av Ostrukturerad

Ostrukturerad
mån, 2020-05-04 - 19:27

Så har jag då X antal nyktra dagar, och jag bryter ihop, klarar inte att må så, så nu tar jag en öl! Mår så jävla psykiskt dåligt av att vara nykter & drogdri, så less på att läsa alla sagohistorier om hur bra alla andra mår.. Jag mår SKIT när jag är utan alkohol och droger!! Är detta tacken jag får för att jag varit duktig, att må såhär?! Jag klarar ju inte av "det riktiga" livet utan att gå i bitar! Jag får välja mellan att: * vara utan droger och alkohol och vara ett VRAK psykiskt, gå och lägga mig tidigt som attans och gråta mig till sömns, se och känna mig jävligt fräsch visserligen, men vad har jag för det när jag mår så Eller: * vara lite smårund och smålullig dagligen av diverse substanser och sucka över hur jag kunnat haft det, men ändå ta mig igenom dagarna.
Kan det bli såhär de första veckorna/månaderna, men att det kommer bli bättre? Eller ska jag söka hjälp för att jag inte klarar av livet som det är, kanske undersöka hormonella orsaker? Psykiatrin har aldrig gjort ett skit för mig, så nämn inte dem är ni snälla!

Vaken 2020
mån, 2020-05-04 - 22:50

Släpp taget
Hjälpen finns inom dig själv, hitta ditt sanna jag. När du gör det behöver du inte alkohol och droger för att bedöva dig själv. Hur du gör det är upp till dig själv med stöd av andra, annars går du under.

Att gå omkring i en dimma underlättar bara för stunden. Psykiatrin har låst in mig och gjort så att jag tappat tron på människor. När man inte litar på andra kan man inte heller få hjälp från nån och då går det åt h-vete.

Lider med dig men tror på dig eftersom du klarar av att skriva här om hur du mår. Det är första steget sen blir det svårare innan det lättar på trycket och all press som du utsätter dig själv för just nu. Du vet själv vad ditt problem är, eller hur?

Ostrukturerad
mån, 2020-05-04 - 23:21

Och andra vågar jag inte be om hjälp, antingen förstår de inte eller så skuldbelägger de mig ännu mer! Jag har inte blivit inlåst eller något, ingen har gjort nånting alls för att hjälpa mig!

anonym29746
tis, 2020-05-05 - 12:02

Ska inte uttala mig med "jag förstår" e-som jag vet att de två orden tidvis varit de sista jag velat höra när jag mått skit. Är väl också så, utan jättemycket egen erfarenhet, att kunna vara hjälpt av psykiatrin nästan förutsätter att man motsägelsefullt nog, ska ha en reserv av inre styrka. Just nu har jag tillgång till bra hjälp men som jag tolkar det du skriver: Vem fan vill veta om att/hur/ varför man mår dåligt (egen kryptisk tolkning)? Däremot kan jag förstå utifrån din mening ; "Är det här tacken för...." Kunde inte skrivit/tänkt det bättre själv när jag för en knapp vecka sedan var så nära att skita i min svit av nyktra dagar och veckor. Vet inte vad som hindrade mig från att dricka men kan heller inte känna någon direkt glädje i att jag stod emot. Lyser väl igenom här att mitt svar inte har som första syfte att ge kloka igenkännande råd och reflektioner, utan är mer av egoistisk terapi i skrivande form utifrån att känna igen en hel del av det du skrev. Har trots allt fått en del goda råd vid samtal som att t ex tillåta sig att må dåligt. Är ju ett av de råd jag avfärdat som floskler tidigare, sen återstår att se hur konstruktivt det är när man i någon mån upptäcker vem man är och det inte visar sig vara särskilt upplyftande. Nåväl även om dagen skulle innebära tankemässigt "fritt fall" så har jag ambitionen att falla nykter och med stunder av klartänkthet.

Vaken 2020
tis, 2020-05-05 - 13:06

Det har tagit mig 40 år att frivilligt söka hjälp. Jag har blivit sviken förr och vågade inte. Det är ett samarbete mellan kommunen (socialtjänsten) och regionen. Kallas öppenvård och håller på i 8 månader. Ta kontakt med socialen (om du törs) och sen får du fylla i en blankett det går att föra via internet. Typiskt svenskt och typiskt byråkratiskt sånt där tjafs som jag aldrig ville utsätta mig för tidigare.

Blanketten heter "Ansökan om bistånd enligt Socialtjänstlagen gällande missbruk av narkotika och/ eller alkohol. För min del är det Alkohol som är min huvuddrog men när jag dricker så tar jag både uppåt och nedåt i en salig blandning. Jag tänker inte tjorva till det för mig utan bara ta tag i alkoholen nu. Drogerna ställer inte till det för mig och därför skjuter jag upp den beroendeproblematiken till framtiden. En sak i taget!

Vaken 2020
tis, 2020-05-05 - 13:10

Vet du inte?
Alkoholen gör att du säckar ihop, långsamt men säkert. Alkohol är uppåt och ger energi under ruset men när alkoholen lämnar kroppen så mår man dåligt.

Rosette
ons, 2020-05-06 - 12:41

Tittar in och hoppas att det är okej att jag kommer med några tankar kring det du skriver.

Det du beskriver är du långt ifrån ensam om att uppleva. Som du frågar i slutet av ditt inlägg så kan det ta tid innan en känner av och märker fördelar och vinster med en sådan här förändring. Det kan även ta tid att bli av med de mer tuffa delarna och det varierar mellan personer hur lång tid det tar. Det positiva är att du ser och märker skillnader kring hur du känner dig när du är nykter som är tydliga vinster. Du ser, och känner dig fräschare skriver du. Det låter ändå som ganska tydliga vinster och något som är skönt att uppleva. Kanske kan du känna dig stolt över att ha klarat det du bestämt dig för också, trots att du möter motgångar?

Du sätter tydligt ord på hur du får jobba för att klara detta och när vinsterna eller belöningen inte riktigt mäter sig med den ansträngning du lägger ner är det lätt att alkoholen kommer tillbaka. Dock är du snabbt inne här och skriver till oss om det, bra gjort!

Du är medveten och insiktsfull och kan sätta ord på att alkoholen har en funktion för dig kortsiktigt samtidigt som du ser att den även tar en hel del även på kort sikt. Fräschheten försvinner och du kan ta dig igenom dagen samtidigt mår du inte riktigt bra, det är därför du hittat hit som ett led i att förändra dina alkoholvanor.

Många är hjälpta av kanske både ha sätt att förändra sin alkoholvanor samtidigt också hitta sätt att hantera de svåra i livet för att må bättre på sikt. Det kan ta tid att hitta de sätten och ibland innebär det kanske mer stöd utifrån av något slag. Du är minst sagt klok och modig som trots din misstro till vården och det du varit med om är här och berättar öppet på ett forum hur det är, jobbar med att vara nykter på egen hand och lyckas! Om du skulle vända dig någonstans för stöd för ditt mående, vart skulle du själv vilja vända dig då? Kanske har du någon annan idé om vad som tidigare varit hjälpsamt för dig när du mår dåligt eller en idé om annat än psykiatrin som kanske kan vara något.

När det kommer till alkoholen har du som sagt hittat hit och hoppas du fortsätter skriva och läsa här och kommer på mer saker längs vägen som är hjälpsamma för dig i denna förändring.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

DetGårBättre
fre, 2020-05-08 - 22:39

Det sägs att under de sex första månaderna kan det uppkomma symptom där det är just avsaknaden av alkohol som spelar en ett spratt. Jag hade grymma ångestattacker som jag lyckligtvis hade hyfsat koll på jag skulle hantera. Dock har jag en grundproblematik också och efter 17 månader bara rasade mitt liv i spillror och jag sökte snabbt hjälp. Nästa gång ska jag söka hjälp ett år innan ett liv börjar vackla för det är vad det tagit att ta sig igenom det här.

Men kämpa på. Det är så värt det. Och vid varje nytt återfall så får man ju börja om. Tråkigt att du inte fått hjälp från psykiatrin men jag slogs mycket för att komma på ett bedömningssamtal. Skickade en ny egenremiss varje/varannan dag och skrev att jag kommer fortsätta till ni kallar mig. Då började det hända lite. Då ska det sägas att min läkare skickat två remisser tidigare samt en annan mottagning en.

Det kostar på att få hjälp och ofta orkar man inte kämpa. Risk för återfall eller att man skiter i det.

Lita på dig själv. Ta små steg i taget. Våga pröva saker som du är rädd för - åtminstone om du tror att belöningen kan bli större än insatsen. Då bygger man självkänsla etc. Men ibland behöver man någon att bolla det med. Men kämpa även om det är dagar då du bara vill skita i allt!

Ostrukturerad
lör, 2020-05-09 - 22:35

Men snälla du, du har nog missförstått vad jag skrivit! Jag har haft depressioner HELA livet nästan, och jag mådde såhär LÅNGT innan jag ens smakat alkohol för första gången!! Var snäll och låt bli att tala om för mig hur jag mår och fungerar!

Ostrukturerad
lör, 2020-05-09 - 22:41

Tack, men jag har redan sökt all den där hjälpen flera gånger! Och alltid blivit sviken på ett eller annat sätt. Det tar 3 månader att få ett beslut om man ens får någon hjälp i min kommun, och jag blev utsparkad med huvudet före på min Öppenvårdsbehandling pga 2 små återfall samt att jag pga min Asperger och ADD hade lite svårigheter med vissa sociala grejer. Jag har 3-4 ggr ansökt om behandlingshem, fått vänta 3 månader på svar varje gång, och varenda gång har det blivit avslag!

Ostrukturerad
lör, 2020-05-09 - 23:07

Min sorg, depression, ångest osv är INTE symptom av alkoholen- jag har mått på det sättet så länge jag kan minnas! I perioder i livet när allting runtomkring mig varit stabilt, ordnat, roligt och framförallt BRA, så har jag dock kunnat må allt ifrån hyfsat till riktigt bra! Men jag kan ju inte påverka allting som händer mig i livet; jag har drabbats av så många förluster och motgångar... Jag tycker inte nånting är riktigt roligt sedan jag dels förlorat båda mina föräldrar under de senaste två åren, plus flera vänner som dött i överdoser, dels för att jag tvingas bo med mitt ex som inte tar tag i sitt eget liv och flyttar (jag har inte hjärta att kasta ut honom pga hans PTSD och psykiska problem), dels pga några andra saker som tar för lång tid att ta upp här. Jag "skyller" inte på dessa saker, och jag tycker inte synd om mig och vill inte att nån annan gör det heller. Men jag har verkligen mycket att må dåligt över, förutom alkoholen! Alkoholen är det som "räddar" mig ifrån en psykisk kollaps. Jag vill såklart inte att det ska behöva vara så; jag önskar att jag hittade nånting som gav mig sysselsättning, glädje och mening i vardagen, men vet inte vad det skulle vara. Jag har inte intresse för nånting på det sättet att jag pallar att syssla med det på daglig basis.

DetGårBättre
lör, 2020-05-09 - 23:59

Du är inte ensam i att känna så och det finns hjälp att få. Jag har själv gått hos en specialistpsykolog i 4½ år innan jag stod upp igen. Dock gick han i pension och jag avböjde att flyttas över. Ett och ett halvt år senare började jag falla men då kunde ingen ta emot mig. I dag mår jag själv skit de flesta dagar. När jag inte fick hjälp som jag behöver så började kröka. Jag hade 20 nyktra månader (17 när jag började falla). Nu hoppas jag dock att jag får hjälp. Jag har använt alkoholen som flykt, som rogivande och säkert tjugo olika saker till.

Du har ju ett eget val att göra. Det är fritt att dricka och må "bättre". Jag mådde också "bättre", eller inte mådde alls! Men det finns bra psykologer som kan få de flesta människor på fötter. Eller använda benso i de tuffaste perioderna (dock ej dagligen och långvarigt för det är skit!).

Vill du ha hjälp? Vill du dricka alkohol? Vi alla vill må bra men ibland får vi nöja oss med att inte bara må så jävla dåligt! Det är helt dina beslut vilken väg du ska gå. Tro mig, jag kan känna din frustration i att inte få hjälp. Det är dessvärre en kamp i många fall!

Ostrukturerad
mån, 2020-05-11 - 19:41

Först skriver du: "Hitta ditt sanna jag, då slipper du ta till alkohol och droger..", bla bla bla. Senare i tråden skriver du: "Jag vet inte heller vem jag är, håller på att ta reda på det.." Du "kräver" alltså att jag ska klara något du själv ännu inte klarat?! Verkar vanligt dessvärre att folk gör det! Så lätt att döma andra, trots att man inte är bättre själv!
I övrigt tycker jag du skrivit mycket rappakalja här i tråden utan att ens ha en aning om vem jag är!

Ostrukturerad
mån, 2020-05-11 - 19:48

"Kräver" var fel ord, "uppmanar" är kanske bättre. Och ja jag förstår att du inte menar att döma, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor för sånt som sägs och skrivs om mig, så att det blir rätt!

Vaken 2020
mån, 2020-05-11 - 22:24

Du skrämmer mig, på riktigt. undersök dig själv först innan du undersöker om vilken hjälp du är i behov av. För jag fattar mig inte på dig? Vad håller du på med? Har du ställt den frågan till dig själv?