Hej,
har tidigare endast svarat på ett par andra inlägg, men kände för att skriva av mig lite själv.
Jag är kvinna, 54 år, välutbildad och har bra jobb och bostad, gift och har två stora pojkar varav en bor hemma. Många trevliga intressen och vänner. Det finns alkoholproblem i släkten, men jag har inte tyckt att jag tillhör ”dem”. Har också tyckt att jag har stor insikt i hur alkoholproblem funkar och märks, men inser också att jag ljugit för mig själv en längre tid angående min egen konsumtion. Förtränger mängden flaskor som ska slängas på söndagarna.
Ibland kan jag känna att det nästan är synd att jag inte haft kontrollförluster, skakningar, blackouts eller drabbats tidigare av alkoholrelaterade tuffare problem. Jag var ganska gammal innan jag tyckte det var OK att dricka på en vardag. Det här har tagit för lång tid - men nu inser jag sedan något år tillbaka att jag (och även min man) inte bara dricker mycket, utan att det också börjat komma fysiska och psykiska konsekvenser. Till exempel att jag inte orkar så mycket, jobbigt att ta i problem, övervikt, dålig känsel i fingrar och tår, konstaterad leverförfettning och dåliga levervärden samt högt blodtryck och blodsocker (de senare följs upp på företagsvården). Men det värsta av allt; min chef klagar över dåligt med leveranser... Trodde aldrig att det skulle hända mig.... :-(
Både jag och min man vill göra något åt det här och det är ju bra, därmed inte sagt att det är lätt. Och vår relation har tagit mycket stryk av det här, mycket lite empati och närhet finns kvar. Mycket irritation och ilska. Trots försök med parterapi. Ibland undrar jag om vår relation liksom lever på fest och alkohol... Det var en lycklig tid när barnen var små, men sen...?
Jag vet ännu inte om det är möjligt att återgå till normaldrickande, men det finns väl kanske ett hopp. Just nu känns det bara som jag skulle vilja vara nykter låång tid, rena kroppen och börja träna. Har inte druckit sedan i fredags, men jag märker hur lätt det är att börja tänka på vin eller annan alkohol. Det känns ganska lugnt i kroppen, men grått och tråkigt. Och jag är kraftlös inför alla stora uppgifter jag måste ta mig an.. Hur gör man när man är ”halvalkis”?
Grå vardag-hälsningar från mig! :-l