Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.
Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.
I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.
Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.
I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!
Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.
Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.
Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.
Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.
Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.
Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.
Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.
Kram på er alla tappra människor!