Detta är för mig dag 3 utan alkohol. Första gången på några år som jag hållit upp så länge... har läst flera gånger om dagen här i forumet sedan i måndags och det är en fantastisk känsla att inse att jag inte är ensam. Att min relation till alkohol inte är unik, att hur den får mig att känna och bli inte är min personlighet utan snarare alkoholens personlighet. A får mig att tro att livet är tråkigt utan den, att jag är tråkig utan den...
Jag har länge haft flyktiga tankar om att allt dåligt i mitt liv är förknippat med att jag druckit men jag har låtit de tankarna fladdra iväg för fort för att faktiskt förstå vad det betyder. Under dessa tre dagar, efter att jag börjat läsa här, har jag tvingat mig själv att gå igenom all skit jag gjort mot mig själv och andra och kommit fram till följande:
Inte ett enda katastrofalt beslut, fruktansvärd händelse eller dagar och nätter fyllda med ångest har förekommit utan att alkohol på något sätt varit inblandat. Jag har ibland bara haft en ren jävla tur att det inte slutat värre än det gjort....
Det har bara gått tre dagar, vilket inte är så mkt men det är tre dagar utan ångest och det betyder mkt för mig!
Men jag vet att det kommer bli en svår kamp och jag är inte säker på hur det kommer gå om inte min man vill sluta tillsammans med mig... Jag vet att det här kommer vara det svåraste jag någonsin gjort...
Men jag SKA lyckas, för mig och mina fantastiska barn och TACK till alla er som kämpar samma kamp som jag och som vågar berätta om det här så jag får ta del av det ni tänker och känner!!!! Jag är inte ensam och ingen av er heller!❤️

Ikväll vankade han lite av och an i köket när jag lagade mat. Jag visste vad det handlade om men låtsades inte om det...
Insåg plötsligt att han samlade mod.
Så frågade han till slut om det var ok att han åkte och köpte några öl.
Jag sa att det var såklart upp till honom själv. Han sa att han inte skulle göra det om jag inte ville.
Klart jag inte ville men jag har bestämt mig för att inte sätta några regler för hur han ska leva sitt liv så jag sa återigen att det är hans beslut.
Han åkte såklart men innan det sa han att han tycker jag är så stark och duktig. Det kändes som om han tyst för sig själv avslutade meningen med "men det är inte jag..." Jag såg hur tvånget plågade honom, gjorde honom ledsen, gjorde honom ännu lite mindre värd i sina egna ögon. Ändå åkte han men jag vet hur det är och hur det känns. Hur det känns att vara radiostyrd.
Jag tror han väntar på att vi ska flytta, att han då kan förändra allt han vill förändra. Han tror nog att då kommer det vara enkelt.
Jag avvaktar.

Lim

Grattis Amanda till 100 dagar! Du är så bra!!!

Jag känner igen mig i så många av dina inlägg men jag är dålig på att kommentera i andras trådar. Har så svårt att uttrycka mig. Men jag hejar på dig och tycker att du gör det så bra. Vi missar ingeting förutom bakfylla.

Livet har sina jobbiga stunder även utan alkohol men vi gör det ju åtminstone inte värre för oss själva genom att dricka.

Kram! Och grattis igen!

Tack Lim! Men jag tycker du är bra på att uttrycka dig, läst mkt i din tråd. Är ibland också dålig på att kommentera? Tiden räcker liksom inte till och jag vill inte haspla ur mig något bara-för-att...
Jag är så fruktansvärt trött, fysiskt trött... Har varit det i många år men jag har alltid trott att det är för att jag druckit och har nu väntat på att det ska gå över. Men det går ju inte över!
Kroppen känns som bly, får yrsel ibland (även ibland om jag ligger ner) andfådd av att gå i trappan.. Och borde verkligen inte vara så, jag borde ha någorlunda bra kondis då jag rör mig oavbrutet från morgon till kväll (har ett fysiskt krävande arbete som dessutom utövas utomhus för det mesta), äter bra mat, mkt sällan godis etc. Väger ca 55 kg så det har nog knappast med övervikt att göra?
Så nu utan alkoholen i mitt liv borde jag ju vara hälsan själv! Typ...
Bokat tid hos läkaren på tisdag, kanske det är blodbrist? Har ätit vitaminer, sen jag slutade dricka dessutom men det verkar inte hjälpa... Förutom att mina naglar slutat skiva sig och blivit hårda som pansar...
Vill berätta för läkaren om mitt beroende, vill ju egentligen veta hur mkt skada jag ställt till med och dessutom kanske det blir svårt för henne att hjälpa mig om hon inte vet sanningen...
Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Kanske bara lufta hjärnan så jag kanske kan sova. Dödstrött i kroppen men pigg i knoppen....
Sov gott allihopa❤️

Att du hanterar din mans drickande på ett fantastiskt sätt.
Om och när du kommer fram till att du inte kan eller vill leva med hans drickande längre så tror jag att det kommer att vara ett genomtänkt beslut.

Kanske tack vare att du gör din egen resa så ser du också hans.
Möjligen klarar han att styra om riktningen.

Men du är otroligt klarsynt och frisk i detta.

TACK Ullabulla!!!❤️❤️❤️
Det är faktiskt tack vare dig och Bedrövadsambo som jag plötsligt såg att det jag kallat kontrollbehov hos mig själv mycket lätt kan utvecklas till ett beroende. Jag har aldrig sett det så, jag har (paradoxalt nog med tanke på mitt alkoholberoende och mitt självförakt...)bara tyckt att jag vet bättre än många andra.
Jag började omyndigförklara min man för längesen och det har bara fortsatt. Han har inte protesterat tyvärr. Men jag gör inte bara så med min man.
Till exempel:
Min bror hade ett kortvarigt förhållande för ca 12 år sedan, tjejen blev gravid. De var då inte tillsammans och min bror ville inte ha barnet men hon behöll barnet iallafall. Han har betalat underhåll men vägrat kontakt. När hon tog kontakt med våra föräldrar fick jag veta hennes namn.
Jag fick för mig att nu ska jag minsann ordna upp det här. Intalade mig att det var för barnets skull och min brors skull. Jag tog kontakt med mamman (på fyllan såklart) och jag fick känna min som en hjältinna. Den kloka, den goda, den som kunde ge trygghet.
Men så började jag läsa här på forumet. Sakta började en obehaglig känsla smyga sig in i mitt medvetande. Varför gör jag egentligen det här? Varför petar jag i andras infekterade sår och inbillar mig att jag kan få dem att läka?
Jo, för att jag vill ju bli en hjälte i andras liv, de ska se på mig och känna tacksamhet att jag räddade dem, gjorde deras liv såååå mkt bättre.
Så pratade jag med min bror. Han är inte som min man. Han låter sig inte kontrolleras och lyssnar inte lydigt när jag talar om för honom hur han ska känna.
Han sa att om folk tycker han är en skitstövel får de tycka det. Han vill inte ha kontakt med barnet och kommer det orsaka problem i framtiden hanterar han det då.
Jag insåg att jag inte kan göra honom till en bättre människa. Det spelar ingen roll om jag säger alla de rätta sakerna. Och det är ju inte upp till mig.
Genom att försöka laga andra slipper jag laga mig själv. Så jag tog ett steg tillbaka och kände plötsligt att jag mådde lite bättre.
Detta är bara ett av många exempel på de situationer jag kliver in och försöker vara hjälten i andras liv.
Jag arbetade hos en familj då jag träffade min man. Min chef var mamman i familjen, hon var då lika gammal som jag är nu. Hon var vacker, rik och blandade dyr sprit med antidepressiva och smärtstillande tabletter. Hon introducerade mig till den svenska överklassen. Men eftersom jag levde i samma hus som denna familj blev jag varse misären under ytan. Hon behövde mig och jag sög i mig den känslan. Jag bar henne frivilligt. Vi drack nästan dagligen tillsammans men det kunde ju inte vara fel om en så lyckad person sa att det var ok?
Vi hade många planer på att utveckla företaget (som egentligen bara var hennes hobby betald av hennes man...) vi var jämlika. Därför blev jag en förlängning av henne, allt hon inte hann, orkade eller kunde, det fixade jag. Gränserna mellan vad som var jag och vad som var hon suddades ut. Det gick utför i rasande fart och jag vågar inte berätta exakt vad som hände men väldigt mycket av mitt självförakt bottnar i det som hände under den här perioden i mitt liv.
Men så träffade jag min man och blev så förälskad att jag bröt upp från henne. Det var svårt, jag svek henne, lämnade henne i helvetet. Jag kände det som om hon faktiskt stod där i kvicksand och att jag bara vände mig om och gick trots att jag hade kunnat dra upp henne.
Nu vet jag ju att jag inte kunnat det. Det enda som skulle hänt var att jag dragits ner tillsammans med henne.
Efter att jag lämnat dem rasade allt. De skilde sig och så vidare. Jag vet att det var till stor del är mitt fel. Även om det skulle hänt förr eller senare men jag bär det fortfarande med mig, att jag kunde gjort annorlunda, bättre....

Så jag har nu förändrat mitt drickande, påbörjat en positiv resa för mig själv men som även kommer ha positiva effekter för min omgivning. Men jag måste ju även förändra mitt beteende. Välja det konstruktiva istället för det destruktiva. Lära mig att lita på andras förmåga att göra ”rätt”. Varför är det så lätt att göra fel och så svårt att göra rätt? Varför är vi människor på det viset? Jag kan på ett sätt förstå en kristna synen från Gamla Testamentet, att människan är i grund och botten syndare... Jag förstår var det kommer ifrån även om det är generaliserande och dömande. Vilket inte heller är rätt och rättvist.
Lite för många tankar denna bakisfria lördagsmorgon....

AlkoDHyperD

Vi föds med en enda uppgift och längtan. Kärlek.
Allt vi gör innan vi lärt oss rädslan att inte få kärlek är att på alla sätt se till att vi får den. Har vi tur är våra föräldrar så oskadda att de kan ge oss all närhet och kärlek vi behöver.
Vissa av oss får inte kärlek och närhet utan villkor och rädsla. Vissa lär sig förknippa längtan efter kärlek med rädsla.
Rädslan väcker försvar.
När människor beter sig illa, mot sig själva eller andra, är det rädslan som styr.
Rädsla för att komma i kontakt med känslor eller behov som inte får finnas t ex. Som när våra känslohjärnor formades möttes med bestraffning, avvisande, rädsla, förvrängda speglingar.
Det är svårt att lära om tidiga tankemönster och reflexmässiga skydd mot inre smärta. Anknytningsskador kan behöva terapeutisk hjälp för att läkas, men man kan göra en del själv.
Börja med att se dig själv, verkligen se. Så du kan förstå dig själv.
Se dig med värme och medkänsla. Försök vara den starka, trygga och snälla förälder du hade behövt, gentemot dig själv.
I alla lägen. Hur du än mår och vad du än känner.
Kram

Jag tror att jag börjat förstå varför jag druckit. Alltid sökt fyllan. Jag har aldrig kunnat uppskatta två glas vin. Det har alltid varit för lite. Det har däremot varit en härlig förväntan under de där första glasen. Inför det som kommer sen: glömskan. Pausen min hjärna får. Pausen från mig själv. Det är det jag strävat efter inser jag.
Utan alkoholen får jag ingen paus. Det gör mig så fruktansvärt ledsen.... hela tiden brusar det i min hjärna av tankar, känslor och minnen. Oavbrutet. Jag mår illa.
AlkoDHyperD, jag försöker verkligen se på mig själv med värme och medkänsla men hela tiden kommer något ivägen. Ett minne, en känsla, en tanke.
Vad i helvete ska jag göra med skit som fyller mitt huvud just nu??! Känns som om lobotomi skulle vara en bra lösning just nu...
Tänker på den gången jag förvandlades till min mamma. Jag hade druckit och en enda kommentar från min äldste son var som en gnista i ett slutet utrymme fyllt med gas. Denna enda gång anklagade jag mitt eget barn för sånt ett barn aldrig kan vara skyldig till. Blev sån jag svurit på att ALDRIG NÅGONSIN bli. Med ord gjorde jag honom illa, med ord tog jag fram den där eviga skulden jag tror finns i oss alla. Eller så dyker den upp så småningom. Men det skulle den ju inte göra hos honom, mitt älskade barn!!! Jag skulle ju skydda honom från den. Jag glömmer aldrig smärtan i hans ögon. När detta gång på gång dyker upp i huvudet på mig orkar jag ingenting. Blir en blöt fläck.
Men inte för att jag tror det kommer hända igen. Jag är inte den människan, jag känner till tekniken, ja, jag kan använda den om jag vill. Bara inte på mina barn. Men du har rätt, jag känner rädsla inte kärlek.
Måste hitta ett sätt att hejda karusellen i mitt huvud. Jag kan inte gå tillbaka till alkoholen, det går bara inte.
Det känns ibland som att jag kanske öppnar mig för mycket här på forumet. Kanske lägger jag för mycket på andra att i sina kommentarer försöka hjälpa mig. Det är inte meningen.
Jag tror bara att det är bra för mig att skriva om det.
Eller så vältrar jag mig i det? Gör det värre? Förstorar upp saker och ting?
Det gör ont att inte lita på sig själv. Att tvivla på sina känslor.
Där är jag idag. Hoppas jag är någon annanstans imorgon och resten av mitt liv.
All lycka till er alla❤️❤️

AlkoDHyperD

Läs dina rader.
Föreställ dig att det är din allra bästa vän som skrivit.
Kan du se lidandet. Kan du känna medkänsla?
Jag kan sätta mig in i det, och förstår hur förvirrande det är. Hur skuldtyngd du känner dig. Hur svårt det blir att se dig själv med värme när tankar slinker emellan som ställer dig i dålig dager.
När skuldtankarna eller hopplöshetstankarna kommer, ta ett steg utanför och betrakta själva känslan de ger dig, inte innehållet i tankarna. Innehållet är din egen inre kritiker. Den som dömer. Även kritikern kan observeras.
Det är så här jag har det. Det är så här jag känner. Och det är smärtsamt. Ger mig ingen ro.
Så till det konkreta: karusellen, tankarna i ditt huvud...det låter jobbigt att inte få ro, och du skriver att du blir ledsen av att inte få stopp på bruset. Där har du din medkänsla.
Så här:
”Nu är karusellen igång. Vad svårt det är att ha en hjärna full med brus. Vad jag är ledsen.” Tillåt känslan, se dig, vad behöver jag när jag känner så här?
”Nu kom minnet av den gången då jag sårade min son. Jag blir en våt fläck. Känner skuld och skam....”.Tillåt känslorna. Tacka dig själv för att du har förmågan att känna dem, så du kan rätta till det som blev fel. Det gör du genom att förlåta dig själv eftersom du är mänsklig och människor hamnar i lägen då de gör saker i affekt. Och genom att ta ansvar för situationen om den kommer på tal, öppna upp för din son att berätta hur det kändes och tala om hur mycket du ångrar det.
Tänk efter. Hur skulle det kännas för dig om din mamma hade gjort så? Varit öppen för dina känslor, tagit på sig ansvaret, berättat att hon förstår att hon sårat dig, varit villig att göra annorlunda.
Du kanske ser vart jag vill komma här. Skillnaden mellan dig och din mamma (om jag har rätt i min magkänsla att det inte handlade om enstaka tillfällen som det du tidigare beskrivit). Jag tror skilnaden är milsvid. Och den största skillnaden är förmågan att granska sig själv och sätta sig in i hur barnen känner sig. Förmågan att vilja förändring. Modet att känna skulden och ta ansvar för den.
Hur vänder man rädsla till kärlek?
Genom att betrakta sin rädsla med kärlek.
Som om den du älskade mest kände rädsla.
Visst skulle du erbjuda hen en trygg famn då?
Varför skulle då inte du själv, i egenskap av människa med alla de sår och rädslor människor bär på, förtjäna en trygg famn när du känner rädsla?
Här får du en genom rymden❤️

Bedrövadsambo

Med meditation och mindfulness kan du få din hjärna att vila effektivt. Det krävs MYCKET träning. Men det är så värt det, att medvetet lyckas reseta hjärnan när man behöver det som mest.

Det är fysiskt lätt men gör psykiskt ont. Glad pt andra helgen utsm baksmälla. Men känns som om jag simmar på djupt vatten. :( kämpa på alla krigare.

Din magkänsla har rätt, AlkoDHyperD. Minns väl första det hände på allvar, tror jag var 7 år, chocken var enorm: vad har jag gjort?! Gjorde jag verkligen detta för att få min mamma att må dåligt? Ja, det måste jag ju ha gjort, hon säger ju att det är därför, för att jag ville göra henne ledsen.
Det går som en röd tråd genom hela mitt liv, oron att göra och säga fel saker. Undra hur det jag gjorde skulle tolkas. Trots all energi jag lade på detta gick jag på mina efter mina. Det har väl varit likadant för min bror och min pappa men min bror klarade sig bäst. Varför vet jag inte. Min och min mammas relation kantas av explosioner och världskrig men det har blivit bättre sen något år tillbaka. Jag upplever det som om hon fått mer ro i sinnet. Eller så har jag äntligen lärt mig navigera på minfältet...
Min pappa lyckades få iväg henne till terapi en gång när jag var runt 12-13 år. Det gick inte alls. Det verkade dessvärre som om den manliga psykologen ansåg att vägen till själslig harmoni gick sängvägen så att säga... Därmed var det bestämt, ALLA psykologer var äckel eller högst tvivelaktiga typer. Otur skulle jag nog säga för hon hade behövt så mycket hjälp, framförallt för sin egen skull. Så mycket smärta och svärta ryms i hennes lilla kropp att det inte är konstigt att hon exploderat om och om igen...
Min pappa har i hemlighet försökt ställa någon slags lekmannadiagnos: manodepressiv eller bipolär... vet inte vad han kommit fram till dock.
Hursomhelst, jag kan älta detta i evighet utan att det leder någonvart. Därför slutar jag nu. Men du har rätt i att skillnaden mellan mig och henne är milsvid. Jag är medveten om allt jag säger till mina barn och vilken betydelse det har för dem. Jag är noga med detta faktiskt. Hon lät smärtan komma ivägen. Jag tror hon bara gjorde som hon lärt sig av sina föräldrar.
Jag slant en gång. Men kommer aldrig vid mina sinnes fulla bruk göra det igen. För jag insåg att jag hade det i mig men tänker bryta trenden. Det slutar med mig helt enkelt.
Jag pratade med min son om det dagen efter faktiskt. Det du skrev fick mig att minnas det! Tack❤️ Typiskt mig att glömma de gånger jag gjort rätt...

I morse vaknade jag av att jag grät. Minns inte vad jag drömde men det gjorde så ont. Min man jobbade redan så jag fick vara ifred och det var skönt. Kändes som att jag fick gråta färdigt. Och ja, jag är ju mänsklig. Jag borde kunna förlåta mig själv för det när jag utan problem förlåter andra för exakt samma sak...
Idag har det varit lättare. Läste era svar imorse till frukostkaffet? Inser att om någonting någonsin ska bli annorlunda och bättre måste jag sluta spotta på mig själv.
Tack för att ni finns❤️❤️❤️

Ågrenskan

Grattis till dina mer än 100 dagar. Vilken enorm bedrift! Jag hann ju känna känslan på mina tre veckor hur bra man mår utan alkohol. Hann ju även uppleva mindre positiva känslor som dom du beskrev ovan. Avundsjuka att inte kunna unna sig sånt som andra unnar sig. Det gäller väl alla dåliga vanor man bryter antar jag. Har stirrat avundsjukt på folk som rökt också.
Tänkte på något du skrev ovan om att du är rädd att du kanske vältrar dig för mycket i saker som hänt. Jag tror absolut på att det är bra att få ut allt. Jag tror på att prata om det tills man är trött på samtalsämnet. Har själv bearbetat en del skit från barndomen och för ett många år sen så tänkte jag just att jag kanske skulle göra allt värre om jag grävde för mycket i det. Men jag tyckte nog att friheten infann sig först när jag så att säga blev trött på att prata om det. Så ut med all skit bara. Kram

Tess45

Själv är jag i en tuff period och har börjat med Antabus igen för att inte slinka dit.
Jag har dessutom hittat en alkoholterapeut som jag ska träffa nästa vecka.
Det är rörigt, jobbigt och jävligt motigt.

Det är tråkigt att höra att du har det tufft men jag är ändå glad att du fortsätter kämpa emot!!! Jag hoppas terapeuten har nåt vettigt att komma med. Berätta gärna hur det gick, jag vill höra hur det går för dig!! Jag trodde att allt skulle bli fantastiskt och perfekt om jag bara slutade dricka. Så var inte fallet... Det verkliga livet verkar vara ganska rörigt och jobbigt även utan A...
Hur går det för mannen? Min är definitivt inte i mål men jag pratade faktiskt med vår läkare om det hela, hon var väldigt bra faktiskt. Vet inte vad jag väntat mig men hon var peppande och rak i sina kommentarer. Tyckte jag gjorde det bra med min egen nykterhet och sa att jag inte ska styra min man utan låta honom komma till ett beslut själv.
Tänk om han inte vill ta ett beslut? Någonsin? Då ryckte hon lite på axlarna och sa att hursomhelst kan jag inte tvinga honom så vad har jag för val?
Jag tycker du gör det bra, klart du ska ta Antabus när det hjälper dig. Alla sätt är bra utom de dåliga? Jag tänker på dig och håller på dig. Många kramar!!!

Tack Ågrenskan! ❤️ Hur går det för dig själv? Jag tänker ofta på att när vinsterna är många och stora måste man ju offra något stort... För mig är det själva fyllan. Jag har liksom kommit på att medan jag lurat mig själv att tro att jag bara älskat att ta några glas vin så har jag egentligen bara velat bli full helt enkelt. Varför? För att jag gillar att glömma. Gillar hur problemen blir mindre. Inte stått ut med surret i hjärnan. Så att ge upp alkohol är för mig en stooor uppoffring. Men jag gör det för att nykterhet kan ge mig något alkoholen aldrig skulle kunna ge mig: stolthet, en stark och bra självkänsla. Förutsättningarna för ett fint och långt liv.
Fortsätt kämpa för det, det är du ju värd!!
Du har rätt i att det förflutna behöver bearbetas. Det är bara så jävla jobbigt ibland.
Vad du än gör, ge inte upp!!! Och fortsätt gärna skriva, vill gärna veta hur det går för dig. Oavsett hur det går.
Många Styrkekramar❤️??

Ågrenskan

Jag hade ju tänkt att vara nykter mer än tre veckor och hade ju trott att jag skulle kunna vara måttlig mer än två veckor när jag började dricka...så nu har jag åtminstone fattat vilken jädra kraft beroendet har..en läxa på vägen i kampen. Jag har slutat röka så många gånger så jag ser likheten. När man börjar röka igen är man måttlig ett kort tag. Sen eskalerar det snabbt och till slut vill man ju hitta drivkraften att sluta. När man väl sen slutat är ju cigg det en då man tänker på. MEN, här har ju tiden en positiv inverkan. Till slut tycker man faktiskt inte att det är livskvalitet längre att röka. Jag har hållt upp i snart två år denna gången och kan tänka på det någon gång men inte lägga någon större vikt vid det. Jag antar att man kommer till det sunda tänket vad det gäller alkohol också. Kram

Tess45

Jag förstår precis hit du menar.
Det är så orättvist att han får slattar av vin i olika flaskor.
Det vill jag också ha, slattar.
Det betyder att han inte måste dricka upp allt eller ta slatten på morgonen för att man mår apa.
Det är en önskan om att vara fri från beroende, kunna ta ett glas eller två och sedan är det nog.
Man spar slattar till matlagning.
Det känns så "normalt" ingen kamp är inblandad.
Däri ligger orättvisan.
Vi som är beroende vill gärna erövra något normalt men vi har allergi mot a.

Mannen, han höll sig någorlunda till planen en vecka.
Vill han dricka, ok, drick.
Jag vill inte vara där när det går åt fanders dock.
Jag kommer att låta honom falla.
Lämna honom?
Nej.
Han dricker men klarar sin vardag.
Det är hälsan som oroar mig, mycket.

Dagarna bara flyger förbi och glad är jag för det. Flytten tillbaka till Sverige kommer allt närmre och det känns spännande men också tryggt.
Känner också en viss trygghet i min nykterhet. Saknaden av fyllan börjar släppa sitt grepp och jag tänker oftare att jag inte BEHÖVER vin. Behöver inte alkohol för att må hyfsat bra. Ibland kan jag till o med känna att jag snuddar vid lycka, ibland...
För någon vecka sedan ville jag bara försvinna, gömma mig för mig själv, stänga av allt. Sluta vara jag.
Det gick över. Nu försöker jag aktivt förändra hur jag tänker angående mig själv. Har läst och läst igen det ni skrivit och kanske har jag till slut förstått. Varför skulle jag inte förlåta mig själv? En mening som gång på gång återkommer här ibland kommentarerna: var snäll mot dig själv!
Har trevande börjat prova detta lite då och då. En ny känsla. En känsla av att det kan leda till något bra!
Jag tänker på er alla som sliter med detta jävla gissel och önskar er alla allt gott???❤️

God morgon!!
Vilket jag hoppas att det är för alla...
Hade igår ett samtal med min mamma, för en gångsskull klarade jag att stå emot hennes anklagelser, säga emot. Men ändå hålla mig lugn. Hon är expert på att måla fan på väggen. På nåt sätt nådde jag ändå fram, sa till henne att hon visst är en ängslig person som oroar sig för saker och situationer som inte finns. Hon har sovit såååå dåligt för hon oroar sig för att det inte kommer gå bra för oss, att vi har dålig ekonomi fast vi inte alls har det. Osv... Hon uppfinner gärna svårigheter som inte finns men missar ofta det uppenbara. Ungefär som när jag druckit och fokuserar enbart på problemen och ångesten det skapar istället för att bearbeta och ta tag i andra saker som egentligen ligger bakom mitt missbruk.
Att gå till botten med det och verkligen förstå varför man gör som man gör tror jag är så viktigt.
Imorse fick jag ett meddelande från min mamma där hon tackade mig för att jag gett henne mod att se... Se sig själv kanske? Jag vet inte...
Vet inte heller vad jag vill med detta inlägg, känner att jag inte får fram det jag vill få ur mig. Lägger ner det en stund...

Kan det vara så att jag kommer klara det här? Jag har fortfarande så många tankar på alkohol men känner att jag saknar anledning till att dricka. Men hela tiden förändras ju livet, är rädd för kommande situationer där jag kanske inte är förberedd..
Idag kommer jag inte dricka, det vet jag iallafall. Det får väl räcka så.
Kram!!