolut alkoholfri miljö, som dessutom är vacker och avkopplande. Själv väljar ofta nuförtiden, när jag nu senaste gången varit alkoholfri i 21 dagar, att vara hemma i mitt alkoholfria hem. Jag skulle gärna tillbringa en helg idén miljö som du beskriver.

heueh
sön, 2017-07-23 - 06:40

av käftar, tassar och svansar. Så ser det ut när två hundar slåss. De är mycket snabbare än vi och har mycket snabbare reflexer, så en gyllene regel är att aldrig någonsin blanda sig i ett hundslagsmål.

Nu har jag rett ut vad som hände den där kvällen när min hund kom lös. Grannens tikar löper och då blir alla hanhundar i trakten rastlösa och aggressiva. Så också min, han har lyckats klättra över staketet, varit inne och letat efter tikarna och sedan stött på den här gossen som var ute och gick med sin hund. Hundarna har råkat i slagsmål och mannen gjorde misstaget att försöka skilja dem åt. I kaoset som följde blev han biten, det kunde lika gärna ha varit hans egen hund som bet honom, han vet inte säkert. I vilket fall som helst var det ju min hund som var lös och alltså den som initierade slagsmålet, så ansvaret ligger tveklöst på mig. Hans besök på akuten inskränkte sig till en stelkrampsspruta, rengöring av ett litet sår och ett plåster.

Strax efter slagsmålet har han tydligen varit över och träffat mig, full som en alika som jag var. Själv har jag inget minne av det, men han blev av naturliga skäl förbannad och bestämde sig för att skrämma upp mig lite. Pinsamt, självklart, men också en lättnad att veta att hunden inte specifikt har attackerat en människa. I vilket fall som helst kommer jag att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att hunden inte ska kunna komma lös igen.

Det finns en bakgrundshistoria också: För några år sedan bodde här på trakten en narkoman som hade en stor schäfer som ofta kom lös och som inte var helt snäll. Den attackerade både människor och djur, bland annat så hade den vid ett tillfälle ätit upp en liten flickas kaniner. Man kan föreställa de känslor som rörs upp när det flyttar in en ny granne med en hund som kommer lös och börjar röja i området. Så nu har jag en hel del reparationsarbete framför mig, både i trädgården och vad gäller relationerna till mina grannar.

Ha en skön söndag alla!

Ullabulla
sön, 2017-07-23 - 07:21

Att allt gick att reparera såhär i efterhand.
Angående kastrering så har jag vid två tillfällen gjort det.
En pga lite vass hund o h den andra pga prostatabesvär.

Båda med jättelyckat resultat.
Något mjukare och fetare hund,Men förstås med samma grundpersonlighet kvar.

Cesar Milan hundguru i usa anser att alla hanhundar som inte är avelshundar borde kastreras.
Just för att de aldrig får utlopp för sin drift och att det kan bli mycket plågsamt för vissa individer.
Med bla aggressionsproblem som följd.

Sen finns det många ledarskapaövningar att jobba med så att din hund avsätter sig själv från tronen.
Det brukar vara en lättnad för dom.
Det är ofta en stress för dom att behöva vakta folk och fä.
I vilket fall,lycka till med rehabilitering av relationer och hund.

Dionysa
sön, 2017-07-23 - 08:54

Utan att vara hundkunnig.... så tycker jag det låter vettigt, Ulla! Oavsett hur Hueuh nu väljer att göra. Har en bondkatt som växte upp till att bli en mycket olycklig hankatt, plågad som han var av sitt kön. Han jämrade sig och kröp längs marken när vi var ute och gick och hade bara en grej i huvudet och under svansen... som slet och drog i honom. Kastraktionen kom som en enorm befrielse. Han blev till en lugn och glad, men fortfarande potent! liten personlighet!

Pi31415
sön, 2017-07-23 - 09:35

vill att även de flesta män kastreras, så de blir lugna och fogliga.
Sedan kunde några enstaka med bra gener och kynne, och som är nykterister, få finnas kvar "naturella" för avel.
Eller?

heueh
sön, 2017-07-23 - 10:02

vi var ju faktiskt hos en av Sveriges ledande hundexperter i en hel vecka förra året. Jag skrev lite om det i min förra tråd, han jobbar efter samma principer som Cesar Milan. Det var en mycket positiv upplevelse, men han sade också att eftersom min hund är av en så kallad urhundsras, och just mitt exemplar är lite på den mer självständiga sidan av spektrumet, så kunde jag inte vänta mig ett enkelt liv som hundägare. När jag tog mitt återfall uppfattade hunden det som att jag var sjuk och att han behövde ta över ansvaret för vårt revir, vilket ju inte gick så bra.

Kastrering är ett alternativ som jag funderar på, det finns ju kemisk kastrering som bara varar i sex månader så att man kan testa och se hur det fungerar innan man gör det slutgiltiga ingreppet. Sedan är just detta med kastrering ett mycket känsligt kapitel för oss män, jämförbart med avlivning. Vi må vara hur tuffa och okänsliga som helst, när det gäller denna del av vår anatomi är vi ofta förvånansvärt empatiska. Så det blir inget lätt beslut.

Sisyfos
sön, 2017-07-23 - 10:05

Skönt att höra att det verkar ordna sig med hunden. Förstår grannens önskan att skrämmas inget vidare första intryck, men nu kan det bara bli bättre. Kanske borde du öppna skolan för berättarkvällar. Pratar du hälften så bra sim du skriver är det ju fantastiskt.

Rosen
sön, 2017-07-23 - 11:22

Dom hundar och katter jag känner som har blivit kastrerade blir mycket lugnare och mer tillgivna. Jag har två katter nu , men förr hade vi i många år hund. Det var alltid tikar som ju inte sticker
iväg på samma sätt. Hanhundar tror jag faktiskt mår bra av kastrering med tanke på hur vi människor väljer att ha dom som sällskapsdjur. Tror inte du behöver tänka dig in i situationen för egen del.