av Javelin

Javelin
lör, 2019-10-12 - 13:15

Har läst här i ett par år och vetat att jag en dag kommer skapa en egen tråd. Den dagen är idag. Jag måste ge upp alkohol helt, något måttlighetsdrickande existerar inte för mig. Blev nog fast redan vid första fyllan för 25 år sedan, festandet blev min grej. De sista åren har alkoholen snarare handlat om självmedicinering än partajande. Har gjort ett par seriösa försök att sluta tidigare och hållit uppe nån månad men här står jag igen... Vad är skillnaden denna gång.. Jag vaknade och bara vet, ingen akut bakisångest pga nåt jag gjorde igår. Är bara så urless på hela livssituationen, är så genomtrött på allt självförakt och ångest. Kroppen protesterar och den här gången ska jag lyssna och agera. Firade mitt beslut med att hälla ut all alkohol i huset för första gången, berättade för min man och ska göra för resten av min omgivning att jag inte dricker mer. Dessvärre pågår mycket elände i mitt liv som också är en av anledningarna till att drickandet eskalerat de sista åren, för att "orka". Nu måste jag hitta nya medel för att orka och så är det bara. Och tack alla ni som skriver i detta forum, det är befriande att läsa om andras kamp trots att jag önskade oss alla att slippa gå igenom denna vidriga smärta. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det här får räcka för stunden, jag behöver frisk luft för att ta mig igenom dagen.

Andrahalvlek
lör, 2019-10-12 - 16:00

Vi kämpar ihop! Men på olika sätt. Du slutar helt, och jag kämpar med att dricka kontrollerat.

Målsättningen är densamma. Att alkoholen inte ska få bestämma över våra liv mer. Plocka fram delar av vår personlighet som vi skäms för. Vi vill inte ha det så. Vi bestämmer över våra liv!

Javelin
sön, 2019-10-13 - 10:35

Ja vi har ju samma gemensamma nämnare som skapat hinder för de liv vi vill leva. Jag har ju redan provat att hålla uppe och det kan jag i nån månad, sen blir det för tråkigt eller stressigt och vips är glaset framme igen. Först i små mängder och allt verkar lugnt... Men det jag märkt de senaste gångerna är att drickandet blir mer intensivt efter varje uppehåll. Och det skrämmer mig till vanvett. Trots att jag är mitt i drickandet så ser jag hur det eskalerar och borde stoppa direkt då men nej... går och väntar på "den där dagen" som uppvaknandet ska ske på allvar. Fullkomligt idiotiskt och ett solklart bevis på alkoholfällan. Har läst om så många här som beskrivit samma sak och trots det så fortsätter jag. Men gårdagen gick bra, trött, darrig, med paniktankar följt av en natt med mardrömmar men det var väntat. Jag vet ju av erfarenhet att det väntar några riktigt dryga veckor. Jag lyckades sluta röka för många år sedan med hjälp av en bok och samme man har skrivit en om alkohol. Den ligger på nattduksbordet och väntar. Minns att en av mina målbilder var att kunna säga att jag varit rökfri i fem år efter en artikel om någon som lyckats med det. Jag har varit rökfri i 12 år nu utan återfall. Ska läsa om er som har flera nyktra år i ryggen och få den där siffran att sikta mot och sedan fortsätta för alltid. Önskar er alla en fin söndag!

Magge
sön, 2019-10-13 - 12:02

Lycka till och bra jobbat med rökningen! Jag är inne på 8 dagar nykter och mitt problem började också senare i livet och festandet var så jävla roligt och befriande men nu är det stop från min sida också, jag kan festa till morgonkvisten utan alkohol och det har jag bevisat för mig själv ett par ggr men ändå väljer jag alkoholen för att ha riktigt trevligt men det slutar med ångest och minnesluckor.

Jag är nyfiken på vad boken heter som du har om alkohol? :)

/Magge

Javelin
mån, 2019-10-14 - 10:56

Magge: Grattis till 8 dagar, eller snarare 9 idag, snart tvåsiffrigt ?! Boken är skriven av Allen Carr och heter "Äntligen full kontroll". Fick tipset av någon här på forumet, kan kanske vara för något år sedan. Klart värt att läsa med tanke på vad den mannen gjort för mitt liv tidigare.

Helgen är över och det känns som att man bara vill att dagarna ska passera så man kan må bättre. Gör vad jag kan med med mat och vila men skulle vilja ligga i sängen dygnet runt. Har jobb och familj som måste fungera så det är bara att bita ihop. Känner mig febrig fastän jag inte är det och så trött och orkeslös, tycker det ansträngande att ens stå upp... Kroppen är i totalchock uppenbarligen, ingenting fungerar som det ska.

Omgivningen är nu medveten om mitt beslut och det känns bra. Det är ingen nyhet att jag mått dåligt och inte tagit hand om mig. Känns som att de inte tycker det här är en så stor sak, eller så räknar de med att jag inte klarar det. Har bara sagt att jag inte kommer dricka på en lång tid framöver. För alltid är för stora ord att uttala men det är ju målet.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla som har gruvlig ångest över helgens festande idag, hur många som sjukskrivit sig pga alkohol, för att inte tala om alla trasiga familjer, relationer och själar. Och ändå är det fullt lagligt och accepterat att bruka detta ämne... balansgången mellan måttligt drickande och när skador/konsekvenser av något slag uppstår verkar hårfin. Även om någon inte är stupfull så kan en vass tunga i en tack-vare-alkohol, avslappnad situation, såra för en livstid. Efter att ha funderat en stund så kan jag inte komma på en enda person jag någonsin känt som aldrig sagt eller gjort saker de ångrar pga alkohol. Hur skruvat är inte det. Min vanliga kommentar hade varit att jag gör saker jag ångrar även när jag är nykter men vem försöker jag lura... alkohol får mig att bli en person jag inte tycker om end of story.

Javelin
mån, 2019-10-14 - 20:01

Tar aldrig den här dagen slut... Undrar på allvar vilka skador man dragit på sig av allt drickande. Känns som om jag har tunnelseende. Knappt något tålamod alls, biter mig igenom det viktigaste med mat och tvätt, allt med minsta möjliga marginal "är detta nödvändigt just nu"? Känner mig alldeles mosig i huvudet, svårt att förklara men liksom bakom flötet på nåt vis. Jag hör och ser men kopplar inte riktigt och jag som brukade vara så skärpt. Skulle fasen kunna räkna upp en lång rad symptom. Men den värsta darriga ångesten har lagt sig, hoppas i min själ att jag slipper vakna med hjärtklappning och panik bara.

Jag önskat så innerligt att jag kunde spola fram tiden till första dagen av genuin lycka. Den kommer när den kommer men inget jag förväntar mig på evigheter. Har dessutom så mycket annan skit i tillvaron som var för sig skulle kunna fälla mig. Döden knackar på och ska snart hämta min bäste vän. Har vetat om det en tid men det gör det inte lättare, som en blytung filt av ofattbar ångest och avgrundsdjup sorg varje dag. Så klart ett av skälen till senaste tidens accelererande drickande. Vill minnas den här absolut sista tiden med nyktra ögon, nej jag kommer inte vilja minnas den för den är nästintill outhärdlig men jag vill visa mig nykter och ÄKTA. Fy fasen så tårarna sprutar och jag skulle vilja bedöva mig med vad som helst. Inte den här gången och ingen annan heller. Jag får ju leva och då ska jag se till att göra det med.

Andrahalvlek
mån, 2019-10-14 - 21:40

Lider verkligen med dig i din sorg över din väns annalkande bortgång. Det måste vara oerhört smärtsamt att veta att det ska ske, och samtidigt finnas där som ett stöd.

Har du lyssnat på Stina Wolters senaste sommarprat? Hon pratar så oerhört fint om döden, men man gråter så man hulkar när man lyssnar ?

Men känslor är inte farligt, tvärtom. Att lyssna in och leva ut sina känslor gör oss mer kompletta som människor. Det är sunt och riktigt att reagera med känslor - både positivt och negativt.

Sunt är det däremot inte att döva känslorna med alkohol, eller så kan känslorna förvanskas. Alkoholen gör oss till en person som vi egentligen inte är, eller ens vill vara.

Precis som du skriver i din sista mening i ditt näst sista inlägg: ”Alkohol får mig att bli en person som jag inte tycker om.”

Kram ❤️

Odette
mån, 2019-10-14 - 22:31

Önskar jag kunde lyfta bort lite av den tyngd du har på dig?. Är så ledsen att höra om din vän ... jag har själv förlorat på tok för många för tidigt .. så mycket du skriver som jag känner igen mig i.. tunnelseende.. japp samma här.. döva mig med VAD som helst... japp stämmer det med.. jag tror... nyckeln är tålamod .. och andning.. kroppen har en magisk förmåga att återhämta sig.. och när jag mår som värst ( som igår och idag).. så hjälper faktiskt att Andas djupt... tvinga kroppen att lugna ner sig ... kanske låter fjantigt men alla metoder e ju alltid nått kan jag tycka .. jag hoppas du välsignas med sömn inatt... jag kikar in imorgon och kollar läget . Kram till dig ❤️

Odette
mån, 2019-10-14 - 22:32

Önskar jag kunde lyfta bort lite av den tyngd du har på dig?. Är så ledsen att höra om din vän ... jag har själv förlorat på tok för många för tidigt .. så mycket du skriver som jag känner igen mig i.. tunnelseende.. japp samma här.. döva mig med VAD som helst... japp stämmer det med.. jag tror... nyckeln är tålamod .. och andning.. kroppen har en magisk förmåga att återhämta sig.. och när jag mår som värst ( som igår och idag).. så hjälper faktiskt att Andas djupt... tvinga kroppen att lugna ner sig ... kanske låter fjantigt men alla metoder e ju alltid nått kan jag tycka .. jag hoppas du välsignas med sömn inatt... jag kikar in imorgon och kollar läget . Kram till dig ❤️

Javelin
tis, 2019-10-15 - 23:45

Har legat i sängen i över ett dygn. Gråtit så jag inte kan andas, sovit och gråtit mer. Det är ju det här jag varit så rädd för och som gjort att jag fullkomligt dränkt mig i alkohol. Har aldrig känt mig så ynklig, rädd och emellanåt totalt panikslagen. Än väntar mängder av tårar och smärta, hur ska jag orka. Vill tro att det blir lättare när de värsta sviterna av alkohol lämnar och känslorna blir mer äkta och legitima. Försöker hitta styrka i beslutet om nykterhet, se mig som en sårad soldat som vägrar ge upp, nån sorts försök till att upprätta heder i all skam och mörker.

Andrahalvlek: Tack för din medkänsla och kloka ord ❤

Odette: Jag beklagar dina förluster. De senaste åren har gamla vänner försvunnit en efter en av olika anledningar och för varje känns det som om alla de andra sorgerna får liv på nytt...

Försöker hitta styrka i dina ord om kroppens förmåga att återhämta sig. Tycker genuint synd om min stackars kropp efter allt man utsatt den för. Utan alkohol är jag hälsomedveten och allt bara fallerar när korken åker av. Som en av-och påknapp.

Pellis
ons, 2019-10-16 - 05:38

...och välkommen hit! Jag känner igen din situation så väl! Att man ska trösta sig för att orka och när man tröstat sig blir man orkeslös för att man tröstat sig. Lyssna på boken, eller läs, (ag föredrar att lyssna när jag promenerar för då kommer friska luften och motionen som ett gott inslag) Skål ta mig fan...den är så bra! Hög igenkänningsfaktor, ibland vill man liksom bara stänga av. Hur f-n kan han veta det här? Lyssna, ta ett kapitel i taget!

Låt allt ta sin tid, tror det är jättebra att du tillåter dig själv att gråta och sova. Det rensar jättemycket! Kram

Javelin
ons, 2019-10-16 - 13:41

Tack Pellis för dina kommentarer, precis vad jag behövde nu! Jag ska läsa och definitivt promenera nu när orken börjar komma tillbaka. Känner äntligen av en förändring, inte lika tvärslut som alla andra dagar. Är så innerligt tacksam att ha kunnat sova och gråta så här intensivt. Tuffa tider väntar men just denna stund återfinns en uns av fysisk styrka.

Kan knappt förstå att jag totalkraschade så jag blev sängliggande i över 1,5 dygn... Har aldrig hänt förr på grund av liknande, feber och sånt förvisso men det här var ren mental meltdown. Stundvis trodde jag inte jag skulle överleva för det gjorde så ont. Undrar hur stor del av allt detta som är ett direkt resultat av alkohol. Ärligt talat så vet jag inte hur jag hade hanterat alla dessa problem utan att dricka, förmodligen bättre men kontentan är att jag har inte en aning om vem jag är utan alkohol. Jag har druckit mer eller mindre hela mitt vuxna liv och tillåtit alkohol spela en så stor roll. Ska jag nu bli en ny person eller har den här personen hela tiden funnits under denna blöta alkoholkappa?

Usch vad mycket som passerar i skallen. Ska försöka att fokusera på idag. Jag ska jobba och hantera vardagens praktiska saker. Inte gå in i för stora känslostormar direkt för det tar så oerhört mycket energi som jag inte har och då vet jag vad som tidigare brukar hända...... Så nu har jag en plan för kommande timmar: vardag, jobb och vila sen får vi se hur morgondagen blir.

Javelin
tors, 2019-10-17 - 10:53

Oroar mig inte alls för att jag skulle dricka alkohol den här helgen, noll sug eller intresse. Nästa vecka ser det mörkare ut på grund av en sjukt massa stress som jag inte kan undvika. Beslutet är ju taget, jag kommer inte dricka men det kommer bli än mer jobbigt att slåss mot de känslorna med när de dyker upp. Vad har jag för strategi? Bara att fortsätta att påminna mig om att vad som än händer så är alkohol inte ett alternativ.

Det jag däremot behöver göra är att tillföra nya saker i tillvaron. Motion är ett måste, fy fasen vad kroppen har förfallit sista åren. Rent av pinsamt. Har inte nån stor vänskapskrets eller släkt och alkoholäventyren har dels varit ett sätt att komma ut och vara social. Det paradoxala i det hela är att jag är en social person, har lätt för att hitta vänner och bekantskaper. Ändå har jag isolerat mig mer eller mindre.. Inser att det har med drickandet att göra och att jag är superkänslig. Hjärnan går konstant på högvarv, jag läser av folk, situationer, blickar, stämningar och energier som en ständigt pågående scanner. Skulle säkert passa ypperligt att jobba med att avslöja om folk ljuger, magkänslan/intuitionen sviker aldrig. Det är vansinnigt uttröttande och mycket av informationen jag tar in riktar jag mot mig själv. Är så självkritisk som jag aldrig skulle vara mot någon annan människa.

Allt detta gör att jag måste hitta nya sammanhang. Gym är nåt jag provat på halvhjärtat men det var mest en plåga. Långa promenader har jag gått i alla år men inte alls lika frekvent på slutet. En kurs? Vore roligt att plugga nåt igen men det går nog inte att få ihop med jobb och familj i nuläget. Såg att-göra-listan här på forumet och ska sätta mig och plocka ur några tips.

Får se hur länge jag kommer hänga kvar här i forumet. Förhoppningsvis i många år. Fick göra en övning för många år sedan där vi skulle skriva ner drömma vi har, stora som små. Grejen var att kursledaren lovade att de flesta av dessa drömmar kommer att uppfyllas med tiden eftersom vi slängt ut dem i universum. Tro mig det stämde och några av drömmarna jag skrev ner var i dåläget fullständigt oåtkomliga! Ska därför nämna några mål jag har haft i flera år som inte blir av och se om de vad framtiden har att utvisa.

Jag vill springa ett maraton.
Volontärarbeta för hemlösa.
Gå pilgrimsleden till Santiago de Compostela.
Segla i Karibien.
Arbeta med välgörenhet på heltid.
Bo med havsutsikt.
Fjällvandra.
Skaffa skoterkort.
Bli ekonomiskt oberoende.
Bli vegetarian, även resten av familjen..
Vara helnykter resten av mitt liv.
mm.

Fyller på listan allt eftersom. Med tanke på att den förra listan kunde efter 10 år bockas av med nästintill 100% avklarade mål, var bara ett som inte har uppfyllts och det är inget jag överhuvudtaget ens skulle vilja idag. Så blir det högst intressant att se vad det blir av dessa.

Ta hand om dig, om det nu är någon som orkat läsa mitt svammel.

Odette
tors, 2019-10-17 - 13:58

Detta med högkänslighet... scanna av allt alla läsa av analysera osv osv osv herregud inte konstigt man måste stänka hjärnan i A.. för att få TYST på den :)!! När jag löptränar ... får jag tyst på den... så tänker att om man gör mer av det istället för A ... så är man på god väg! Tycker du e enormt stark ska du veta. inspirerande att läsa och känna igen sig ❤️ Och du ... ditt svammel gjorde min DAG ska du veta ❤️? hejja dig!!!! Ska göra min lista nu med...! Kikar in här igen snart för att se nästa härliga ” svammel ” som för övrigt bara är underbart!!:) KRAM

Javelin
fre, 2019-10-18 - 22:15

Jaha då var man framme vid veckans filé -fredagsmys... har inte haft ett sug efter alkohol hittills. Undrar när det väl smäller till. I vanliga fall hade jag hunnit hälla i mig ett antal enheter vid det här laget. Apelsinjuice blev det ikväll och alldeles för mycket godis... Är mest trött och mörbultad efter senaste tiden.

Odette: Det är ju ovärderligt att ha något förutom alkohol att stänga ner allt analyserande med. Mina promenader hjälper föga man får ju än mer tid att fundera och vrida på saker och ting... Men visst ger de ju även endorfiner och välmående. Borde verkligen börja löpträna, är så förbaskat ur form bara... men det är ett av mina framtida mål.

Hittills känns beslutet om nykterhet både enkelt och rätt. Känns som att beslutet togs för många år sedan men att det är själva verkställandet som tagit tid..

Javelin
lör, 2019-10-19 - 10:08

Nu är det en vecka sedan jag kapitulerade. Och så vaknade jag med jordens huvudvärk, känner mig ordentligt bakis, yr och lite illamående. Inte en droppe alkohol, hoppade tom över likörgodiset igår. Känns så orättvist, det är ju lördagmorgnar som man vill känna av nykterheten som mest. Får väl bara acceptera att den här återhämtningen kommer ta tid.

Det jag kan konstatera är att jag aldrig någonsin vill gå igenom en sån här vecka igen. Alla undantryckta känslor har emellanåt lamslagit mig och det här är ju bara början. Och usch så lättretlig jag har varit?, trodde jag skulle självantända när jag hade städat och upptäckte nåt stort svart ludd på toamattan, skrek till maken att han kan hämta sitt navelludd i storlek av en j-a hamster för den kommer inte få vingar och flyga till sopkorgen... ?!? Alltså det är INTE jag. Jag brukar extremt sällan reagera på skitsaker. Kan ju bli lite orolig för vad det är för människa som gömt sig i alkoholdimman... eller så beror det kanske på den nya situationen i livet, som en övergångsfas få man verkligen hoppas. Ska bita ihop och göra en bra lördag, skjutsa barnet på träning och boka bord på en restaurang ikväll som jag tar bilen till ?.

Trevlig helg!

Soffi
lör, 2019-10-19 - 13:12

Först; Välkommen hit!
Läste igenom din tråd och känner igen mig så mycket.
Jag är också superkänslig och analyserar folk och situationer in absurdum. Något som blivit mer än övertydligt sedan jag slutade dricka. Letar också efter något annat än alkohol för att trubba av det, för det kör ju slut på en.
Jag har också upplevt fler "bakfylledagar" sedan jag blev nykter än jag hade när jag drack. Tror att det har dels att göra med att kroppen och hjärnan börjar ställa om till annat bränsle och det tar kraft samt att man verkligen behöver hitta ett alternativ till alkoholen för att få stopp på skallen så att den inte övervarvar dygnet runt.

Vi kan ju hjälpas åt med tips vad man kan göra!?

Sedan det där med att skriva ner sina mål. Fick också göra det för många år sedan på en kurs. Vi skrev ner våra "ouppnåeliga" mål/drömmar i ett brev till oss själva, Fick sedan en stund för oss själva att fundera över dem och sedan uppmaningen att "glömma" dem. Som alltid när man lämnar en kurs så tar ju vardagen över alltför snabbt och man glömmer nästan vad man varit med om.
Brevet damp ner i min brevlåda 5 år senare - blev nästan bestört över att jag då levde i min dröm!! Häftigt hur man fungerar!!

Slutligen; Grattis till en vecka! Starkt jobbat!

Javelin
sön, 2019-10-20 - 00:04

Om det ändå alltid vore så här lätt att vara nykter. Har nyss kommit hem efter en kväll på stan. Middag och trevligt sällskap och lyxen att ta bilen hem! Skönt att varva ner i soffan en stund i stället för att däcka med smink och oborstade tänder.

Gick förbi ett nyöppnat ställe med en stor reklamskylt utanför "storstark 39:-" och utan att jag hann reflektera över det så hade hjärnan lagrat det som "det här blir nästa ställe att testa.." Ingen aning om vad de har på menyn i övrigt... Snacka om sjukdom alltså, man är ju totalprogrammerad. Det tog bara några sekunder innan jag talat mig själv till rätta men under de sekunderna hann jag uppleva den där sorgen. Aldrig-mer-sorgen... Kvällen i övrigt har givit mängder av tacksamhetskänslor över att vara nykter. Tvivlar inte en sekund att det här är rätt beslut, gäller bara att inte glömma det eller förtränga som ju fallet brukar vara.

Soffi: Tack för ditt inlägg! Känns ändå bra att höra att det inte bara är jag som är torrbakis. Har läst så pass mycket att jag förstår att hjärnan arbetar med att ställa en ny ordning och att det är normalt att känna sig låg en tid efter alkostopp. Men så här fysiskt risig trodde jag tillhörde de första två-tre dagarna. Tur det finns värktabletter iaf, tidigare hade jag tagit mig ett par glas om det inte gått över.

Ja jag kommer behöva alla tips jag kan få framöver gällande överanalyserandet. Det kommer att komma dagar då allt kör ihop sig och hela känsloregistret spinner loss. Det är då jag är som skörast och behöver skapa lugn och balans och faktiskt sans. Det är irrationellt och spendera så mycket tid på att analysera detaljer och struntsaker. Vill tro att man med åldern tar åt sig mindre av andras tyckande. Men man kan ju inte värja sig mot allt.

Motion är så klart ett superverktyg. En annan sak jag jobbar på är att rikta om tankarna. Det här låter säkert jätteflummigt men på grund av att jag har haft så fruktansvärt mycket negativt i mitt liv de sista åren, har jag börjat försöka sortera och blockera tankar och känslor som dyker upp om det inte finns tid/ork/lust att processa dem. T ex när hjärnan går på högvarv precis när jag ska sova, (har träffat han/hon som gjorde si/sade så.. ) så lovar jag mig själv att tänka klart just de tankarna dagen efter och gärna ett klockslag eller typ efter frukostkaffet. Då liksom parkerar jag stressen och ångesten och försöker sova. Funkar inte alltid men kanske varannan gång och det är guld värt då. Dagen efter brukar det inte kännas lika dödsviktigt att lägga ner energi på de funderingarna heller. Är som sagt en ny erfarenhet som definitivt tåls att träna mer på.

Det är ju egentligen det här hela nykterhetsprocessen handlar om, att kunna bemästra sina tankar. Kontroll över sina impulser. Att jag skulle sätta mig och planera alkoholintag finns inte. Det som skulle kunna föregå en sådan händelse är kombinationen av för hård känslobombning eller vad man ska kalla denna överkänslighet, och en tid av alkoholromantisering. Mitt rationella jag vet att alkohol är ett gift som jag mår dåligt av men det är ju synd att inte använda 600-kronorsvinglasen som samlar damm i skåpet. Eller nåt annat idiotiskt där det ska firas, mysas eller guldkantas.

Blir matt bara att tänka på hur jag, trots bättre vetande, tillåtit mig själv att falla i denna fälla. Jag är besviken på mig själv och skäms -med all rätt.

Nu ska jag sätta en deg på nattjäsning så familjen får nybakt frukostbröd, gissa hur många gånger det har hänt de sista åren... Jepp 0. Helt plötsligt finns tid till annat.

Javelin
sön, 2019-10-20 - 20:18

Då är helgen snart avklarad och ångesten inför veckan är i full gång. De kommande veckorna kommer bli brutala och jag märker hur hjärnan försöker hitta distraktioner. I vanliga fall skulle jag redan ha tippat i mig den alkohol jag haft tillgång till. Det är väl egentligen nu den riktiga kampen börjar.

Märker stor skillnad på sinnestillståndet och det står klart att helgen har varit en parentes i mitt i övrigt kaosartade liv.

Det känns som om jag står på en strand och ser hur en enorm mörk våg närmar sig i rasande fart och fötterna sitter fast sanden. De enda alternativen jag har är att stå kvar och vänta på smällen eller hoppa ur skorna och försöka springa som en fegis med vetskapen om att vågen ändå kommer träffa mig i ryggen sekunden efter. Pest eller kolera.

Just nu känns det dystert och svårt. Flyktkänslan är stark och jag känner mig uppgiven. Blir nog en lång natt.

Javelin
mån, 2019-10-21 - 14:06

Natten blev som befarat lång och jobbig. Somnade till en stund på morgonsidan och hann drömma vidriga mardrömmar, hade varit bättre att inte sova alls.

Tröttheten fortsätter, hjärnan har mer eller mindre stängt ned. Satt en stund med ett i vanliga fall busenkelt korsord och jag kände igen personen på bild, jag har sett otaliga filmer med honom och vet egentligen vad han heter men nej.. Hur mycket jag än ansträngde mig så kunde jag inte komma på det. Så galet frustrerande, har jag åkt på alzheimer eller annan demenssjukdom?? Har jag helt enkelt supit bort minnet permanent? Känns förjävligt rent ut sagt. Kropp, hjärna och självrespekt totalt raserade...

I vanliga fall med den här sinnesstämningen hade jag redan vetat vad jag skulle fiska upp från systemet på väg hem från jobbet. Inte ett sug efter alkohol, däremot en enorm längtan efter inre frid, vilket jag traditionellt behandlat med promille...

Dag 10 idag... tvåsiffrigt iaf, har inte uppnått tresiffrigt sen graviditeten för ett antal år sedan. Just nu känns det hopplöst.