Hej,

Jag är ny här även om jag ibland tidigare har varit inne och läst. Jag kan/orkar inte riktigt beskriva min relation till alkoholen just nu, men klart är att jag behöver göra drastiska förändringar. I relativt långa perioder kan jag dricka på ett kontrollerat och socialt accepterat sätt, för att sedan plötsligt "få feeling" och supa som en rockstjärna i uppåt en vecka i sträck.

Veckan som gick spårade ur extra mycket och nu får det fan vara nog. Jag byter dessutom snart jobb (inom en ganska krävande bransch), och jag vill väldigt gärna göra bra ifrån mig på mitt nya jobb. Dessutom är jag rädd att det förekommer hälsotester där, och jag vill helst tackla mina issues innan jag blir ett officiellt problem i mina arbetsgivares ögon.

Jag kommer skriva mycket mer om hur mitt drickande har sett ut och vilka dumheter jag ställt till med, men jag känner fortfarande att jag behöver sortera en del i hjärnan.

Jag har iaf lovat mig själv och min sambo att ta tre vita månader. Jag har hört på lite olika håll att det är efter ca tre månader som man märker av alla positiva konsekvenser (rent fysiskt) av nykterhet. Kanske provar jag att dricka med måtta igen efter det, jag har inte helt accepterat att jag inte kan tackla den här frågan utan total avhållsamhet än. Kanske kommer jag sluta dricka helt när jag får uppleva hur man mår som nykter. Det beslutet kan jag inte ta nu. Men jag kan ta tre månader. Starting now.

Anders 48

Välkommen hit till forumet - ett bra ställe att vädra sina funderingar kring sitt alkoholbruk. Vi är många härinne som "sitter i samma båt". Många känner att de blir hjälpta av att läsa o skriva här. Ibland får man kloka svar och kommentarer - aldrig några pekpinnar. Om du vill så kan du ju skriva för dig själv - som en dagbok över var du "är"/hur du mår. Våra missbruk ser så olika ut - men gemensamt för oss alla är ju att vi upplever det problematiskt, och har en önskan om att dra ner/sluta/förändra. Jag själv, och några andra härinne fungerar lite som du, "periodare". Ibland inget alls - och sen ALLT under några dagar. Andra har problem att hålla sig ifrån det dagliga drickandet som kanske har pågått länge. Hursomhelst, bra gjort att du startat en tråd, och att du insett att du vill förändra. Det är en jättebra början! Låter ju bra att du bestämt dig för tre månader. Det skulle ge ett bra avstamp till framtiden/fortsättningen.

Gonzo

Jag är inte strikt periodare, det dricks en hel del även under mina "socialt accepterade" perioder. Även om jag själv jobbar i en helt annan bransch så består mitt umgänge till stora delar av frilansare, forskare och folk med generellt fria arbetstider. Att bli glatt salongsberusad på en tisdag är inte konstigt för någon. Det konstigt är att sedan, på en dålig vecka, spendera onsdag-söndag utan att egentligen nyktra till alls.

Men jag ska fixa detta nu. Första steget för mig själv, tror jag, är att lägga tillräckligt mycket distans mellan mig och spriten för att kunna betrakta den nyktert (ha!). Därav tre månader. Dels för min egen del, dels för min sambos del. Och även det sistnämnda är ju för min egen del för jag älskar min sambo något oerhört och hon förtjänar inte att dras med min skit. Det värsta som kunde hända mig vore om hon tröttnade och lämnade mig.

Xavier

Bra val, Gonzo! ?? önskar dig verkligen lycka till nu! Kämpa och kriga!

Gonzo

Tack ska du ha! Det här kommer att bli skitufft.

Först kanske tre dagar med usel sömn och kollapsad mage. Det är hanterbart. Sen kommer de första fina effekterna - känslan av att vakna utsövd och fräsch m.m.

Sen efter ett par veckor kommer tankarna - jag har ju det här under kontroll. Varför ska jag inte kunna leva som andra? Ett par öl dricker ju vem som helst för att det är gott... Där kommer det bli ett helvete som jag inte är säker på att jag klarar, men den här gången ska jag vara öppen med hur tufft det är. Mot sambon, mot mina närmaste vänner och mot er här.

Xavier

...ta all hjälp från din omgivning. Tänker samma dig - varför kan inte jag bara ta ett på öl och chilla? Personligen fungerar jag oftast så att det bli "all in" för mig. 8/10 gånger - slutar med att jag blir svin full, minnesluckor, beter mig som en rabiat pitbull, ångest, etc. Det är tufft att stå emot, men kämpa! ?? Imorgon tar jag dag 4.

Gonzo

Hej igen!

Det har gått ganska bra. Har inte druckit något hittills. Sov dåligt de första 2-3 nätterna, men sover gott nu. Magen är i ordning (så ordnad den nu blir, jag har magproblem som inte är alkoholrelaterade också). Lite stissig de första dagarna men det har också släppt. Ingen direkt abstinens att tala om.

Igår var jag på pokerkväll med kollegor. Köpte ett gäng alkoholfri öl och tog bilen. Hade betydligt roligare än jag hade väntat mig!!

Låter ju skitbra, eller hur? Nä, det är såhär det brukar vara. Även om jag hade trott att det skulle vara lite tuffare den här gången eftersom våren varit rörig. Det riktigt svåra börjar nu - när min inre röst viskar att: "Om jag kan kröka som jag gjort de två veckorna innan förra helgen, och sen sluta utan värre slit än så, då har jag ju inget problem. Varför hetsa upp sig? Det är lördag. Några öl har du förtjänat. Du har varit jävla bra den här veckan!"

Gonzo

Jag klarade lördagen men trillade dit igår. Så jävla dumt egentligen.

I mitt sista race, innan jag startade den här tråden, så tömde jag flaskorna med sambons sprit. Malibu och Eau de Vie.

Hon har absolut inga alkoholproblem, men hon gillar kokosdrinkar och har en märklig fascination för Eau de Vie sedan hon bodde i Frankrike.

Anyway. Jag ville dels ersätta det jag tagit av henne, och dels (och mest, om jag ska vara ärlig) inte att hon skulle märka att jag druckit upp dem i mitt race. Hon vet att jag avskyr både Malibu och Eau de Vie.

Sagt och gjort. Jag köpte Malibu och EdV. Fyllde på i flaskorna. Insåg att jag plötsligt hade ungefär en halv Malibu ocj en halv EdV över. Och jag drack upp dem. Ingen tanke, ingen logik. Jag tycker som sagt det smakar skit. Men jag drack upp dem ändå.

Idag? Knappt ens bakfull. Snarare full fortfarande. Jobbmöte om 40 minuter och ångesten ligger och lurar som en slägga runt hörnet.

AL

..åt tycka om ditt beteende. Inte ett skit. Bara log inombords...tänkte japp... där har jag också varit...hälla ut i vasken finns liksom inte...
Jag är inne på min 5 dag nykter och känner att jobbet påverkar mitt behov av vin enormt. Stress o tankemöda o deadlines gör att hjärnan skriker efter bedövningsmedel när man till sist går hem. Det vore itressant att få höra vad som triggar igång ditt "race"... hoppas jobbmöte funkade..

Janne

Sitta och dricka amaretto med sjuka mängder is för att kunna få i sig en halv flaska på en halvtimme. När de normala 6cl brukar ta en halvtimme hos sunda människor... Eller den söta starkvinsglöggen, nedkyld till max för att kunna dricka utan att det vänder. Den är annars ett bra tips, ingen saknar den på 11 månader. ;-)

Fyfan vad konstiga saker man gjort, nästan så man kan tro att man är beroende. :-D

När jag i torsdags förra veckan bestämde mig för att det får vara nog hade jag en halv flaska rödvin på köksbänken, tänkte ha den där för att bevisa att jag har järnkontroll... Men efter att i 2h i streck, jag ljuger inte, suttit och tänkt på den flaska gick jag dit och hällde ut den. Hade jag inte gjort så hade jag druckit upp den på kvällen. Det blev lite symboliskt också. Med det sagt, hade det varit mer alkohol än så skulle jag aldrig kunnat hälla ut det, då hade nykterheten fått vänta.

Gonzo

Så skönt att bli förstådd, mitt i eländet. Jo, jobbmötet gick alldeles lysande. Jag tror ärligt talat att det är ett av mina problem - när jag är halvfull/bakfull så levererar jag för bra. Om jag någonsin blivit genomskådad av en arbetsgivare så hade det varit fruktansvärd pinsamt men det kanske hade fått mig att ta tag i saker tidigare.

AL: Vad som triggar igång ett race är inte så komplicerat. På senare tid har det helt enkelt varit tillfällen när jag trott att jag kommer undan med det. Sen har de börjat vara så länge så jag i slutändan inte kommit undan, men så fungerar ju inte hjärnan när första flaskan handlas in.

AL

..undrar vad det betyder egentligen? Tänker vi att vi har lyckats...om ingen upptäcker vad vi gör. I mina nyktra ögon ser detta beteende ganska barnsligt ut... jag är ju ändå vuxen och gör som jag vill...eller hur !? Ändå kommer känslan av skam när allt är tömt, flaskor är kastade/gömda och jag försöker prata utan att sluddra. Undrar vem som blir mest lurad? Ganska patetiskt.

Kanske skulle det vara bra att börja tänka och tro på samma sätt som när man var barn: Gud ser allt du gör och slutnotan blir därefter, om inte annat så när du knackar på hos S:t Per...
Skämt åsido, det här beroendet är ju en farlig, ja livshotande sjukdom medan det varar, och det borde vara självklart att handla därefter om man är mån om livhanken.

Gonzo

Då var man här igen då. Några tre månader blev det aldrig, men höll ihop det hyfsat väl under sommaren. Inte hela tiden, men tillräckligt för att undvika katastrofer. Bytte även jobb lagom till sommaren och det hjälpte mig en del. Var väldigt mån om att göra ett bra intryck, och ville absolut inte komma ditt plufsig och spritluktande.

Sen i höstas skulle sambon och jag hälsa på mina föräldrar, som bor utomlands delar av året. Flygbussen gick i svinottan. Kvällen innan söp Gonzo ner sig något makalöst. Däckade ett par timmar innan vi skulle upp, och hade sambon inte bokstavligen bogserat mig ur sängen och lägenheten hade vi inte kommit iväg. I efterhand förklarade hon att hon var nära att låta mig missa planet, men det som hindrade henne var att hon trodde det skulle få en större effekt på mig om vi tog oss i väg och mina föräldrar fick se vilket skick jag var i än om jag tvingades ursäkta bort ett missat plan.

Dimper iaf ner i Spanien och är fortfarande full. Allt uppdagas för mina föräldrar och sedan dess vet de läget. Inte varje skamlig detalj, men de vet att det är illa med mig.

Tar mig samman någorlunda igen. Fortsätter jobba. Sköter mig på ytan. Börjar istället fucka upp min dygnsrytm totalt genom att supa på helgerna, men börja först när sambon lagt sig. Att jag korkar upp vid midnatt, stupar vid 04 och vaknar (fortfarande full) vid 10 blir ett mönster. Märkligt ofta lyckas jag komma undan med det, men bara att hela tiden ha rädslan "tänk om hon vill jag ska köra bil, hur fan undviker jag det?" är ju helt sjukt.

Kollapsar igen på annandag jul hos mina föräldrar. Bryter ihop och gråter. Dricker två dagar senare och igen på nyår. Lovar både mig själv och sambon att efter nyår så ska jag genomföra de där tre månaderna. Minst. Jag orkar inte längre.

Det höll väl någon vecka. Sen var jag nykter i tio dagar innan jag söp till igen.

Jag har många gånger sagt och trott att jag inte orkar med det här längre, men det har aldrig riktigt varit sant. Jag insåg det i början av den här veckan när ångesten var så starkt så jag inte tog mig ur sängen. Ringde VC och tvingade mig till en tid samma dag. Satt där och var helt ärlig, för kanske första gången. Fick Campral mot suget och Atarax mot ångest. Någon form av samtalsstöd verkar också vara på gång.

Det känns för jävligt, men samtidigt bra att jag till slut vågat ta hjälp. Hoppas att det här var min personliga botten, innan jobb och relationer går i kras.

Mirabelle

Kanske är det inte förrän nu som insikten på riktigt drabbat dig. Du kan inte dricka. Jag hoppas så att detta ska vara din botten och din vändpunkt. Det stora steget har du redan tagit. Hjälpen finns där. Låt dem hjälpa. Vila i att de vet hur man går vidare. Kram

Gav mig rysningar..
Påminner mig så starkt om hur det var för mig.
Om du tar en alko-paus eller bestämmer dig för att lägga ner alkoholen, kom ihåg att du kommer vara ganska nere den första tiden. De första månaderna är man väldigt trött. Det är din kropp som återhämtar sig. Men det släpper. Sen kommer du att må väldigt mycket bättre.
När jag fick energin tillbaka började jag träna regelbundet. Är ju beroende av kickar och endorfiner är en skön belöning. Dessutom jobbar man upp hunger. Aptiten kommer tillbaka. Till mat och livet.
Ge det en chans. Du kommer aldrig att ångra dig ;)
Lycka till.

Gonzo

Tack för era svar! Helgen har gått hyfsat bra. Träffade en kompis igår, gick ut och käkade och sen hem för att se på film. Det är en av mina bästa vänner sedan 20 år, men antalet tillfällen vi umgåtts nyktra på en helg kan nog räknas på en hands fingrar. Men det kändes bra.

Tror att Campral hjälper mycket mot sug. Samtidigt vill jag inte säga för mycket än. Någon vecka eller två brukar aldrig vara problem när jag väl bestämmer mig, det är sen som jag brukar trilla dit.

Det som är lite tråkigt är att jag känner mig nollställd rent allmänt. Läste någonstans att Campral verkar genom att dämpa hjärnans belöningssystem (det är det som bromsar suget), men att den gör det generellt. Jag kanske inbillar mig men jag tycker inte riktigt att något känns som det brukar göra. Allt är liksom nedtonat. Inte avstängt, men lite trubbigt. Svårt att förklara.

Är det någon av er som har erfarenhet av samma medicin och känsla?

Gonzo

Igår damp det ner en kallelse till beroendemottagningen här i stan. Det var ju väntat efter att jag själv tog kontakt med VC i början på förra veckan, och antagligen är det väl också positivt.

Samtidigt känns det jävligt tungt. Lite som att jag nu är stämplad som officiell alkis i samhällets ögon. Jag har för övrigt extremt svårt att omfamna ordet alkoholist. Jag är däremot okej med insikten om att jag har problem med alkohol. Kanske en nyansskillnad, men viktig för min syn på mig själv.

Nåväl. Det är som det är och om knappt två veckor får jag veta vad beroendemottagningen kan erbjuda. Den barnsligt anarkistiska impulsen att springa naken i motsatt riktning, med en flaska vodka i handen, och skrika "Ni tar mig aldrig levande!!!" får jag försöka hålla i schack. ;-)

Mirabelle

Din beskrivning av ditt inre anarkistiska barn får mig att fnissa för mig själv här. Tur att du är vuxen och har tillskansat dig impulskontroll. Men det hade varit en hysteriskt rolig syn ?

Mr snake

Hej!

Jag befinner mig just nu i en hopplöst förtvivlande alkohol situation.

Jag har sedan 2 månader befunnit mig på en utlandsresa. Det hela började med en veckas semester med partatnde och en massa skoj men har nu slutat i totalt kaos med alkohol dagligen i snart 8 veckor, jag vaknar tidig morgon och börjar dricka ganska omgående. Jag kan villigt erkänna att jag klassas som grav alkoholist vid detta lag. Konsumtionen dagligen är ca 60-70 cl starksprit och lägg där till ca 6-7 öl/alkoläsk. Jag har kraftiga skakningar och kroppen värker om jag inte får alkoholen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och vad för typ av hjälp jag kan få? Mediciner osv. Antabus är absolut ett alternativ men det efter att jag kommit ur själva avtändningen. Jag vet om att jag kommer ha svettningar och problem med kroppen fysiskt vid avbrott men hur skall jag ta mig till. Tacksam för svar!

Hade missat din tråd av någon anledning. Hur går det? Skriv gärna några rader. Kände att jag vill att du ska lyckas. Finns många kopplingar till mitt eget liv...

Mr Snake jag svarade i din tråd att du kan behöva hjälp utifrån när du får i dig så stora mängder så det inte blir farligt. Så snart som möjligt.