Jag är kvinna i 30 årsåldern med sambo ännu inga barn. De senaste 6 åren har mitt förhållande till alkohol varit problematiskt. En större livskris med påföljande ångest, depression och sjukskrivning gjorde att jag började självmedicinera med vin. Var ett tag med väldigt mycket destruktivt festande, blackouts, fruktansvärda bakfyllor och pinsamheter som inträffade i samband med det. Senare året har det blivit betydligt bättre men jag faller hela tiden tillbaka. Hur får man till en hållbar, långsiktig lösning? I två omgångar har jag det senaste året lyckas vara helnykter 3 månader i sträck, sedan börjar jag tänka att det inte är så farligt och att jag minsann kan dricka 1-2 glas vin vid festliga tillfällen. Det brukar gå bra ett tag men sedan slår det plötsligt slint i huvudet och de där oskyldiga glasen utvecklas till en riktig karatefylla. Det är som att min egen hjärna lurar mig till att dricka. Den totala konsumtionen är inte speciellt hög men de tillfällen jag dricker då dricker jag som om det inte finns någon morgondag. Får sådan ångest över det och jag har verkligen haft änglavakt många gånger, hade lätt kunnat bli både rånad och våldtagen när man vinglar hem sent på kvällarna men jag har aldrig ens tappat bort mina nyklar. Känner mig som en riktig bedragare på något vis, min sambo känner till mina problem (och är väldigt trött på mig) men utomstående ser mig som präktig, försiktig och hälsosam. Sedan har jag så oerhört svårt att släppa saker, saker som hänt på fyllan för flera år sedan grämer mig fortfarande, egentligen har det inte varit så farlig saker men för mig känns det inte bra för det är saker som jag aldrig skulle ha gjort som nykter. Tillfälliga sexuella förbindelser, blivit utslängda från krogen, hemskjutsad av polisen, mm. Sådant kan jag fortfarande älta och skämmas över nu flera år senare.

Känner mig helt desperat- hur lär man sig att förstå att man inte kan börja dricka gång på gång? Eller kan man lära sig dricka normalt? Nu vill jag ta 3 nyktra månader igen, orkar inte tänka längre än så men är verkligen livrädd för att jag sedan ska falla tillbaka
Någon som känner igen sig?

... men med lite olika variationer sett till livsstil ålder och sånt.
Jag tror att ca 98% av alla svar du kommer att få här är att hålla dig nykter. Det är dessvärre ett råd som låter tråkigt och icke förhandlingsbart men väl över den sorgen, så blir livet bra igen. Sant!
Läs här, skriv här, du är verkligen inte ensam, vi är många, vi hjälps åt. Kram ?

Har även druckit i min ensamhet för att koppla bort hjärnan, bli mer produktiv och orka ta tag i hushållssysslor. Det började när jag kände att jag för ofta blivit för full och skämt ut mig på krogen etc. Började oroa mig för att någon kan ha sett mig som inte borde ha gjort det, minns inte vad jag sagt etc. Då slutade jag gå ut och började dricka ibland hemma istället när jag varit ensam hemma etc. Nu har jag helt slutat slentriandricka hemma och ”passar istället på” när man träffar en väninna etc, lite som ett barn på julafton liksom, helt lyrisk! Dricker alltid något glas innan man möter upp vännerna ibland jag till och med lagt ner någon 1/2 vin i handväskan. På restaurangen går jag in på toaletten och halsar ur flaskan. Så sjukt. Men i stunden känner jag mig smart och fiffig på något vis, får nästan en kick av smusslandet även om jag skäms och är livrädd för att bli upptäckt. Har en sjukt romantiserad bild av alkohol, trots att det hänt 1000 dåliga saker i samband med att jag druckit kan jag liksom ändå bara minnas de bra stunderna, den där härliga känslan en solig dag när allt är perfekt och man fått i sig de första 1-2 glasen och allt känns underbart. Känner mig så patetisk. Läser boken ”jag som var så rolig att dricka vin med” och känner igen mig i typ allt- visst måste jag vara alkoholist då?

Nu sitter jag här dag två efter en AW som spårade ur, igår var jag hemskt bakis hela dagen, kräktes och helt paralyserad av ångest. Gjorde inget pinsamt men ångrar jättemycket att jag drack så mycket. Min stackars sambo fick ta hand om mig när jag kom hem och jag minns knappt någonting efter att jag kom hem. Svaga minnesbilder av att jag vingligt promenerat hem från bussen och gått omvägar för att försöka nyktra till utan framgång. Idag jobbar jag men har fortfarande inte återhämtat mig, mosig, trött och orolig mage. Vill verkligen inte dricka på det här sättet. Hur kan jag utsätta personer jag älskar för den stressen? Jag har inget bra svar på det. Vill inte skylla ifrån mig men de vänner jag har vill alla dricka-ofta och mycket. Riktig bubbel och rosé kärringar är vad vi är. De tycker inte att mitt beteende är så allvarligt och tänker att alla blir för fulla då och då och gör ingen stor sak av det. Min käre sambo är av en annan åsikt... tyvärr vill mina vänner knappt umgås på annat sätt än att dricka vin. Om jag föreslår en fika eller lunch vill de hellre ta ”ett” glas vin.... har hamnat lite i dåligt sällskap kanske man kan säga. Samtidigt kan jag inte skylla på det, det är ju ingen som tvingar mig att hälla i mig 6-7 glas på några timmar. Det är jag själv som väljer att dricka. Önskar att jag hade fler vänner, vänner som vill göra andra saker än bara dricka vin och hänga på krogen när vi ses.

Mitt förhållande hänger på en skör tråd känner jag... min sambo är inte glad över senaste fylleincidenten. Förstår inte hur han ska kunna lita på mig igen. Hann är en person på stort behov av kontroll, min relation till alkohol har inte gjort det bättre. Tyvärr verkar han inte ens se mina framsteg, vill inte skylla ifrån mig elle få allt att handla om mig hela tiden (känner mig så egoistisk). Men när jag påtalade att jag vid flera tillfällen varit nykter i 3 månader i sträck, nu senast oktober-december och även 3 månader förra våren säger han typ bara -”jaså har du? Det kommer inte jag ihåg”. Han menade inte att han trodde att jag druckit I smyg under den tiden utan mer att han inte kan minnas att jag haft sådana helnyktra perioder. Känner mig helt mållös av den kommentaren, hur kan kan inte komma ihåg det??? Skojar han med mig? Det är nästan så man känner att jag lika gärna kan dricka om han ändå inte märker att jag varit nykter. Vet inte hur jag ska tolka hans kommentar

Det låter som att du har full insikt om din situation. Och om det är så att dina vänner inte kan hitta på annat än att dricka så kommer du på sikt hitta andra vänner. Eller så kanske de väljer att hänga på dig och göra annat om de förstår hur viktigt det är för dig. Jag tror du är på rätt väg, det låter som att du vet att helnyktert är modellen för dig. Och du har ju erfarenhet av långa nyktra perioder, så du vet hur otroligt skönt det är att slippa bakfyllan, ångesten, planeringen kring drickandet... Någon klok person på forumet skrev att när man börjar romantisera de där glasen i solen så ska man spela upp hela filmen, fram till bakfyllan dagen efter. Det tycker jag hjälper.

Tack för ditt svar! Ja jag försöker tänka så, spela upp hela filmen. Om man ser glada människor som sitter och dricker något trevligt glas rosé på en servering försöker jag tänka ”så där blir det inte för mig, jag kommer inte vilja dricka 1-2-3 glas, jag kommer bli ett monster, som en annan person och det kommer sluta i katastrof”. Och även om det går bra någon eller några gånger är det som en tickande Bomb. Så skönt att slippa planerandet och smusslandet, man får så dålig karaktär och dåligt samvete. Det är inte roligt. Bakfyllorna är inte roliga heller. När jag varit nykter ett tag kan jag få mardrömmar om att jag druckit, blivit ertappad eller likande. Har till och med hänt att jag vaknar upp och för en liten sekund tror att jag är bakfull. Fruktansvärt.

Har försökt prata allvar med mina vänner några gånger men de hjälper inte. De säger att de förstår och att de vill stötta mig och medger att både jag och dom nog har ett osunt drickande men sen händer inte så mycket mer. Jag föreslår en utflykt, fika, äta sushi eller likandande men sedan ställer de in, ”kan inte” ses på dagen och vill hellre äta middag på kvällen. Och så blir det vin. Igen.

Ångesten är så tjock så man liksom skulle kunna skära igenom den, mår så dåligt så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min sambo är tyst och vresig. Vi kan inte kommunicera. Förstår att han är besviken och sviken av mig och att det inte går att lösa över en natt. Vad jag än säger till honom blir det värre. Han har tydligen gått till en terapeut och pratat om mig. Men han vill inte att vi går och pratar med någon tillsammans och vill heller inte berätta vad de pratar om. Jag har lovat att jag aldrig mer ska dricka men han säger bara ” det har du sagt förut” och det är ju sant. Jag vill inte skylla mitt drickande på honom men ibland behöver jag liksom en ventil från allt. Alkoholen blev mitt sätt att koppla av och stänga av hjärnan från alla krav och kritik. Han är en person som inte kan välja sina strider, kommenterar allt och vill bestämma.Känner mig som en statist i mitt eget liv ganska ofta. Jag har ljugit om att jag har druckit för honom men han har lika många gånger anklagat mig för att dricka trots att jag inte har det. Krävt arg få inloggningsuppgifter tilll min mobil och bankuppgifter, velat kolla mitt konto etc. Anklagat mig för otrohet trots att jag aldrig varit otrogen. Han avskyr mina vänner... allt han någonsin gjort mot mig är mitt eget fel, han tycker verkligen att det är så. Att jag driver honom till vansinne. Mycket är mitt fel men inte allt.

Ber om ursäkt för ett rörigt och osammanhängande inlägg. Att skriva här räcker enda som håller min ångest någorlunda i schack. ❤️

Jag har varit i samma alko-snurra du är i nu. I flera år! Och i flera år försökte jag resa mig ur det.
Till slut visste jag inte om min man var problemet till mitt drickande eller om mitt drickande var orsak till mina problem.

Idag har jag varit nykter sedan 1/1 2020! Det tar tid att bli helt klar i huvudet efter regelbundna fylleslag. Det tar tid att hitta sig själv. Hitta tillit. Självkänsla. Och nya intressen. Men det går. Du har fixat 3 månader innan. Du är insiktsfull och stark! Testa att utmana dig själv. Du fixar längre än 3 månader. En strategi för när hjärnan börjar lura dig in i beroendet? Jag vill tipsa om att träna styrka/kondition/meditation oxå läsa boken ”tänka klart” av Annie Grace.
Häng kvar nu! ?

Tack JoYo för ditt svar, det värmer! Borde verkligen börja träna och meditera. Jag vill inte gå för hårt ut bara, så det sedan blir pannkaka av allt. Är så bra på att gå all in i nykterheten och börja yoga och löpträna och handla tusen olika teer och nya dyra tränings och yoga kläder, doftljus och god vet allt. Sluta äta kolhydrater och kött för att sedan 3 veckor senare vara helt slut och ge upp och hälla in mig vin istället. Alternativt känna mig duktig och därmed unna mig vin, känna att jag inte har några problem alls ?? Så jobbigt att inte kunna vara lagom och måttlig med saker.... antar att många alkoholister är på det sättet

Dag 4 som nykter idag, inga konstigheter egentligen. Är ofta nykter 1-3 veckor ”naturligt” innan jag faller dit igen. Men idag skiner solen, känner mig lite lätt stressad så det hade varit så skönt att glömma allt för en stund och dricka en flaska bubbel... ”tyvärr” har jag åtaganden idag och min sambo skulle typ döda mig om han kom hem i kväll och upptäckte att jag druckit. Funderar på att ge mig ut och springa en sväng, eller promenera kanske snarare... dövar min tristess med nätshopping och surfar runt på mobilen... att skriva här i forumet hjälper, men samtidigt gör det mig besatt av alkohol på ett annat sätt, besatt av nykterheten. Önskar att jag kunde vara mer neutralt inställd till alkohol och slippa fundera så mycket över det.

Om det inte blir vin vid ett mysigt tillfälle när man ska fira eller likande känns det inte som att man firar, känns som att man går miste om något då... utomlands har jag lättare att avstå alkohol och kan faktiskt vara den som inte tar ett glas på lunchen eller på stranden för då är det så mycket annat som är härligt och trevliga intryck... men den grå vardagen gör mig sugen på att dricka

Jag känner igen typ allt du beskriver, har upplevt det mesta och verkligen försökt dricka normalt i måånga år. Jag säger som andra, ha en lång nykter period att utgå ifrån . När man dricker aktivt ser man oftast inte klart på tillvaron och kan bena ut vad som är vad. Kanske kan du närma dig din sambo lite i taget, dag för dag. Jag vet att det är tröttsamt för anhöriga att hela tiden bli besvikna, jag har även varit det. Men för din egen skull hjälper det knappast att slå och klanka ner på dig själv. Ta hand om dig och ge dig själv kärlek, ska du se att det kommer bli bättre på alla fronter. Lova aldrig aldrig, det är mycket svårt att leva upp till , men en dag i taget kan vi vara nyktra och ta hand om oss, och så en dag till o en till.....kram

Tack för ditt svar Jullan65! Han vill nog att jag ska lova aldrig, samtidigt har det alltid varit lättare att hålla hålla sig nykter en längre period om man inte går för hårt ut och tänker ALDRIG NÅGONSIN, utan tar en dag i tagen. Han förstår dock inte det och tror att jag inte tar det så allvarligt om jag inte lovar att aldrig mer dricka någonsin.
Jag försöker hålla låg profil i mitt förhållande och vara snäll och duktig på all sätt utan att det går till överdrift...

Ja man behöver nog vara snäll mot sig själv, man får så dålig självkänsla av att ständigt göra andra besvikna att man känner sig helt värdelös till slut.

Känner oftast inget sug efter alkohol men det känns liksom som att något fattas mig om jag inte får dricka mig full lite då och då, någon gång i månaden eller så. Som att man behöver en ”urladdning”. Någon som känner igen sig? När jag är nykter en längre period känns det inte särskilt svårt men det känns aldrig helt självklart eller neutralt, känner mig liksom duktig då. Vill inte känna mig duktig för att jag inte dricker, vill känna att det är helt normalt. Men jag kanske inte varit nykter tillräckligt länge för att det ska vara så. Är så besatt av alkohol att jag liksom tycker att det är jättejobbigt att tacka nej till ett glas, känner alltid att jag ska behöva förklara mig och att folk kommer undra så mycket. Om jag beställer alkoholfritt kanske inte ens alla noterar det, inte bryr sig. I Sverige är alkohol mycket mer laddat än runt medelhavet känns det som, trots att folk i regel dricker oftare där känns det mer accepterat att dricka alkoholfritt, det är ingen grej liksom. I Sverige är det många sammanhang man inte får dricka i för att det ska anses fel samtidigt förväntas man verkligen dricka i andra sammanhang... en liten reflektion så här på kvällskvisten

Dag 6 som nykter idag. Solen skiner och det är långledigt nu i helgen. Känner att jag inte kommer förbli nykter, kommer inte dricka ikväll (mest för att det inte är något bra tillfälle) men längtar efter att göra det. Trycker i mig godis och läsk för att kompensera, känns lite bättre då. Älskar verkligen att dricka när man är själv, koppla av och känns ron i kroppen. Det är min egentid verkligen. Vet inte hur jag ska komma bort från dom tankarna, måste nollställa hjärnan känner jag. Men hur?

Hittade just din tråd och läste igenom den. Känner igen mig i en del av det du skriver! Om urladdningen, att bli besatt också av nykterheten, att vara en allt-eller-inget person... Sen verkar vi ha lite olika typ av beteende vad gäller själva alkoholkonsumerandet (jag blir inte akut-full då och då utan är mer av en varje-dag-slentrian-drickare). Jobbigt med din sambos besvikelse och pressen som kommer därifrån. Kanske bra som motivation också, jag lever ensam och då är det ju fritt fram.. Men tycker han också låter för hård och kontrollerande, som är inne och rotar i ditt privata? Dock verkligen inte min ensak.

Varför känner du att du inte kommer förbli nykter i helgen? Och har du satt som mål att ha 3 månader nyktert eller hur planerar du? Skriv gärna om du vill :)

Jo han är ganska kontrollerande och ibland kan jag tycka att det hjälper och är bra för att jag inte ”kan” dricka då. Samtidigt blir jag less på honom och ibland kan han till och med trigga mitt drickande genom att vara sådan. Som att jag liksom minsann ska visa för honom att jag gör som jag vill och blir lite trotsig.

Det har gått lite upp och ner sedan jag skrev sist, har dricker litegrann vid några tillfällen på ett normalt, socialt accepterat sätt. I samband med middagar, firanden etc. Har även smygdruckit på ett kontrollerat sätt (haha). Vet att det tids nog spårar ur men nu känner jag mig patetiskt nog lite nöjd för att jag lyckats med att dölja mitt drickande vid ett or tillfällen.... jag är helt hopplös och oförbätterlig. Pendlar mellan att vilja lägga ner alkoholen helt och inte vilja det, vill kunna dricka normalt och känner att det blir en större grej av det hela om jag ska ha nolltolerans. Känns bättre att målet ska vara nykterhet till 95% men att jag får dricka 1-4 glas vid speciella tillfällen om det är i ett socialt sammanhang. Tänker att jag så ska undvika att hetsdricka och ”passa på” när jag får chansen efter en tids nykterhet. Vill avdramatisera alkoholen liksom. Låter det rimligt? Vettigt?

I helgen kommer jag att dricka något eller ett par glas eftersom vi ska åka bort och träffa några vänner, känns inte som en riskfylld situation...

Har nått vägs ände igen, denna gång på
Riktigt hoppas jag. Efter en stressig dag när jag kände mig socialt utmattad så drack jag. Massor. Min sambo hittade sovandes, nerspydd. Det här var droppen. Kan ju inte dricka socialt, är en tickande bomb bara. Ni blir det AA på
Måndag. Är helt förtvivlad och tom.

Mitt tips är att du söker på Craig Beck på youtube. Han är grymt duktig på att förklara missbrukets mekanismer.

Om du kollar på ett sådant klipp på ca 15 min varje gång du blir sugen och tänker ”så farligt var det nog inte, ett glas funkar nog” så förblir du nykter.

Craig Beck säger att de fem farligaste orden för en nykter alkoholist är ”Just One Glass Won’t Hurt”.

Kram ?