av Pianisten

Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Pianisten
mån, 2019-02-04 - 20:27

Tack så himla mycket John, självklart skall du skriva rakt ut exakt vad du tänker på, det är ju precis det man behöver när man famlar runt vilse i sina tankar. Du är bra på det och att göra det kort och ärligt, därför är du omtyckt här! Skör - ja fast vill nog kalla det högsensitiv. Pianofingrar, definitivt inte. Yllekille, nja skenet bedrar nog. Funderar för mycket - SPOT ON. Förmodligen grunden i mina a-problem som kunnat stänga av detta ständiga ekandet i huvudet och överkänsligheten.
Min tråd verkar dock ha råkat trilla över i nån slags relationsblogg det senaste, kanske risk att nån admin blockar min tråd snart som blivit ganska "off topic" :-)
Beror nog på att jag börjat attackera ett nytt problem som kommit till ytan nu när alkoholen för tillfället är oproblematisk, blev tack o lov aldrig någon fara med den igår trots min riktigt mörka dag, blev träning istället så var a-tankarna ur värden!

OCH jag gjorde inget ramaskri av allt igår som jag befarade.. Jag satt och tänkte väldigt mycket innan hon kom hem och bestämde mig för att sluta tjura nu och satsa istället!
Jag älskar henne och vill jag att hon ska vara den perfekta flickvännen får jag banne mig börja kolla mig själv i spegeln. Jag har fastnat i den klassiska relationsdöds-spiralen i tankarna "om inte hon gör si gör jag minsann inte så" och självklart har jag bara två val när det gäller min tillit, antingen släpper jag det som varit då vi båda gjort det vi gjort med olika anledningar och slutar misstro och snoka. Sanningen är att vill jag verkligen hitta något så kommer jag tillslut göra det, vi alla har våra lik i garderoben och jag kan lika gärna gå ut genom dörren direkt om jag tänker fortsätta så för det äter bara upp mig själv.
Gräset på andra sidan kan mycket väl både se och faktiskt vara grönare än mitt eget, men är ju helt ute och cyklar om jag sticker dit innan jag vattnat och gödslat min egen! Så, nu ska jag bli den bästa sambon igen, innan dess har jag ingen rätt att fortsätta gnälla! Inte bli mjäkig och smörig, mer som ödmjök, närvarande, rak, tålmodig och förlåtande är saker som kan leda mig. Framför allt öppen med mina tankar och känslor, för ingen är tankeläsare!
Idag gav en så liten sak som "kan jag göra något för dig?" ett gensvar direkt . Hon skulle iväg och var väldigt stressad så jag försökte stötta lite. Hon tittade på mig och sa, "jag har väl sagt att jag älskar dig" sen fick jag några pussar. Oh happy day... <3

Och tack så mycket för tipset FinaLisa! Jag har ju Storytel-konto och den fanns där så nu blir det kvällsavkoppingen för mig själv ikväll när hon är iväg :-)

Ler
mån, 2019-02-04 - 23:23

Ha ha .. relations blogg .. är det förför jag har fastnat för din tråd på sistone ;)) .. Bra idé att satsa på kärleken ist för att sura och vara långsint .. Lycka till ❄️❄️❄️

IronWill
mån, 2019-02-04 - 23:38

Tycker att relationsbiten är högst on-topic på grund av de skäl du just angett. Antingen blir den ett problematisk på grund av alkoholen eller så blir den det utan. Om jag inte hade viktiga relationer (i den bredare definitionen) så skulle jag nog fan vara full jämt. Det är ju den viktigaste delen av livet.
Jag är dock lite skeptisk till ”jag är sån, take it or leave it”. Mest för att jag kört med den själv rörande bla. alkoholen men även mitt humör ibland. Det är inte så enkelt (har jag fattat :). Om man är två om saker så har man ju ett ansvar att se till att det åtm funkar för båda. Annars kommer det inte att hålla i längden. Och man kan ju faktiskt anstränga sig. Ibland blir man ju exempelvis på humör för mer närhet om man börjar kanske med en kram och slappnar av. Om det kräver förändringar så får man nog visa lite vilja att prova lite även om det inte alltid går bra. I alla fall för att visa den andre att man bryr sig nog för att vara öppen för att testa. Och även ha en vilja att diskutera och vara ärliga med hur man känner och vad man känner. Allt det här givetvis med reservationer för att jag ju egentligen inte har en jävla aning om alla nyanser i ert förhållande. Men att vilja jobba på det från båda håll är nog nödvändigt, även man bara når halvvägs.
Märker i vårt förhållande en nedgång när vi börjar ta varanda lite för mycket för givet. Och då brukar vi göra lite mer saker på egen hand, kanske fokusera mer på egna vänner och så lite självständighet. Det brukar då bygga upp ett större behov av att vara med varandra igen. Men vad som funkar för andra vet jag inte. Hoppas du når dit du vill och skriv gärna mer om det, jag läser :)

John-Erik
tis, 2019-02-05 - 22:05

Tycker din strategi känns sund.. Vända blad och gå vidare som kungen sa :-)
Det är inte off topic att nämna just relationsproblem. Tror att det är vanligt att
man bedövar med alkohol om man misströstar i förhållanden.
Jag har också lite av detta med högsensivitet och känner av lite
väl mycket ibland. Läser av situationer innan jag ger mig hän..
Något lite hämmad..
Kämpa på och att lägga in träning när det är mörka tankar fungerar ju fint för dig .
Jag kör likadant.. funkar perfekt
Ha det fint och kämpa på. Och gräset är inte grönare på andra sidan..:-)

John

Pianisten
fre, 2019-02-08 - 13:58

Hej!
Ska försöka uppdatera lite snabbt och rakt för en gångs skull utan att bli långdragen :) Jobbar på med relationsprojektet om man får kalla det så. Går definitivt framåt men mycket situationer att fundera på som uppstår när jag har svårt att vara "världens bästa sambo"
Hur man ska tackla saker som stör och irriterar väldigt mycket utan att vara gnällig och irritera tillbaka.. Vi har lite problem med olika syn på ordning, hon är ganska slarvig och jag försöker att fundera på varför små saker är viktigt för mig när jag inte kan svälja utan måste få ut det. Är definitivt ingen pedant ordningsmänniska, men jag har kommit på att oordning gör mig väldigt stressad och svårt att slappna av. Försöker arbeta in små enkla rutiner hemma som familjen skulle kunna följa, men inte lätt att lägga fram små saker utan att det låter som man gnäller hela tiden.. Det är ju egentligen bara det vanliga, kläder som läggas överallt, disk som inte kommer i diskmaskinen, sopor som inte slängs fastän det rinner över, osv. Små detaljer men som ändå irriterar när man inte har samma mål. Märker tydligt att jag nog ändå måste få ur mig snabbt små saker som stör, även om jag riskerar få ett hugg tillbaka så släpper min irritation och jag kan bli trevlig igen. Försöker jag hålla det inne så byggs irritationen upp. Tror det är A och O och även att jag lär mig att ta upp saker på rätt sätt och när det är rätt tillfälle, typ inte trött vid läggdags eller tidig morgon, det är lika med svart blick =)

I övrigt inte mycket reflektion om annat, rullar på och mår bra. Fin fredag! Gjorde mig lite fredags-stilig idag och provade en skjorta jag köpt förra året som var för liten. Satt som en smäck idag :D
Tack så mycket för alla svar och att ni finns här! <3

Allic
fre, 2019-02-08 - 18:18

Önska att jag var hon... din sambo alltså. Tänk att ha någon som bryr sig så som du gör. Vill satsa, vill vara snygg för den andra, vill verkligen satsa på relationen.

Själv har jag precis avslutat min relation sen två år tillbaka, då med 1,5 år tillsammans med en annan kvinna som han oxå älskade, låg med och verkligen åtrådde. De var även sambos utan gemensamma barn, deras barn fann varandra, hon var oerhört bra som bonusmamma och hon är otroligt snygg för sin ålder. Jag däremot må vara oerhört attraktiv, ung i sammanhanget och extremt framgångsrik i mitt jobb. Extra attraktiv för att jag har stor makt i en mansdominerad bransch. Men jag stod inte ut till slut, insåg att jag brutit upp något som borde blivit bra för alla andra, utom mig själv. Nu skäms jag, är mer ensam än nånsin...

Vill bara säga - heja dig Pianisten! Du är en riktigt grym människa i grund och botten och din sambo ska vara nöjd. Du är fantastisk som kämpar som du gör, med rätt avsikter. Heja dig!!

Pianisten
mån, 2019-02-11 - 13:54

Det var verkligen fina ord av dig! När jag läser hur du beskriver dig själv så fick jag upp en person jag själv kan relatera till i mitt jobb, -en mansdominerad säljbransch där det idag finns en enda kvinnlig chef på alla våra ca 70 filialer i Sverige. Det är starkt av dig! Tror för visso att vi är väldigt lika där, kvinnor som män, en stor del av oss med alkoholproblem är just högpresterande. För att vara högpresterande krävs hög tankeverksamhet och ett huvud som alltid är på alerten. "A" är vår flykt från oss själva och vår identifiering av oss själva som likamed våra prestationer. Typ..
Önskar dig all lycka till att genomlida denna veckan (har läst din tråd) Kom ihåg att de starka känslorna av sorg, ensamhet, nedstämdhet, olycklighet m.m.... m.m.... som kommer nu dessa dagar är en stor del av alkoholen som lämnar kroppen! Det är en direkt reaktion av att kroppen inte får något den brukar få!
Du har ju redan innan hittat och känt den nyckel av styrka, motivation och gäldje som träningen ger, t.ex att gå ut och springa. Så fort du blivit av med den direkta baksmällan så trotsa alla omotiverade hjärnspöken och ta dig ut. Den kan vara din väg genom denna veckan!

Kram och stort lycka till!

Pianisten
mån, 2019-02-18 - 12:55

Helgerna innehåller jobbigare stunder, helt klart. Bilderna som uppkommer på fredagen när kollegor pratar om längtan till kvällen och att ställa sig i köket och laga fredagsmat med ett gott glas bredvid sig. Precis som jag gjorde förr. Den där symboliska känslan av avslappning när man tar helg och satte sig i soffan till fredagsprogrammet och ja, ett glas till. Men så är det, nu är det omvänt. All annan tid man inte förknippar med gamla A-vanor är verkligen toppen och det känns faktiskt som att man fått en ny chans till livet. Så de där tankarna är inget annat än påminnelser om hur djupt sina gamla vanor sitter och bara att ha en acceptans och låta passera.

Helgerna är också förknippade med gamla vanor att det kan finnas möjlighet till intim tvåsamhet.. Det fick jag ta till mig tidigt i vårt förhållande, att vardagar och kvällar är mer eller mindre no-no, "för trött/finns inget sug dessa tider/morgonen är bättre" Ja, så för två heltidsarbetande föräldrar finns det då helt enkelt två små möjliga stunder i veckan kvar att lägga allt sitt hopp på. Samtidigt som barnen kollar på TV på andra sidan väggen och skriker att de vill ha frukost och annat som små barn kan tänkas behöva hjälp med. Detta försöker man parera skrikande mellan pusten, VI KOMMER SNART! TA ETT ÄPPLE SÅ LÄNGE! KAN DIN SYSTER HJÄLPA DIG! Nån gång rycks det i handtaget och man kastar sig ner under täcket. Ja romantik på hög nivå helt enkelt, men så är det ju, det är ju då det fungerar, för henne..
Nu pluggar hon, jobbade förr även varannan helg och då var det en helg-morgon-varannan vecka som hade möjligheten. Så fungerar hon och då är det ju bara så..
Detta har såklart aldrig fungerat bra heller, hon insåg fort att dessa få stunder som jag har allt hopp samtidigt gav henne press att nu måste det ske, vilket är ett ganska stort antiklimax för oss båda. Tycker ändå det finns en ganska stor rimlighet att man har en stor förväntan här om man längtar mycket till det här och ett uteblivet försök direkt innebär ytterligare två veckors väntan till nästa möjlighet, på hennes spelplan.
Just denna helg inleddes just så, med ett misslyckat försök. I vanlig ordning inväntar jag under morgon en eventuell invit. Eftersom jag redan för länge sen, efter oräkneliga dissar fått inse att jag måste vänta tills "det" kommer till henne så har jag själv slutat att ta initiativ. Inviten kommer denna gången genom ett meddelande på telefonen när jag sitter i köket och dricker kaffe. Hon låg kvar i sängen efter en senare kväll med AW med hennes klass. Jag skiner upp lite och i förebyggande syfte säger jag till barnen i soffan att mamma och pappa bara ska prata lite ifred och att de ska vara snälla och inte störa, vi kommer strax.
Jag smyger in, hon ligger på rygg och väntar på min aktivitet. Som standard är det jag som skall göra jobbet, hon tycker att hon är för dåligt och inte lika skönt när hon är på. Jag har tagit ett par tuggummi innan jag gick in eftersom jag vet att hon inte gillar kaffedoften. Strax efter jag krupit in under täcket och försöker starta igång stämningen så nyper hon mig trots det i kinden och kallar mig för "lilla kaffenissen" för att demonstrera lite att jag minsann luktar illa. Jag märker under tiden jag rör mig över hennes kropp att hon fortfarande är ganska stel och inte alls är igång. Efter ytterligare bara nån minut innan något riktigt hunnit starta så kommer nästa kommentar att faktiskt hela jag luktar kaffe. Där och då rinner lusten av mig också, jag stannar upp och kliver av. Vi ligger och stirrar upp i taket, hon tycker att jag är löjlig och känslig. Jag föreslår att hon ska komma på mig så kan jag kommentera ett par gånger hur hon luktar samtidigt som hon tar på mig. Det vill hon såklart inte. Jag går ut

Ja nu fick ni följa med på en inte helt ovanlig helgmorgon i vår familj. Förlåt om det blev mycket detaljer men det känns lika tragiskt som det låter.
Eftersom intimiteten är ett laddat ämne hemma så genomsyrade detta hela helgen. Jag vet att jag inte borde vara sur! Jag vet att jag sa att jag skulle sluta tjura och vara den bästa sambon! Men ärligt talat, jag är så jävla trött på att vara the big person hela jävla tiden. Den som alltid är självkritisk och tänker att lösningen är att JAG nog kan bli lite bättre, lite gladare, lite snyggare. Så vill hon kanske ha mig mer sen.

Jag är ändå jävligt stolt, en helg förr i tiden hade jag suttit uppe till mitt i natten och tjurat och bälgat i mig dricka, tyckt synd om mig själv och låtit känslorna svämma över mig. Denna helgen har jag styrt ilskan mot hård styrketräning och arbete, håller på att renovera, igen.. dotterns rum nu. Perfekt att stänga in sig och bara stänga av. Och mår faktiskt fantastiskt summa summarum. Det är också häftigt nu utan A, innan har vissa problem bara grötat ihop sig med allt och gjort hela livet surt. Tycker att nu kan man se mer objektivt på en sak och tycka att andra saker faktiskt är toppen. Som att gå upp och klä på sig något snyggt på en smalare och smalare kropp och gå till mitt underbara jobb!

Take care out there my friends!

Pianisten
ons, 2019-02-20 - 11:31

Hm, idag är en sån där dag utan några svar. Igår gjorde sambon trots att det var både kväll och vardag faktiskt ett nytt försök till en intim invit efter att jag varit ganska nere under veckan och lite kort mellan oss. Egentligen sämsta möjliga tillfälle då jag för en gång inte var så sugen och verkligen behövde vila efter först ett riktigt tungt benpass i gymmet och senare på kvällen även styrelsemöte på förskolan. Men tacksam och desperat som man är varje chans så säger man inte nej.
Tyvärr blev hela stunden summerad väldig misslyckad även om vi lyckades slutföra det. Det är tydligt att hon vill göra det för min skull och försöka lappa ihop stämningen. Precis som försöket i helgen känner jag igenom så tydligt att hon inte riktigt var där själv i lusten. Hon har väldigt tydliga drag när hon är "på" på riktigt eller inte t.ex hur hon reagerar vid t.ex vissa beröringar. Hon vill att det ska bli gjort men hennes kropp är inte med. Eftersom jag är begåvad/obegåvad med att vara högkänslig så snappar jag in dessa signaler direkt och kan inte även om jag vill ignorera dem. Min lust försvinner och vi hamnade flera gånger dödläge där jag fick säga som det var, jag känner att hon inte är där och jag kan inte gör det som en enmanna show som något som bara skall bli gjort, då har det ingen betydelse.
Bara några timmar innan detta så kände jag mig riktigt ledsen på jobbet och funderade massor på framtiden. Spelade scenen i huvudet när jag lägger fram att det inte håller längre men att jag inte vet hur vi ska gå vidare.
Jag känner skuld över hur jag är och hur hon försöker hålla ihop det trots att olusten skiner igenom. Jag vet ju att hon älskar mig på sitt sätt men att hennes lust inte finns fastän hon vill. Jag har insett att "det" har ingen betydelse om det inte är "the real deal" från bådas håll. Samtidigt som jag inte kan hålla tillbaka mina negativa känslor när det inte händer så kommer en lika stor uppgivenhet när det väl händer och ändå inte är äkta.

Pianisten
tors, 2019-02-21 - 11:26

Jag vet inte varför du tog bort din text, men jag hann lästa den som hastigast igår. Jag uppskattade det du skrev och tog det till mig. Sen får man acceptera att även om man förstår problemet, t.ex i detta fallet att vi ibland fungerar olika, så gör det inte alltid att man kan lösa problemet. Jag ska försöka satsa på oss ett tag till för jag vet att vi vill båda två och att tiden nu är den tuffaste. Vi kämpar verkligen hårt nu på alla plan, jag i det tysta med mina nya vanor, hon har också äntligen börjat hitta träningen efter långa problem att trötthet och övervikt. Vi renoverar, vi jobbar o.s.v. Jag ska försöka intala mig att allt bara kan bli lättare i framtiden och att spontanitet och tid för varandra kan komma igen även om det är det hoppet jag redan levt på i många år. Bara hoppas på att min saknad av dessa saker inte tar över mig och leder till att jag gör fler snedkliv innan det är för sent.

Pianisten
tors, 2019-02-21 - 11:36

Jag har bestämt mig för att tack för mig här. Blir lite blödig när jag tänker på tiden och alla stadier av känslor och måenden som passerat sedan jag gjorde mitt första inlägg här för bara ett halvår sedan. Att komma till denna platsen och läsa och förstå hur många vi är där ute, bland alla samhällsskikt, allt från höga chefer och nedåt. Som krigar i det tysta mot våra begär och att bara få vara lyckliga. Sedan frustration över att känna sig otillräcklig och inte nå fram till de som inte kommer upp till ytan, och förstå att mina råd och det som hjälpt mig inte kan hjälpa alla.
Jag tänkte först att jag kanske skulle fortsätta en tråd i Det vidare livet här, men har börjat känna lite negativa känslor senaste tiden här. Kände också att jag kanske ska spara er mer långdragna inlägg om mitt relationsgnäll.
Jag valde vid nyår att sluta med Facebook för att det inte gav mig något bra längre. Missförstå mig inte, denna platsen har gett mig så mycket fint och positivt, men konstig som man är, människan, så skapar man så lätt nya beroenden och behov av bekräftelse, kolla om något svarat eller lajkat.. och så en liten känsla av ensamhet och betydelselöshet när det inte skett.

Tack så oerhört mycket alla ni som funnits, kommenterat, stöttat och peppat. Även om man inte känner att man alltid kan hjälpa någon direkt genom sina svar så är det största här att vi inte behöver känna oss ensamma, vi är tillsammans och slipper en liten stund att kriga i det tysta!

Finns en bok som heter The Secret, den menar att allt du önskar kan slå igenom om du bara tänker på det tillräckligt mycket och ofta. Dom kallar det Universums lag av attraktion. Tro det om man vill eller tyck hokus pokus, men jag har verkligen insett att tankarna är oerhört maktfulla. För att citera en annan text i en mycket stark bok. -Munken som sålde sin ferarri:

"En handling skapas av tankar,
en vana skapas av handlingar,
en karaktär skapas av vanor."

Så, även om du känner att du inte kommer någonstans, står och stampar, fast i dina problem. Sluta inte tänka och drömma om vad du vill, ge tiden sin chans!

Ta hand om er, stora kramar / Pianisten

John-Erik
tors, 2019-02-21 - 11:54

Synd... Jag har läst allt av dig.. Tänkte jag skulle kommentera snart men annat har kommit vägen.
Förslag : behåll tråden.. Kan vara bra för andra här inne att läsa. Samt om du vill ha lite ryggrad
i framtiden. Du är väldigt läsvärd... hög klass :-)

Lycka till vännen,

John

Mrx
tors, 2019-02-21 - 15:18

Jag har följt din tråd här inne. Vi har mycket gemensamt som individer. Du har ofta skrivit ungefär detsamma som jag känner både inom relation och alkohol -problem. Behåll tråden och ta en paus istället. Om inte vi råkar på varandra igen vill jag önska dig ett underbart liv.
/Mrx

Sannah
lör, 2019-02-23 - 06:34

Känns bäst för dig! Livet är inget rakt spår utan en kringelväg fram. I bland vill man skriva, ibland inte, ibland vill säga stop och gå vidare, ibland ångrar man sig och börjar om. Allt är okej!
Stor kram till dig Pianisten!?

Pianisten
tis, 2019-06-04 - 12:02

Har fantiserat och motiverat mig flera gånger med att jag skulle gå in här efter ett halvår igen och berätta hur bra allt går med mitt nya stabila liv, men det gick inte hela vägen.
Jag har trillat i diket och det svider verkligen hårt att erkänna det. Det jobbiga är att man aldrig riktigt förstår hur det gick till när man alldeles nyss hade allt under kontroll.
Men, det är såklart ingen rymdforskning denna gången heller. För mycket trevligheter, sommarkänslor och anledningar att "fira" som tillslut ledde till att jag trampade över mina regler. Vips så satt jag där hemma i soffan och den hemska, hemska rösten var tillbaka. Bara lite för jag måste bara slappna av.. tar tag i det snart.. det är inte så illa än.. Sneglade på barskåpet och smidde planer precis som förr hur jag skulle komma åt en flaska utan att min sambo märker. Samtidigt som kriget i huvudet pågår. Jag ska inte, jag ska inte, jag SKA inte. Men bara ikväll, bara ett glas, en liten skön kick, domna bort och sjukna ner i sitsen med alla problem bortsuddade för en stund..

December var senaste smygglaset med sprit, då den gången för att få tillbaka harmonin i huvudet och rädda ett pepparkaksbak med barnen. Fram tills i förra veckan, då tog jag det igen. Det där dricksglaset som borde signalera så starkt att det är på väg utför branten igen.
Igår vaknade jag till igen, den fruktansvärda rösten som jag aldrig någonsin skulle få närma mig igen var tillbaka. Jag balanserade verkligen på branten, var så nära att börja sträcka mig mot skåpet när sambon nickat jämte mig i soffan men jag vågade inte riktigt. Krigade lite till i huvudet. Jag SKA inte. Jo fast bara ett glas ikväll. Sen..
Jag gick in i badrummet, hade tagit av mig tröjan för det var så varmt inne. Tittade på mig själv i spegeln och plötsligt nådde jag mitt förnuft. Jag är ju smal igen, tappat över 10kg sedan december. Snygg, nyklippt, skägget ansat. Mått så bra. Stressen som försvunnit, motivationen till livet som kommit. Hur kan den här rösten i huvudet fortfarande få en plats efter allt jag vunnit tillbaka!!?

Jag klarade det igår. Jag vann igen. Upp på hästen. Ut i löpspåret och svettas tillbaka endorfinerna. Jag vet hur man gör, jag har gjort det förr. Nu kör vi vidare!

Hoppas ni som fanns här förr, som kanske kommer ihåg mig, att ni mår bra och kommit vidare. Tänker på er ofta, denna platsen var en stor del av min vändpunkt då, förra gången. Nu borstar jag av mig gruset och vänder igen utan att blicka mera bakåt. Alla kan trampa snett och så har vissa en gammal stukning som värker lite igen men det kan, det ska, läka igen.

Kramar

Denlillamänniskan
tis, 2019-06-04 - 12:20

Jag har tillkommit som ny deltagare, men jag har läst hela din tråd sedan du började och har uppskattat att du skriver.

Ja, det är så konstigt att Alkoholdjävjulen alltid föreslår sig själv som livsfixare, tröst och rena spaanläggningen för själen. Och hur snällt och gärna man vill tro på det, fast man vet att det inte är riktigt sant.

Jag är med dig. Nu inte tyst och anonym, utan högst delaktig och verklig. Allt läker. Visst är det så, men det gör ont ett tag.

Strulan65
tis, 2019-06-04 - 12:59

Detta skrämmer mig, att plötsligt är man där med glaset igen och dansar med Draken igen.
Starkt av dig att vakna upp och resa dig igen.
Kraft och mod till dig// kram Strulan

Mrx
tis, 2019-06-04 - 22:59

Halloj! Jag har funderat hur det gått för dig sedan du slutade skriva här. Det var roligt att höra ifrån dig igen. Kampen mot alkoholen är en livslång strid. Jag har tänkt blivit normal drickare och det går lite siså där. Vissa gånger funkar det kanon bra men andra blir det för mycket av giftet. Min hjärna vet att jag mår bäst av allt inte dricka alkohol överhuvudtaget. Samtidigt pågår kampen där inne om att nu skulle det var läge för en pilsner och ett glas rött. Ja, visst kan det vara mysigt och gott om det inte blir fyllekalas. Totalt sett dricker jag väldigt mycket mindre än för ett år sedan. Forumet har gett mig en helt ny syn på alkoholen men jag är inte redo ännu för att lägga av helt. Tanken på hel nykter finns dock i min hjärna men är inte redo att implementeras. Jag fortsätter förhandlingarna med mig själv ett tag till. Du är alltså inte ensam om att kämpa.
/ Mrx

Pianisten
mån, 2019-06-10 - 16:24

Hej Denlillamänniskan och Strulan65. Kul att höra från dig också Mrx! Lite tröst att du fortfarande också jobbar med att hitta balansen och att vi är fler som är så naiva ;-)
Just nu sitter jag och funderar väldigt mycket på motivation och lust. Kommer fram till att det är det som styr allt för mig och det känns utom kontroll.
Mitt liv går i stora och små cykler av nästan överdrivet stark till absolut noll motivation. Motivation för mig blir till livslust, energi och mycket mindre problem.
Denna gången trodde jag mig vara så stark att jag skulle kunna ta mig igenom det av ren vilja men det går bara inte. Först och främst träningen, höll i den stabilt och starkt i över tre månader och nu kändes det verkligen som det var en ny självklar rutin av mitt liv. Sen var det som att någon plötsligt drog ur en bottenplugg och drivkraften försvann sakta varje dag. Jag vägrade ge upp, stenhårt besluten att överlista olusten. Jag provade korta ner passen, gjorde färre pass, bytte träningsform men inget vände det. Sen känns det som att bara gå och vänta och greppa halmstrån som jag vill kalla det, tvinga sig upp och göra saker för att hoppas på lite hjälp till vändningen och att inte gräva ner sig totalt. Dysfunktion av systemet, ja det känns så. Vad göra? Gräva ner sig och ge upp. Dumt, men en skön tanke idag.
I helgen blev det en bra portion med dricka igen på ett kalas. Väldigt trevligt och inga pinsamheter. Det är sen det blir jobbigt, men igår klarade jag att avstå, tröstade helgens slut med kebab istället. Idag är det fasta för att försöka hålla vikten i schack och inte kasta bort allt det man åstadkommit under året.
Ikväll ska jag med lillgrabben på fotbollsträning, han älskar det men är lika panikslaget blyg som sin pappa var som barn så det är en kamp varje gång. Jag vill stötta hon i det och hoppas att han ska komma över det och bli trygg i sig själv. Det är min motivation idag