Varning, långt inlägg!
Hej, jag har länge funderat på att skriva ett inlägg om min mans alkoholvanor och vill gärna få tips på hur/vad man kan säga och göra för att bli kvitt alkoholen, motivera och få till en ändring.
Min man har insett att han har ett problematiskt förhållande till alkohol och gjort stora förändringar, men inte gett upp alhokolen helt.
Hans historia med alkohol började sen barnsben, hans far, farfar och morfar var alkoholister. Hans far dog när min man var 16 år pga alkoholen, innan det skedde hade de redan sagt upp kontakten pga att han som ung skämdes så otroligt över sin far. Han var en sådan alkoholist som hängde utanför Systembolaget vilket inte var så kul när man var ung och hängde med kompisar.
Hans alkoholkonsumtion ökade markant för 5 år sedan när vi köpte hus och renoverade. Han har aldrig haft körkort och har därför alltid kunnat dricka. För tre år sedan började jag veckopendla och då var han ensam mycket och drack själv på kvällarna mitt i veckorna.
Förra året fick jag ett ångestfyllt samtal, han hade kört bilen rattfull och blivit tagen med 1,2 i promille, utan körkort, resultatet blev samhällstjänst, indragen vapenlicens och beslagtagna vapen. Vapnen blev beslagna av polisen när vi hade besök av min mamma och en släkting (pinsamt!). Sedan dess har jag börjat jobba från hemorten och har kunnat ha koll på honom. Han har gjort ändringar, i början hade jag nolltolerans som han accepterade, men han/jag har på sistone blivit slappare. Det har gått nästan ett år sedan han blev tagen och det har blivit mkt bättre! Problemet är att när han/vi dricker så blir han alltid fullast i sällskapet och han tål alkohol väldigt dåligt. Jag kan aldrig slappna av när vi är bjudna på fest och har nästan slutat dricka. Jag tycker det är jobbigt för han blir trög, dum, hänger inte med i samtalen och då blir det lätt för andra att narra honom. (Han fattar inte själv att han inte hänger med och att han alltid blir fullast.) jag är så trött på att tjata, att han inte förstår, att jag har blivit annorlunda i min person och inte kan slappna av. Alkoholen är det som förstör allt, när det inte är med i bilden har vi det bra. När det har festats så kan jag inte släppa det och jag funderar på om det är någon mening med allt. Han har varit väldigt rädd att förlora mig då han vet hur det slutade med hans far och jag har varit hård i början att om han blir sådan så kommer jag lämna honom. Jag bryr mig mycket om honom och är väldigt ledsen över allt detta. Han har mycket att ta itu med från sin barndom, han saknar en pappa något enormt och har efter allt som skett börjat känna empati för sin pappa och en enorm saknad och sorg över hur det blev. När han var ung så hatade han sin pappa som tillslut valde alkoholen framför honom. Han fick en styvpappa men han slutade vara en far åt min man när hans mamma separerade från honom, men inte åt min mans lillebror som ju är hans biologiska barn.
Ursäkta det långa inlägget men det var så skönt att bara få ut allt på en gång!!
Jag undrar hur jag kan hjälpa och stödja honom, har någon nåt tips på vad jag kan göra eller säga för att han ska bygga upp sig själv igen och strunta i alkohol? Nån som har varit med om samma saker som min man?