Ja, inför att berätta är det tuffa stunder med mycket vånda. Det som hänt mig när jag berättat är en befrielse. Mina mottagare blev både ledsna och besvikna men vi kunde mötas på ett annat djupare sätt. Barn har oftast en känsla av att något är fel men kanske inte vet varför. De ser mer än man vill att de ska se, det kan också vara skönt för de att få ord på det de observerar. Kanske de upplevt hårda ord, bråk, diskussioner, död blick och en full man? Hur har det gått Backen123, har du berättat?

Självomhändertagande, jag följer dig - ska också börja skogsbada. Tack för dina ord. Känns så fint att få välmenande ord här. Ja, jag vet vad jag behöver och ska göra. Just nu en riktigt tung period när allt känns övermäktigt. Få ordning på huset men en som bara maskar, det irriterar mig och gör mig grining. Då blir det också väldigt lätt att bara skylla på mig, jag är sur och grining och det är därför det blir tråkig stämning. Jag hade ju kommit ifrån detta! Tungt! Sen däremellan trevliga, bra och förstående samtal. Tungt! För att påminna mig så tänker jag på det många skriver härinne, bl a det jag läste nyligen - bara gå, det går inte att ha ett förhållande med en aktiv alkoholist. Har beställt boken Skål, ta mig fan för att läsa och ge till den aktiva alkoholisten. För jag vet att han har det lika tufft, men jag har bestämt att jag och dottern ska inte behöva utsättas för detta något mer. Ansvaret är makens, om han vill att ta tag i problemet och kapitulera...

Vaknade! Lämnade honom ensam i huset för att sova där. Han drack och idag är demonen tillbaka. Elak och säger bara dumma saker för att såra. Det krävs mycket kraft för att hålla mig lugn. Igår kändes allt så bra han lovade dottern och mig att inte dricka på semester och för ofta. Idag är allt förstört och han hånar mig. Hatar just nu?

Vad roligt att du ska ut och skogsbada!

Vad får dig att skratta? Ge dig gärna en stund varje dag för att skratta, eller en stund att visa extra omtanke om dig själv. Svåra och tunga situationer gör en inte glad och det kan vara svårt att skratta, därför kan det vara bra att pröva bryta det genom att boka in tid med sig själv även för att skratta. Du kan också se på dig själv i spegeln och le, ta en penna (som inte någon annan tagit i nu i dessa coronatider) och lägg mellan över- och underkäken, du lurar hjärnan och den tror att du är glad. En bra övning som kanske kan leda till skratt av sig själv en dag.

Vad kan du göra för att må bäst eller ok när det är utmanande? Ta hand om dig!

Du skriver om din man"Han går på AA, fått psykaramaka, sover inte, tröstäter och helt död i blicken. Någon som känner igen det?"
Jag känner igen det, från min egen erfarenhet. Jag har ätit psykofarmaka och det var aldrig roligt, men det fick mig att komma i en balans när jag hade svåra skov som var upp och ner i mitt stämningsläge. Jag valde att ändra livsstil och lära mig allt jag behövde för att kunna sluta med mediciner och det tog många år att landa i det. Jag gjorde det till min livsuppgift helt och hållet och under många år så var det ett heltidsjobb för mig.
Tyvärr så skrivs det ut mer mediciner än vad det borde, det borde ordineras mer fysisk träning och mindfulness i vårt land, men det är upp till varje människa att ta ansvar för hur den vill leva.
Tungt läge, mediciner kan ge tom och död blick. Jag har haft den och jag är väldigt glad för att jag fick tillbaka min livsgnista. Jag minns en vän som sa, att nu ser jag din gnista igen. Det är hemskt att vara den som bär den döda blicken och jag kan förstå att det är jobbigt för omgivningen.

Du kan bara ta hand om dig och se till att du får det liv som du önskar och om det så tar flera år, så sätt igång och gör det du behöver. Jag kan lova dig, att det är värt den långa resan!

Allting är möjligt!

För barnen, tillsammans med deras pappa. Berättade inte att han är alkoholist, men om depressionen och lite försiktigt hur det påverkade mig. Pojkarna slog bakut, iallafall 11 åringen. Han sa nu fattar jag ingenting, dom har inte märkt av någonting förutom att han sover i gästrummet. Och det pga av värme och svårt att sova. For till huset jag skulle hyra och kände att det var inte bara att bo där för en time out. Men jag hade packat, börjat känna lättnaden, längtan att få umgås med vänner, slippa känna stressen. Pratar med min man när jag kommer hem, han bryter ihop fullständigt. Tycker livet är meningslöst. Så jag kastar in handduken ang flytt. Jag var tuff med honom, tyckte det var dags att slänga offerkoftan, välja väg, ta ansvar och att jag känner mig så jävla lurad. Köpa hus, gifta sig och så visar det sig att han har en sjukdom sen långt tillbaka. Försatt mig i känslor av skam, ilska och sorg i 2år. Ekonomiskt strul blir det också. Känner jag blir så förbannad när jag skriver hahaha. Sa till om att nu är det att bara vara trevlig. Tog så förgivet att nu kliver han på AA igen, samtal, tar ansvar. Men icke, lika samma beteende. Men en sak känner jag, jag fick tillbaka kraften, hon som var jag. Som alltid stått upp för mig själv och därför alltid haft det lite tufft med män. Träffar en psykolog, vill reda ut varför jag träffat män genom åren med problematik, hon sa, det är nog dom som träffar dig. Så skönt, så sant. Läser om oss alla, vi verkar vara så redbara allihopa, så jag vill tro på det. Att dessa män i sin ångest och olycka tror att vi kan nog hjälpa. Jag vet inte, vad tror ni? Men nu vet jag, jag kan flytta när jag känner att det räcker, bett om bodelning inom äktenskap, ska bli så skönt så slipper jag bry mig om skog och mark, verkstan och ladugård, som han inte klarar av och blir galen om jag som bara frågar hur vi löser det att det regnar in i lagårn.

Ja som jag skrev så är demonen tillbaka. Igår fick jag jobba helt själv med målningen! Han var full och trött. Så han satt i stolen och sov eller uttryckte hur dåligt han mådde varvat med tjat om hur dum elak och psykiskt sjuk jag är - en demon helt enkelt! Gårdagen var förfjävlig? När han sen började nyktra till framåt kvällen kom ångern, förlåt att jag är dum, jag har alkoholproblem och måste ha strikta regler, jag har börjat halka snett. Jag får väl se...

Tack självomhändertagande för din ord? Jag är så glad att vi kan stötta varandra här. Jag tar till mig dina ord och ska välja glädje, försöka få till ett skratt varje dag.

Skönt Backen123 att du har berättat nu är det framåt som gäller. Det verkar som om du ser framåt och ser möjligheter.

existerar inte hos oss, har så gärna vilja haft det. För alla sjuka sms han skickat, och tagit emot, fyllkörningar dagtid och allt annat dumt. Men icke, sitter i soffan och är bara tom, försöker lite grann som en person du möter på affärn. Tar som sagt inte ansvar för sina barn, det minsta. Ringde hans mamma långt härifrån och frågade om hon visste hur dåligt han mår, men nej det visste hon inte. Men vet att han är sjuk, det har han berättat själv.
Tänker just nu, att det där huset som jag dissade för att jag vill så gärna göra det jag kan, för att inte tänka sen, att jag hade kunnat göra mer. Tror jag hyr det i lönndom iaf en månad så får jag se sen

Självomhändertagande, kan då ställa till det. Jag känner igen mig i dig med att äta psykofarmaka för komma i balans. När alkoholisten äter så är det för att få hjälp att orka komma i balans, men man måste jobba för det vet vi. Min man väntar bara att pillret ska börja verka så han blir glad igen, tycker inte att han behöver gå på AA, eller jobba med stegen, eller träffa folk överhuvudtaget. Och då vet du och jag att då funkar det inte heller. Han har som gett upp. Jag känner som du säger, livet kommer att återvända när tiden är mogen. Det kan aldrig bli som dom 2 år jag haft, jag är fri från det, det är hans ansvar.

Jag förstår. Det är en svår situation. Det är bra att du ser att det är hans ansvar. En sak som är allvarlig i detta med att det skrivs ut piller, är att det är inte alltid det hjälper bara med ett piller. Han kanske behöver kbt terapi eller någon annan professionell att samtal med. Det kan behövas mer ansträngning av en. Promenader i dagsljus varje dag. Rutiner. Sova. Äta. Någon aktivitet med barnen kanske. Som sagt, det är hans ansvar och det är möjligt att han inte ser det just nu. Det är tid för dig att fokusera på dig själv. Du är på god väg.

Backen123 - jag ser hur du kämpar. Jag önskar dig styrka att fortsätta, jag tror att du har den - men det kan kännas tufft emellanåt. Det känns inte som din man har kommit till insikt och finns inte insikten är det svårt att få ett förlåt. Det känns fruktansvärt eländigt och inte ens ett förlåt eller någon kommentar om man som alkoholist gjort fel. För 1,5 år sedan levde jag precis så. Men efter ett års separation då maken var nykter kom han lite grann till insikt. Om du vill veta mer kan du läsa tidigare i tråden. Därför kom ett förlåt denna gång.

Ja, helgen var som sagt fruktansvärd! Men det kanske förde med sig något gott? Maken insåg att två dagars ohejdat drickande inte var bra. Han blev dum och otrevlig, orkade inte göra något, kände ingen eufori när han drack, kände att han var deprimerad, fick hjärtklappning och kände att han mådde skit. Skitmåendet höll i sig flera dar efter att han drack. Vi har pratat och han har erkänt allt detta och inser att han behöver strikta regler och klarar han inte det söker han hjälp, börjar gå på AA. Han vill inte förstöra livet pga alkoholen. Vi har haft riktigt bra samtal där vi har fått kontakt och jag ser den fina mannen igen. Men allt detta har jag hört förr så jag tar det med en liten nypa salt. Det som är skönt är att det kanske blir lite mer lugn och ro under renoveringsprocessen.

Tiden får utvisa om detta verkligen är vårt hus, vårt liv tillsammans eller om jag måste lämna. Så min plan framåt är antingen ett alkoholfritt härligt liv i ett underbart hus med trädgård att pyssla med, mcåkning och husbilsresor. Eller så blir det en lägenhet eller radhus med uteplats där jag kan sitta i solen och odla lite, ett glas vin i lugn och ro utan att det spårar ur, aktiviteter med goda vänner. Ha ett härligt liv ensam och göra det bästa av det. Hur det än blir så blir det bra! Jag måste bara rida ut stormen först.

Låter härligt din plan, känner så också lika samma, det löser sig. Tror på riktigt att vår kärlek är över, den fick aldrig någon grogrund. Den här tråden har hjälpt mig så mycket, lyfta blicken och se framåt. Längtar till friheten för den kommer. Som du skrev, sitta ute och ta ett glas vin, inga spänningar. Värst är väl att mina barn inte vill flytta, men det kanske kommer när dom börjar förstå att något inte stämmer. Dom är viktigast och utan dom ska jag ingenstans ( det är mina från ett tidigare förhållande) hur har du/ ni självomhändertagande gjort, har ni berättat för alla i er omgivning, vad har ni fått gör reaktioner? Jag har valt ut vissa på den här lillan byn, dom andra nära vännerna förstår att något inte stämmer för umgänget finns inte. Det har varit skönt, men ändå otroligt utlämnade. Men min psykolog sa att det är bra, för det är ett tecken på att inte vara medberoende och det har kämpat emot att i inte hamna i. Och som hon sa, vänder det och han tar ansvar så kommer också omgivningen ge honom respekt igen.

...vill inte flytta. De vill ha lugn och ro, stanna i det som är, förändringar är jobbiga. Kan du prova prata lugnt med dina barn gärna fler gånger och förklara så mycket du vill och de är redo att ta emot. Jag håller fullt med - barnen är viktigast och det verkar som om du har de i fullt fokus, härligt. Jag har valt att berätta för några få, för det mesta får jag inte så mycket respons. På något vis tror jag att många inte orkar med, känns som om de då måste se över sin egen konsumtion. Jag har några som verkligen bryr sig och frågar hur jag har det men de flesta har fullt upp med sitt. Jag har varit riktigt utlämnande till min anhöriggrupp som jag gick i förra året, det var oerhört skönt och där fick jag kärlek och förståelse. Jag har också 3 vänner som stöttar mig till 100% som jag kan lita på och det känns också väldigt bra. Sen har jag valt att berätta för några vänner och kollegor och sen har vi inte pratat efter det, då var jag inte så utlämnande utan det känns också ok.

Jag tänker på det din psykolog sa att det är männen som har träffat dig. Den meningen satte igång stora reaktioner hos mig. Är jag en stark och självständig person är det därför jag haft så svårt att träffa någon? Och när jag väl gör det är det någon som verkligen behöver mig. Ja, tål att funderas på och vissa saker får sin förklaring. Tänk vad mycket det finns att lära om sig själv ännu

För ca 10 år sedan valde jag att sluta dricka alkohol helt och hållet. Min bipolaritet lirar dåligt med alkohol och jag ville leva frisk och i balans så valet var enkelt. Då märkte jag också vilka som inte ville umgås som tidigare. Det är ganska många som inte kan vara utan alkohol och jag ville inte alls ha med alkohol att göra på ett tag och då blev det tydligt vilka som var "törstiga."

Jag har pratat med ett par vänner som också var medberoende och jag trodde att flera av dem inte drack själva, men jag har fått veta att flera av dem drack med sina sambos länge, på fester och även i hemmet.

Jag blev förvånad att ingen sa mer, men jag tror att det är en process. Att säga att det är ett problem och vara kvar kan vara svårt. Jag försvarade mitt ex så många gånger och sa att det blivit bättre, att han minskat osv, då jag faktiskt trodde på honom när han sa det till mig, men det var förstås aldrig sant.

Min räddning var att mina föräldrar aldrig dricker och min mamma förstod att mitt ex levde på mig fast hon visste inte hur illa det var med alkoholen. Hon tyckte att han skulle ta ett arbete och jag försvarade honom då också med de orden han sa till mig, att det skulle komma in pengar med det han arbetade med, fast det kom aldrig några pengar. Han prövade vara egen företagare, som han var då vi träffades och som han gjorde en bra ekonomi på, men den söp han bort. Jag kopplade inte ihop detta tidigare, då han var bäst på manipulation.
Min mor ville inte bjuda hem honom till familjemiddagarna och det gjorde mig ledsen, fast jag förstod innerst inne att det var fel att jag levde med honom då han blev arg när jag ville att han skulle ta en anställning. Han hade full service hos mig och jag behövde lära mig att bli av med honom. När jag kommer att tänka på honom ibland så hjälper det mig oerhört mycket att läsa i trådar på detta forum. Jag hade ett helvete med mitt ex och det går verkligen att skaffa det livet en vill ha, även om det tar tid.

Berätta för de som du tror klarar av att höra hur det är på riktigt. Jag pratade mest med professionella när jag visste att jag ville bli helt fri från medberoendet.

Nu har inte jag barn så det blir ett helt annat läge. Det var bara jag som var lidande av att bo med honom. Fast det påverkade förstås hela min familj, mina syskon och deras familjer. Det har jag tänkt på en del och även hela hans familj har lidit på sitt håll.

Usch vilken eländig sjukdom!

Nu tänker jag faktiskt bara på mig själv och mina föräldrar. Ger tillbaka så mycket av min tid som jag kan till dem.

Jag är öppen med det mesta, pratar gärna om allt. Använder det som gratis terapi ;), tror också det är det som gjort att jag är starkare igen. Upptäcker som ni, att många vönner har nog problen med alkohol och rädda för att ta sitt ansvar. Min närmaste väninna är så packad ofta så det gör ont i mig, men jag tänker att det är deras problem för det är så uppenbart. Nu vilar jag, tar inga beslut, men dom kommer. Att få beroende personer, män på kroken är min specialitet. Träffade min första när jag var 18 och där förklarade psykologen det så bra, " gränserna suddas ut" förstod precis, partyt, mycket alkohol, vänner som körde samma race, vi levde så många av oss. Jag fortsatte sen som krogråtta och träffade lika samma män, och sade stopp lika fort som problemet uppstod och gick vidare. Men den här gången, hade jag kollat av allt innan, han drack aldrig med sina barn, han hade dom varannan vecka, dom åkte på semester, hans vänner var normala, inget strul på fester. Drack inget våldsamt, förutom han åkte dit några gånger med mina vänner och blev asplakat( där dricks det mycket starksprit såsom konjak, wiskey)men jag tänkte han är orutinerad. Så dumt, jag borde ha vetat bättre. Och sen kom det stora fallet, efter att vi köpt huset. Jag hör ingenting från hans sida nu, långt upp i norr, han har inte ens kontakt med sina barn. Och jag har fått info så här efteråt, att det var nog åt helvete många gånger tidigare. Det som ni har lärt mig, det är att känna lugnet. Fick panik från början när jag inte förstod, men nu 2 år senare så känns det som, man är inte ensam, och nu kan jag lugnt reflektera över era texter här och det är så skönt. Vågar mig på att experimentera lite med honom också, med att inte säga något annat en det mest vardagliga, är mamma. Talar om vad som händer i påsk, frågar inte ens om han tänker byta bort jouren ( för jag bryr mig inte ens) kommunicerar knappt utan lagar mat, städar osv, men jag är trevlig,
Och han är förvirrad. För min roll som vårdare är över, han får fixa sitt liv själv. Och när det beslutet kom så har jag fått längtan efter att baka, laga mat och längta efter trädgården igen. Lycklig fast ändå olycklig, konstigt ;)

Kan känna igen mig i det. Jag jobbar också med att bara trevlig men utan att påminna och göra. Känns så påfrestande att leva tillsammans och att partner bara är lat och vill lämna över alla beslut och görande till mig. Om det blir en fortsättning måste detta ta slut. Och fortsättning blir det endast om han kapitulerar inför alkoholen. Han är inte där än, vi får se hur det utvecklar sig. Jag jobbar på med min trevlighet utan klagomål?

Nya bråk. Jag är så less, tänker sätta ord på mina tankar. Det startade igår, maken vill normalisera och få som det var förr. Då när vi kunde ha trevligt och dricka vin. Jag förklarar att jag inte litar på honom och jag inte vill dricka. Han har ett sätt där han subtilt försöker förlöjliga mig för att jag inte vill. Jag biter ihop och försöker vara trevlig. Han är sur i någon timme och tjurar och vill inte ha mat som jag lagar till mig och dottern. Äter i alla fall och sen slutar han sura.

Likadant i eftermiddag då startar tjatet om hur trevlig vi kan ha, sitta i solen och ta en öl, dricka en flaska vin till middagen. Förnekelsen är total. Jag försöker vänligt förklara men han utmålar mig som rabiat som inte ger honom någon chans. Jag förklarar att han visat att det inte går att lita på honom, men det förminskar han. Så nu är han sur och tycker säkerligen att allt är mitt fel. Jag är så less på allt och vill bara lämna skiten. Men huset måste bli i säljbart skick, så jag biter ihop ett tag till och planerar framåt. Tänker ut plan b, c och b?.

Skönt att ha den där planen, men jag kan ha en färdig kl09 och en annan kl22. Man vet inte om man ska bo kvar så det är lönt att byta gardiner ? läste i den här tråden lite, såg att ni har en dotter, vad tycker hon? Pratar ni två om pappan och drickandet? Kämpa på med din plan, känns vilsamt ❤

Ja, så är det med planer de kan förändras över tid. Min långsikitiga plan är fullständigt klar - jag vill inte leva med en alkoholist! Hur jag kommer dit kan ändra sig från dag till dag. Den planen är lite flytande, hur jag kommer dit och hur lång tid det tar. Jag försöker under tiden att ha det så lugnt som möjligt. Undvika de bråk jag kan och jag kontrollerar inte. För framtiden med olika scenarior har jag plan A, B, C och troligen även D....

Jag pratar med dottern om pappans drickande. Jag har tidigare sagt att vi (hon och jag) inte leva med någon som bråkar med oss och genomdrev skilsmässa. Nu är det annat läge i och med att han börjar om. Hon är arg och besviken och vänder sig just nu till kompisar för att ha kul. Vilket är bra tycker jag. Jag har pratat med henne efter han börjar om och sagt om igen att vi kommer att leva i lugn och ro, men att jag vet inte riktigt hur det blir och hur vi kommer dit. I värsta fall blir det skilsmässa igen. Hon blev naturligtvis jätteledsen men jag hoppas att hon kan ha förströstan i att jag inte kommer att acceptera skit från hennes pappa. Inget tokdrickande och elakheter.

Tänkte på det där med att byta gardiner... Jag lever som om vi ska bo ihop resten av livet, även om jag kanske har en annan plan. Jag mår bra av att göra fint hemma, byta gardiner, köpa blommor osv. Då gör jag bra saker för mig och mitt välmående även om det bara håller i några veckor, månader. Det kan vara svårt att uppbåda kraft när man är mitt i denna situation. Men gör sånt som du orkar med och mår bra av - det kan ge kraft. Man kan verkligen bli handlingsförlamad av att leva med en alkoholist, jag vet. Då är det bra att vara snäll mot sig själv och göra snälla saker mot sig själv, vad nu det kan vara.

handlingsförlamad är helt sanslöst. Varför, jag förstår inte varför jag tar den här skiten? Jag fixar också hemma, blir lite glad. Vill att han också ska bli glad, men det blir dom ju inte. Vad klokt och skönt att kunna prata öppet med dottern, jag kan inte göra det fullt ut med mina barn, utan kallar det för deppresionen.
Nu påsk, sonen fyller år. Min man byter inte bort jouren, för vi har inte sagt någon tid för utomhus firandet hos min mor på långfredagen. Kränkt. Födelsedagspresenten som pappan har inhandlat, och som vi ska dela på för den är så dyr, har han heller inte hört något om. Fast jag upplyste honom att så var inte fallet, och då erkände han att han hört lite grann, kränkt. Jag umgås med mina tantkompisar på lördag, sover kvar. Det hade han nästan inte hört. Helt sanslöst. Idag har 3 av mina närmaste sagt att jag måste gå, och jag gör det på måndag tror jag. Han fyller år på söndag.... kul! Jag analyserade varför jag inte lämnar det här faktiskt mycket att göra med att jag är rädd för honom och hans ilska, vet inte vad som händer när jag säger dom magiska orden

17 års bröllopsdag och jag har ångest! Jag ville fira med att gå ut och äta på restaurang hela familjen men dottern vill inte. Maken vill inte att dottern ska följa med, han har lovat att inte dricka när hon är med. Jag vill inte gå ensam med honom så att han dricker, det är inget firande för mig. Vi har pratat och pratat men han förstår inte, han bara försvarar och bortförklarar. Jag försöker undvika bråk men det går inte. Hatar allt detta, vad alkoholen ställer till med. Han lovade att inte dricka i påsk, naturligtvis höll inte det! Drack igår och allt urartade, jag är så less och så in i märgen ledsen. Jag vill bara fly, men måste ta mig samman och renovera klart.