av Javelin

Javelin
mån, 2019-10-21 - 21:20

Tack Odette! ❤ Känner mig allt annat än stark.. Hur har du det själv?

Idag har prövningarna avlöst varandra... Men det mest triviala skedde när jag satt i bilen och skulle handla efter jobbet när tanken på alkohol dök upp. "Det är måndag och jag kommer inte svänga förbi systembolaget, men några 3,5:or kan ju åka med i kundvagnen... " Jag var sååå trött, stressad och nere att tanken på bedövning var överhängande.

Sen tänkte jag på er alla som kämpar här på forumet. Hur pissigt allt än känns så kan jag inte ge upp åtminstone än... Väl inne i affären var lyckan fullständig när jag hittade julmustburkar. Jag svepte en i bilen och kan bara konstatera att jag varit så sjukt törstig. Tankarna på alkohol var som bortblåsta.

Är det så här simpelt, man misstolkar basala behov och tror att alkohol är lösningen. Undrar hur många gånger man fallit för samma sak... Har iofs skojat om alkohol som universalmedel genom åren. När man är glad, ledsen, trött, pigg, hungrig till och med mätt... Finns alltid anledning att korka upp...

Tror att beslutet att skriva här på forumet faktiskt var det som hindrade mig från att ge upp idag. Jag har gjort någonting konkret till skillnad mot för tidigare gånger. Å andra sidan har livet aldrig varit så här brutalt som nu heller.

Är i slutändan glad över beslutet att skriva av mig här oavsett om någon läser eller inte. Mitt barn har en spiknykter mamma idag tack vare det.

Soffi
tis, 2019-10-22 - 07:11

Du känner dig allt annat än stark, skriver du. Men när jag läser om hur tufft du har det och all prövningar du går igenom så tänker jag att du är otroligt stark.
Jag har själv haft en h-vetesperiod i början av nykterheten, så jag tror att jag förstår vad du går igenom.
Bra det där att du kom på att sug efter alkohol faktiskt kan vara något annat behov som kroppen signalerar. Ta för vana att känna efter en gång extra varje gång du känner ett sug, så tror jag att du slipper våndan över om du ska till systemet eller inte fler gånger :-).

Javelin
tis, 2019-10-22 - 08:27

Soffi: Vad lustigt jag skrev samtidigt i din tråd, fick avbryta en timme för att skjutsa barnet till skolan..

Ja man tycker att man borde känna sin kropp bättre vid det här laget. Blir faktiskt lite rädd för hur bräcklig man är. Kanske kanske blir det lättare med tiden när hjärnan kopplar rätt och inte tänker alkohol så fort något känns påfrestande. Frågan är hur lång tid det ska ta tills dess.

Javelin
tis, 2019-10-22 - 10:59

Denna trötthet knäcker mig. Försöker jobba men det går inte så bra, är som en zombie. Totalt rödsprängd i ögonen, helt obegripligt då jag har sovit och inte druckit en droppe på 11 dagar. Ser ut som om jag krökat till fem i morse... Känner mig som om jag krökat till fem i morse. Det är inte rättvist.

Det ruskiga är att jag vet att om jag skulle tippa i mig alkohol när jag kommer hem, så skulle energin infinna sig direkt. Jag skulle lyssna på musik, laga mat, dammsuga och få saker uträttat. Nu lägger jag verkligen ALL energi på att läsa läxor, leka med mitt barn, ja allt som måste göras som mamma och sen totalkraschar jag i soffan efter nattningen. Inte ett extra handtag blir det.. Behöver storstäda huset, motionera osv men nej det går inte nu. Är värre än förra alkostoppet och det skrämmer mig.

Och så träffade jag en släkting igår som sa att vi och flera andra ska komma till dem om nån helg på middag... Inte frågade, utan sade att vi ska komma. Det kokar i mig bara jag tänker på det. Vill inte. Orkar inte. Det kommer dessutom en präktig jävla familj som jag medvetet undvikit i åratal och nu ska man sitta där med sina rödsprängda ögon och lyssna på deras dravel när jag knappt orkar med dagarna som de är.

Vet hur fullständigt dränerad på energi jag blivit av dem tidigare och då har jag varit i avsevärt bättre skick än nu. Det går inte och jag vet inte hur jag ska slingra mig ur det. Alla de som ska dit är väldigt fördömande och gottar sig gärna i andras elände. Så att försöka förklara hur det ligger till med min högkänslighet och nykterhet är uteslutet.

VAD mer är det som ska läggas till i denna katastrofsoppa som är mitt liv just nu??? Gud ger prövningar som han/hon vet man klarar av eller vad då... Skönt ändå att känna lite ilska istället för bara sorg, oro och ångest. Så himla tragiskt är det.

Javelin
ons, 2019-10-23 - 09:39

Kommande dagar, vecka, kommer nog bli avgörande huruvida jag kommer klara av nykterheten. Inte alls sugen på alkohol, har inte fantiserat om en klunk men denna stress knäcker mig. Skulle kunna dricka vilken alkohol som helst bara för effekten, finns inget glamoröst eller njutningsfullt i den typen av drickande. Jag behöver vila, få återhämtning från all ångest och oro över saker jag inte kan påverka. Vet så klart att alkohol får mig att slappna av för stunden, sen blir det ännu mer ångest. Piller är inget alternativ, har tidigare provat antidepp i olika varianter, lugnande, sömntabletter. Mår bara sämre av dem eller så ger de ingen effekt. Måste dessutom kunna köra bil. Ett mirakel är vad som behövs.

Försöker hitta tillbaka till känslan när jag vaknade upp och bestämde mig för att ta den här fighten utan alkohol. Jag visste att de här dagarna skulle komma och strategin var att oavsett allt så är alkohol inte ett alternativ.

Inte ett alternativ. Det är orden jag ska minnas varje dag.

Är så katastrofinställd. Varje gång telefonen ringen tänker jag det värsta. Till och med att tömma brevlådan är obehagligt. Det är väl inte så konstigt med tankte på allt som pågår just nu. Men fy tusan vad jag inte är rustad för att hantera dessa känslor.

Höll på att krocka tre gånger igår. På väg till jobbet sprang fyra rådjur över vägen, tvärnitade. På väg hem från affären sprang en stor älg i hög fart ut framför bilen som låg före mig, båda tvärnitade. Några minuter senare står fyra rådjur mitt på vägen, så klart tvärnit igen. Jag svor högt för mig själv, som om jag inte är nervig ändå... Ok får vara glad att jag hann bromsa men det kändes som en prövning. VAD är meningen med detta liksom. Kanske ingen alls.

Och det är väl någonstans där min stora inre konflikt rasar. Meningen med allt. Liv, död och bearbetning av existentiell ångest. Nu har jag kastat bort så mycket av mitt liv i dimman, är det ens möjligt att förlåta sig själv. Alla drömmar jag hade, allt jag slopat och istället bedövat bort dagarna. Just nu är förlåtelsen långt borta. Det behöver passera avsevärt fler nyktra dagar innan jag ens tar i det ämnet igen.

Javelin
ons, 2019-10-23 - 12:38

Jag vet inte ens varför jag skriver här nu. Ångesten är befogad, idag kom första väntade dödsfallet. Inte min bäste vän än iaf men tillräckligt smärtsam för att slå undan benen på mig. En vän, min vinpolare, har bjudit hem mig ikväll och ska dränka sina sorger i vin. Jag måste finns för henne nu. Hur det går vet jag imorgon. Varifrån ska jag hämta styrka?

Midget
ons, 2019-10-23 - 21:35

Jag förstår att det kommer vara en prövning i denna sorgen att träffa din "vinpolare" och tillsammans trösta varandra, men som du tidigare skrev "alkohol är inte ett alternativ"! Försök tänka in det än mer nu i dag, jag tror på dig! Kram!

Javelin
tors, 2019-10-24 - 10:13

Tack Midget! Jag vet inte hur, men jag tog mig igenom gårdagen utan alkohol. Det var inte lätt, en av de värre dagarna jag upplevt och det var nog extra tur att jag inte drack med den sinnesstämningen. Hade garanterat blivit för mycket. Min vän blev besviken och hoppas väl på att vi ska ta igen det i helgen istället.

Soligt idag och jag ser framemot en ledig helg samtidigt som all smärta får mer utrymme. Idag måste jag ta en längre promenad, har ätit typ allt jag kommit över för att hitta nån form av tröst och det är ohållbart och fyller inte ens sitt syfte. Som jag tidigare skrivit så måste något nytt in om det här ska fungera. Motion och friskluft.

Oavsett hur det här kommer att gå, så är jag glad att jag dokumenterar det här. Jag har aldrig någonsin mått så här dåligt, aldrig. Ändå har jag hållit mig nykter i snart två veckor. Blir faktiskt förvånad när jag vaknar och har klarat en dag till... speciellt efter gårdagen med all tänkbar alkohol serverad framför ögonen. Bland alla tårar och sorg hade det varit så lätt att bara sträcka sig efter flaskan. Vad fick mig att låta bli egentligen? Tro mig att jag ville hälla i mig volymer, men jag vågade inte. Det är sanningen, jag vågade inte för jag vet inte när jag får stopp på det nästa gång. Längtan efter ett nyktert liv, ett värdigt liv, är så stark att jag går på nån reserv jag inte visste jag hade. Men det är såå bräckligt. Risken att jag trillar dit är överhängande på grund av allt som pågår runtomkring. Det är så överjävligt bara. ?

Tänker att om det nu händer att jag ger upp den här gången, så har jag den här erfarenheten att gå tillbaka till nästa gång jag hittar styrkan att kämpa för ett nyktert liv. Förhoppningsvis har det lugnat ner sig i livet i övrigt, mycket värre kan det inte kännas.. Blir så ledsen av att ens tänka så här. Genuint rädd. Hur lång tid ska det ta innan jag kommer på banan igen? Hur mycket extra ångest, smärta och skam ska jag tillföra under den tiden? Fysiska skador? Nä usch jag vill inte gå igenom det igen.

Sofia
tors, 2019-10-24 - 11:17

Javelin, jag beklagar din förlust. Vad oerhört starkt av dig att hålla dig nykter när du gick igenom en av de värre dagarna du varit med om, dessutom i sällskap av din vän som ville dricka med dig och med tillgång till all möjlig alkohol. Det hade varit lätt att sträcka sig efter flaskan, men du kunde istället känna lockelsen av ett nyktert, värdigt liv - så starkt även i denna svåra stund - att du hade kraft att avstå. Det känns skört, men du är verkligen målmedveten. Jag är också glad över att du dokumenterar det här, det är inspirerande och hjälpsamt även för andra att se att det faktiskt går att ta sig igenom såna här oerhört svåra dagar i livet och ändå bibehålla siktet på målet, även om känslorna i stunden är ofattbart tuffa.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Soffi
fre, 2019-10-25 - 09:01

Jag känner så starkt med dig och beklagar verkligen din förlust.

Jag läser och förstår att du upplever samma tsunami av ångest och dåligt mående som jag i början av nykterheten. Det ÄR jättejobbigt och man FÅR känna det så.

Men, nu börjar jag få näsan lite över vattenytan, ja, det BLIR BÄTTRE. Någonstans börjar jag tom tro att det är i just det jobbiga och motiga som jag hittade styrkan att fortsätta.
Hoppas att du kan se det också.

Sänder all medkänsla. Du är stark!

Nordsaga
fre, 2019-10-25 - 15:29

Hej!

Jag är ny är sedan idag och läser lite i forum och trådar, det hjälper! Tack för allt som du, Javelin, delar.

Som du kämpar, det är så hedervärt. Du anar inte hur stark du är. Jag är mitt i dag 4, högst ofrivilligt från början. Mår sjukt dåligt, kroppen och psyket rasar. Det har pågått en tid, men i tisdags tog det stopp. Hjärndimman, yrseln och öronsuset. Jag håller på (höll på?) att förlora mig själv.

Du skriver om det som jag tror är det svåraste av allt för en alkoholberoende; att tro på att det faktiskt kan funka att leva utan. Att andas, att känna, att vara - utan alkoholen.

Det är som att springa från en skogsbrand och plötsligt stå vid ett stup, enda utvägen ter sig värre än faran. Törs vi hoppa och tro på en fortsättning? Att vi ska landa i svalkande vatten där nere? Eller vänder vi om och slukas av lågorna.

Jag tror att vi sviker oss själva när vi inte vågor tro på att våra liv är värda mer än alkoholen.

Javelin
lör, 2019-10-26 - 00:22

Tack för era fina kommentarer, de värmer på riktigt. ❤

Igår drog jag igång ett renoveringsprojekt jag skjutit på i säkert två år. Inte för att jag har orken eller nån skaparglädje, bara ett nödvändigt ont. Har så galet ont i kroppen nu så jag knappt tar mig ut soffan, jordens huvudvärk och känner mig väldigt nere. Inte en dag sen jag slutade dricka som jag mått fysiskt ok, psyket hyser jag inga större hopp om inom överskådlig framtid... Bra ändå att fokusera på något praktiskt som inte är jobb eller hushåll. Undrar ändå om jag tagit mig vatten över huvudet, är egentligen inte i skick för nåt.

Tänker på det Soffi skrev om att hitta styrkan i det motiga och utan tvekan är det så. För min del är det hoppet om en bättre framtid som jag inte vill släppa. Har alltid tyckt om att promenera i extremväder, gärna snöstorm eller vilken storm som helst. Finns säkert material för en psykologs årslön i de idéerna men en stor del är ju kontrasten till att komma hem, in i värmen och lugnet igen. Just nu är jag ute i den värsta stormen någonsin, känns som en pågående hagelskur med rakbladsformade isprojektiler. Jag vill bara komma in i värmen igen.

Du är så välkommen hit Nordsaga! Det måste gå att leva utan alkohol utan att det ska kännas som en stor uppoffring. Den här första tiden, hur lång den nu än må vara, kommer kännas uppoffrande. För en del tar det några månader, andra något år och för en del släpper aldrig suget efter en drink. Jag vägrar tillhöra de sistnämnda, jag kommer läsa varenda bok, dammsuga internet på varenda vetenskaplig skrift om så behövs men jag kommer bli nykter och jag kommer bli fri från alkoholens falska löften.

Jag vill leva autentiskt igen som innan festandet tog över. Känna på riktigt. Märker redan skillnad efter två veckor trots all misär omkring, det ger hopp. En morgon stannade jag på trappen och verkligen såg den rosa himlen, de vajande trädkronorna och kände vinden. Det kändes som förr i tiden, länge sedan men jag såg och kände och det har jag inte gjort på många år. Den insikten följdes av en känsla av sorg, att ha missat detta och så mycket mer...

Jag är inte redo att möta de känslorna än, allt jag missat och kastat bort pga alkohol. Nej det får komma senare, just nu är det ren överlevnad och fokus på att vara tacksam för det jag faktiskt åter kan känna.

Klockan är över 00, välkommen dag 15 snälla var barmhärtig.

Javelin
sön, 2019-10-27 - 02:23

Då har ännu en dag passerat. Har slitit hela helgen med renoveringsprojektet och inser att det är ett försök att få bort tankarna från allt annat. Har hållit på som ett psykfall sen jag förstod att det är riktigt illa med min vän.? Jag har bett så mycket om ett mirakel, hoppats och vägrat tro att det här är utgången.. Jag bara måste göra någonting som jag kan förändra, allt runtomkring är så hemskt just nu och jag kan inte påverka ett skit. Den här maktlösheten är förjävlig, fullkomligt vidrig så det skär i mig.

Skulle kunna hoppa bungy jump, fallskärm, vad som helst, fastän jag är vansinnigt höjdrädd, bara för att känna nåt annat i samma kaliber som den här smärtan.

Fick höra av en släkting och även av min man, att jag förändrats mycket de senaste månaderna. Att jag gör saker jag aldrig skulle komma på tanken att göra tidigare. Och det är sant, har tappat all prestige, all självrespekt och känner mig så långt nere på botten att det i princip kvittar vad jag gör. Vissa stunder skulle jag kunna åka och handla, jobba i pyjamas om det inte vore för att jag skulle skämma ut familjen... Jag har förlorat, det är så det känns. Det är overkligt att världen snurrar på som vanligt, känns som om jag står vid sidan av i nån mörk, hemsk skuggvärld och tittar på när andra lever sina normala liv.

På ett vis är det befriande då jag alltid bekymrat mig för vad andra ska tycka. Har spenderat obegripligt mycket av min tid på att analysera andra och deras uppfattning om mig. Den ångesten slipper jag i det här stadiet, för det finns ingenting någon kan tycka eller säga om mig som skulle göra mer ont än jag redan har. Verkligen ingenting.

Häromdagen var jag så bekymrad över släktmiddagen jag blev påtvingad att åka på. Inte längre, har inga problem att tacka nej. Tänker inte ge nån annan förklaring än att det inte passar, för det gör det inte. Jag klarar inte av att sitta runt ett bord och lyssna på ytligt nonsens i form av skryt och skitsnack. Det är vad som avhandlats på de middagarna tidigare. Nope, inte den här gången.

Det har varit mycket mörker de senaste åren, många som dött. Undrar hur många gånger jag suttit på fyllan och gråtit och sörjt.. Cancer.. denna jävla cancer... olyckor, en som söp ihjäl sig och två självmord och det är bara de sista två åren. De flesta under 50.. Totalt de sista 15-20 åren har ett tjugotal personer jag brytt mig om dött, från nära familjemedlemmar och släktingar till gamla skolkompisar och vänner. Det är ohyggligt många. Kanske inte är så konstigt att man druckit för mycket. Det som sker nu är bland det tyngsta för tomrummet kommer bli enormt. Den här gången måste jag hålla mig nykter för annars släpper jag väl aldrig flaskan.

Borde sova men det går inte. Mörkret blir mörkare på natten... Är inte ute på krogen och ragglar iallafall. Ska ställa mig ute en stund och hoppas på att se några stjärnfall, har en gedigen önskelista som väntar kan jag lova.

FinaLisa
sön, 2019-10-27 - 05:48

Tack för att du delat med dig av din historia ?
Önskar innerligt att du lyckades få se något stjärnfall inatt?✨
Du har verkligen tunga dagar bakom dig och behöver all positiv energi som går att uppbringa.
Det känns som du har grundlig självinsikt och det betyder att du har stora förutsättningar för att lyckas hålla nykterheten. Men pepp och stöd måste till också, ensam är inte stark.
Forumet här är guld värt och det hjälper mycket att skriva av sig och läsa andras historier.

Önskar dig all lycka ???
Och sänder många styrkekramar
???

Soffi
sön, 2019-10-27 - 16:26

… du får mer än din beskärda del av olycka och mörker. Känner din förtvivlan genom det du skriver och skulle gärna vilja hjälpa och stötta dig.
Men jag vet inte vad jag kan säga.

Du är så oerhört stark, när du är i din situation som du är nu och inser att du vill och ska klara det här nykter.
Jag tänker på dig även när jag inte är här på forumet, hoppas så mycket att du klara att behålla din styrka, för du är på rätt väg, alkohol lindrar inget.

Styrkekramar!!

Javelin
mån, 2019-10-28 - 11:32

Nej jag är inte stark, jag är slut. Jag fungerar inte längre. Har gråtit sen igår. Skulle någon ställa fram alkohol framför mig kommer jag dricka den. Fy fan vad livet är fruktansvärt.

Soffi
tis, 2019-10-29 - 06:39

Du tillåter dig att gråta och på något sätt härdar du ut genom alla känslor trots att du är slut och allt är mörker. Detta utan att ta till "alkoholbedövning".

För jag tror nog att du tidigare hade sett till att bedövningen fanns tillgänglig, nu gör du inte det.

Kram!

Javelin
sön, 2019-11-03 - 01:59

Det är utan tvekan en smärtsam tid i mitt liv nu, den värsta någonsin. Har fysiskt ont i kroppen av all sorg, oro och ångest. Har fan ont överallt. Undrar i slutändan om det är värt att hålla sig nykter och totalt oavslappnad så länge under de här omständigheterna. Flera som bett mig att ta något att dricka för att slappna av, varva ner osv. I all välmening måste tilläggas, för jag är ett fullständigt vrak.

Läser här men har inte orkat skriva. Tack Soffi för sitt svar, jag förstår hur du menar och uppskattar din omtanke! Är bara så urvriden och undrar hur jag ska ta mig genom dagarna.

Jag vill mer än någonsin leva ett nyktert liv men omständigheterna för denna omläggning är ohyggliga. Kommer inte heller klandra mig själv om jag dricker, det jag är rädd för är hur lång tid det ska ta innan jag är tillbaka på banan igen. Begravning nästa vecka och sen då? Just nu ser jag ingen framtid alls, men den måste finnas för min familjs skull.

Västligvind
sön, 2019-11-03 - 12:57

Javelin ❤️

Har läst din tråd och känner så med dig. Jag har inte varit med om samma smärta som du men jag känner igen självplågandet. Speciellt delen med att du gillar att promenera i oväder. Jag är exakt likadan!

Hoppas på att du får lite frid och andrum emellanåt. Förstår att du har det kämpigt nu så ta inte detta på fel sätt. Men har du någon hobby eller något du gillar att göra, något som man är så fokuserad på så man glömmer omvärlden lite? I mina svåraste ångestanfall så tvingar jag mig själv att ex rita, sticka mm så händerna blir upptagna. Ångesten brukar klinga av då. Och man försvinner in i sin egen värld för en stund.

Ta hand om dig ❤️