av Skrållan

envis
tors, 2019-05-02 - 21:51

Jag är snart i samma situation som du.. ska lämna. Har gjort det lite halvt några gånger men nu har jag bestämt mig. När jag läser dina texter så känner jag igen mig så oerhört. Du är iallafall inte ensam ska du veta. Du är jättestark och jag önskar att jag redan var där du är! Du har kommit långt.

Skrållan
tors, 2019-05-02 - 22:21

Tack för dina ord. Du tycker jag kommit långt. Känns bra att någon känner så för min kamp. Ibland känns det som jag står och stampar på samma ställe. Pratade med mannen i kväll. Det var han som ringde. Så svårt. Vi pratade vanligt bara. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Vet inte riktigt hur det kommer att bli när han inte längre kan låna den bostaden han har nu. Många frågetecken.

Skrållan
fre, 2019-05-03 - 15:01

Nu så har jag varit och pratat med en anhörigstödjare. Så skönt. Och fick en bra kontakt. Lätt att prata. Kändes bra. Känner mig starkare.
Nu ska jag hitta på något roligt i kväll.

Skrållan
lör, 2019-05-04 - 17:27

Det känns både och. Jag känner glädje och jag umgås med folk. Men så ibland sticker det till i hjärtat och sorgen bara sköljer över mig, och allt känns så overkligt. Overkligt att jag befinner mig i den här situationen. Hjärtat säger ibland, du kanske kan stå ut med att leva med honom, sedan tar förnuftet vid och jag vet att jag måste lämna. Så ledsamt att vårt gemensamma liv blev så här. Vilken sjukdom det är, alkholismen.

Skrållan
lör, 2019-05-04 - 18:36

Pratade en stund med mannen. Han ska komma till mig i morgon i en del praktiska grejjer. Jag sa att jag skulle bort i morgon. Då kläckte han ut sig: vad hemskt vad du är borta mycket. Inte en tanke eller fråga, hur mår du? Hur har du det? Kanske finns en anledning till att jag sysselsätter mig hela tiden. Fy vad jag blir ledsen. Han känns helt avstängd. Så sorgligt.

Skrållan
sön, 2019-05-05 - 21:10

Så jobbig dag och kväll. Varit ute och åkt. Men får sorg som liksom sköljer över mig, och få då gråtattacker. Svårt att njuta av att åka ut med en släkting. Pratade med mannen en lång stund i telefonen i kväll. Sa mitt krav. Nykter och behandling, annars lämnar jag dig. Han sa att han inte ville sluta dricka. Han vill kunna ta sig en öl på sommaren. Vi diskuterade fram och tillbaka om allt möjligt, även alkoholen. Jag blev lite för anklagande om drickandet, men jag blir så arg när han inte förstår vad detta blir för konsekvenser. Han verkar inte bry sig. Han skyller på mig. Att jag inte gjort tillräckligt för vårt äktenskap. Att jag inte kramat och velat vara med honom tillräckligt mycket. Jag är så ledsen för att det blir så här. Vet inte hur jag ska orka. Känns som om hjärtat slits ur min kropp. Hur ska jag orka?
Går tillbaka till sådant jag skrivit tidigare. År 2015 skrev jag första gången. Då var allt precis likadant, förutom att då var jag inte redo att lämna. 4 år?? Jag kan inte fortsätta så här mer. Var ska jag finna styrkan????

Ullabulla
sön, 2019-05-05 - 21:19

Och jag tror att du bör lämna oavsett.
Han vill inte sluta dricka och ni kommer ingen vart.
Varken han eller du.
Men du måste känna om din gräns är nådd eller om du klarar att åka några varv till i torktumlaren.

Om du tvingar fram att han ska sluta dricka (vilket jag gjorde)
Så är risken rätt hög att han börjar smyga.
Men om du lämnar och ändå lämnar en dörr öppen för honom om han vill komma in nykter.
Då har ni båda samma chanser och samma spelregler.
Då märker du snabbt åt vilket håll han går.
Och du kan påbörja din resa mot ett starkare jag där ditt mående och ditt liv är i fokus.

Skrållan
sön, 2019-05-05 - 21:26

Vet inte vad nästa steg är Ullabulla. Ska vi skilja oss med en gång? Ska vi sälja vår gemensamma bostad nu? Ska vi bo isär som vi gör nu? Och göra det ett tag till? Alltså jag vill ju inte leva med honom om han dricker. Tacksam för fler råd?

Ullabulla
mån, 2019-05-06 - 08:55

Kan göra att du hänger "offerkoftan" på kroken.
Med offerkofta menar jag att man ofta känner sig hjälplös och utan handlingskraft och därför fortsätter vara passiv istället för att agera.
Det är lätt att hamna i den känslan och rollen men det går att bryta det tänket.

Om du gör det,bara en liten stund.
Försöker se klart på situationen och drar upp riktlinjer för ditt fortsatta liv.

Han är sjuk och vill inte släppa det som håller honom fungerande.
Det är hans krycka i livet som han givetvis borde släppa.
Men bara han kan avgöra när han är redo.

Du har i 4 år varit missnöjd i den situation du befinner dig i.
Din situation påminner om min.
Mitt ex var faktiskt den som precis som din man sa att vi skulle bryta.
Vi hade inte haft något samliv på länge ich vi mådde båda dåligt.

Ändå ville jag inte inse fakta fullt ut.
Förnekelsen är ofta stark för oss anhöriga.
Om bara..

Nu lever jag i en ny relation sen fyra år mitt ex är nykter sen två.

När jag träffade min nya man så lovades guld och gröna skogar om nykterhet.
Men det tog tre år efter vår brytning och en rejäl djupdykning ned i alkoholen innan han var klar.
Jag har frågat varför slutade han inte tidigare?

Jag hade inte druckit klart.

Din man verkar heller inte ha druckit klart.

Kan du tillsammans med terapeut eller god vän försöka skissa upp en pman där bara du och ditt liv är i fokus?

Din man får ha sin resa.
Med fortsatt drickande eller insikt.

Skrållan
mån, 2019-05-06 - 15:14

Tack för dina kloka ord. Jag har läst dom flera gånger. Jag förstår att min man inte druckit klart än. Och han verkar inte förstå att han kommer att mista mig. Och jag känner mig verkligen handlingsförlamad. Kanske för att jag i alla år bara tänkt på honom och hans alkoholberoende. Nu ska jag göra upp en plan för mig. Jag ska ta hjälp. Och jag ska inte längre ge mig in i diskutioner med min man för han tänker inte klart i sitt beroende. Jag har pratat klart med honom nu. Han har gjort sitt val och får själv kämpa på med sitt beroende. Jag ska börja leva mitt liv nu. Tack än en gång?

InteMera
tis, 2019-05-07 - 07:52

Det uppstår ett känslomässigt vacuum hos oss när måttet är rågat, när man inser nåt måste ändras för att man inte själv ska gå under när den andra trots ultimatum väljer alkoholen. Tycker det är många här som upplever detsamma, att man i det ögonblick man bestämt sig att lämna ändå blir osäker på om man gör fel, om man ändå kommer älska och sakna honom?

Klart man kommer göra det! Bara det faktum att så många år ofta gått tillsammans, man har barn och hus och en massa minnen. Klart det kommer att kännas som man nästan saknar en kroppsdel när man bryter sig loss, den andra har ju alltid funnits där. Men med lite distans inser man att ja man har bott i samma hus men kanske liven varit mer parallella än sammanflätade, när man som mest behövt stöd har man blivit nekad den närhet man önskat och att ens vilja och behov i många år blivit helt åsidosatt då alkohol och den andras val alltid kört över en. När man valt att bryta är det väl självklart att tvivel och sorg kommer över en. Man vet ju inte längre vem man är när man får tänka på sig själv, istället för att behöva skruva sig runt någon annans behov och man kan fokusera på vad man vill istället för vad man måste. Vad mycket tid all oro tagit, all den energi man kan lägga på positiva saker istället känns skrämmande!

Du har kommit så långt på väg nu Skrållan, vad och hur du skriver gör mig så glad för du har nått en insikt som kommer förändra ditt liv: att du inte längre varken kan eller vill ta ansvar eller oro för hans drickande! Det kommer säkert vara jobbigt ännu ett tag och allt det praktiska som måste göras, men jag tror du sakta kommer finna ett lugn och en glädje även över småsaker som du inte känt på länge, när du kan fokusera på din egen omgivning och liv istället för hans. Låt honom traggla och våndas med sitt, för det kommer han nog också få göra, och i bästa fall kommer även han till insikt om vad han går miste om men det kan ta tid så sitt inte och håll andan under tiden utan lev ditt liv fullt ut istället!

Anonym 21523
tis, 2019-05-07 - 11:22

Du är på god väg skrållan
Känner igen att det växer känslostormar runtomkring pga nya kliv har tagits. Han är kvar och du har klivit frammåt. Han inser inget utan tänker bara egoistiskt.

Kramar ?

Skrållan
tors, 2019-05-09 - 17:31

Ja jag fortsätter min kamp. En svår sådan. Åkte till min man, som bor borta, för några dagar sedan. Tänkte att nu skulle vi prata ut. Ville inte gräla utan bara prata. Kände mig lugn och började inte gråta. Frågade hur han tänkt sig med vårt liv. Han tyckte han kunde bo borta och hemma ibland. Då sa jag att har du tänkt bli nykter och ta behandling? Nej det ville han inte. Då sa jag att då vill jag skilja mig. Han blev väldigt ledsen, jag lyckades behålla mitt lugn. Konstigt nog.
Men gråten har funnits där varje dag efter det. Så tragiskt att det slutar så här. Känns inte som han alls har tänkt kämpa för oss. Han väljer alkoholen. Före mig och vårt liv tillsammans. Så som jag har kämpat för att få honom att tänka om. Det är kanske bäst så. Svårt att reparera något som blivit så förgiftat.
Jag saknar den man som jag blev kär i. Men han har inte funnits på många år. Han finns förmodligen inte längre. Inte för mig i alla fall. Kanske är det så att jag stått ut i så många år för att jag målat upp en man som inte existerar. Och han vill hela tiden ändra på mig, hur jag är och känner. Ja det kanske är bäst som sker, även om det är tungt.

Spinoza
tors, 2019-05-09 - 18:07

Att släppa taget om en dröm om hur man ville att det skulle vara är tufft.

Varma kramar till dig!

Madlin
tors, 2019-05-09 - 20:09

Ja det är så ledsamt Skrållan, och sorgligt, bedrövligt och hemskt att behöva bryta upp. När man har kämpat så. När det enda man vill är att den där mannen ska bli sig själv igen, eller den han en gång var.  Och att man skall få vara första valet igen, det viktigaste. Men det är nog tyvärr som du säger, att han inte finns mer och kommer inte att komma tillbaka.

Kände precis som du att inget kan ju ändå bli sig likt när hela relationen blivit så infekterad. Men trots det, så sorgligt. Skickar styrkekramar till dig

InteMera
tors, 2019-05-09 - 21:34

Så sorgligt Skrållan, du låter så ledsen. Men säkert lika nödvändigt som sorgligt att ni behöver bryta upp, för att båda kunna gå vidare med era liv så som ni vill ha dem för ni verkar inte längre ha någon gemensam syn på hur framtiden ska se ut och det är det nog bättre att släppa den andra fri.

Läste nånstans: You do not let him go because you don’t love him, you let him go because you do. (Översatt ungefär:Du låter inte honom gå för att du inte älskar honom, du låter honom gå för att du gör det).

Stor styrkekram ikväll till dig, det är modigt och jobbigt att välja en väg som är den man känner man behöver men inte riktigt vet vart den leder!

Skrållan
tors, 2019-05-09 - 22:40

Ja det är en kämpig tid. Och som du skriver, så låter jag honom gå just för att jag älskar honom. Tänker att det kanske räddar honom, och framför allt måste jag ju rädda mig själv. Det går ju inte längre. Jag går sönder. Det är ju jobbigt nu med, men förhoppningsvis kanske det blir lättare och lättare. Jag försöker tänka framåt, men sedan ramlar man tillbaka, och bara tänker på det som varit bra. Men jag får väl tillåta mig att sörja. För det måste jag ju också. Få sörja färdigt.
Han var här lite i kväll, för att hämta en del saker, och han blir irriterad så fort jag nämner något om alkoholen. Så jag ger upp nu. Det finns ingen chans att vi ska klara detta. Jag hoppas det kommer något bra ur detta. Och att jag kan känna lycka igen.

InteMera
fre, 2019-05-10 - 14:48

Du kommer känna lycka igen, även om det kanske just nu känns långt borta. Du kommer känna lycka igen men kanske inte över saker eller situationer du väntat dig eller över sånt som du tidigare kanske inte märkt ger dig lycka.

Ge dig själv tid att sörja och grubbla, ordna med allt det praktiska under tiden. Sen kommer en tid när du plötsligt en dag bara inser att allting känns lättare. Om du sådär starkt känner du går under om du fortsätter med honom så vet du vad du behöver och måste göra för att ta hand om dig själv. Heja dig!