Hej.

Idag tog jag steget. Efter många månaders tänkande, mycket dåligt samvete och en ständigt klagande särbo och diverse idiotiska beslut var det som om någon (min särbo) slog mig huvudet i går när vi pratade om vårt förhållande. Inte bokstavligen men verkligen mentalt. Jag insåg vad jag höll på att förlora genom att förstöra mig själv och mitt förhållande för att jag inte kan dricka alkohol med måtta.

Jag har sedan över ett år tillbaka varit sjukskriven i olika utsträckningar efter att ha sprungit rakt in i den berömda väggen en dag. Det var dessutom inte första gången. Men den här gången tog det fullkomligt stopp. Jag fick dock otroligt mycket hjälp av mitt företag min särbo, psykolog, hälsocoach etc. Mot ett liv utan ångest, depression etc.

Problemet är att jag samtidigt, och redan innan, självmedicinerade rätt rejält med alkohol (vin) samtidigt som jag fick medicin mot depression ångest och sömn. Jag har gått på medicin i många år och har några gånger haft en vit månad efter en ruskig panikattack men det var länge sen nu. Jag har knappt haft en vit dag eller några vita veckor. Det blev inte bättre med sjukskrivningen heller.

Jag valde att vara lite ärlig hos det företag jag fick vård hos och det slutade med att de inte kunde behandla mig längre för de hade plikt att berätta det för mitt företag. Vilket jag inte orkade med. Så jag avbröt behandlingen men fick som tur var komma in på ett nytt ställe men skammen och rädslan för att säga sanningen hade satt sig.

På de nya vårdinrättningarna berättade jag bara lite och försökte att få det att låta som om det inte var så illa. Dessutom ljög jag många gånger om att jag knappt drack något alls längre fastän jag hade druckit dagen innan och skulle göra samma sak denna dagen. När jag slutade där (vid årskiftet) var jag eg inte ett dyft bättre och har egentligen bara blivit sämre.

För att göra en lång historia kortare... så tog jag idag steget och ringde till min läkare och sa som det var (storgråtandes). Hen fixade en tid hos psykolog redan några timmar senare och i eftermiddags var jag och träffade en fantastisk människa som inte dömde mig utan sa att jag var stark, modig och smart som berättade och kom dit. Hen och jag pratade och gjorde en handlingsplan för att komma igång snabbt. För det första skulle jag få en remiss till psykologer som jobbar med PDT (psykodynamisk terapi), för det andra skulle jag kontakta (hen kontaktade åt mig) kommunens alkoholistteraputer, för det tredje pratade hen med min läkare och kollade fortsatt kontakt, för det fjärde beställdes det prover för att ta reda på hur levern ser ut, d-vitamin, alkohol i blodet etc. Hen bad mig maila om de här sakerna inte kom igång som de ska och gav mig en mailadress (aldrig hänt innan, läkarfolk brukar inte gå att nå av förklarliga skäl). Hen bokade tid för återbesök så at inget föll mellan stolarna under semestern och lovade att höra av sig till alla ovanstående redan idag.

Jag tog mina prover (de kommer inte se bra ut men det är en sporre till att verkligen inte dricka mer) och åkte hem till min särbos ställe. Ringde och berättade för min särbo hur dagen gått. Sen ringer psykologen jag besökt och berättade att någon från kommunen skulle ringa redan idag. En halvtimme senare ringde de från kommunen och jag har fått en tid att träffa en samtalspartner redan i morgon för att se hur stora åtgärder som behöver tas.

Och nu sitter jag här. Urtrött som av en urladdning och av allt för mycket gråt men ändå hoppfull. Men inser att jag kommer behöva stöd för jag tror på intet sätt att det blir en lätt resa, även om jag bestämt mig. Dessutom är jag chockad över alt stöd jag fick idag men så otroligt tacksam att de tog det på allvar och att allt gick så snabbt, att vänta är det värsta som finns. Nu ska det bara hända ock jag ska göra jobbet. Men jag tog första steget. Jag vågade formulera mig och sträcka ut en hand.

Det jag är rädd för nu närmast är abstinens, jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig. Den senaste tiden har jag i genomsnitt druckit 1-2 flaskor vin om dagen (ibland mindre, ibland mer).

Hoppas ni vill följa mig och ge mig stöttning och jag ska försöka göra detsamma.

Hälsningar

Sommarflickan2018

John-Erik

Hon har tråd "Stänga av hjärnan" Du klickar på "förändra sitt drickande"
och scrollar du ned så hittar du hennes tråd.

//John

Tråkigt att höra, men ingen fara. Jag lovar! Själv höll jag 50-60 dagar innan jag tog/fick ett (1) återfall. (Senare blev det flera, men...) Det är vanligt, det vittnar alla lång-nyktra om. Som flera skriver, alla dina vita dagar finns kvar. Tycker inte att du ska börja på dag 1 igen. Vill du fortsätta hålla koll på antalet, så sätt -1 efter varje nykter.

Det här fixar du. ♡ Kram

Sommarflickan2018

Jag var bara tvungen att andas, få reflektera och förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Plus hämta upp två pälsbollar, skjutsa en kompis som bråkat med sin pojkvän och sen pyssla med katterna resten av dagen (vi var alla tre rätt trötta så vi sov flera timmar mitt på dagen). Jag kommer se min onyktra kväll som en olycksfall i arbetet. Jag har arbetat på det här stället i 43 dagar nu men en dag var jag riktigt dålig och ouppmärksam på mitt jobb, de andra 42 dagarna har jag fan ta mig varit superwoman.

Så varför hände det då? Jag är en sucker för uppmärksamhet, jag har inte blivit "uppvaktad/raggad" på på så jäkla länge (pga av helt ointresserad pga av gift givetvis) och plötsligt dök det upp någon out of the blue som flörtade med mig (vilket nu är helt tillåtet och jag är öppen för flört etc men inte förhållande). Jag blev sedd som något annat än en bästa vän, annat än någon som blir tagen för given. En situation jag inte varit i på över nio år och jag föll tillbaka precis i samma beteende som jag hade på den tiden då jag var singel. Osäkerhet, duger jag, vill jag, vad menar han osv. Och där tog osäkerheten överhand och jag gjorde som jag brukade göra. Inget smygande dock, inget överdrivet, inget jag inte stoppade i tid. Det var ett annat slags drickande än det jag sysslat med i flera år.

Så jag kommer fortsätta räkna mina dagar. Så ist för igår så har jag idag varit nykter i sex veckor.

Jag kan inte tacka nog för ert stöd, era uppmuntrande ord, er kärlek. Utan den hade jag nog varit totalt knäckt. Och visst tänkte jag på vin igår men jag hade inte någon motivering till varför jag skulle dricka och hundra till varför jag inte skulle dricka. DOCK, förstår jag nu er lite bättre som säger att de vill kunna dricka ibland. Jag förstår dragkampen. Jag är tacksam för de lärdomar detta olycksfall i arbetet lärde mig och jag hoppas att jag kan ta med de lärdomarna in i nästa situation där jag blir tveksam.

Jag är ingen dålig människa som inte lyckades stå mot. Snarare är det ett bevis på att jag inte alltid är en duktig flicka och det är nästan lite skönt att inte behöva känna att jag måste fixa allt till 150%. Att man (jag) får lov att misslyckas så länge man lär sig något av det och hoppar upp i sadeln direkt.

Kvinna över 50, Vinägermamman, Jasmine, Nurture, FinaLisa, Gamlahäst, Studenten, Morgondag, John-Erik, Vinäger: Vad vore jag utan er, bara en liten lort. Tack för ett ni finns här och ger mig så mycket kärlek, stöd och omtanke, jag ska aldrig glömma era ord, era omtanke och era ord. Jag har nog aldrig träffat så fina människor.

Idag njuter jag av mitt kaffe, mina små kattpojkar och skickar snapchatmeddelanden till den där som fällde mig häromdagen. Det var ju inte hans fel och jag kan behöva lite flört i mitt liv, även om det inte blir något. Men denna gången är jag på min vakt. Jag handlade impulsivt, nu vet jag att det är helt fel väg för mig att gå. Är han tillräckligt intresserad så sker vad som sker, annars kan jag leva med det också.

Kram till er alla, mina fina, mest stöttande, fantastiska forumvänner ???

.. och skönt att höra att du mår bra, att det bara blev en gång och att du lärde dig saker av ditt "olycksfall i arbetet". Och precis som du säger, vilket bra jobb du har gjort alla de här veckorna- jag är sjukt imponerad av dig Superwoman!???

Varit borta och inte kunnat läsa och så kom jag direkt in på "olycksfallet". Fick så ont i hjärtat när jag började läsa, där och då ville jag bara ge dig en kram, säga att allt är bra, det ordnar sig, en dag i taget. Men du reser dig själv, så himla stark! Lugnet lägger sig. Sant, det kommer dagar av bakslag, när man inte kommer vara på topp, men det vänder.
Killar och A, ja suck.
Är livrädd för den där teambuildningen, då jag vet att det finns en där som är ute efter mig, även om han är gift. Vi har strulat då jag var singel så han tycker det är ok för alltid. Ska ha din erfarenhet i minnet nu, så den kan kanske komma till lite positiv användning?. Hursomhelst skönt att du är tillbaka! Kram!?

Så kanske jag också ska göra. Betydligt mer positivt.

Skönt att du är tillbaka och att du kan använda erfarenheten av det tillfälliga lilla fallet till nästa gång en risksituation uppstår.

Ha det gott! ♡

Sommarflickan2018

Jag byter ett troende mot ett annat. Jag behöver kärlek, om så bara på låtsats. I går åkte jag hem sent till en väldigt mycket yngre kille. Det gick väl sådär, mest pga av att han var så jävla nervig. Men det var naja att iaf bli åtrådd av någon annan. Så nu är tinder min bästa vän och nästa date är i morgon. Jag behöver "kärlek" om så bara i kroppslig form, jag är långt från ett förhållande, vi skrev på skilsmässopapprena igår, sen drog jag iväg till en 19 år yngre kille.

Han har kontaktat mig, det är helt hans initiativ men varför inte. Varför ska jag hålla tillbaka. varför ska jag sitta i min lägenhet och vänta på att resten av livet ska starta. Jag vägrar, jag tar kommandot. Oavsett vad det innebär. Förhoppningsvis blir det bra, lite mindre sårad, lite mer självförtroende, lite mer jävla anamma.

Dagen har varit bra, en kompis kom och hälsade på, vi drog till stranden, en vän till henne kom dit, supertrevlig tjej. Om några dagar börjar jag jobba. Funderar om det kommer gå bra. Hoppas det.

Svår dag. Konstig dag.

Skrev ju just i min tråd att sex kan ge samma effekt som alkohol. Nu menar jag inte att det är vad du förösker göra, stilla alkoholsug, menar bara att det ger en endorfinkick. Sen behöver vi förstås kärlek och uppskattning, jag förstår precis. Har flera vänner som dejtar på Tinder och får kickar av det. När jag har nädejtat har jag tyvärr bara blivit besviken. Sex år gamla bilder, en helt annan person i verkligheten osv.

Jag anar av ditt inlägg att du inte känner dig helt glad... hoppas det går över! Jag tror jobbet kommer att gå bra nu när du slipper dricka och med kärleken kommer det också att gå bra- finns hur många singlar som helst där ute?

Kram till dig ?