av Liten på jorden

...när man nästan gett upp hoppet om sig själv. Var jättepeppad när jag började skriva här. Hade som mål tre månders nykter och sen se hur jag såg på saken. En förhoppning att tänka klarare.
Kändes kul o peppande att se hur de nyktra antalet dagar växte i antal.
Nu tillbaka på ruta ett.
Är också drabbad av ångest som inte alla gånger men ofta är kopplad till A.
Och när jag faller blr jag så besviken på mig själv och faller rätt ner i nattsvart depression.
Sjukskriver mig för ångest för skulle aldrig våga säga hur det är.
En gång för flera år sedan gjorde jag det och det blev möte med chefer under rättegångsliknande former där det skulle skrivas kontrakt på att aldrig mer för då...
därefter tvingades jag in i behandlig och man är ju inte så motiverad av sånt man tvingas till,
Naturligtvis fungerade det inte.
Gått bra i perioder men läntar ofta till belöningen efter en veckas dränerande arbete.
Läser ibland på anhörigforumet och hör på min partner att alkisar ALDRIG kommer sluta.
De sätter drickandet före allt annat.

Enda lösningen för dem är att lägga in sig. Lägga sig platt, kontakta chef och be om hjälp.
Det vill inte jag för jag vet att man därefter inte knappt vågar vara sjuk i nån fysisk åkomma utan att det ska spekuleras i om det kanske sups istället.
En del tror att de är så fördomsfria och införstådda med sjukdomsbegreppet men försktet kryper fram förr eller senare.
Jag är så mycket mer än alkoholist.
Jag är smart och jag jobbar hårt.

Därför vill jag inte vara öppen med det för jag vill inte reduceras till att bara vara den lömske alkisen
Därför tyckte jag att denna sidan var så bra.
Inga dömanden och hårda ord
På anhörigsidan ser man ibland de kommentarerna.
Det är ingen ide,de kommer aldrig sluta, alltid ljuga och smussla.
Kanske har de rätt?
Och när man rasar ner i det svart depphålet så tror jag mer på dem än på mig.
Partnen har tröttnat.Hen har ju sin ledsenhet och besvikelse att tampas med och vill väl hellre ha någon att kunna lita på.
Självhatet är totalt just nu.

DetGårBättre
tors, 2018-05-17 - 08:04

Så länge du vill ha bakdörrar öppna och inte vågar ställa om kommer inte mycket att hända är jag rädd för.

Vad är du beredd att göra?

Mitt råd är att kapitulera och lägga ner helt. Att vilja på riktigt och inte bara känna dig tvingad av dig själv.

Emma79
tors, 2018-05-17 - 08:29

Ibland blir jag så berörd av det jag läser här, och detta inlägg var ett sådant.

Jag vet att all alkoholproblematik ser olika ut och därför känns det tokigt att ge råd, för jag kan inte alls veta hur du känner och fungerar.

Men jag tror att du måste ändra inställning. Det går och det finns hopp men det kommer att krävas så mycket av just dig, speciellt om du vill “hålla det hemligt” och inte söka hjälp.

Men vad kan bli värre än att sitta och darra ensam I det nattsvarta hålet? Ingenting tror jag.

Att nudda botten kan vara nyttigt ibland, jag själv är därnere och vänder var och varannan dag, kämpar för att ta mig upp till och hålla mig över ytan.

Du fixar det, drick bara inte. Gör det inte. De på anhörigsidan kanske har rätt I sina fall, vad vet jag, men DU vill ju ha en förändring.

Du har en kapacitet I livet, så många styrkor, du är smart och jobbar hårt.

Jobba hårt för dig själv nu, du fixar det här.

I början på min nykterhet tänkte jag ( hade hört det I ett program om spelberoende ) “Jag är inte en person som dricker (längre). Det finns inte på kartan. Jag dricker vatten och inte alkohol.”

Det funkade bra att identifiera mig som denna person. Alkohol är inte längre ett alternativ- glöm det.

Emma

Anxiete
tors, 2018-05-17 - 08:32

Liten på jorden ! Jag kommer från angörigsidan, jag är en av dem som skrivit ” han kommer aldrig att sluta” . Jag blir så ledsen att mina ord påverkar dej negativt, det är inte alls min mening!! Jag syftar på min man, inte någon annan och det finns absolut inget förakt mot någon !! Tvärtom, när det är riktigt tungt så läser jag ofta på beroendesidorna och jag blir så glad över varje litet framsteg ni gör i er kamp , för det är en kamp för livet ni går igenom!
Som anhörig står du maktlös inför situationen därför är det viktigt att vi får lov att vara arga, ledsna och ibland likgiltiga för det som händer. Jag har sagt åt min man: vänd på det, hade du stått ut med mej om jag var påverkad varje dag? Nej, har han svarat....
Ge inte upp Liten, fortsätt kampen ? läs om de som lyckats istället för de som misslyckats och ta all hjälp du kan få !

Granit
tors, 2018-05-17 - 08:41

Min belöning efter en tuff vecka var en kasse öl.
På senare tid blev ölkassen på helgen vardag, varje vardag.
Vissa mornar svepte jag tre Bellman det första jag gjorde för att mota bort ångesten och sorgen innan den han ifatt mig. Tre gånger var jag full på jobbet.
Skyllde på baksmälla.
Nu var det inte längre en vecka. Det var inte dagar. Nej, det var minuter jag räknade innan jag fick min belöning.

Den 15: april fick jag någon slags vision om hur mitt liv höll på att bli.
Skiljsmässa, frun får ensam vårdnad om barnen, huset säljs, jag förlorar jobbet, jag blir vräkt ur lägenheten, jag sitter utanför bolaget i timmar innan de öppnar och skakar då jag druckit upp veckans ranson på en kväll. Vid det här laget har familj och vänner gett upp hoppet för mig och är less på mina ständiga ursäkter och tomma löften. Hälsan sviktar och jag håller på att supa ihjäl mig.

Där och då fick jag nog. Jag ville inte längre. Jag.
Det var jag som gjorde valet. Valet att försöka reparera skadan i mitt äktenskap. Valet att kämpa för det jag vill kämpa för.
Mitt liv, min hälsa, min familj, mitt arbete, mina vänner.

Jag försöker inte låta duktig, då jag är långt ifrån duktig.
Jag har ätit antidepressiva i 18 års tid, jag har gått i relativt tung terapi, jag har i perioder varit tvungen att ta Teralen för att kunna sova, osv, osv, osv.
Jag har svikit och sårat. Jag har lovat och brutit tusen löften.

Men du skriver här. Du.
Det är i min värld ett riktigt steg i rätt riktning och visar en vilja att förändras.

All lycka till, Liten!
Vi är många som finns här för dig!

Miss_blondy
tors, 2018-05-17 - 22:03

Om det skulle varit så att ingen skulle lyckas av att leva i nykterhet utan att gå på något program, behandling, berätta för alla ink chefen osv då kan vi flesta bara ge upp ju. Jag har även hört den resonemanget du skriver.Absolut från folk som har blivit nyktra med hjälp av något program (AA) eller varit på behandlingshem, och då har lyckats hålla sig kvar i sin nykterhet. Att vilja räcker inte,man måste ha villigheten och att man måste kapitulera osv. Men jag tror verkligen inte att de är det enda sättet.Finns så många olika sätt att hitta sin väg och inget är fel eller rätt.Ibland tar de lite längre tid för vissa och lite kortare för andra att hitta den. Känner/kännt folk som ha sökt hjälp och har varit nyktra i åratal (spel,narkotika,alkohol).Känner/kännt folk som har gjort sin resa utan någon speciell hjälp eller struktur och dom har oxå varit nyktra i åratal. Och från båda hållen har de oxå funnits återfall vissa har kommit tillbaka och vissa inte. Men alla kämpar på det sättet som dom känner fungerar för dom, och det som känns rätt för en där och då. Att bli tvingad eller att höra folk predika att SÅ är det.Du MÅSTE gör så här.Det finns BARA en väg har nog själv tappat fotfästet lite.

Så om det är detta du vill och de är det du strävar för så är det din vilja och din väg just nu..så kör ?

Jag kan förstå att anhöriga till alkoholister uttrycker sig så. För det är ju deras verklighet.Om någon ljuger eller ljugit 500 gånger så är det nog svårt att se något annat än att personen inte kommer att förändras osv..! Men folk förändras varje dag på gott och ont..!! Inget är svart eller vitt...! Men ansvaret ligger alltid hos en själv..

Kram

Conny15
tors, 2018-05-17 - 22:48

Kämpa på ! Om du har trillat är det ju ett bevis på att du har stått upp :) fortsätt att träna för det finns bara tre sätt att bli bättre 1 träna 2 träna 3 träna ! Allting går . du kan och du är smart :)

AlkoDHyperD
fre, 2018-05-18 - 06:12

Har du några nära vänner som inte dömer dig?
Det behöver inte vara antingen helt på egen hand -eller berätta för alla.
Inte antingen lägga in sig, gå program -eller vara helt utan behandling/stöd
Jättetråkigt att du mötts av misstänksamhet och dömanden när du varit öppen tidigare, tyvärr är det så hos vissa människor och arbetsplatser, att förutfattade meningar och rädslor tar över när det man behöver är empati och stöd.
Du är fortfarande värd respekt, lika mycket värd som alla människor, oavsett om problemet handlar om missbruk, psykisk ohälsa eller något annat.
Jag har själv valt att vara helt öppen med mina diagnoser - för att jag har ett stort behov av att ventlilera med andra och blir hjälpt av att sätta ord på sinnesstämningar och tankar som annars riskerar leda till återfall. Pratar öppet om det även för att normalisera och fila bort skammen rent allmänt, för att andra som inte vågar ska våga.
Att du ser ditt problem och har vilja att göra någonting åt det ökar respekten för dig och är något att vara stolt över, om inte alla förmedlar detta, börja med att förmedla det till dig själv!
Kram