av lillablå

hur mycket är för mycket?

lillablå
sön, 2010-05-16 - 15:19

Märta, stackars du...
Men om du har slagit i botten så är du på väg upp nu!

jag har varit hos föräldrarna i helgen, bror har också varit här... fällt lite träd men mest hjälpt par att samla ihop ved och ris, idag har vi tömt halva loftet på urgammalt hö och halm.. skönt att jobba med kroppen, fokusera på en uppgift, slippa tänka, i allafall medvetet... omedvetet bearbetas det nog en hel del! Och kattan i knät... sammanfattningsvis en rätt bra helg! Får väl se om min trötthet och ångest dyker upp i morgon, som den brukar... tur att jag är ledig!

Märta, jag hoppas verkligen att du får en bättre vecka nu, och att du mår bättre... tänker på dig!
stora kramar!
/kristin

Märta
mån, 2010-05-17 - 11:03

Hej lillablå

Jodå, i dag är en ny dag :-) Jag försöker tillåta mig att ge alla känslor plats som måste få plats. Det blir som att bekräfta mig själv, jag finns, jag är, jag känner. I mitt förhållande fick jag aldrig visa vissa känslor. Jag fick inte vara arg, frustrerad eller irriterad, då gick han till fullständigt motangrepp. Tänk att arga kvinnor kan vara så hotfulla för vissa män. Och var jag ledsen kunde han titta kallt på mig och säga att han inte visste vad han skulle göra trots att han var mycket medveten om att han var orsaken.

Jag är så lättad över att allt är över med honom, att jag fortsätter framåt även om det är en ohyggligt smärtsam process att gå igenom. Och jag hoppas verkligen att jag slagit i botten nu för jag tror inte jag mäktar med så mycket mer.

Nu ska jag gå en promenad, min dotter bjuder på lunch i solen och jag längtar så efter henne. Det blir en bra dag i dag. Hoppas att du också får det bra

Kram Märta

lillablå
mån, 2010-05-17 - 18:15

Märta, hoppas du fick en underbar promenad och tid med din dotter!

Jag har varit extremt slapp idag... sjukgymnasten tog jag mig till, men sen tog energin slut. har varvat tupplurar med lite fotojobb, be-toning på lite, lite läsa och lite mera sova... tror att jag sover för att slippa vara. har ingen lust till nåt, egentligen...

jaja, en sån dag idag, det kanske blir bättre i morgon?

kram

Märta
mån, 2010-05-17 - 23:30

lillablå

Har precis kommit hem, varit med min underbara dotter i dag, suttit i solen, fikat, pratat. Verkligen en underbar stund tillsammans. Det är så skönt att vi har grundat en bra relation, att vi kan prata om allt. Hon berättade för mig vad hon har lidit över att stå på sidan om och se mamma maktlös och att själv vara maktlös. vi grät och skrattade om vartannat. Det är kvalitet. Jag älskar henne och är så stolt över både henne och mig själv. Och hon säger samma sak om mig. Visst är det härligt....

I kväll satte jag mig ner med en av mina närmaste vänner och berättade allt. Trots att hon inte visste så visste hon. Människor runt omkring oss ser mer än vad vi tror, trots att vi försöker dölja. Och när de säger det, då är de riktiga vänner. Det var en sån befrielse. Jag tror att jag kommer att sova väldigt gott i natt och det är jag väl värd :-)

Vet du, det är bra att du bejaka känslan att sova och att "slippa vara". Jag har haft en hel del såna stunder. Sov gott alla underbara kämpar

Kram Märta

Adde
tis, 2010-05-18 - 08:08

Vi tror att vi är ensammast i världen i vår sjukdom. Vi lurar bara oss själva. Jag var den siste som förstod att jag var alkis.

För frugan var det samma med sitt medberoende.

Idag klarar vi också att se på andra hur de mår. Det är jobbigt men ibland också lustfyllt när man når fram med erbjudandet om hjälp.

Jag önskar att fler törs ställa frågan "Hur mår du?" och verkligen lyssna på svaret.

Märta
tis, 2010-05-18 - 09:09

Adde

Håller med dig. Det var min dotter som fick mig att bryta tystnaden, på något sätt kände jag att hon verkligen ville veta hur jag hade det. För min del tror jag inte att jag ville se själv hur illa det var ställt, och jag skämdes att jag fortsatte att leva i förhållandet och därför försökte dölja det för min omgivning. Nu är det en befrielse varje gång jag berättar för mina närmaste om hur jag har haft det. Och tänk, inte en enda gång har någon sagt till mig att jag borde skämmas ;-)

Kram Märta

lillablå
tors, 2010-05-20 - 20:39

Gjort nåt idag som jag ALDRIG trodde jag skulle göra:
Tagit mammas katt på promenad i parken bakom brorsans hus, med sele och allt...
Hon sprang omkring och luktade som värsta blodhunden, och morrade som en tiger när jag skulle ta upp henne för att gå in igen... Tur att mor inte ska vara borta så länge! Vill ju inte att det ska bli någon vana!

Annars är det ok. Livet går vidare och det utan honom, vi har inte pratat eller hörts via mail eller sms sen han fick sina nycklar... Vet att det är bra men det svider: betydde vi inte mer för varandra? Eller är han för stolt för att höra av dig? Eller straffar han mig? Eller är han lättad?

Skit samma, jag är fri och på rätt väg!!!

Kramar!!!

Märta
tors, 2010-05-20 - 23:16

lillablå

Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig kommer att få svar på de där frågorna. Men jag vet, av kloka kvinnor omkring mig, att det svåraste vi utsätts för är tystnaden, den långa plågsamma tystnaden. Tystnaden gör ont, den gnager, skapar frågor, förvirrar, leder till ångest, splittrade tankar, ja allt. Är där själv, vet varken ut eller in. Har man förhållit sig till en annan människa under en lång tid så blir det svårt, ovant att bara förhålla sig till sig själv. Precis som du undrar, har inte hört från honom, är han lättad eller straffar han mig? Och spelar det någon roll? Ja, just nu, om en stund nej. Men sen, ja igen... osv.

Vi kommer aldrig få några svar. Jag och mitt X kommer aldrig att kunna separera på ett "normalt" sätt. Jag kommer aldrig att få svar på min frågor. Jag tror att det är det absolut svåraste.... Men jag måste acceptera att det är så. Jag kommer ALDRIG att få några svar. Vi kommer aldrig mer att försonas. Och det är inte skit samma. Det gör ont, så jävla ont. Men det är så. Så är det nu. Det är bara att acceptera. Det låter enkelt men det är det inte. Men det finns inga val. Det är bara så. Så är mitt liv just nu, så tänker jag, mitt i livet mitt bland koltrastar och maskrosor. Just nu!

Men vet du, kattpromenader är terapi..... :-)

Sov gott och kram till dig/ Märta

lillablå
lör, 2010-05-22 - 17:40

Haft en skön dag idag...
Åkte till Botaniska i Göteborg och fotade och drack kaffe... på hemvägen gick jag ner mot järntorget, och var 20:e meter låg det någon som ramlat, kollapsat eller nåt ännu värre på grund av det där varvet... riktigt obehagligt var det! och ambulanserna körde i skytteltrafik, överallt var de...

en del straffar sig med alkoholen, andra genom att inte lyssna när kroppen inte orkar mer... motion ska ju vara nyttigt! antar att det är precis som med allt annat, nyttigt i måttliga mängder... =)

Annars allt ok. Fick en akut släng av svartsjuka häromdagen, hans syster skrev på den hemska ansiktsboken att de skulle grilla med trevligt folk och vin... med en gång tänkte jag: nu har han gått tillbaka till sin fd eller fixat en ny... tog ett tag innan jag kunde släppa det, JAG vill ju ändå inte ha honom!

Och i morgon ska jag lukta på min kompis tremånaders pojk, och kanske hjälpa till att gräva lite potatisland... kan det bli bättre?

Tänker på er alla där ute som säkert får kämpa lite extra nu när solen och värmen kommit och lockar med grill och tillbehör...
kramar!
/k

Märta
lör, 2010-05-22 - 18:09

Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara njuter av att vara kvinna. En dag vill jag kunna skriva en bok som fångar mig, som får kvinnor att nicka av igenkännande, få så många att säga PRECIS! På tal om kämpande kvinnor, i dag dog Anna-Lena Löfgren. Lyckliga gatan finns inte mer.....

Kram Märta

Sommar
sön, 2010-05-23 - 15:27

Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt Märta. Jag tog till mig varje rad, varje tanke och analys. Jag har själv 'suttit fast' i ett tio år långt förhållande med en man som visserligen inte var alkolist, men en notorisk lögnare och manipulativ sexmissbrukare. Den smärta som Ni beskriver har jag upplevt. Den smärtan var inkörsporten till mitt missbruk av alkohol. Jag vet precis vad det innebär när man 'hittar ölburkarna', i mitt fall 'de andra kvinnorna'. Jag vet precis hur det känns när 'hans skuld' plötsligt vänds och blir min. O jag vet precis hur fruktansvärda bråken är, hur svarta hans ögon blir när man står där med alla bevisen och han bara avfärdar och sedan lyckas få allt till mitt fel. Å jag vet hur uppslitande uppbrotten är och hur försoningsmailen sedan duggar tätt. Efter ett uppbrott skickade han en ros till mig varje fredag i tre månader! Jag har fått resor, middagar på fina restauranger, fantastiska gåvor, massor av kläder...jag tar tillbaka honom..men sedan alltid samma sak; Det blir tyst, han försvinner, går inte att nås på telefon eller mail. Han var tungen att jobba...å hade ingen mottagning...osv.

Tio år av detta helvete. Å än är det inte slut. Han har en av sina 'tysta perioder nu'. Försvinner från all kommunikation. Med åren har jag fått en viss 'intuition' till dessa 'perioder', liksom vet när de ska komma.

Den här gången bröt jag ihop totalt, öste i mig vin och 'försvann in i dimman' i fyra dagar. När jag vaknade upp, med svår ångest sa jag till mig själv att det räcker nu.

Det finns andra värden i livet än att sitta o stirra på en tyst mobiltelefon, vänta på email eller MSN pling med hans bild. Å med åren har vårat förhållande holkats ur, det kretsar mer och mer runt sex, och han har svårare och svårare att 'upprätthålla' fasaden att han så innerligt älskar mig.

Så nu har jag bestämt mig, det blir inga mer 'nappflaskor' av vintröst. Det blir ingen mer J. Han får gå nu. Jag tänker stålsätta mig mot hans manipulationer och kärleksförklaringar. Jag måste hålla fast vid den styrka som jag känner gror inom mig.

Det blir inte lätt. Icka

Märta
sön, 2010-05-23 - 16:42

Kära fina Icka

Jag rekommenderar den bifogade länken, där har jag fått mycket stöd, tröst, förståelse. Där finns även ett öppet forum där man kan få kontakt med kvinnor i samma situation. Tystnaden, ångesten, allt detta som du befinner dig i kan knäcka den starkaste. Vad du än gör, stanna kvar här på forumet, prata, älta, vad som helst. Och du, det är kanske dags att du ber om hjälp nu så att du kommer ur ditt helvete. Jag förstår att det måste vara svårare på ett särskilt sätt med sexmissbruk, det är inte lika accepterat i samhället som alkohol. Samtidigt, som du skriver är det samma mörka blick, samma mönster, samma tystnad, som vi utsätts för. Du är inte ensam i det här Icka, lös inte din ångest och sorg med alkohol. Då blir du förloraren till slut och du är värd något bättre. Du vet det även om det är svårt för dig just nu...

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Märta
sön, 2010-05-23 - 16:52

lillablå

Kom att tänka på dig, undrar hur du har det och hur din helg varit. I går var jag för första gången på flera år ute och tog en fika med gamla idrottsvänner. Jag höll på i många år med elitidrott (Jag är skitmallig för jag har SM-guld i lagidrott) och vi är ett gäng runt 50 år (pus och minus) som fortfarande ses regelbundet. Hur som, jag tog mig äntligen mod att gå ner och sitta en stund med vännerna. I går var vi sex personer med mig, vi fikade utomhus i centrum och tittade på folk och pratade gamla minnen, barn, barnbarn, gamla skador (populärt i vår generation hahaha) och så lite skvaller om de som inte var där. Satt med i en timme, pratade lite men var mest tyst och njöt av sammanhanget.

Kom hem, var helt slut, fixade lite mat, gosade med katten och somnade vid 20.00-tiden i soffan. Vaknade, gick till sängs direkt och sov till halv nio i morse. då blev det en långpromenad igen, tittade på fåglar och blommor och njöt tillsammans med min ungsomsvän. Ett steg gramåt, ett steg bort från den svarta blicken..... Jag vann en stor seger i går :-)

Kram Märta

Sommar
sön, 2010-05-23 - 17:56

Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och bläddrade förstrött ett tag. Kände inte att något riktigt passade in på vad jag utsatts för. Men plötsligt kom det en text som stämde EXAKT. Det var nästan kusligt att läsa, som om författaren faktiskt träffat J och nu beskrev honom. Texten handlade om 'Narcisisten'. Det var som en befrielse att läsa. Som en handbok över den man jag haft en relation till i tio år. Nu ska jag googla runt och försöka hitta mer om ämnet. Känns som en 'propp flög ur flaskan' och sanningen kom ut. Tack./Icka

lillablå
tis, 2010-05-25 - 22:14

Hej!
Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har några dagar kvar innan ledighet... är trött, så in i märgen trött, och då håller känslorna till närmare ytan... och snart närmar sig dagen då jag för ett år sen träffade honom för första gången...

mindfulnesskurs idag. så oerhört jobbigt!

vi skulle göra en övning som gick ut på att först meditera kring en jobbig/obehaglig situation eller upplevelse, upplevd eller fiktiv och skatta vårt obehag på en skala från 0 till 10... dum som jag är så satsade jag stenhårt och valde den kvällen i vintras, när jag skulle försöka förklara för honom hur jag mår när jag mår dåligt, vad jag känner och inte... när han satt och var så arg/frustrerad att han skavde besticken i tallriken så det skrek... japp.. obehagligt.

men under meditationen idag reagerade kroppen också... ända sen barnsben har jag ibland mellan vakenhet och sömn upplevt att kroppsdelear såsom händer och tunga svullnar och blir mjuka, för att sen få hårda oregelbundna kanter på nåt sjukt sätt, fruktansvärt obehagligt... och det hände idag... dubbelt obehag alltså! tårarna rann såklart, och försöka prata om det här i en grupp som jag inte känner mig helt bekväm med var inte lätt...

sen skulle vi gå över till en lugn och positiv plats, men herre jisses vad jag letade... försökte med säkert tio platser, men det gick bara inte! på nåt sjukt sätt kändes det inte som om jag hade rätt att hitta mitt lugna ställe... flummigt, eller hur?! =)

i vilket fall som helst, det viktiga egentligen, var att jag fick namnet till en kbt-snubbe speciellt inriktad på alkohol - både för alkoholister och medberoende! så nu ska jag bara ta mig i kragen och våga höra av mig för att se om han har tid/möjlighet att hjälpa mig... inser ju att även om han var min första alkoholist, har jag nog varit mer eller mindre medberoende i alla mina tidigare förhållanden, utom kanske det allra första, min tonårsförälskelse. har dejtat svårt deprimerade ett par gånger, en som behövde en puff ur ett dåligt förhållande, en med narcisistiska drag (stavning= ?) och så vidare... alla som JAG ska hjälpa och fixa till och vars känslor alltid varit viktigare än mina och det som gäller...

och inget skal eller någon skyddsbarriär har jag på jobbet heller... den minsta lilla kommentar som jag säkert misstolkar får mina ögon att tåras... och en chef har jag som jag inte vet var jag har... tror att han ser ner på osäkerhet och svaghet...

nä, nu får jag sluta... jag bara gnäller! sorry!
jag har tagit rätt beslut att lämna honom, jag vet det med hela mitt väsen, men har svårt att hitta min landningsbana!

god natt alla kämpar!
ni betyder mycket, och era trådar är värdefulla för mig! Tack!

Märta
ons, 2010-05-26 - 11:01

god morgon lillablå

Först vill jag säga att jag så blir glad varje gång du skriver här, jag saknar dig ibland ska du veta. När jag läste igenom ditt inlägg så kände jag igen mig, oj vad jag kände igen mig. Just det här att förminska sina egna känslor, låta andras känslor och behov komma före de egna. Det är ju även en klassiker i ett medberoende. Och den resa du har börjat nu, den är varken enkel eller smärtfri men ack så viktig för att läka.

Jag håller på själv, är precis där du är. Bit för bit tar jag tag i känslor, försöker ge dem plats och sätta ord på dem. Bit för bit reser jag mig igen, får tillbaka mina konturer. Det går sakta, det gör ont men det får göra ont och det får ta tid. Lova att du kontaktar KBT-terapeuten, man behöver någon som kan vägleda i känsloarbetet. En styrkekram till dig

Märta