av sara_efternamn

sara_efternamn
mån, 2020-06-01 - 15:08

Hej!

Min pappa har under många år haft svårt att hålla sig bort från spriten, inget vi barn i familjen har tänkt så mycket på förens på senare år när vi har blivit vuxna. Får några månader sedan så stötte jag på min pappa en söndagskväll, så full att jag inte ens kan beskriva med ord, skrapsår i ansiktet pga att han hade ramlat ute och det är verkligen en av dom värsta upplevelserna i mitt liv. Han har nu tagit tag i sitt problem efter alla dessa år men jag är fortfarande ärrad såklart. Det är ingenting som jag mår konstant dåligt av, men oron och stressed dyker upp när min pojkvän som jag bor med ska iväg med grabbarna och "ta någon öl". Jag vet att det nästa aldrig bara blir någon öl, och han kan titt som tätt komma hem onykter på vardagarna. Det verkar som att vi har olika uppfattningar om vad onykter är, men jag känner mig enormt obekväm att se honom onykter när jag själv är i ett nyktert tillstånd. Jag ser bara min far och alla sår min far har orsakat våran familj. Vi har självklart pratat mycket om detta hemma men ändå händer det gång på gång. Jag vill ju inte begränsa min pojkvän från att bli onykter, han beter sig ju aldrig illa eller är taskig, det är just oron och stressen hos mig som är problemet. Jag vet inte hur jag kan hantera detta, jag kan ju liksom inte begära att min pojkvän slutar dricka alkohol. Det vill jag inte heller. Hur ska jag kunna sluta känna såhär? Tack på förhand!

Rosette
ons, 2020-06-03 - 18:54

Du har hittat hit och startat en tråd där du berättar om din fars alkoholproblem och hur du påverkas av dem. Tufft att ha haft det och fortfarande har det så och att inte kunna förändra hans vanor. Även din nuvarande partner nu och hur det blir för dig när han är onykter. Du märker att det blir mer på vardagar och blir oroad över att han kommer hem onykter även då han sagt han bara ska ta en öl. Inte alls konstigt att reagera på det och starkt av dig att berätta ärligt och öppet såhär på ett forum om hur du har det, det ger oss här chansen att ge dig stöd.

Frågor som dyker upp hos mig, vet inte alls om det är hjälpsamt men skriver dem ändå; Vad tänker du skulle vara mer okej för dig när det kommer till alkoholen för din pojkvän (som ett exempel), om du utgick ifrån vad som skulle kännas bra på sikt för dig? Och en annan fråga är, hur du tar hand om dig och ditt mående? Det är inget du behöver svara på här till mig utan lite funderingar så. Hoppas det på något vis ändå blir hjälpsamt.

Ville titta in och välkomna och flagga för att ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan hjälpa att skriva ett par gånger så tråden blir synlig igen så du vet.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mookie
mån, 2020-06-08 - 21:22

Hej! Jag växte också upp med en pappa som va alkoholist, tyvärr dog han förra året av sin sjukdom och det har fått mig att fundera mkt på min uppväxt och mina relationer. Jag förstod inte att min pappa va alkoholist förens jag var i 12 års åldern. Då väckte han mig mitt i natten och behövde berätta det, full. Jag blev så jäkla knäckt, kände mig förådd och otroligt ensam. Alla visst utom jag och dessutom är jag ensambarn, det va svårt. Jag har haft många olika relationer, både helt fantastiskt bra och otroligt dåliga men oavsett så har jag nånstans valt killar som haft nått form av missbruk, även omedvetet där dom dolt det för mig tills jag fått reda på det. Fan va dum man känt sig då. Mkt av det har med att man växer upp i en omedveten beroende situation. Nu vet ju inte jag om din pappa haft alkoholproblem sen du var liten, om dina föräldrar levt ihop och om din mamma eller nån annan närstående har haft eller utvecklat en medberoende ställning som du kanske omedvetet efterhärmat. Oavsett så tror jag att möjligheten är att du valt din kille bland annat pga en medberoende problematik men ju yngre man e desto svårare är det ju att se missbruket då det är mer socialt accepterat av nån anledning när en e yngre. När man växer upp, börjar ta ansvar och får en bättre självinsikt så kan saker o ting belysas på ett annat plan och eftersom du upplever hans "bruk" som en aning för mkt så kanske det e något du också seriöst behöver ta ställning till. Ingen kan ju ändra sitt missbruk för någon annans skull, det e tyvärr en förrädisk sjukdom och om han fortsatt dricka på samma sätt utan att inse problematiken i det så kommer det nog inte bli bättre. Medberoendet kan göra att man tänjer på sina gränser för att man anser att den som har problem inte har förmågan att själv göra nått åt saken. Tyvärr blir det bara en själv som blir lidande. Sätt din egna gräns, vad är ok och vad tycker du inte är ok. Hur långt kan du tänka dig att gå för att försöka få din pojkvän att förstå och vad är du villig att göra för att stötta honom om han skulle inse sin egna problematik. Du är minst lika viktig som alla andra och ingen kan ju bestämma åt dig vad du skall göra. Jag vet att man kan vara beredd att gå otroligt långt för den man älskar, men ett missbruk kan man inte vinna över om inte den som missbrukar vinner kampen i sig själv.

Ollie_
mån, 2020-06-22 - 18:41

DEtta är verkligen exakt så jag känner. Min pappa är alkoholist och därför dricker jag sällan. "För sällan för att vara i våran ålder" enligt pojkvännen som dricker varje helg. Han vet liksom inte när han ska sluta känns det som..? Vet inte varför jag kommenterar, tror jag bara vill säga att det känns väldigt skönt att någon känner likadant som mig!! Tack. för det. Hoppas ni klarar er igenom det. Kram!