Jag har skrivit och haft tråd i * De vidare livet* som - Min vilja kämpar. Men det passar inte in längre i min situation.Jag fick ett bakslag och har väldigt svårt att komma tillbaka..!

Men som någon skrev till mig där - Nykteristen i mig kommer inte få ro tills jag är nykter igen ! Så jag kommer återvända dit igen !!!

nydag2018

Inte gjort samma sak själv men däremot så anförtrodde jag mig åt en person som jag trodde att jag kunde lita på och som lovade att inte berätta något men trots det har hen berättat för många andra.. Ledsamt och tråkigt att man inte kan få ha privata saker och kunna berätta det till de man vill när man själv vill.
Oavsett så tänker jag på dig och hoppas att det kan kännas bättre snart igen! Kanske kommer det något bra ur situationen på lång sikt, även om det inte känns så just nu?
Kram

Behöver verkligen det nu.Men just nu så vill jag helt ärligt bara försvinna.Paniken bara växer. Inte velat läsa det jag hade skrivit.Men gjorde det precis.Vare sig hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte komma med någon lögn eller bortförklaring.Allt står där öppet
som en jäkla bok .Det är SÅ specifikt..
Och självklart dricker jag nu.Och nu vill jag verkligen inte sluta. Ångesten är fruktansvärd.

Jag älskar min syster.Hon har haft ett svårt liv.Och pga det så hade jag kanske önskat att hon hade varit mer förstående.Men tyvärr är hon inte det.Hon har blivit en kontroll freak.Rätt dömande osv, Även om hon har det tufft fortfarande idag. Jag skulle förstå om hon blir besviken och lite arg pga att jag har levt i en lögn. Visat en fasad som har varit falsk och då sagt och beteet mig falsk inom mycket ! Hela min livstil.Den är absolut inte något märkvärdigt.Men ändå prövat visa en "duktig" person som gör rätt för sig och gör det man ska göra!! Att allt är bra och okey! En fasad som -Duktig,livlig,skämtsam,glad och "ytlig" ..

Allt är förstört..!

Mirabelle

Allt är inte förstört. Att du inte har delat ditt hemliga lidande gör dig inte till en annan person. Du ÄR allt det positiva du visat omvärlden. Den bilden är inte en lögn. Du är just så duktig, glad, skämtsam, rättskaffens, ytlig och livlig som du har visat. Man måste inte färdas genom livet helt transparent. Alla döljer vi något nära våra hjärtan. Av integritetsskäl. Av omtanke för andra. Det gör oss inte till andra personer än de vi utger oss för att vara. Oavsett hur din syster ställer sig, dömande eller ej, så är du samma person hon har haft framför sig hela tiden. Det är tragiskt om hon inte inser det, men det kan du inte lasta dig själv för. Det ligger i så fall hos henne. Dina positiva sidor och allt positivt du har åstadkommit i ditt liv tillhör fortfarande dig. Kram

Btt

Nej det kanske är nu som det börjar livet på rätt sida. Där ni kan vara ärliga med varandra.
Är det inte då när man är oförbehållsamt ärlig som man verkligen kan börja om börja på nytt med sej själv och andra nära.
Jag vet inte vad du avslöjat för din syster men visst försöker alla hålla masken och dölja sina bristet och tillkorta kommande för hela världen.
Till och med för sej själv försöker man hålla garden uppe jag mår bra ?????
Se hur bra jag är hur bra jag mår man spelar spelet lurar sej själv först sedan alla andra som VILL bli lurade.
För visst finns de andra symtomen de på att allt inte är så bra.
Om du nu har berättat en hemlighet som har belastat ditt liv gjort det tungt. Något att dölja.

Nu har du inget att dölja längre korten på bordet.
Du skämms gör inte det. Bara du är chef
över ditt liv.
Om hon vill kontrollera dej.är det säker av kärlek men det är lika jobbigt och ocharmigt för det.
Du har aldrig känt dej lägre / mindre/ ovärdigare än nu.
Och den syster som inte älskar dej nu /då när du behöver det som mest är inte värd din kärlek tillbaka.
Denna dag är bara en dag just nu snart är den historia.
Glömd
Kram

Jag vill bara visa igen de jag sms:ade av misstag till min syster.Jag delade detta här (30/4) och igår skickade jag det till henne!

Nu är Tina igång igen.Inget stopp.Och giltigheten om j dricker eller inte finns inte.Så jag dricker. Hade inte kvar något stark vin/öl nu ikväll så va i affären och skulle handla.Tanken va ju självklart att köpa hem folköl.Som jag gjorde.Men jag bråkade med mig själv hela tiden i affären.Gud vad jag är trött på detta!! Jag orkar fan inte med detta mer.Hur länge ska jag fortsätta nu? 1-2-3-4-5-6-7-8-9 år. Nu kan jag jämföra livet med alkohol och utan.Och HUR kan jag välja detta.Jag är så satans arg på mig själv. Den härliga befriande känslan jag hade under mitt 1/2 år som nykter hur kan jag bara glömma !! och VÄLJA detta.Började dricka när jag va ca 13 år. Efter det så tror jag de längsta utan va ca 2 veckor.Men det har nog legat ca 1 vecka om ens det efter jag var 20. Och sen blev de fler dagar per vecka osv osv. Och när jag var 27 så tog jag min "riktiga" återställare pga jag mådde dåligt och pga jag inte orkade med abstinensen (minns den dagen) och sen har jag druckit varje dag sen dess.(Någon dag där och då utan, men då aldrig frivilligt) tills 2017-09-21.
3 dagar innan jag fyllde 34 år.Och sen var jag nykter 5 månader, 3 veckor och 4 dagar!Men nu sitter jag här ingen.Och INGET har förändrats.Förutom att nu vet jag hur det känns att INGET eller INGEN kan styra mig. Att bara få vara sig själv och den man är. -Den känslan är otrolig.Ren lycka!!
Så det gör så ont nu och hopplöst att man gör detta igen när man vet. Varför?

För mig när jag läser de nu och vet att min syster har läst detta.Det känns som livet har stannat.Och OM hon visar detta för min mamma eller pappa!! De klarar jag inte.Mitt liv var långt ifrån perfekt.Men jag levde de på mitt sätt så gott jag kunde.Och nu har j ingen kontroll! Helt ärligt jag vet inte vad j ska göra..

Mirabelle

Jag tycker din text är vacker i sin nakenhet. Den visar en människa som för en desperat kamp, visst. Men en människa som faktiskt tar kampen och är på väg mot livet så som hon vill leva det. Det är mer än man kan säga om många Svenssons där ute... Var och en med sina hemliga laster, och sitt hemliga lidande. Jag tror din syster tänker sig för många gånger innan hon gör något alls med detta. Hon kanske inte enns tar upp det med dig. Beror helt på hur mycket råg hon har i ryggen. Förvånansvärt många skyggar för naken, brutal sanning och låtsas hellre som ingenting... Men jag hoppas ändå att hon ska visa sig vara av en annan sort. Att hon ska visa sig vara en sådan syster som kommer till undsättning, för att lindra plågan och hålla dig under armarna när du är som svagast. Det önskar jag dig. Kram

... som skickade det där meddelandet till mig så hade jag bara undrat varför du inte berättat tidigare och erbjudit min hjälp om du ville ha den. Jag hade blivit känslomässigt berörd och tyckt synd om dig som har fört din kamp ensam. Jag hade velat veta om jag var din syster.

Nu vet jag iofs inte vilka andra konflikter/besvikelser ni har bakom er, men jag hoppas och tror att din syster ser att du försöker och att hon stöttar dig i det. Kram!

Elise64

Du skriver att ni har en bra kontakt.. du behöver henne. Sätt dig ner tillsammans med henne, berätta allt, berätta att du försökt klara detta själv för att du inte velat oroa... berätta om detta forum.. hon kommer vara stolt över dig som nu vill ändra, att du kommit till insikt.. hon kommer finnas för dig... det kommer hjälpa dig på resan..RING henne idag! Lycka till... jag sänder dig styrka???‍♀️

Och upprepar detta om och om igen.!Men allt känns så overkligt nu.Just nu känns det som jag är i en "bubbla" som jag inte kommer ut ifrån.Som jag kvävs. Mitt liv har varit lite komplicerat.Och från andras ögon kan det nog ses som hårt och svårt.Och det har inte alltid varit lätt.Men jag tror att alla svårigheter gör så man blir förstående, inget tunnelseende och inte har giftet i sig som gör att man dömer och ser ner på folk på olika sätt.Alla har sina egna problem och smärtor. .Så jag är ändå "glad" att man har varit med om vissa saker/levt på ett visst sätt så man har dessa egenskaper.Men det har även gjort att man tror att man kan klara allt och kan lösa allt, och även att inte kunna be om hjälp.Men om jag inte hade haft mina negativa erfarenheter som har visat att jag har lyckats att hantera det,och då kunnat ställa mig upp varje gång-även om man har velat ge upp.Så skulle jag exempelvis fortfarande varit med ASET eller till och med inte levt idag (men samtidigt om jag inte hade druckit så skulle j inte ha träffat honom.Eller gett honom en chans)..Men där var jag tvungen att be om hjälp och visa min sårbarhet även om skamen va stor.Men där va jag tvungen till slut.

Så även allt som skett i mitt liv.Så tror jag att jag aldrig haft sådan ångest som jag har nu !!

Förlåt om jag inte ger respons på allt ni skriver.Men nu är hjärnan helt förlamad.Men tro inte att jag inte läser och uppskattar de SÅ mycket..❤️

Har läst vissa trådar här ang om olika behandlingsmetoder /former genom kommunen.bland annat något med Kognitivt osv? Hur fungerar de? Vem pratar man med osv?
Även angående antabus.Är inte läkare rätt så hårda med att skriva ut det? Måste man gå till vårdcentralen varje gång man ska ta dom? För just nu känns det som att med endast viljekraft att kunna sluta är som raderat/bort blåst..Är inte tillräckligt stark för att klara detta själv just nu.Men det enda jag är säker på är att jag vill inte leva så här igen/längre.Jag har börjat dricka igen varje dag.Och pga jag lever själv så är det inget som kan stoppa mig.Behöver inte smyga.Bor i en stad där jag inte känner någon,så har inget som kan störa mig.Jag däckade igår och vaknade och visste knappt var jag var.Satte mig upp och såg alla dessa ölburkar överallt.De är så sjukt och så långt ifrån normalt man kan komma.Jag är en relativt tunn tjej så att jag ens kan dricka den mängden är onaturligt.Det skrämmer mig rätt mycket.Men ändå kan jag inte sluta!Jag har inte ätit på några dagar och när jag dricker glömmer jag att ta min epilepsi medicin.Jag har sjukskrivit mig.Det här återfallet har gjort så jag har förlorat kontrollen helt och hållet.Det har gått så snabbt utför så jag vet inte hur jag ska komma tillbaka..

Jag har testat AA och de var inget för mig.

Min resa började hos riskbruksenheten på sjukhuset. Samtal. Orosanmälan till socialtjänsten. Ville inte gå dit fler gånger.

Jag vände mig till kommunens missbruksenhet här i staden.
Eftersom jag har minderåriga barn hemma så upprättas en orosanmälan till socialtjänsten. Jag fick gå på möte tillsammans med min fru och min äldsta dotters mamma.
Det var enbart för barnens skull och för att se att de inte farit elller far illa pga mitt drickande. Då jag visade viljan att förändra mitt drickande så skrevs ärendet av direkt.

För Antabus ringde jag bara min vårdcentral och fick läkartid.
Jag ska ta 3 tabletter i veckan och jag tar dessa själv.

Det kändes enormt stort och faktiskt riktigt skrämmande att ta de där stegen, men de jobbar ju för att hjälpa oss.
Nu, dagen efter läkarbesök och efter att varit på missbruksenheten, känns det bara skönt att tagit hjälp.

Vi finns här för dig!

nydag2018

Jag vände mig till beroendemottagningen. Där funkade det så att man var tvungen att gå dit för att få tabletter och ta dom där. Det var två gånger i veckan för mig vilket inte funkade med jobb och liknande då mottagningen låg en bit bort. Man kan dock få det via vårdcentralen som jag förstått och därmed ta dom hemma men det verkade mer eller mindre omöjligt för mig i min kommun iaf.
I övrigt fick jag jättebra bemötande inom vården och alla möjliga alternativ kring behandling.

För det första tack för faktan hur jag ska gå till väga ang de detta.Det är något jag måste..Så tack..?
Minns för en antal år sen när de var destruktivt med alkoholen och allt i mitt liv.Jag var ute med min vofse.Jag bodde i Malmö då.De fann en liten bro nära mig.Där tågen gick.de var kväll och månen var så klar.Fanns en litet staxet där brevid.Jag stod där och pratade med mig själv.Kommer ihåg att jag prövade pucha mig själv- Jag ska fixa detta,allt kommer att fixa sig.Jag kommer inte ge upp..! (Ca så) Kan fortfarande känna känslan när jag står där.Ser bilarna som kör nere.Tåget som kör över mig
.!! De var ett lugn..! tyvärr så blev de värre efter det.Men jag minns den kvällen så klart..!! Den var perfekt. !!

Du måste ta dig till en vårdcentral och berätta om dina problem. Jag blir orolig på riktigt när jag läser vad du skriver....
Lova att söka hjälp!
Kramar från mig, jag tänker på dig??

Tack för att du skriver om dina tankar här! Det gör att vi har möjlighet att stödja dig, för du ska veta att du inte är ensam! Du är medveten och insiktsfull när du skriver att så har kan det inte fortsätta. Du vill inte ha det så här längre. Grattis till det beslutet, för det finns möjligheter att förändra sitt liv! Det kan vara förenat med stora utmaningar men också många framsteg och lyckanden.

Men som du skriver, det kan vara svårt att klara det själv. Tänka bara på idrottsmän, hur många de har som stödjer dem för att klara sina mål! Därför vore det kanonbra om du sökte hjälp, exempelvis av landstinget eller kommunen. Men det ser så olika ut på olika orter vad de erbjuder och vad de har för rutiner. Så mitt tips är att du ringer och bokar tid och testar dig fram och ser vad som kan passa dig bäst.

Hoppas du vill skriva mera här och berätta hur du går vidare!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

John-Erik

Det finns verkligen inget lätt sätt att skriva ord som tröstar och få dig att må bättre.
I trådarna på forumet här kan du se många som har kommit ur ett självdestruktivt och jagförstörande beteende.
Läs i trådarna för att se att det verkligen är många som klarat sig och inte mår lika dåligt som tidigare
Det första jag tänker på är att det ju finns mediciner som tar bort ångest och att hjälp finns att få för alla människor i situationer
liknande din. Men man måste kontakta vården för att få hjälp. Du får då adekvat och rätt behandling för just dig.
Anpassad för dig.. Hoppas att du orkar ta tag i det... Alla har rätt till hjälp och att få må bra hela tiden..

Hoppas att du grejar detta!

Kämpa på vännen :-)

Många kramar

John

Hej ni fantastiska

Jag läste de jag skrev igår (relativt nykter) Jag förstår att man kan tolka de på olika sätt.Och de var inte min mening.De jag skrev va en positiv stund/ögonblick.Även om de kanske inte låter som det när man läser det.Men när j stod där så var jag bara så närvarande i mig själv.De var bara här och då.De vara bara en "skum" känsla från motivation,styrka och viljekraft.Och sen att det inte gick som jag ville är ju en annan sak.Men tyvärr kan man inte styra allt vad som sker i livet.Mycket men inte allt.

Jag har nått min botten.Även om mitt liv inte skiljer sig så mycket med A-missbruket nu som dom senaste åren.Men nu orkar jag inte mer.Jag vill inte mer.Jag slösar bort mitt liv helt och hållet.Jag är så trött på lögnerna.trött på att jag inte kan gå framåt.Trött på ömkan.Att erkänna för mig själv att min ångest förtär mig och styr mig 24 h om dygnet.Och de har den gjort för länge nu.Har haft självskadebeteende från och till sen jag va i tonåren.Har blivit erbjuden hjälp en antal gånger, från terapi till medicin.Men har varit så anti.Att jag ska klara det själv.Om man är tillräckligt stark så klarar man det. Men nu sitter jag här som en 34-åring och är långt ifrån stolt hur mitt liv har blivit.Vissa saker har jag inte kunnat styra men jag måste ändå ta mitt ansvar för vissa val och beslut jag har tagit.Och mitt beteende.Svårt att erkänna.Ibland har jag/man rätt att tycka synd om sig.Ha sina "tycka synd om dagar" men det måste även ta ett slut.Om jag vill ha förändring så måste jag "ställa" mig upp och ta itu med dom.lättare sagt än gjort.Men det ligger hos mig nu.Jag kan inte skylla på saker som har skett eller inte.Jag går runt och är så arg, och säkert lite bitter.Ingen charmig känsla.
Man kan inte förändra det som har varit.Men nu ligger allt hos mig det vet jag. Men vet inte riktigt hur när hjärnan inbillar en att man mår bättre när man dricker. För i stunden så gör man det.(iallafall först )

Igår när jag bara låg och tänkte så kom en tjej upp i huvudet på mig som jag träffade 2009.Det var en av min väns vännina.Vi alla tre träffades upp på en pub.Hon var 21 år då.Och medans vi satt där så kom det upp att hon hade bröstcancer.Jag blev lite paff för man "såg" inte att hon var sjuk..! Vi pratade lite om de och hon berättade även att hon hade peruk på sig.Resterande av kvällen/natten var super. Hon "fascinerade" mig på ett visst sett.Hon va så lugn och så positiv.Efter ca 1 år så träffade jag henne av en slump på ett uteställe.Hon kom fram till mig och kramade om mig och va så glad.Först hade jag svårt att placeras henne men efter några sek så visste jag vem hon va.anledningen varför j inte riktigt kände igen henne va att hon inte hade peruken på sig.Hon såg så stark ut..!Efter några månader fick j veta att hon tyvärr hade gott bort.Jag blev ledsen även om jag inte kände henne.Men hon hade sådan livsglädje och kämparglöd som va så fantastiskt.Hon ville leva men fick tyvärr inte chansen..!

Jag har chansen men "väljer" ändå att slösa bort de

Just därför ska du söka hjälp, din situation är så komplex att du behöver någon utifrån som hjälper dig på rätt väg igen.
Tänk dig att du gått vilse i en snårig skog och behöver en vägvisare ut ur skogen...
Man klarar inte alltid saker och ting själv. Det är omänskligt att kräva det av dig själv.
Så ta hand om dig, imorgon är en ny dag.???

Så nu har man nästan inte druckit på 24 h.Absolut inte något att hurra för.Men pga att allt gick riktigt utför i ca 2 veckor, så känns det bra (vaknade iallafall inte bakis ) Allt har bara känns så overkligt och de var som jag satte på ON knappen och kunde inte sluta.Fruktansvärt destruktivt drickande..Men kollade mig i spegeln igår och de var inte Tina jag såg.Bara en redig alkoholist -Fått tillbaka mina eksem på kroppen,påsar och röd sprängda ögon.svullen och såg ut som en röd kräfta i ansiktet. Linnet jag hade på mig var dyngblöt -svettades som en gris.Jag skakade och hade sådana hjärtklappningar -abstinensen var kraftig.Så jag gick och köpte folköl och trappade ner under några timmar,och kände mig bättre.Hade redan bestämt att jag skulle dricka igen senare.Men hade inte tid pga att jag skulle träffa pappa och hämta vofsen ännu en gång hos veterinären.Men när jag kom hem hade jag inget speciellt sug.Jag ville dricka men jag lyckades att nochalera det.Så det kändes bra iallafall..! Känner en slags av motivation även idag att inte dricka.Men jag är rädd för att de ska ändras sig. Som sagt jag hämtade min vofse igår och hon verkade piggare men nu är hon slö igen,beteer sig konstigt och ingen energi.Vet inte om jag bara är nojig.Men är beredd på det värsta.Och om de är det jag befarar så har jag redan bestämt att hon får somna in. I ca en vecka så har hon opererat bort livmoder.Sen fick hon bukspottkörtel inflammation och har förändring i lever.Jag vill kämpa för henne men jag tror inte att det vore rättvist.Hon är snart 14 år så jag måste förmodligen se sanningen i det.Men det är så satans svårt pga hon är "allt jag har" och det känns som jag sviker henne.Och kanske omedvetet så handlar det även om pengarna.Dom är slut.Jag kan låna av mamma men tänker hur länge jag ska dra ut på det (bukspottkörtel inflammation är väldigt smärtsamt och då blir de dropp och kraftig smärtstillande på djursjukhuset en antal dagar.Och det kan komma igen och igen) Och om jag förlorar henne idag så vet j inte om jag verkligen kan hålla mig ifrån alkoholen!! Bara jag tänker på allt så börjar tårarna att rinna..