av sadsince1995

Sisyfos
ons, 2020-02-19 - 08:21

Jag har och har i princip alltid haft den där känslan av att det inte riktigt är till nån hjälp att prata med mina närmaste... i alla fall inte om mående. Att prata om när och varför jag dricker är egentligen ännu värre för det förstår jag inte ens själv och det blir helt obegripligt för andra. Du skriver att du ”vill skynda på processen” hos terapeuten för att inte ta upp för mycket tid. Intressant, tycker jag, för jag är ju lite likadan. Vill inte ta upp för mycket tid. Men jag går också omkring med en känsla av att jag måste klara mig själv och bära några andra också. Så har det alltid varit. Ibland vill jag bara att någon ska ta hand om mig, samtidigt så skulle det aldrig fungera. Jag vill ju styra själv.
Nu skriver du också att du inte kan ägna dig åt mindfulness för att du inte kan andas och det är väl så till en början. Du skriver att du har många negativa känslor om dig själv. Jag brukar förtränga mina misslyckanden (ja, inte särskilt bra jag vet), men i de perioder bär det går bra, när livet är bra, när jag är nöjd, så kan jag titta tillbaka på hur det var och dels ”smaka på” hur det var och samtidigt känna att det finns en distans till då. Då blir den ångesten lättare att hantera och den blir också hanterad, lite i taget, ingen brådska.
Skönt att du kommit en bit på vägen och det blir bara bättre.

sadsince1995
sön, 2020-03-01 - 01:45

Tack för dina ord. Senaste veckan har jag varit låg. Förstörde lite för mig själv också i ett av de få sociala sammanhangen jag har utanför jobbet. Framställde mig som en väldigt osympatisk person. Gör så ibland för att andra ska ”fatta hur värdelös jag är” och ta avstånd. Sen skäms jag efteråt. Men jag har hållit mig från vinet hela helgen (2 dagar...) vilket alltid är nåt. Loggade in här efter ett par veckor och blev glad att två okända själar ägnat mig en tanke. Tack!

sadsince1995
sön, 2020-03-01 - 01:53

Tack för dina ord! Det betyder så mycket att andra läser, känner igen och känner med en. Jag har alltid känt mig förlöjligad när jag försökt ta upp mitt mående, till och med nu när jag faktiskt äntligen får hjälp. Dvs inte av psykologen utan de i min omgivning som vet. Det ska alltid berättas om andra som ”mår dåligt på riktigt”, ”som verkligen har anledning att vara nära att gå in i väggen”, ”som verkligen haft det tufft och skulle behöva hjälp” osv. Det får mig att känna mig helt overklig och känns tungt. Igår bestämdes ett slutdatum för min psykologkontakt och jag känner mig ledsen. Han/samtalen har kommit att bli min trygghet.