Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Din tråd är alltid spännande att läsa och så levande. Jag blir lite nyfiken på inlägg #681 såklart och hoppas att det är nåt jättebra.

Grekland, så mysigt. Härligt att åka när hösten kommer hit och få njuta av de Grekiska vindarna och havet. Min man har börjat tala om en resa men jag är nog inte redo att riskera min nykterhet, så det får nog vänta. Jag har endast ca 40 dagar än, så det är för tidigt. Jag såg att du har det dubbla. Grattis!

Femina

Tack, Rosa-vina! För första gången någonsin kommer jag åka på semester och vara nykter. Så stark är min övertygelse nu. Jag älskar visserligen Retsina, kalla öl med immiga glas och goda drinkar... Men, jag har redan druckit min beskärda del utav dessa drycker för ett tag framöver. Jag vet att det finns A-fri öl därnere. Sen finns massa olika smaker utav iste, iskaffe, färska juicer... Jag kommer inte behöva gå omkring törstig! ?

Femina

Mitt hjärta sjunger! Ni får läsa slutet utav mitt inlägg #671. Det är helt sinnesförvirrat! Jag kan inte hjälpa det! Jag ber till Gud att vara villig att göra Hens vilja och få vara till glädje och nytta för andra människor. Jag lägger mina känslor i Guds händer och ber om vägledning. Men inuti är det total frånvaro utav sunt förnuft... Jag håller på att bli knäpp på riktigt! Men känslorna bara intensifieras för varje dag. Jag börjar undra hur väl omgivningen "ser" detta. Jag är övertygad om att han känner likadant. Hjälp! ?

Hoppas du kan njuta av känslorna, vad som än händer. Kanske är det så att nån där uppe ser att du behöver en liten knuff i riktning mot en nystart....?

Femina

Nu börjar jag undra vad jag håller på med? Tänker på honom hela tiden, förutom några timmars behövlig sömn. Kilona rasar eftersom jag har ingen aptit utan lever på endorfiner. Jag har telefonen i min närhet och hoppar högt varje gång jag hör ett sms-pling. Ikväll är det möte och jag ska göra service med en annan kille. Önskar att klockan på något magiskt sätt ska gå lite fortare. Samtidigt börjar jag bli nervös för hur jag ska bete mig. Det känns som om alla ser rakt igenom mig. Lobotomi kanske är ett alternativ? ?

Femina

Är inte det en saga om prinsessan som blir förälskad i odjuret för hans inre egenskaper och då bryts hans förtrollning och han blir en prins?

Kvällens möte var jättelyckat. Vi har väl aldrig skrattat och flamsat så mycket mitt i allvaret! Känner mig lyckligt lottad bland alla dessa fina människor.

Min vän var förstås där, sittandes vid min sida, som vanligt numera. Jag försöker rannsaka mig själv varför jag reagerat på honom som jag gjort. Snygg är han inte. Det är inte det yttre som attraherar. Det måste vara den dagliga sms-kontakten där vi delar och hjälper varandra om angelägna ämnen. Inget ytligt prat utan precis det motsatta. Sen ses vi ju flera gånger i veckan på möten. Sen bad han mig komma till kyrkan totalt tre gånger senaste veckan. Vi har ju en kemi mellan oss både på lek och allvar. Sen är ju han gift sedan 29 år och jag sedan 20 år. Ja, vi får se hur detta kommer att bli. Jag vill bara vara helt skamlöst oansvarig och njuta av nuet. Jag lever ju i ofrivilligt celibat (med extremt få undantag) sedan typ tio år tillbaka. Jag har inte särskilt dåligt samvete gentemot min man, tyvärr. Det är ju han som avvisat mig och de känslorna krävde mycket vin för att dövas i många år. Livet är aldrig enkelt. ?

Rätt eller fel, min spontana tanke är: Kör, bara kör...

Nu vet ju inte jag hur din väns äktenskap ser ut, men när du beskriver ditt, så... Alltså, vi behöver närhet och bekräftelse i ett förhållande. Finns den fysiska möjligheten har vi i ett sunt förhållande också ett behov av sexuell tillfredsställelse. Inget att skämmas för, tvärtom...

Hoppas att allt går den väg som är bäst för er båda.

I vilket fall som helst, pirr är mysigt. Njut av känslan. ?

Kram till dig

Femina

Nu är sommaruppehållet för ena torsdagsmötet slut så nu blir det dubbla möten på torsdagar framöver. Båda är så bra att jag inte vill välja. De ligger nära varandra och man har en kvart på sig från det ena stället till det andra. På det första mötet var det min första sponsor som delade sin "life story". Efteråt kramade jag henne och jag känner bara kärlek och respekt. Alla har vi vår egen väg.

Min vän var på nån fotbollsmatch idag så han var inte närvarande. Det känns lite tomt utan honom bredvid mig men samtidigt har jag ju underbara möten tillsammans med resten utav gänget så det går ingen nöd på mig.

Blir fortfarande inte klok på mina känslor för honom. Jag har inte för avsikt att förändra varken hans eller mitt äktenskap. Men jag skulle gärna vilja att han tog mig i sina armar och höll om mig - länge. Och jag vill njuta bara av pirret och glädjen att ses, skratta och flirta lite och kunna prata om nästan allt. Jag tror han känner likadant men han är väl lite klokare och lugnare än vad jag är. Jag känner mig som en tonåring utan konsekvenstänk!

Sen har jag träffat hans fru i kyrkan som också frivilligarbetar där ibland. En äldre, gråhårig liten dam som är hur trevlig som helst. I kyrkan hamnade han vid ett tillfälle i mitten med mig på sin ena sida och sin fru på den andra. Hur fina de här små ljuständningsstunderna än må vara så vet jag inte om jag vill fortsätta delta utav respekt mot henne. Vi har ju inte gjort något alls - ännu, men jag känner mig osäker på hur väl mina känslor syns utåt. Vi kvinnor har intuition. Det är inte ok nånstans ifall hon ens anar att något finns i luften mellan oss. Nog för att jag är en ny medlem i AA som fått nyckel till vår lokal där jag gör service men det förklarar ju inte mitt nyvunna kyrkintresse! Jag fick verkligen lägga band på känslorna i kyrkbänken när hans arm nuddade min. Det här låter ju inte klokt, det hör jag ju själv... Jag får be om Guds vägledning. Jag kanske förväxlar åtrå med bekräftelse, uppmärksamhet, förtroenden eftersom jag är svältfödd på så mycket redan. Här svamlar jag hej vilt i skydd av vår anonymitet... Jag vill vara lycklig och må bra men inte på bekostnad utav andras olycka. Hon är så vänlig och trevlig mot mig att jag får väldigt dåligt samvete gentemot henne, bara för mina tankar. Gud, ge mig sinnesro! ?

Femina

Det är ju märkligt hur man kan krångla till det för sig redan innan man ens gjort något! ?

Femina

Jag har blivit så emotionell senaste veckorna. Jag gråter för allting! Alla känslor, både lycka och sorg. Det liksom rinner över lite allt som oftast numera och det kände jag inte av i början på min nykterhet. Jag skäms inte alls för det. Igår sa min f d sponsor att det var "den stora islossning" och nickade igenkännande. Det var verkligen en bra liknelse. Fastfrusna känslor som lagrats i åratal börjar plötsligt lossna. Små isbitar, större isberg, allt bara lossnar inom mig och smälter bort. Tur att de finns mer erfarna medlemmar som redan trampat på samma stig där jag går nu, som kan bekräfta att det är helt normalt.

Min vän skickade sms redan imorse och antydde att han kanske skulle gå på fredagsmötet. Jag har aldrig sett/hört att han brukar gå dit. Jag har varit där några få gånger. Jag sa att jag kommer ifall han kommer. Några timmar senare hör han av sig och säger att han INTE orkar idag. Nu fattar jag ingenting. Hjärtat har plötsligt börjat sjunga i moll. Ja, jag är sårad. Och förvirrad. Genast kommer suget att dricka vin farande. Orkar inte känna smärta, besvikelse eller övergivenhet. Han vet kanske inte heller vad han håller på med. Kanske är jakten roligare än bytet? ?️

Femina

Oavsett vad som händer eller inte händer med min nya bekantskap så ser jag ju klarare, nyktrare, nu på hur tomt och andefattigt mitt äktenskap är. Hur ensam jag är i relationen. Att mina behov inte tillgodoses alls. Jag har inte velat, orkat, se den nakna sanningen i vitögat för det har gjort för ont. Jag är värd mycket bättre än såhär. Mycket mer än det här. Jag är värd kärlek, omtanke, glädje, nyfikenhet, respekt och mer därtill, precis som alla andra. Jag har levt i en själslig öken alltför länge. Det måste få ett slut. Jag ser inte längre fram mot Greklandsresa särskilt mycket. Men den är nog nödvändig och nyttig för mig. Jag kommer se vår relation i ett starkare ljus nu som nykter. Det är ofrånkomligt. Gud, bär mig när jag inte mäktar med min vandring... ?

Femina

Jag är så trött på allting! På att kämpa. Att inte få respons. Att min man är så sjuk att han inte kan fatta att han har levt i paradiset i alla dessa år men själv varit övertygad om att han har ett helvete. Ett mörker som han skapat själv och trivs utmärkt att leva i. Han lever ett liv i förnekelse. Han har förstört hela vår familjs tillvaro. Och jag, min dumma jävla idiot, har försökt fixa allting, hela tiden. Men när en eldsvåda är släkt har det redan hunnit uppkomma dubbelt så många nya! Han lever livets glada dagar med sitt vinglas nere på undervåningen, isolerad från övriga familjen. Han har haft det alldeles för bra och bekvämt så länge. Varför skulle han ändra på sig? Det har ju funkat för honom hittills?

Jag vet inte hur jag ska klara det här. Jag får be Gud om hjälp. Jag arbetar inte. Jag har min sjukdom. Om vi säljer huset så blir det inte tillräckligt över för att köpa två nya bostäder. Hyresrätter existerar knappt längre och ett kontrakt får man inte utan fast jobb med stadig inkomst. Hur ska jag orka? Å andra sidan - hur har jag orkat leva så här i alla dessa år? Det var mycket detta jag befarade skulle hända om jag slutade dricka. Att jag skulle se mitt liv med nya ögon. Erkänna total maktlöshet, precis som första steget i tolvstegsprogrammet. "Vi erkände att vi var maktlösa inför vårt medberoende - att vi inte längre kunde hantera våra liv." "Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd." Steg 3: "Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i Guds händer, sådan vi uppfattade honom. ?

dig till att ha kommit in i känslofasen !!!! Den är ovan men ack så nödvändig och faktiskt berikande ! Jag upplevde en väldig lättnad och befrielse när jag började utforska all mina nya intryck och lärde mig att "använda" och njuta av dem.

Du skriver "Jag är värd kärlek, omtanke, glädje, nyfikenhet, respekt och mer därtill, precis som alla andra. " och det är såååå rätt !! Men....du måste lära dig att älska dig själv först innan du går in i nya relationer eller gör stora förändringar ! Att behålla byxorna på ett år in i nykterheten är ett bra aa-tips ! Du ÄR värd att ha det bra så gör bra saker enbart för din egen skull och ge dig själv små belöningar !

Jag vet ju själv hur bra en kram kan fixa känslostormar och skapa lugn och ro inombords men jag har passat mig väldigt noga för mer nära relationer med en annan alkis/medberoende.

Kram på dig !!

Femina

Min nya vän är bara en katalysator. Han har egentligen nästan ingenting alls med alla mina känslor att göra. Jag inser det nu. Jag kan inte lägga mitt ansvar på någon annan. Det vore bekvämt att luta sig tillbaka in i någons trygga armar och bara blunda och lita på att allt kommer att ordna sig. Vara liten och behövande. Det vore så skönt... Men nu ska ju jag föreställa vara vuxen! Jag känner mig oändligt trött just nu... ?

Det låter ack så tungt Femina. Det är ju det, att i nykterheten avslöjas allt som skaver i livet. För mig var det att jag hade förlorat gnistan och visionerna i mitt ”kall”. Och jag hade förlorat människokärleken som är nödvändig i yrket. Den smärtsamma sanningen var att jag ville inte längre. Jag kände mig låst och skamlöst exploaterad i min yrkesroll. När jag blev nykter och tvungen att ärligt möta mina känslor blev det omöjligt att stanna kvar. Jag är tacksam att jag hittade en ny väg att gå. Det verkar mycket mer komplicerat för dig att lämna det som skaver :/ Under omständigheterna tycker jag visst att du kan vara ärlig och säga som det är ”Jag älskar inte dig längre”. Vad ska han göra? Tvinga dig att älska? Omöjligt. Försöka vinna tillbaka kärleken genom förändring? Önskvärt, men kanske inte troligt. Ägna sig åt seriös problemlösning och ordna så ni kan gå skilda vägar på ett bra sätt? Också ett önskvärt scenario, men nog inte troligt det heller. Han verkar inte vara typen som investerar sig. Förmodligen rycker han på axlarna och fortsätter som vanligt efter ditt kungörande. Men DU har vunnit tillbaka din integritet, och kan med gott samvete leva vidare som om ni vore skilda, även om ni måste bo under samma tak. Jag kanske är helt ute och cyklar, men det är tankarna som väcks hos mig när jag läser om din situation. Kram

Femina

Igår kväll samtalade min vän och jag i flera timmar via sms. Vi har båda samma tankar om mångt och mycket, trots att våra liv skiljer sig så mycket åt. Det kändes bra att kunna samtala utan att jag flyttar fokus från det som är viktigt. Jag är glad att ha honom att prata med. Det är guld värt. Jag får vara tacksam för det. ?

Femina

Tänk vad tiden går. Detta trodde jag inte var möjligt för nittio dagar sedan. Men här är jag nu och nykterhetsappen tickar på. ⌚

90 dagar... det är ju helt underbart! Kan inte säga annat än starkt jobbat, för grattis skulle vara för lite. Det är som att ta ditt slit ifrån dig, eller vad vet jag.

Grym är du i vilket fall!

Fibblan

Det är helt fantastiskt - 90 dagar av nykterhet!
Jag säger grattis ändå, men jag förstår vad du menar Ensam..
Känns futtigt i sammanhanget ☺️.
Riktigt bra jobbat?!
Kram
/Fibblan ?