Ja då var jag här igen, vi har varit i Spanien över vintern, kom hem för några dagar sen.
Jag har både bra och dåliga minnen från min vistelse där.
Känner mig som på ruta ett, mitt drickande har jag inte kunnat tygla, utan det har snarare eskalerat.
Gråter då jag skäms över mig själv, jag har skämt ut mig inför vänner, blivit rejält packad och
mannen är väldigt bekymrad över mitt beteende och drickandet.
Nu kommer jag att börja läsa här varje dag, ta stöd och hjälp av er andra här.
Jag är bara ledsen och trött.

när folk frågar mig varför jag inte dricker. Förut så svamlade jag lite på anledningen, får huvudvärk, får ångest, äter medicin. Blah Blah .... Svaret har alltid varit: Men lite kan du väl dricka? Alltså inte full respekt. Också en liten dörr på glänt....

Nu när jag har erkänt för mig själv, mamma och pappa, på jobbet, familjen, Gud (?), vänner och jag pratar med sköterskor/läkare flera gånger i veckan.

Om det så om någon frågar nu om jag vill dricka så är det alltid samma svar: Nej tack jag kan inte. Jag har problem med A.
OJ. Vilken skillnad i respekt. När vi går ut så är mina kollegor de första som ropar ut efter A-fritt till mig. Dörren är stängd.
Inget snack det är dags för vin/spritprovningar. Jag får en enorm respekt när jag talar om det, rakt ut. Och folk lyssnar
intresserat. Många yngre på jobbet lyssnar och drar öronen åt sig.

Ingen har någonsin dömt mig. Tvärtom så anser man att jag är stark och att jag tar ansvar för mitt liv.

Ju mer man pratar om det ju mer förminskas problemet och hyschet omkring det. Många många många har A-problem men gör ingenting åt det. Det finns i var och vartannat hem om man börjar granska under luppen.

Så vi har inget att skämmas för. Tvärtom så ska vi vara stolta över oss själva, att vi tar tag i våra problem.

Vi har hjälpt varandra :) Och om ett tag, när du är "hyfsat" safe kan du ta tag i någon annan som behöver det. På samma sätt. Hålla någon under armarna den första tiden. Peppa för att komma över den höga tröskeln som finns där i början....Man kan ju inte hjälpa alla, men kan man hjälpa en människa en bit på väg ut ur missbruket så är det ju underbart.

Gunda

Ja det kanske kommer en dag då även jag kan hålla någon
under armhålorna som du gjorde med mig.
Kram finaste du!

Mammy Blue

Jag har inte varit inne på forumet med nån större reda sen jag lyckades nyktra till, men återvänder gärna då och då för att vaccinera mej. Har läst hela din tråd, ett par saker kan jag kommentera. Du hade med en länk från Addes sida om beroende- hjärnor. Läkarna vet nog om det, men de vet nog inte riktigt vad de ska göra åt saken - mer än att kalla alkoholister för beroendepersoner istället. Bitten Jonsson (sjuksköterska som specialicerat sej på beroende) däremot har studerat en del i USA där man hävdar att en beroendeperson kan ha flera "utlopp", alkohol, droger, spel, sex, socker... För mej stämmer det, ett "strypt" sockerberoende (ständig bantning) konverterade till alkoholberoende, när jag slutade dricka kom sockerberoendet tillbaka. Handlar då om en ombyggd/ felbyggd hjärna (eller - felbyggd är den nog inte, att vara en godisråtta för tvåhundra år sedan var nog bara bra eftersom kolhydrater höjer insulinet som är ett fettinlagrande hormon så det underlättar "lagring" av reservbränsle till sämre tider/ svält), det handlar om ett kidnappat belöningssystem. Biokemi på hög nivå.
Det andra jag tänkte på var att du höll bakdörren till drickandet öppen väldigt länge, men jag är glad över att du själv stängt den nu.Reagerade ganska tidigt i tråden på att du använde mannen som förevändning för att kunna ha alkohol hemma. Man känner andra så som man känner sej själv...Kasta ut alkoholen var tyvärr inte det första jag gjorde - sambon fick fortsätta sin egen resa utför, det var först ett par,tre månader efter mitt inträde här som jag på skarpen sa till sambon att inte ha nåt hemma.Jag såg till att det inte kom hem nån alkohol, för efter 18.00- 19.00 är det lugnt, då har bolaget stängt och man kan koppla av...SÅ skönt att slippa skiten!!!

Gunda

tog dig tid att läsa min tråd MB.
Det är lite av vad du skriver som jag inte riktigt håller med om. Dels att du missförstår att mannen har ett missbruk och att han vill ha alkoholen i huset. Han har inget missbruk utan det är han som har bromsen då jag druckit, Jag skriver att jag inte vill bli kontrollerad av honom då han är den som kotrollerar väldigt mycket och kontrollen är inte alltid så sund. Vist har jag skrivit om det, men jag har ju inte gått in på hur och i vilka situationer som det har blivit fel. Så han är inte på väg utför tvärt om.

Sen vet jag ju att alla beroenden hänger ihop, vi snöar in oss på vissa saker. Vist har jag haft övervikt, men min övervikt beror på en ämnesomsättning som inte fungerar och jag har ALLTID ätit mycket bra. Jag var överviktig redan från koltåldern. Jag har aldrig varit beroende av socker, men självklart har jag ätit godis av och till, men inte på ett beroende beteende sätt.
Mina gbp operationer har inte lett till att jag gått ner i vikt, då jag inte har ett felätande.
Mitt alkoholberoende har jag helt själv sett till att få och det var efter min gbp, jag bytte inte ett beroende mot ett annat utan jag fick ett beroende av operationen. Jag har i hela mitt vuxna liv förutom de 3 sista åren kunnat "normaldricka" utan att bli full eller göra bort mig pga alkohol.
Visst tog det tid innan jag stängde bakdörren, det var mitt beslut, hade jag tagit in hjälpen från mannen tidigare så hade dörren varit stängd för länge sen, men jag var inte där då.
Jag vet inte om du tror att jag ljuger för mig själv, eller vad det är du försöker förmedla till mig. Vist har jag ljugit för mannen, hållit undan mitt missbruk absolut, jag har inte vågat berätta då jag vet hur det kan bli. Vi har levt ihop i snart 50 år, så jag vet hur han reagerar i olika situationer. Han är världens snällaste också, men jag fixar inte kontroll, inte heller de som pekar med hela handen, då reser raggen på mig.
Men alla in pott är bra man får tänka till lite och fundera.
Vi har ett beroende alla som är här, men vi kanske inte kan veta helt hur det ser ut för andra utan man relaterar till sig själv.
Kram och ha en bra dag!

Gunda

Dag 36 -1
Käns så skönt att vakna efter en god natts sömn och vara nykter.
Gårdagen förflöt med matlagning och städning.
Vi fick besök av goda vänner som vi ofta fästat ihop med och de vill stt vi ska komma till dem nu i augusti. Jag har våndats för det och undrat hur jag skulle kunna åka dit utan att dricka.
När vi satt och åt pratade vi om att de ville att vi skulle komma dit, då sa jag att det kommer stt bli ett besök utan a för min skull.
Frågan kom om varför o jag sa att jag fått fel på levern och kan inte dricka.
Jag vet att om jag sagt att jag inte vill dricka så hade det inte respekterats på samma sätt, dessutom så stängde jag bakdörren genom att säga det om levern då kan jag ju inte ändra det och dricka när vi åker till dem. Så jäkla skönt.
Jag kommer att stänga alla dörrar som är öppna undan för undan.
Men ändå smög sig tristessen på mig senare på kvällen, försökte skriva för och emot listan men kom ingenstans med den. Bara två för och några fler emot.
Kände mig ensam o ledsen.

till vännerna. Rakt, tydligt och starkt av dig Gunda.

När man kommer en bit ut i nykterheten, börjar man känna de vanliga normala svängningarna i måendet. Vissa dar mår man bättre, vissa sämre. Men i genomsnitt mår man betydligt bättre än när man fortfarande var aktiv med A. Då dämpades, eller förträngdes, det vanliga måendet av den överhängande ångesten och skammen p.g.a. drickandet. Och det gäller även de normala positiva känslorna, som t.ex. glädje och upprymdhet.
Ja, så har åtminstone jag upplevt det.

Att känna sig ensam och ledsen, och att känna tristess, kan vara en variant av saknaden efter "den gamla vännen". Ett försök från beroendehjärnan.

Hoppas att den här dagen blir en bra dag för dig Gunda. Kramar!

joeli

Beundrar din beslutsamhet och nykterhet. Att du sätter ditt eget välmående först. Förstår att det kan kännas ledsamt ibland och kanske att man är utanför. Önskar dig en fin dag och att du kan känna dig stolt. Kram

Gunda

Ja just så är det. När jag tänker på hur jag är då jag dricker så
är jag ganska nollställd, känner egentligen inte varken glädje eller sorg.
Bara är, antingen med a i kroppen eller dåsig av att den går ur.
Att bli "vanlig" vad det nu är så kommer känslor och sånt man kanske
har stoppat undan med alkoholens inverkan.
Ser att mannen tittar på mig ibland, med blicken hur mår hon, vad är hon
på för humör. Jag önskade att han frågade hur jag mår istället för att tassa för mig.
Det är sånt som kan göra mig lite ledsen, stödet handgripligt har jag, men sen att
våga fråga där fallerar han. Men jag måste nog ta tag i det själv och prata med honom
om det, han kan ju inte vara tankeläsare han heller.
Vist är saknaden efter alkoholen kvar i kroppen och jag har nog inte riktigt släppt
taget än, men det kommer är jag säker på. Jag stänger dörr för dörr, trotts känslan
är att en liten dörr kan jag väll ha öppen, jag kanske skulle kunna ta ett glas vin i framtiden.....
Jag vet och tror att det kommer inte att hända, jag kommer inte att kunna, risken är att
det eskalerar som så många här pratar om.
Att ta kontakt med AA blir en starkare och starkare känsla inom mig, Ett tag tänkte jag
att men nu har jag ju varit nykter i över en månad, jag har ju klarat det, varför ska jag då
dit? Men nu börjar känslan komma att det kanske är nu jag verkligen behöver det?
Det är nu jag behöver både livrem och hängslen för att klara det här?
kram finaste du!

Gunda

För dina ord, det värmer att du skriver i min tråd.
Ja alla känslor kommer nog nu, det här har jag inte riktigt
varit beredd på, tycker på något sätt att det skulle kommit tidigare
den i de här veckorna jag varit nykter.
Men nu är det bara att ta det som det kommer och flyta med lite.
Suga på ramarna och låta känslorna komma.
Kram

Tigerlilja

Släpp taget om den där andra dagen... Ingen är perfekt. Klappa dig på axeln och se framåt. Lär av misstagen.

Försöker föreställa mig att jag levde i en parrelation med ett beroende. Både sällskap och trygghet men ändå kan vi känna oss så ensamma. Tristessen är ett av alla känslolägen, försöker jag tänka... och det finns så ofantligt många fler. Livet är sannerligen inte bara svart och vitt. Spannet med gråskalan är enorm. Jag tycker själv det är en utmaning att landa och acceptera alla känslolägen utan A men vet samtidigt att upp och ner känner sig alla människor i olika grad.

En betraktelse precis nu... läser min egen text jag skrivit till dig. Samma sak skulle jag behöva säga och ta in själv. Och det gör jag faktiskt genom att bara se orden skrivna... Intressant. Och sant. Detta forum hjälper. :)

Kram till dig

Gunda

Du har så rätt, livet är upp gångar och nedgångar. Men att ha dövat känslor med A en längre tid gör ju att vi knappt känner igen oss själva när vi ska börja tampas med känslor.
Tack för dina ord, ja vist hjälper detta forum, hade jag inte hittat hit, vet jag inte vart jag varit i dag. Jag kanske inte ens hade levt.
Nu har jag tagit första steget mot AA, ringde mobilnumret som stod där, men ingen svarade, skickade ett sms så att det syns att jag ringt, åter igen en stängd bakdörr, nu kan jag inte smita, bollen är kastad!
kram

Tigerlilja

Ja Gunda! Vi är som nybörjare i det att möta känslorna. Det är nos allas vår utmaning. Jag vill egentligen bara gråta. Har en stor klump med sorg och besvikelse. Ska lära känna dem bättre nu.

Ha en bra dag. Kram

Gunda

Just så är det!
Har en stor sorg i hjärtat en som bara vill få mig att gråta tårar som aldrig vill sluta.
Men jah har gjort ett till stort steg i dag. JAG HAR VARIT PÅ MITT FÖRSTA AA MÖTE. Köpte boken och nu har mitt kämpande tagit ett till steg.
Kram

Tigerlilja

Fasen vad bra gjort!! hörs igen, kan inte slita mig från läsandet och skrivandet... men måste jobba lite också ;)
Kram fortsätt så.

SkåneTösen

Jag är imponerad över hur du har vänt ditt snedsteg till något mycket positivt. Du har helt rätt inställning och har tagit stora steg framåt.
Och den där insikten som är svårt att sätta fingret på är en milstolpe i ditt tillfrisknande. Verkligen inspirerande att följa din kamp.
Är helt övertygad om att du klarar detta.

Gunda

Annars skulle jag nog få kicken när jag lägger ner så många timmar här ;)
Skåne Tösen tack.
Ja jag bestämde att nu får det verkligen vara nog.
Allt ont har gott med sig sägs det ju. ???❤️

anonym11208

Fantastiskt bra jobbat, jag har följt dig och MM i er 30-dagars utmaning! Och första AA också! Det förtjänar ett stort WOW!

Ett stort WOW. Du är en otrolig förebild och inspiratör för många härinne.
Är övertygad om att många läser och kanske vågar ta samma steg som du nu gör....
Våga berätta, våga ta steget att söka hjälp.

Jorden kommer inte gå under för att man berättar och tar in
andra i sitt liv när det är jobbigt. Tvärtom så föds det ofta väldigt mycket
empati, ömhet och respekt ur ett sådant kliv i livet.

Nyfiken på hur du hade det på AA-mötet :)

Kram

MM

Gunda

Ja egentligen har jag inte så mycket att säga egentligen, men jag blev väldigt
fint bemött och stora kramen fick jag då de hörde att jag aldrig varit på ett möte
tidigare.
De ändrade programmet på grund av mig, så det blev det de kör då det kommer in en ny.
Det var 4 män och så jag.
De berättade om sin start i beroendet och hur de stod nu.
Jag köpte boken och nu får vi se vart det här leder mig.
Jag har ju en tro, men jag kanske inte har just gud som min förebild.
Jag lägger inte så stor vikt vid det just nu utan jag utforskar det här och
känner efter.
Det jag känner är att jag behöver stöd, det är inte lätt för
mannen om jag skulle tvinga honom att lyssna på allt, det är ju så att
han ska vara den som ger mig kärlek och han ska inte vara min terapeut
det får jag söka på AA eller annanstans.
Jag trodde inte att jag skulle våga öppna mig, jag grät en hel del innan det var min tur
att prata, inget påtvingat så klart, men jag berättade lite.
Det kändes bra och jag kommer att gå på ett öppet möte i morgon
den hålls i en kyrka här i närheten.
Men jag ger det en chans i alla fall!
Vad har jag att förlora?