En månad av nykterhet idag. (Skrev under "Vidare livet" först, men kanske mer passande här?)

Jag är en social välanpassad och till synes ordentlig tvåbarnsmor som inte haft modet komma ut bland vänner o familj med mitt problematiska drickande. Endast min man har vetat att jag smygdruckit i köket för att jag ”behöver” mer än alla andra. Han har försökt stötta mina försök till ”kontrollerat drickande” i flera år. Men jag har inte fullt ut släppt in honom. Har velat ha det gör mig själv, min egen lilla snuttefilt som bara jag vet hur mycket jag behöver! Visste hela tiden vad jag höll på med. Visste att mitt drickande var osunt o skadligt. Men kunde inte se hur jag skulle kunna va utan det.

Jag har ett ansvarskrävande jobb som jag sköter. Tror inte någon anar min last. Är aldrig borta pga alkoholen. Jag har druckit hemma för att koppla av, varva ner, varva upp, orka va sociala, orka städa, orka , ja Gud vet allt. Jag har väl druckit för att orka leva. Och till slut så orkade jag ingenting. Sov dåligt. Deprimerad. Kände skam inför mina barn.

Tog tjuren vid hornen - sökte och fick antabus. Vart rejält sänkt sedan dess.Gråtit massor. Lite bättre nu efter 4 v. Men känns förfärligt tomt och deppigt att tänka på att jag kanske aldrig bör dricka alkohol mer. Och så känner jag skam för det. Är inte livet som frisk, med jobb, hobbies, vänner, man o friska barn nog?! Skäms över att jag känner mig så uttråkad o sänkt utan alkohol.
Vet att jag måste fortsätta med antabus. Tänker i alla fall 10 månader för att träna om mig på tex jul o sommar. Men en del av mig vill bar skita i alltihop och fortsätta dricka. För många stunder mår jag ju bra med alkoholen. Allt är ju inte lidande. Om jag bara hade kunnat dricka lagom. Lagom mycket o lagom ofta. Men jag har prövat o visat för mig själv att jag inte kunnat det.

Är ambivalent i detta nya liv. Hur länge har ni andra känt denna tomhet o tristess?

HittaVilse

Bara lite sen åker fan allt ner. Jag har tinat fruset vin i micron som jag sparat för att laga sås på... Och all annan skit man har haft hemma. Likörer, Kirch - you name it. Nu får du hålla i dig, för inte är man logisk heller... det gäller att du klarar första veckan nu.

Skrattade när jag läste om fryst vin! Just den slatten gick jag inte på av någon anledning. Men jag kunde gjort det. Tragikomiskt.

Det sköna är att jag inte känner minsta sug efter mer. Förr, innan nov, kunde jag lova mig själv natten lör-sön att aldrig mer dricka! För att på sön em, tänka att hm, lite vin t maten är ju trevligt??.

Men nu vill jag absolut inte dricka!

HittaVilse

Vi är med dig! Och har så klart haft snedsteg... Att mitt senaste snedsteg blev ett på nio månader lärde mig i alla fall något om mig själv; Det är allvar nu. Om jag misslyckas nu hoppas jag att jag repar mig så fort som du. Men för mig är det så att jag aldrig är så nära att trilla dit som direkt efter jag trillat av "misstag". För mig gäller det att hålla upp garden och komma ihåg hur farligt det är för mig. Tappar jag den respekten tappar jag det helt.

Har nyss själv fått en nytändning och är supermotivetad efter en jobbig kamp, så hänger gärna på dig.

Nu tänker vi bara framåt! ♡