Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

MCR

Så fint!

De här mattorna har inte blivit piskade på nästan tolv år. Mattorna har därför blivit så ingrodda av smuts att dammolnet är tjockt.
Jag hoppas det är som du säger, att molnet kommer att lösas upp och att solen är stark där bakom.

MCR

Så hette en uppgift jag har fått göra.

”Vad är Mitt problem?
En annan människas beroende är inte ditt problem,
det är den personens problem.
Inte heller är en annans agerande ditt problem,
utan det är hur du reagerar på agerandet som orsaka problem för dig”.

MINA problem är:

Jag har svårt att känna mig tillräcklig

Jag har svårt att sätta gränser

Jag har svårt att känna tillit

Jag har svårt att inte kontrollera

Jag är rädd för att göra fel

Jag känner ensamhet

Jag har låg självkänsla

Desto mer jag bearbetar och reflekterar över mig själv
det som har hänt
och min nuvarande situation
får jag fler och fler insikter.

De slår mig ibland hårt i magen.
Ibland rakt i ansiktet.

De får mig att tappa andan och fotfästet.

Jag kände de här känslorna redan innan jag klev in i min destruktiva relation.

MCR

Nu är vardagen här.
Nu är du här.

Luften kändes med ens svår att andas.
Det tryckte i mig.
Någonting pressades mot mig.

Kontrasten blev så tydlig.
Ledighet och bekymmersfrihet skulle bytas mot förpliktelser och oro.

Men jag har landat mjukt.
Vardagen med dess vardagligheter har omfamnat mig. Varmt.

Och luften är klarare igen.
Jag andas in och blir uppfylld.

Jag är redo.
För vardag.
Och dig.

MCR

Känslan av frihet.

Jag lämnar mitt hem om jag vill. När jag vill. Utan oro.

Jag kommer tillbaka till mitt hem för jag vill. När jag vill. Utan oro.

Det som borde vara självklarheter -
har så länge inte varit det.

Det är en fantastisk känsla!

InteMera

Du sätter fingret exakt på det jag önskat, att kunna lämna mitt hem när jag vil utan att oroa mig för vad som händer medan jag är borta och kunna återkomma när jag vill utan att oroa mig för vad som väntar bakom dörren.

Det tycker jag är en stor sak, att slippa få sin rörelsefrihet kringskuren.

MCR

Som jag har tagit ansvar och anpassat mig. Det har varit ett sätt att vara.

Jag har sagt nej till så mycket. I så många år vågade jag inte åka iväg för jag kände så mycket rädsla. Jag kände att allt ansvar låg på mig.
Vad skulle hända dig om jag åkte iväg till min familj under en ledighet?
Skulle du bli riktigt dålig?
Vem skulle se till att du kom iväg till jobbet?
Vem skulle ringa och säga att du var sjuk om du blev så dålig att du inte kunde gå till jobbet?
Skulle du kanske rent av dö om jag inte var där?

Och så rädslan för att komma hem.
Att inte veta i vilket skick du och hemmet var i när jag kom hem.
Att aldrig veta vad som väntade på andra sidan.

Och att ständigt anpassa mig.
Att åka bort över dagen för att slippa vara hemma. Ut i skogen. Till biblioteket. In till stan. Iväg till stranden. Till museet. Ut i pulkabacken. Till simhallen.
Vi gör en utflykt. Bort ett tag. Vart som helst. Vi stannar borta lite till. Vi gör ett spännande äventyr.

Men bara för att hjärtat brast av att vara hemma.
För att luften där inte gick att andas.
För att väggarna krympte och pressades emot mig.

Och inuti skrek jag.
Men jag orkade inte förändra det själv.

Det var ett sjukt sätt att vara på.
Jag vet det nu.
Det är sjukt att anpassa sig så efter någon annan.

Det går att förändra.

Nu väljer jag själv när jag åker och när jag kommer hem!

InteMera

Får en klump i magen av det du skriver, sant varje ord och en exakt beskrivning av hur jag känner. Inser det inte är friskt eller hållbart, att inte kunna andas i sitt eget hem eller komma och gå som man vill.

MCR

Men det är inte riktigt som vanligt.

Nu är du här. Men fortsatt utan adress. Inhyst på ett vandrarhem. Tillfällig lösning.

I veckan har det gått bra. Jag har behövt din hjälp och du har hjälpt till. Och jag har varit tacksam. Men för att få ihop allt har du sovit på vår soffa en natt. Och vi har ätit måltider tillsammans.

På ett sätt är det fint.

Nu börjar en ny vecka. Vi har inget bestämt. Ibland behöver jag hjälp. Och då vill jag kunna lita på att få hjälp. För vardagen är svår att reda ut ensam.

Men om det blir på bekostnad av mig och hur jag mår reder jag hellre ut det ensam.

Just nu finns det ingen tydlighet. Inga ramar att förhålla sig till. Jag tror vi behöver ramar.

MCR

Det har varit så svårt att göra annorlunda nu när vardagen kommit tillbaka.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag vill inte känna efter.
Jag tar på mig allt.
Jag känner mig så ensam.

Men i dag gjorde jag annorlunda.

Jag gick på mitt första al-anon möte.

Det gjorde mig gott.

MCR

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
Men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendeskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
Fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye

InteMera

Tänk att något skrivet för såpass länge sen kan träffa rätt i hjärtat än idag, Karin Boye sätter ord på en obeskrivlig känsla.

Att släppa rustningen och våga livet, kan kännas för mycket begärt många dagar..

Lyra

"Om det blir på bekostnad av mig och hur jag mår, reder jag hellre ut det ensam."

Spara den mening hos mig och håller i den lite grann, i den fortsätta röran som är mitt liv.

Hoppas du hittar ramarna!

MCR

Jag kom över dikten när jag förberedde ett moment till jobbet, tror faktiskt inte att jag har läst just den tidigare, men den kändes skriven för mig. Den beskriver allt det jag känt så starkt och försökt jobba så mycket med under sommaren. Hon skrev så lidelsefullt och kraftfullt. Vackert.

Jag vill möta livet. Jag vill göra det till mitt.

MCR

Ramar är svåra att sätta. För jag vet inte hur jag vill att de ska se ut. Jag är så förvirrad i mina tankar. Ibland vill jag vara arg. För jag tycker mig ha rätt till det. Och ibland vill jag ha dig nära.

Jag sätter mig gärna över. Tycker mig veta allt bäst.

Jag önskar du hade någonstans att bo så vi kunde börja bygga upp hållbara rutiner.

MCR

I dag skulle du ha kommit till samtal på sonens skola. Men du kom inte.

Det blev ingen bra dag för mig.
Det blev ingen bra dag för din son.

MCR

Jag känner mig så misslyckad i mitt föräldraskap.
Jag har gjort så många fel.
Jag har så svårt att tycka om mig själv. Jag känner det så starkt.

Självhatet.

Stress.
Det får mig att bli någon som jag tycker ännu sämre om. Jag blir irrationell.

Jag förstår nu att det har att göra med att jag levt i en ohållbar situation i svår stress under en lång tid.
Det har påverkat mig.

Nu ifrågasätter jag min förmåga.
Min förmåga att vara en bra förälder.

För det känns som jag har tappat det.
I alla fall som att jag så lätt tappar det.

Nu är det jag som påverkar er.
Mina små fina.

Jag längtar efter ett starkare jag.

Som orkar.
Som förmår.

Den som jag var.

Bedrövadsambo

Som förälder kan man bara göra sitt bästa, utifrån de förutsättningar man har just då. Var snäll mot dig själv ❤️

MCR

Jag ska försöka.

Jag gick till ett möte i dag igen. Det hjälper. Jag blir mindre ensam i mötet med andra. Jag ska komma ihåg det.

Och jag ska jobba med mig själv.
Små steg.
Men hela tiden.
För det krävs ständigt underhåll.
Annars kommer jag gå tillbaka till att göra som jag alltid gjort.

Små steg i taget.

Hitta tålamod och uthållighet.
Hitta tillbaka.

Till mig själv.

MCR

Jag håller sakta på att få insikt i hur sjuk jag är.

Jag har fått hjälp att öppna mina ögon.

Jag är mottaglig nu.

Jag vill förändras.
Så otroligt mycket vill jag det.

För jag kan inte fortsätta som jag gjort.

Jag trodde att jag hade kapitulerat. Men jag har fortsatt min strid. Och jag har slagit mig blodig.

Men jag ska inte utkämpa några slag.

Jag ska långsamt och tålmodigt skala av alla lager av allt det sjuka.
Och jag ska lära om. Göra annorlunda. Lyssna och lära av andra som har gått före mig.

För jag har så många beteenden som är sjuka. Och det tar sig uttryck på så många sätt. Och jag ser det mer och mer nu.

Jag lyssnar. Jag delar. Jag växer. För jag vill göra annorlunda.

MCR

Ibland behöver man få lite överblick.
Men det är så jäkla svårt. För strapatsen upp kan kännas övermäktig.

Lättare är att inte riktigt klättra så där högt så man ser det som finns runt en utan bara fortsätta snubbla, stöta i och krocka med det som finns där.

Men ibland måste man göra den där klättringen och begrunda det som finns runt en.

Först då kan man se att man behöver flytta bort ännu mer. För det kan finnas så mycket bråte där.

Jag längtar efter fri sikt.
Att se klart.

Men jag måste klättra ett tag till.