av Skrållan

Skrållan
mån, 2019-02-04 - 07:22

Kloka ord Mulletant. Ja jag ska fortsätta skriva. Även om jag ibland känner samvetskval. Men det här forumet är för mig. Hör är jag fri att säga vad jag upplever. Vet ju att även om vi har en bra dag, där mannen är glad och kärleksfull, så kommer det bakslag när jag inte vet var jag ska ta vägen med alla mina känslor. Ja då kan jag skriva av mig här. Så bra att detta finns, så vi kan ha tröstande ord till varandra?

Skrållan
tis, 2019-02-05 - 21:26

Så mycket tankar i kväll. Lämna eller stanna? Läste brev som jag skrivit till min man, skrivit av mig bara för min egen skull. Breven är för flera år sedan. Och det står om samma problem som vi brottas med i dag. Inget har ändrat sig. Snarare blivit sämre. Tycker inte han respekterar mig som en vuxen människa. Är hånfull när jag inte förstår. Väldigt sur så fort det är något. Han vill att jag ska ändra på saker jag gör eller hur jag säger saker. Jag frågar mig nu själv, ska jag leva så här resten av mitt liv? Och med den där jädra alkoholen? Tycker jag har föreslagit allt möjligt för att vi ska få det bättre. Och jag har pratat och pratat och förklarat. Känns som det är nog snart. Känner mig ledsen och besviken i kväll, när jag inser ännu mer att inget kommer att förändras.

Skrållan
tors, 2019-02-07 - 22:21

Varit på egen aktivitet i kväll. Är glad och full av energi. När jag kommer hem så ser jag genast på mannens ögon och sätter han rör sig på, att han har druckit. Tänkte tanken när jag var borta. Det är ju jobbigt att man tänker på om mannen druckit t.o.m när man inte är hemma. Han säger efter en stund att han druckit några öl. Jo jag ser det.
Mannen blir kärleksfull och vill kramad. Berättar hur mycket han tycker om mig. Och jag har stängt av mina känslor när jag känner öldoften. Känner ingenting. Fy vad detta förstör våra liv. Så mycket energi det tar.

mulletant
fre, 2019-02-08 - 08:21

Och ditt föregående. Som att läsa mitt liv i backspegeln. Snabbspolat. Hittade nyligen brev jag skrev till mannen flera år innan jag gick. Och det blev inte bättre. Det blev värre. Och ditt senaste inlägg, det som gjorde att jag loggade in, exakt så var det den kvällen jag tog beslutet att gå. Jag var på en aktivitet, bad kärleksfullt om löfte att han skulle vara nykter när jag kommer hem (så naivt, tänker jag idag, så okunnigt om beroendets makt). När jag kom hem var det som det du beskriver. När han somnat bar jag ut grejer i bilen och tidigt på morgonen gick jag ut och for till en vän. Ringde och meddelade att jag gått. Lämnat.
Där och då förändrades mitt och vårt liv.
Efteråt när vi pratat har jag frågat hur han tänkte då när han lovade att vara nykter när jag kom hem.... Så här svarade han ungefär: Far iväg nu på ditt så att jag får dricka ifred... Så är det att vara fången i ett beroende. Att vara styrd av en drog. Att vara helt ofri.
Jag har sällan gett råd här, alla måste göra sina egna insikter och egna val. Men jag kan inte låta bli att skriva: det lönar sig inte att vänta, det blir inte bättre av att du är kärleksfull, anpassar dig, eller av sig själv.
Du äger ditt eget liv. Ta hand om det och dig själv. Det kan du ta makten över!
Med kärlek / mt, numera Alanonmedlem som fortsatt lever med sin numera nyktra man (som går på AA)

Skrållan
fre, 2019-02-08 - 15:56

Tack för din berättelse. Den gick rakt in i mitt hjärta. När jag tänker, om jag är på samma plats om 5 år, nej jag vill inte. Jag orkar inte. Förstår att det kommer inte bli bättre. Är förvirrad och tänker mycket. Skönt att höra ett lyckligt slut med din man. En berättelse som slutade att du ändå kunde leva med honom.
Något beslut måste snart tas, både för min skull, men också för hans. Vet inte varför jag inte gör det.
Rädsla kanske.

Skrållan
fre, 2019-02-08 - 15:56

Tack för din berättelse. Den gick rakt in i mitt hjärta. När jag tänker, om jag är på samma plats om 5 år, nej jag vill inte. Jag orkar inte. Förstår att det kommer inte bli bättre. Är förvirrad och tänker mycket. Skönt att höra ett lyckligt slut med din man. En berättelse som slutade att du ändå kunde leva med honom.
Något beslut måste snart tas, både för min skull, men också för hans. Vet inte varför jag inte gör det.
Rädsla kanske.

Nordäng67
fre, 2019-02-08 - 20:41

är att dagar blir till veckor som blir till månader och hux flux har ett år sprungit iväg! Jag passerade 50 förra året så kanske är det en ”ålderskris alternativ” som inte handlar om rynkor och hängbröst utan om min tid! Den är dyrbar, en ovärderlig investering och livet går inte i repris. Så bra av dig att du skrev brev om ditt liv som du kunde läsa nu. Då har du svart på vitt att inget har förändrats. Man glömmer lätt. Ta vara på livet och ta hand om dig själv! Du förtjänar att ha det bra utan att kämpa allt för mycket. Kram

Skrållan
fre, 2019-02-08 - 22:16

Ja tiden går fort. Det är det jag tänker också. Jag är äldre än du. Så det är ju också en tanke. Att livet springer ifrån mig. Vill ju att min tid ska vara nu. Och att jag får vara lycklig.
Kram

Skrållan
lör, 2019-02-09 - 22:12

Nu har jag ställt ultimatum. Jag lämnar honom om han inte slutar dricka. Jag orkar inte mer. Jag sa att jag kan bara bestämma över mitt liv. Han tyckte jag bestämde över hans liv. Han tyckte jag överdrev. Kände mig väldigt bestämd. Sedan började jag vackla, men tänkte nu måste jag tänka på mig, annars kommer jag inte må bra.
Fick senare en verklig bekräftelse på att stå fast vid mitt ord, när jag såg på tv om poliser som tog hand om såå många utslagna med alkoholproblem. Det tog jag som ett tecken. Jag vet att det inte kommer att bli lätt. Men en nykter man i kväll. Håll tummarna. Resan har börjat ?

Ansan64
sön, 2019-02-10 - 07:53

Lycka till och håll fast vid vad du beslutar. Ditt välmående är viktigast. Kram

InteMera
tis, 2019-02-12 - 21:22

Du verkar ha kommit till en punkt där du säger nog är nog. Det räcker nu. Du har nått din gräns. Det är första steget till ett bättre och annorlunda liv! Jag kommer så väl ihåg när jag själv nådde den punkten och även om jag ännu inte flyttat trots att det gått ett drygt år så mår jag ändå bättre nu än då. För jag har börjat se saker annorlunda, göra saker för mig. Se mitt eget värde och att jag faktisktinte är tvungen att stå ut med vad som helst. Kom kamp och svårigheter men att förbli i surdegen är liksom inte längre ett alternativ när ögonen öppnats och dimridåerna fallit och man ser verkligheten för vad den är. Och plötsligt inser man att framtiden måste bli annorlunda. På ett eller annat sätt och vägarna kan vara många och brokiga. Men nu har din resa i alla fall börjat!

Skrållan
ons, 2019-02-13 - 18:04

Vet inte vad jag ska göra längre. Mannen mår dåligt, och åkte iväg för att dricka. Ställde ju ett ultimatum, dricker han mer så lämnar jag honom. Men sa också i samma andetag, att jag aldrig ville se honom full igen, då fick han åka iväg. Det nappade ju han på. Så nu har han åkt bort.
Han kommer inte hem i kväll. Vet varken ut eller in.

InteMera
ons, 2019-02-13 - 19:33

Det var väl kanske inte så du menade, att det var fritt att supa bara han inte gör det hemma...Men var glad du slipper se det. Ta en myskväll för dig själv, låt honom hållas. Kanske han själv inser hur tokigt det är när han kommer hem igen. Styrkekram!

Skrållan
lör, 2019-02-16 - 20:46

Jag vet inte hur jag ska prata med min man. Nyktert, men en så sur man. Vad jag än säger, så är jag tjatig. Och då är det inte om alkoholen. Jag kan fråga vad han sa, jag kan berätta att jag blir ledsen för vissa saker han säger. Känns som jag bara ska vara glad och tyst, och säga ja till allt.
Hur kan det bli en sådan förändring på en människa? Fy vad jag är less på att anpassa mig efter hans humör och dagsform. Kan det vara abstinens? Blir man verkligen så förändrad? Eller kanske att han vill fly från mig och slippa att försöka hålla sig nykter. Jobbigt.

Skrållan
sön, 2019-02-17 - 12:22

Funderar och funderar. Hur ska jag orka? Tänker på min mans alkoholmissbruk när jag vaknar, och när jag somnar. Hur ska det gå? Vart ska det sluta?
Medberoende? Ja visst, fullt ut. Vill inte. Vill leva mitt liv i lugn och ro. Inte med en massa gräl och surheter. Säger till min man att sluta dricka. Ja, men då gör han det för att jag säger det. Det vet ju vem som helst, det kommer ju inte hålla. Han måste ju vilja själv. Fast han tog sig en fylla, fast inte hemma. Inte bättre det. Jo, jag slipper ju se eländet. Men han är väldigt beroende, men han erkänner inte det ens för sig själv.
Ser ju på honom att han inte mår bra. Börjar se tecknen i hans lite svullna, röda ansikte. Känner att han avskärmar sig från mig, jag som ställer krav. Vet ju att det är en sjukdom, alkoholismen, så den drar väl i honom.
Längtar efter min man från förr. Det är det som håller mig kvar. Men kommer han verkligen komma tillbaka? Han är ju inte beredd att ta tag i något alls. Bara köra vidare, dricka som om inget hänt, inte prata om det för då finns det inte. Hans abstinens gör honom så sur. Kvittar vad det är så reagerar han med surhet.
Hörde på tv om medberoende. Tänk på dig själv, var råden. Och det vet jag ju. Men i nästa andetag, säger någon, ge inte upp om den som missbrukar. Var på och prata om missbruket. Men hur ska man orka?

InteMera
mån, 2019-02-18 - 13:05

Det är just det Skrållan, man orkar inte! När alla dagar är en kamp, med en sur man oavsett dom dricker eller inte just den dagen. Då orkar man inte. Den dagen han erkänner problemet och verkligen försöker göra nåt åt det, då kanske man orkar. Annars rinner nog både orken och hoppet ur en för gott. Och ur det finns det kanske bara en väg ut för att rädda sig själv. Att endera lämna och leva själv eller stanna kvar i tvåsamheten men att mentalt öndå leva bara för sig själv. För att ta hand om sig själv måste man om livet alls ska vara värt att leva och då är frågan om han längre är mödan värt när man fått upp ögonen för sitt eget värde och rätten till att vara lycklig. Med eller utan honom.