Efter ett drygt 50årigt liv och 35 av dom i ständig exponering av alkohol har jag nu insett att det inte går längre. Att inte födas till predestinerat alkoholberoende spelar ingen roll när man som jag "tränat" mig till den nivån av beroende jag har nu. Decennier av jobb och fritid i nattklubbsmiljö kräver sin tribut hos mig idag.
Ett långt liv med ett stort intresse för mat och dryck (vin) måste förmodligen avslutas nu.
När mitt liv periodvis var allt från smått kaosartat i mina parrelationer till fullständig katastrof funkade alkoholen som en hjälp.
Idag har jag sedan två och ett halvt år tillbaka en relation som bygger på en massa ömsesidig kärlek. Mitt liv är i det närmaste perfekt idag, bra jobb, underbar kärleksrelation, frisk och kry. Min käresta har nu tröttnat på att jag dricker för ofta och ibland för mycket. Detta skall inte sumpa mitt (till slut) fantastiska liv jag har idag. Framför allt inte VÅRT liv. Jag vet att hon älskar mig nästan gränslöst, men inte villkorslöst så klart. Hon är det bästa jag har.
Mitt nybörjarproblem är väl det som alla andra upplevt, att tänka bort alkoholen ur alla trevliga situationer i livet. Goda middagar, trevligt umgänge etc etc...
Ja, jag vet att det går. Men det är dag 1 för mig nu. Min käresta sa att jag måsta lyfta blicken och se mig själv, mitt mönster och att jag måste förändra mig eftersom jag smygit och ljugit kring min alkoholkonsumtion emellanåt. Ett stort svek som jag skäms för och inte vill utsätta oss för igen.
Jag börjar här för att börja i någon ände. Önska mig lycka till. / Tack