Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Anders 48

...att läsa det du skriver AlkoHD. Klokbok. Skönt att höra att du inte heller har kört något "rejjs" på sistone. Glad att få läsa det?

Vill passa på att önska dig en extra skön midsommar ❤️ ADHD. Du är vis och klok samt en mästarinna på att beskriva känslor med ord, dessutom är du liksom jag ett energiknippe & vi är tillräckligt galna (fast vi är nyktra).
Du gör skillnad för så många här på AF med dina bokstäver som bildar ord, som bildar hopp och framtidstro för så många.
Tack för att DU finns, mera adhd åt folket ❤️
Kram sigge69

AlkoDHyperD

Jag har tänkt rätt mycket på alkohol den senaste tiden - haha, nä, jag har tänkt mycket på alkohol väääldigt länge, men den senaste tiden ur en annan vinkel.
Tacksamhet för att jag inte dricker.

Idag har vi varit magsjuka, jag och dottern. Känns lite som baksmälla.
Jag är glad att jag har magsjuka, konstaterade jag för äldsta dotterns pojkvän. (han har tidigare varit fast i drogmissbruk)
Ehh, jaha...?
Ja, eftersom jag inte dricker längre och det känns precis som när jag drack, med den skillnaden att jag då ansträngde mig för att vara som vanligt och inte kunde vila. Magsjuka är inte mitt fel och jag får ligga här och vara dålig tills kroppen återhämtar sig. Utan att behöva ångest av valet att bota med mer och få tillbaka samma känsla imorgon.

I förrgår köpte jag en cykel till yngsta dottern. För samma summa som en månads hårt drickande. Kunde dra iväg med bilen tillsammans med en sprallig och överlycklig unge sent på kvällen och vara först på kvarn, för jag var nykter.

Jag känner aldrig rastlöshet när vi är ute någonstans på eftermiddagen, för jag har inte bråttom hem till första drinken. Behöver heller aldrig planera körningar med bilen.

I helgen var jag ute på tävling tillsammans med några kompisar. Vet inte hur vi kom in på det, men en av dem frågade (ungefär som man frågar om bilen går bra) ”dricker du nåt numera?” Nä, svarade jag. Gött, blev kommentaren - som kan summera min egen känsla för nykterheten. Gött är det

Blir glad av ditt inlägg..Att se fördelarna med nykterheten..Du känns fri, harmonisk och glad..Underbart för din familj också med nykterheten..Varm sommarkram?

AlkoDHyperD

Inte förlora en enda dag i berusningsdimma eller bakfylla. Jag vill leva så mycket jag bara kan.
Nästan precis ett år efter min svåra infektion som angrep hela kroppen inklusive hjärta och lever, som tvingade mig acceptera en helt annan fysisk förmåga än jag varit van med - drabbas jag åter av en medicinsk knockout och ännu en gång tvingas jag ändra mina förväntningar på framtiden. Och ännu en gång tankar om livets villkor. Jag som levt i en föreställning om odödlighet har nu dödsångest för andra gången på ett år.
50% lungkapacitet. Rökning har ingen preskriptionstid. Straffet kan komma till och med nitton år senare. KOL. Förmodligen. Ska göra spirometri inom kort. Kommer även kräva vidare utredning. Lungcancer? Tanken dyker upp. Igår kändes den sann, idag tror jag lite mindre på den. Men KOL skrämmer mig. Känns orättvist. Jag har det så tufft ändå just nu. Behöver min fysiska styrka.
När jag var ung ville jag inte leva. Jag försökte ta mitt liv många gånger.
Idag vill jag inget hellre än leva.
Jag trodde innan att viljan att leva var villkorad. Om jag inte kan träna, eller röra mig ute i det fria är livet inget värt.
Så är det inte. Jag vill leva så länge jag kan.
Idag, med en ny medicin som lyckligtvis verkar hjälpa lite, har jag varit en runda på tempocykel och en liten sväng med mountainbiken. Det går. Om jag andas genom näsan, lite som att snorkla, fast på cykeln. Hostan sliter inte tarmarna ur mig idag. Det finns hopp.
Skulle aldrig falla mig in att slösa bort en enda timme i alkoholdimma. Slösa bort krafter i onödan. Finns inte på kartan.
Uppmanar er alla på forumet - LEV
Kramar

Hej adhd!
Jag känner riktigt att du LEVER ??! Inte en endaste dag till spillo, inte en dag till trolldryckens berusning och inte en jävla dag till att vara bakis!
De ska va gött & leva ????
Kram Sigge69

Det brukar jag upprepa för mig själv varje dag.
Jag kommer ihåg när du berättade om din första sjukdom. Och nu KOL? Det verkar vara helt ologiskt konstigt.
Som vanligt använder jag din tråd att skriva om mig själv, men jag ser visa likheter...
Jag slutade dricka innan jag fick veta att jag har Cushing och det var himla tur, skulle vara jättesvårt att få sjukdomsbesked och vara i beroendestadium. Jag var och kände mig helt frisk. Efter beskedet om sjukdomen tog det långt att acceptera läget. Sen har de också hittat en cysta på bukspottkörteln.
Nu är jag nyopererad och full av nya erfarenheter. Narkosen, sjukhus, bearbetning av trauma från barndomen (hade njurcancer då).
Jag ser helt frisk ut, men jag har ingen njure, ingen binjure, ingen mjälte och 20% av bukspottkörteln är bort. Jag är liksom... tom på vänstra sidan, ha ha. Folk frågar: när blir du friskförklarad? Aldrig, typ?

Hur som helst, jag lever och heller fattar inte hur kunde jag slösa bort min tid med alkohol. På något konstigt sätt känner jag mig lycklig. Jag har omvärderat. Slutade bry mig om detaljer. Prioriterar mig själv och mina upplevelser. Mitt liv och människor som jag uppskattar och tycker om.
Denna vecka får jag också besked om min cysta. Antagligen på torsdag. Vad det var för skit.
Och jag kan träna också, ha ha. Inte helt lätt med skuren mage, men det funkar ändå.
Människokroppen är en fantastisk sak. Anpassningsbar och stark. Människan är en underbar varelse. Viljan att leva och njuta av här och nu.

AlkoDHyperD

Jag cyklade en runda i söndags, gråtande vid varje hostattack så visiret blev blött på insidan. Det var skönt att gråta.
När jag kom hem ringde jag en vän jag inte pratat med på länge. Orden forsade ur mig. Jag hörde mig själv prata om tröst och ovärdeliga vänskapsbevis från olika håll. Jag är ju inte ensam!
I måndags ringde läkaren och berättade att lungröntgen och provsvar tydde på mykoplasma lunginflammation. Antibiotika och uppföljning med datortomografi. Lättad.
Visst är jag fortfarande hindrad i alla mina flyktvägar. Ledsen och orolig eftersom allt ändå tyder på att det kan finnas en grundsjukdom som påverkar benägenheten att få bronkit och lunginflammation (inte första gången jag får det och jag är både relativt ung och mycket vältränad). Men gnistan finns under tröttheten. Jag har kommit fram igen. På gott och ont kan ingen se att jag är sjuk, orkar mer än de flesta trots andnöd och lätt feber.
Sitter nu på jobbet och tänker att jag borde gå hem nu. Vara sjukskriven veckan ut istället för att ta ut obetald ledighet.
Bara för att jag orkar betyder det inte att det är bra för mig att jobba just nu. Ska leva som jag lär. Hem och vila. Vara med barnen.
Japp!

Märthan

Så skönt att ha vänner att luta sig mot och gott att du kan släppa tankar på KOL och cancer. Grunden till övrigt är inflammation och det kan du tacksamt nog påverka otroligt mycket själv, det här blir fint ska du se, du är stark! Helt rätt att stanna hemma och vara med barnen istället, det är kärlek ♥️

Och ja, visst ska vi LEVA istället för att slösa bort livet i alkoholdimma. Du skriver så fint, hoppas bara att du mår bättre nu och kan få en förklaring till dina lunginflammationer.. (Du är inte övertränad?).

Kram till dig idag!

AlkoDHyperD

LEVER som fan.
Lungproblemet fortfarande under utredning.
Livet är komplicerat och känslorna sitter på utsidan.
Min kärlek är besvarad. Och dessvärre bipolär. Och nu inlagd?
Precis när det lossnat. Efter att ha väntat i över ett halvår på att han skulle komma ur depressionen och kunna känna. Så lossnade det. Och han kände för mycket. Tror jag.
Gick in i mani och nu är jag ensam igen.
Känslorna blandade. Sorg, rädsla, glädje.
Jag måste ha tålamod och tillit. Något bra är på väg. Mitt liv är i kaos på alla fronter. Jag är en känslomässig torktumlare och lugn på samma gång.
Har aldrig varit längre från alkoholen än jag är nu.
Kram

16/6- "Men jag har nog inte tidigare klarat mig nykter igenom lika många svårigheter"
Jag kan översätta ditt liv till mitt eget, fast med andra problem. Ensamheten du beskriver.
Kaos. Men ett lugn trots det. Kanske är meningen med det hela att vi ska se på livet på
ett annat sätt? Värdera livet på ett annat vis som nyktra? Jag vill ju alltid se en mening med
det som sker.

Men som du skriver. "Har aldrig varit längre från alkoholen än nu". Nej inte jag
heller. Inget sug. Ingen känsla för att ta ett återfall.

Uppfattar det själv som mycket märkligt.
Vart fan är suget??? Varför vill jag inte supa ner mig?? (Elevanse?) Vet inte men jag är tacksam
för att jag inte vill dricka trots allt. Jag är tacksam att du inte heller vill dricka. Trots allt.

Vi står still. Det ordnar sig.

AlkoDHyperD

Jag vill ta en ordentlig bläcka. Men det är inte ett sug, utan en automatisk tanke som reaktion på övergivenhet. Så jag gråter istället och varje tår tar mig längre och längre bort från behovet att döva känslan.
Igår tänkte jag att jag ska supa nu, för att visa hur sårad jag är. Jag är inte rädd för sådana tankar för de kan lära mig något om mig själv. Igår följde jag tankespåret och insåg att det är så mönstret sett ut. En del av det.
Min kärlek brände sig på sina egna känslor och vågar inte längre ha dem.
Känslomässigt avstånd (oavsett anledning) och icke-kontakt. Dubbla budskap och osäkerhet. Att inte få respons.
Hur gör jag mig synlig? Hur visar jag mig sårbar och behövande?
Genom att sänka mig själv. Förnedra mig själv för att göra känslan av skam för jag inte är värd att älska mer tydlig. När den som sårar inte förstår, eller är mottaglig.
Gråter istället nu. När tårarna torkat reser jag mig och tänker att jag är värd mer.
Kanske måste jag släppa honom, så jag inte riskerar att hamna i gamla spår. Jag reparerar inte anknytningstrauman genom upprepning och hårdare kamp, utan genom att se mig själv och tillåta mig sörja det jag aldrig fått.
Sorgen är min vän. När jag kan gråta vill jag inte dricka.
Kram

På vad min medberoendeterapeut sa.
Jag gnällde över min särbo som är betydligt mindre känslosam och behövande än jag.
Tyckte att han också minsann skulle.
Varför det sa hon.
Han behöver ju inte på samma sätt som du.

Jamen,sa jag.
Jag känner mig som att jag krafsar och klänger.
Jag blir den lilla flickan som behöver så mycket och han liksom står där och är nöjd och bara är.

Jamen sa hon,då bejakar du ju den lilla flickan.
Gör det på ett vuxet sätt, be om 5 minuter omhållning.
Ta honom i handen och stryk lite på ryggen.
Stöter han bort dig då?

Nej sa jag,det gör han inte.
Men det känns som att jag förlorar och blottar mig.
Lägg bort den där maktkampen,eftersom den bara är din och inte hans.

Jag ska i alla fall försöka.

Och kanske alko har du fått en man som inte klarar alla dina starka känslor fullt ut,
det blir övertryck.

Det gör inte min heller alla gånger,men vi håller sakta på att lära oss.

Och jag har lärt mig att be istället för att kräva.
Och be är en mycket mjukare och svagare känsla som jag har svårt för.

Och istället för att fly när jag känner mig avvisad så står jag kvar.
Fruktansvärt jobbigt och jag går ibland sönder av allt som händer i mig.

Ibland springer jag och gömmer mig också,men allt oftare orkar jag stå fast vid det som är jag.

Kanske om dudoppar dig i svalkande bad och låser tungan i lagomläge ibland.
Jag har fått göra så då jag märker att både kärlekar och vänner tycker jag är härligt översvallade i lagom doser.

Men i alltför stora doser så utnyttjar jag dom för att få ur min egen suveränitet på deras bekostnad.
Jag blir viktigare än dom.

Förlåt,jag kapade lite i tråden. Men det kändes som att jag ville beskriva mina ytterligheter så kanske det finns någon beröringspunkt till ditt liv?

AlkoDHyperD

Doppa mig i ett svalkande bad och låsa tungan i lagomläge ?. Så jävla bra! Älskar enkla metaforer. Och bada är ju lika nödvändigt som att andas?