av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Andrahalvlek
mån, 2020-06-29 - 09:43

Så heter den grå-vita fågeln med svart ”bovrand” över ögonen ? Den är min favorit vid fågelmatningen, den är så härligt kaxig.

Tjattrar irriterat oavbrutet, och riktigt högljutt om en annan fågel kommer och vill äta. Då jagar den bort vb. Urcharmigt. Lite ego liksom, lever ut sina känslor minst sagt.

Känner igen känslan att man tröttnar på sol och bad. Där är jag inte än, men jag vet att jag känner så om några veckor. Därför njuter jag extra mycket nu när tillfälle ges.

För mycket och för lite stjälper allt, det är mitt livsmotto. Man behöver lite av allt, och helst balans, för att uppskatta det man har.

Just nu behöver jag semester, sol och bad och sand överallt, även inomhus. Efter några veckor behöver jag välstädat, ordning och reda och rutiner.

Var sak har sin tid.

Kram ?

Berra
mån, 2020-07-06 - 00:00

För 12-13 år sedan satt jag som vanligt på bussen hem efter en hektiskt arbetsdag.
Ett gäng i runt tjugoårsåldern klev också som vanligt på bussen ungefär halvvägs hem, de jobbade på ett stort lager där många ungdomar jobbade.
De satte sig som de brukade strax bakom mig, vi hade nästan alltid våra favoritsäten på bussen, som vanligt.
Jag brukade också överföra deras diskussioner, ja man skulle kunna säga att det var omöjligt att inte kunna lyssna på dem.
Vanligtvis pratade de om saker som ungdomar i deras ålder brukar prata om, tjejer, killar fester, pengar, lägenheter och trasiga gamla bilar, fortfarande med god respekt för vad deras föräldrar tyckte, de lyssnade på dem fast de ville ge intrycket av att de var vuxna nog att få ta sina egna beslut.
Men en dag så satt det ena av de lite tjockare killarna bakom, med ett buskigt och ovårdat skägg.
Han sade en mening som jag aldrig kommer att glömma, någonsin...

”Fan vad glad jag är, jag skulle kunna krama första bästa människa på busshållsplatsen,
Jag måste nog gå ner på en halv tablett..”

Plötsligt så vaknade mitt medvetande igång, vad var det jag hörde?
Vad är det för tablett, som gör en så lycklig?
Varför är inte jag lycklig, eller är jag det?
Jag började genast rannsaka mig själv, hur mår jag, egentligen?
Försökte se mig på mitt yttre genom att kliva ur kroppen och betrakta mig på avstånd, där satt jag och såg helt vardaglig ut, inga synliga fel, kanske lite skitiga sneakers och en säckig ryggsäck, men annars såg jag nog helt okey ut, från utsidan.

Och likt en psykolog försökte jag rannsaka mitt inre, hur ser det ut på insidan.
Hur mår du Berra ställde jag frågan till mig själv, nästan rädd att jag sade det högt, eller kunde någon ha läst det på mina läppar?
Tittade mig runt i bussen, är det någon som betraktar mig just nu, ser jag speciell ut, rädd för att sticka ut.
Jomen jag mår väl bra, tyckte jag nog, och började räkna upp alla materiella ting, har ett hus, en bil, en familj med två fina barn, har ett jobb, en sommarstuga, inga spelskulder osv....
Men sedan kom jag till...är jag lycklig?
Definiera lycka, tänkte jag...
Är det någon sorts löjligt glad reklam där folk ler falsk, bara för att få pengar, göra ett jobb.
Jag gör ju också ett jobb, men är jag glad för det, nej för f-n, tvärtom.

Under en lång tid hade min arbetsplats utsatts för en massa olika besvärande händelser.
Huvudkoncernen hade velat sälja ut vår del under en längre tid, den var en osäker sektor med hård konkurrens, visserligen med god vinstmarginal, men de ville safe’a och satsa på säkra papper.
Vi var till salu, och andra avdelningar lades ner direkt, tolvhundra man fick gå på ett bräde.
Det som glödde som en framtidsfabrik för bara något år sedan, miljoner hade grävts ner i forskning och utveckling.
Nu bara puts väck borta, och kvar var vi på 60 man, nedbantade ifrån fyra hundra, jag var en av dem.
Vi lades ut på riskbolag under ett nytt företagsnamn och flyttade när byggnaderna skulle jämnas med marken.
Efter ett år var vi nedbantade till trettio, ytterligare ett år senare till femton man med tre nya ägare som sålt oss vidare.
Riskkapitalister har inte så långt tålamod att invänta kassakon.
Vi som var kvar trodde på våra produkter, men tvingades kolla att firman hade betalat in arbetsgivaravgiften vart femtonde i var månad, hade de inte gjort det så visste vad som skulle meddelas i slutet på månaden, KK.
Vi kursade konstruktivt en del av firman som inte hade så mycket tillgångar, så att vi kunde överleva ett tag till.
Det kom auktionsfirmor och satte etiketter på våra utrusningar, och krav på att betala allt i förskott.
Vi var inte längre kreditvärdiga, men vi femton kollegor som var kvar, trodde envist på våra produkter.
De som klagade fick gå på blankt papper, en gång fick min chef gå, och jag träffade VD’n vid kaffemaskinen samma dag, jag behövde en påskrift för en reservdel som kostade fyrahundra tusen kronor.
Han funderade en stund, och lös upp då han kom på att min f.d chefs lön skulle kunna betala den på ett år.
Vi levde ur hand i mun, inget enkelt arbetsliv.

Men för att återkomma till hur jag mådde, nej jag mådde inte alls bra, egentligen.
Jag var vad man brukar kalla allmänt för utbränd idag, det rullade på, men inte så speciellt bra.
Jag drack fyra dagar i veckan, för att bedöva bort något, jag behövde fly till ”jag bryr mig inte hur det går landet”.
Fredag klockan sex pös första ölen, och så fortsatte det enda fram till söndagskvällen, med ett litet uppehåll på mornar och förmiddagar och kanske tidiga eftermiddagarna.
Onsdagar var också en helt godkänd dag att kunna dricka på, mitt i veckan, mellan helgerna.
Två dagar klarade jag av att som mest vara i verkligheten, inte längre.

Nu gick förfallet mycket snabbare, allting fallerade och accelererade mycket snabbt.
Det tog inte lång tid innan jag sökte min husläkare för någon trivialt fysisk åkomma, och i slutet av besöket så föll korthuset ihop, jag bröt ihop och sade att jag inte orkade längre, jag är mentalt helt slut.
Jag ville ha sådana där tabletter som den lilla tjocka killen bakom mig på bussen fick, jag ville också bli lycklig.
Jo jag fick tabletterna, men läkaren sade....ingen alkohol!
Va! Hörde jag rätt, ingen vasaduattdusasaru?
Ingen alkohol, inte ens öl?
Nej absolut inte, det kan få en motsatt verkan på funktionen av medicinen, du kan bli ännu sämre.
Jamen, jamen hur ska det gå, han såg min rädsla i mina ögon, uppgivenheten och förskräckelsen har ett ansikte.
Alltså ett glas vin till maten, men aldrig mer än så, tyvärr brukar det inte stanna vid det, så på min inrådan absolut ingen alkohol, njet nada!
Strax innan hade jag svarat på hans frågan om hur min alkoholkonsumtion såg ut, och jag hade svarat att den såg ut som alla andras, inte mer än andra, om jag jämförde med de som jag umgicks med ja, men det sade jag aldrig.
I chock gick jag därifrån med ett recept i handen, skulle jag ge upp min enda livlina till att få vara lite lycklig?
Och byta ut den till något annat, minst lika kemist som alkoholen, men på ett annat sätt, i mina nervbanor.
Fortfarande i chock så kom jag hem med tabletterna i asken, satte mig vid frugan och frågade, hur ska jag göra?
-Ge det en chans, du vet vad du har, men inte vad du får.
Det var det som skrämde mig, men å andra sidan, jag visste ju att alkoholen enbart gav mig någon timmes falsk lycka, tabletterna skulle ge mig en längre tidsfrist.

Hur gick det då?
Ja inte gjorde de någon nytta, jag tyckte nog att jag fortfarande var olycklig, och hade lagt mer tilltro till psykofarmakan än vad den kunde ge mig.
Jag blev avtrubbad och kunde varken känna de minsta glädjeämnen eller naturlig sorg, jag var bara så ofantligt ledsen hela tiden, inget var längre roligt, sov otroligt mycket, ständigt trött.
Jag kände mig dessutom värdelös i sängen då jag inte längre kunde ejakulera, en vanlig effekt av medicinerna.
Jag begärde hela tiden andra och starkare medikamenter, tills en dag då jag fick en mixtur som skulle blandas i vatten när ångesten var som värst.
Jag blev som en zombie, varken såg eller hörde, reagerad inte som man borde, skulle jag bli ett psykiskt vrak?
Nu blev jag rädd på riktigt, vad håller jag på med.
Jag hamnade mellan olika läkarstationer och kunde inte få tag på mina vanliga tabletter som tagit slut.
Nu tvingades jag avsluta allt med världens utsättningssymptom, det tjöt i öronen av ett högt blodtryck, i en dryg vecka.
Nu kände jag, nä skit i det där, det där med tabletter är inte min grej liksom, det gav mer av andra problem istället.
Samtidigt gick jag hos terapeuter och en shrink, det gav mycket mer än några j-vla piller.

Långsamt började livet komma tillbaka till mig, jag hann att ta små portioner åt gången av det som då ansågs jobbigt.
Till en början sa shrinken att jag skulle acceptera läget, jag använde ett annat ord, blockera!
Det funkade hyfsat bra, jag hade varit allt för sårbar och överkänslig av saker som idag hade setts som bagatellartade.

Så långsamt har jag lärt att ta av livet i små tuggor, inget är som det har varit.
Jag har fått mentala verktyg som gör att vissa saker inte få uppta för mycket av min tid, shit happens!
Ödet får också ta en del av min uppmärksamhet, en högre makt som jag inte rår på, låt det bara vara...

Min övertygelse är dock fortfarande, alkoholen var en av grundstenarna till att jag hann dyka så djupt in i depressionen, den gav mig lite lugn i stressen för några timmar.
Men samtligt drog den ner ännu djupare i skiten, den lobotomerade mig för glädjeämnen.
Och glädjeämnena har också förändrats, inte alls samma som innan, idag känner jag en djupare värme i bröstet när jag umgås med andra, en äkta kärlek till människor som är ärliga med sitt uppsåt.
Djur och natur har alltid varit viktigt i mitt liv, men har ändå förändrats till något betydligt djupare, att uppskatta det.

Idag så skulle jag ha reagerat annorlunda på bussen för tolv tretton år sedan när jag hört den lille tjocke killen bakom mig säga samma sak....

”Du kan få krama mig, jag kan behöva det”

Berra

Berra
mån, 2020-07-13 - 00:30

Fri från ångest, fri från stress, fri från jobbiga tankar, fri att få känna efter, fri att få vara mig själv.
Löjliga saker kan den säga som inte har känt någon bakfylleångest, men från den kan man aldrig få någon empati.
De står frågande och tittar på en som om, Va?

Det är inte för dom jag skriver, utan för alla de andra, de som försöker hitta hem igen, till sitt gamla jag.
När bakfyllan håller på att gräva sönder det inre, urholkar ens sista glädjeämnen, vad finns då kvar?
Ett trasigt hölje tomt och innehållslöst, bara små fragment av det som en gång gav livet en innebörd.
Och man tänker, vad har jag kvar att leva för, för vem?
Alla vägar känns enkelriktade , bara att gå tillbaka, viker av på en sidogata, och visst är den enkelriktad den med,
Vad kan bli sämre, tänker man, och så går ena skon sönder.
Skriker upp till himlen, Gud är det allt du har, och ögonblicket senare kommer en blixt och regnet öser ner, kallt.
Varför inte låta det blåsa storm också tänker man stilla för sig själv, men man verkar redan vara osams med snubben däruppe, och håller mun, men att få det att snöa kan han inte göra, det förbjuder säsongen honom till, ha!
Undviker brunnslocket på gatan, djävulen kan sitta och kura under ett, och snabbt dra ner en.
Funderar på vad A och B-locken betyder, AAAhhhhh när man trillar igenom det.
Men B, vad skriker man då, Bajsmackaaaaaa?

Upptäcker att min fantasi skenar iväg, tappar tråden på rubriken.
Jo för att vända på en femöring, vänta sådana finns ju inte längre, en tjugofemöring, femtioöring, äh en enkrona.

Ibland känner jag mig extra fri, och det gör jag nu, sakerna är många, men för att nämna några...
Jag har sålt en förbannelse, vattenskotern är borta, fick den lagad, och nu såld, en tung sten föll från mitt ångestkonto, hojen lagad, men ett nytt fel kom upp, har bokat tid hos favvomecken igen, så,det är på gång.
Samma sak med släpet, vi kanske har en lösning på gång, förhoppningsvis.
Saker och ting är på bättringsvägen....
Men uj säger du, bara matriella ting, ja det är lätt att räkna så, mera handfasta ting.
Annat då, tja har tre kvällar/nätter kvar att jobba, sedan kommer zämstrn, vågar inte skriva ut den i sin helhet, det brukar betyda att jag bli inkallad i alla fall, så har det ju blivit de senaste....tre åren.

Men vad annars gör mig då så jädrans lycklig och glad då?
Ni har hört det förut, och ja det blir lätt tjatigt, livet på landet, det är vad jag vill ha...
Frugan och jag tutade ut på fredagen, lyxade till oss med varsin inköpt räkmacka till middag, men den blev sen.
Halv elva åt vi middag, intörnett hade gått ner sig, jag skulle bara, bara....bara, jag kan inte slita mig från...
ITTP, VPS, OCP, FTTP, WWW, FTP OCH PTV, och fan och hans moster.
Jo jag är inte så himlans bra på det där med datorer, OCH till mitt försvar, manualen ljög.
Jag satt länge, såg solen gå ner, och sedan gå upp igen, halvfem gick jag till sängs efter att ha skickat ett mess till dottern, KÖP EN NY (j-vla) ROUTER INNAN NI KOMMER HIT.
Och det gjorde dom, och på en timme så gick internet igång igen, och t.om solen kom till oss, allt blev plötsligt bra.
Dotterns båda hundar stod och yla och hoppade på bryggan när de såg mig komma med roddbåten för att hämta dem, nu visste de att de skulle vara fria från koppel och en morfar som matade dom med allehanda godis.
Okey det straffar sig med med några diaree pruttar på gräsmattan efter att ja stuckit till dem lite vitlökskorvar och annat namnam som egentligen inte hör en hundtarm till, men va f-n, de blir ju så glada!
Och så har jag lärt mig en sak till, paddor är heller inte bra för jyckar.
På kvällen när vi alla tog sista kvällskissen så jagade de båda in en padda i häcken, efter en stund kom lilljycken ut och krafsade sig med framtassar runt munnen, hade han någonting som satt fast?
Nejdå, men sedan så började han att smacka och löddra som en värsta rabieshund, det kom fradga ur hans mun och det löddrade överallt, på golvet, på mattan, i sängen, det tog över en timme innan det gick över.
Vi sökte på nätet, jo mycket riktigt, paddor utsöndrar ett "gift" när de bli attackerade och hundarna blir ordentligt påverkade, så där har man lärt sig något nytt, aldrig fullärd.
Under söndagen så började jag och svärsonen med ett nytt projekt, projekt damm.
Med hackor och spadar gröpte vi ur slänten på berget, byggde upp två gropar som vi sedan lade dammplast i.
Skapade ett fall och sedan fyllde vi upp det med vatten, tog fram två gamla dammpumpar som vi först fick renovera för de skrek hela tiden.
Stensatte kanterna, tog fram varsin trädgårdstol och en öl, satte oss ner och likt två nöjda barn glodde vi bara på vår skapelse och lyssnade på skvalandet som vi har saknat under så många år, vi var så stolta!
En liten pump skapar en mjuk svajande stråle i den övre dammen, den andra pumpar vatten från den undre till den övre dammen och rinner sedan ner utefter en sten som blev vårat vattenfall, f-B så mycket bättre än en köpt fontän.

Annars så har vi bara umgåtts och ätit, lekt med barn och hundar och levt ett helt problemfritt liv.
Ömsom sol, ömsom regn, ömsom T-shirt och shorts, ömsom långbyxor och fleece, en svensk sommardag.
Det växer och frodas bland tomater och potäter, jag känner mig så nöjd med helgens insats.
Vi sover kvar en natt till eftersom jag börjar sent på måndag, det känns lite busigt att vara kvar på en arbetsdag.

Så just nu känner jag mig fri, fri i mina tankar och samvete, fri att få vara med de jag älskar, fri att fä göra det jag vill, fri att få ta del av det som naturen erbjuder, fri, fri, fri...
Just nu mår jag nog som bäst, när hela svenska sommaren omsvallar mig...

Ja just det, det slog mig en sak, ska vi skriva en gemensam bok/följetång på forumet?
Ser varje dag så många litterära gåvor som med sin kreativitet skulle tillsammans kunna skriva en forumbok.
En slags följetång där man fortsätter och driver historien vidare med sina inslag, det skulle kunna bli hur kul som helst ( för att citera Ernst'an)
Vad tror ni om det (Ernst igen )?

Pling Plong, ding diong där gick sovklockan!

Natti!

Berra

Berra
mån, 2020-07-20 - 02:06

Ja det blir verkligen inte helt mörkt på sommaren, allra helst där vi befinner oss nu...
I det djupa norrländska skogarna, det blir lite grådaskigt ljus, men aldrig helt mörkt.
Man kan behöva tända lamporna inomhus och det elektriska ljuset känns helt gult till färgen, mest kanske för att all träpanel reflekterar sin färg tillbaka.
Huset vi bor i är ett gammalt hemman från mitten av 1850-talet och våra vänner är nu den åttonde generationen som bor här.
Timmerhus med tjocka knarrande golvplankor och skåp som gungar när man går förbi, allt är gammalt och bär på sin historia, man vill inte förändra för mycket, det vore som att klippa bort banden med det förflutna.
Att få åldras med värdighet är en dygd så här ute i ödebygden, förändringen sker långsamt, man kastar sällan det gamla utan det får stå på logen, och jag lovar, det är som ett levandes museum.
Man tog det som fungerade, satte ihop det till något annat, slipstenen inne i lagården är driven av en gammal elmotor med remdrift ifrån taket slipstenens axel är en gammal bakaxel ifrån en bil.
Inne på logen står en fin svart släde som är täckt med lager av grått damm, så fin att den troligen bara användes en gång per år förr i tiden, då man tog hästen till julottan tidigt på morgonen.
Fram på vagnen sitter små fyrkantiga lyktor i mässing med plats för ett stearinljus, så vacker!
I en hörna ligger ett dåligt rengjort älghorn med stukade taggar och tre rostiga spikar genom dess kranie.
Den har troligen suttit ovanför en ladugårdsdörr men spikarna har rostat av och hornet fallit ner och skadats, så inte bara hornets taggar som blivit stukade utan även jägaren som inte velat sätta upp det igen.

Allt känns så lugnt och fridfullt här uppe i Norrland, vi satt länge i den vedeldade bastun ute på udden med immiga fönster utan vare sig elektriskt eller levandes ljus.
Älven låg spegelblank och långt in i viken såg man hur ringarna efter fisken som plockade myggor vid vattenytan.
Vassen spretade upp och i vattenspegeln visste man knappt vad som var upp eller ner, molntussarna lyste guldfärgade ifrån sidan, på håll kunde man höra sångsvanarnas rop i det annars så tysta landskapet.
Långt ifrån trafikljus, hetsiga bilköer och stadens myller av liv, här finner man lätt den svenskaste av alla själar, lugnet.

Vi mötte upp sonen i Sundsvall efter att han tillbringat några dagar i Åre med arton andra kompisar.
Deras agenda hade varit knökfull av downhill, paintball, fjällvandring och hårt festande.
Han var helt slutkörd och behövde nog ett lugn att få komma ner varv, på två veckor har han åstadkommit mer än vad vi har gjort på två ja kanske tre års semestrar, han sover gott nu i den lite hårda kökssoffan, så sovplatsens komfort är inte så viktig, han behöver återhämtningen.
Vi är tio personer, en bäbis och tre hundar som ska dela omvårdnaden om varandra, vi ska sällskapas och hitta på lite äventyr, men mest umgås och trivas ihop under några dagar.
Det är när man umgås under en längre intensiv tid i vått och torrt man kommer varandra riktigt nära, när ytskiktet skalas av och man når varandras inre, det är då banden knyts ihop mycket starkare.
Jag behöver inte så många vänner, men de jag umgås med ska vara sådana som jag kan lita på, riktiga vänner som ställer upp alltid.

Ja det förkommer en del alkohol i våra gemäng, men sällan till en överdrift, folk dricker och blir glada precis som man önskar att alkoholen ska för sorts inverkan.

Men jag vet också, att den gäller inte för alla, några av oss klarar inte av att hantera den och därför kan vi bara stå och se på när den har sin påverkan.
Jag önskar att jag kunde få glädjas med alkoholen i sommarnattens ljus jag med.
Men med min erfarenhet har jag också lärt mig, att den finns för andra, men inte för mig.
Jag får snällt sitta i vagnen bredvid och glädjas åt att andra kan ha glädjen av den, och ha det så trevligt som jag bara kan utan alkoholen, det är min lott och jag får vänja mig med den, det finns ingen annan lösning.
Inte alltid lika roligt, men absolut helt nödvändigt, en acceptans jag måste lära mig att leva med.

Jag har semester och jag måste se till att den fortlöper bra, det kan jag bara göra helt nykter.

Berra

Berra
mån, 2020-07-27 - 00:18

Funderingar som plötsligt blommar upp inom mig, precis närsomhelst.
På något "svenskt" vis ska man alltid vara otillfredsställd och känna sig kränkt på något sätt, förbisedd, bortglömd.

Just den tanken kom idag på eftermiddagen då jag låg på solsängen i bländande solljus vid stugan.
Vad har jag för anledning att vara förbannad, tänkte jag...
Tankarna jobbade febrilt efter att leta efter något att irritera sig över, fanns det något?
Nehejdå, här fanns inget som mina tankar kunde hänga upp sig på, jag mådde ju bra.
Ligger här i solen och mår gott, har gjort lite sysslor på förmiddagen och har nu tagit mig en stunds vila.
Bredvid mig ligger frugan och löser korsord, hon har satt upp håret i en tofs och verkar vara obekymrad.
Mellan oss på ett litet plåtbord står två aluminiumburkar tomma, vi har svalkat oss med dessa.
Det är en sorts italiensk dryck som består till cirka en femtedel med ren fruktjuice, inte alls så söt.
Innehöll den någon alkohol då, nejdå inte alls, det är sällan det förekommer någon alkohol vid den här stugan.
Frugan tar gärna ett möjligen två glas vin till middagen om vi har gäster, men sällan annars.
Kanske på fredagen kan hon utrycka sig, förtjänar jag mig ett glas vin?
Självklart svarar jag, drick så mycket av vad du vill, det har du förtjänat säger jag.
Utan att känna minsta avund kan jag t.om fylla upp ett vinglas åt henne, det är ju hennes val.
Bars för att jag är nykterist så betyder det inte att jag måste mässa om hur farlig alkoholen är inför andra.
Den är mest farlig för mig, och kanske inte lika mycket för andra.

I huset bredvid oss har svåger och svägerskans yngsta teling tagit med sig fem vänner, alla runt 23-24 års åldern.
Fina ungdomar som inte är blyga och tar gärna en hälsning var gång de passerar vår lilla stuga.
När jag hämtade de med roddbåten hade de massor av alkoholhaltiga drycker med sig, backar, bib'ar och klingklong, jag skrattade bara åt dem och de skämdes nog lite över mängden.
De festade på rätt hårt under dagarna två, men de störde inte oss, vi har också varit unga en gång i tiden.
Vill inte vara en gammal gnällgubbe, det är ju rätt tyst de andra 363 dagarna här ute, låt de höras!
När jag körde hem dem ikväll så var det betydligt mindre packning att släpa på, de har inte åldern inne för att få ångesten ännu, de kan fortfarande ta livet med en klackspark.
De verkar så oskuldsfulla i sin förhållning till livet, man tar dagen som den kommer, och har framtiden framför sig.
I jämförelse mot oss gamlingar som har förbrukat tre fjärdedelar, ibland känner jag mig rätt torr som sitter här och är nykter, det blir inga fler skandaler för Berra, och skönt är ju det för all del.
Men visst saknar jag det ibland, lite utmaningar i den grå vardagen, men...det är lugnast så här.

Jag blänger ut över viken som glänser i all sin prakt av starkt solsken, vad har jag att vara bitter över?
Det är färre antalet båtar nu i jämförelse hur det var i midsomras, några barn leker med sina SUP'ar, stand up paddel har min son lärt mig att det heter, en vindsurfingbräda utan segel men med en paddel som man står upp på.
Någon leker med sin sin vattenskoter i vågorna, och känner jag någon avund, nej, stackars j.vel brukar jag tänka, vänta bara tills de börjar krångla, jag har fått tillräckligt av praktik av dessa.
Djurlivet har lugnat ner sig, det finns inget liv i holkarna längre och nästan inga småfåglar som tjattrar runt i träden heller, alla ungar är utflyttade och föräldrarna har återgått till sitt vanliga liv, lite likt vårat egna liv.
Jag tittar upp mot himlen där två flygplan ritar vita streck på himlen, de är också förre nu under Coronatiden.
Man får ta tillvara på tiden, just idag är det solsken och semester, men lite för kallt att ta sig ett dopp i havet.
Huden känns varm och doftar så där speciellt som den bara kan göra när man sitter i solen.
Frugan har somnat med tidningen över sitt bröst, hon dreglar ner på kudden som hon brukar göra när hon sover stenhårt, jo jag älskar henne allt jämnt, med dregel och allt annat.
Ingen är felfri och man behöver inte hänga upp sig på det lilla, jag är inte heller felfri, men alkoholfri brukar jag tänka.
Fri från fel skapad av alkoholen i alla fall.

Så åter igen funderar jag på, om jag ska vara tacksam eller otacksam?
Jag väljer att vara tacksam, det blir så mycket huvudbry om man ska tänka på allt som bara irriterar en.
Imorgon är det jobb som väntar, men på mina egna premisser under en semestervecka.
Jag ska måla panelen i köket, försöka få bort lite av sjuttiotalkänslan av ett allrum.
Jag ser framför mig en skjuss framåt i nymodigheten, kanske ett par decennier modernare, vad vet jag?
Jag gläds åt det i förväg, förhoppningarna gör en glad, jag är ju min egna chef, se så, jobba på lite här nu!

Berra on vacation

Berra
sön, 2020-08-02 - 20:20

Ja, har augusti kommit till oss, så har vi gått in i andra halvlek, snart kan man konkretisera hur sommaren har varit under pandemin 2020.
För många har vi semester kvar, men långt ifrån alla, vissa missnöjda, andra mindre missnöjda.
Själv funderar jag på vilket ben jag ska stå på, och jag väljer nöjd, för det har varit en ganska så typisk svensk sommar, sol, regn, blåst, lite småkyligt, molnigt och lite sol igen, svårt att bedöma hur närmaste dagen ska bli.

Själva har vi krupit in i stugan, det började blåsa upp, och jag sade till frugan, det känns som om det blåser upp inför regn när vindarna ruskade till i trädtopparna, men ändå rätt lugnt i marknivå.
Nähh, svarade frugan, det blir inget regn.
Vi tog lite kvällsmat och frugan tittade ut genom vardagsrumsfönstret, är det där regndropparna?
Nejf-n skrek jag, ut och röj undan, innan allt blir genomsurt!
Och röjde gjorde vi, sura kläder men allt kom in under tak, ha! sa jag nu hann vi...
Vad hände?, snubben däruppe spelade oss ett spratt, det slutade i samma stund vi stängde ytterdörren.
Nu sitter vi i soffan med blöta kläder och ute börjar molnen skingras, nu jäklas du med oss, gubbe lilla.

Vårat kök vid stugan har fått en rejäl ansiktslyftning, fyra dagar tog det, ljust, vitt och fräscht.
Frugan jobbade på distans, satt inklämd mellan soffan och köksbordet med datorn i knät, trångt men mysigt.
Det slutade med att jag fick åka in akut till sjukhuset, jag satt sex timmar första dagen, fem timmar nästa dag på det hårda trägolvet, för att säga det på ren svenska, arslet gick i baklås.
Fick så fruktansvärt ont i baklyktan att jag blev spyfärdig, trodde att jag fått min fars arv, en prolaps.
Det är när tarmen åker ut genom rövva, och en inte lika trevlig inspektion med frugans sminkspegel verkade ge svar att så var fallet.
Grabben körde över mig på natten i kolsvart mörker med båten i hällande regn, jag satt på mina händer.
I bilen skulle fartkamerorna ge sken av att ingen förare satt i bilen, men dock en passagerare.
Jag satt illa på ena skinkan så huvudet var i höjd med passagerarsätet, haha!
Det visade sig att att det vare sig var cancer, eller prolaps, utan en vanlig hederlig hemorojder.
Det mest besvärande med läkarbesöket var att läkaren var en mycket vacker kvinnlig läkare i trettioårsåldern.
Jag skämdes och sa att jag inte avundades hennes uppgift men hon log och svarade att det här var en del av hennes arbete och hon hade sett mycket saker i hennes ämbete.
Hua, jag kände mig gammal, och hade nog hellre velat visa framdelen än den bakre, den var ju bara snuskigt, inte äcklig.
Jag fick smärtstillande gel som jag kunde klara av natten med, och det gick sisådär, dagen efter tömde vi Apotekets hyllor på allt som gick att stoppa in i både övre och nedre delen.
Jag har fortfarande ont, och ett toalettbesök är förenat med en del svettningar.
Jag behöver vara fit tills imorgon, då jag ska fortsätta med nästa rum, vardagsrummet.

Vi har fått ett par dagars frist i arbetet, vi fick ett "påtvingat" besök av min syster, svåger och gamla mamma.
Syrran tyckte att det var kanske mammas sista chans att besöka oss innan hon inte längre orkar släpa sig runt bland stenar och rötter, trappor och trädäck, och så kan det mycket väl ha varit.
Inte lätt att släpa runt på en snart nittioårig gammal dam, med kryckor och en trygg armsving av mig eller syrran.
Men hon trivdes och var väldigt glad att fått komma ut, ett gott avbrott efter att ha suttit instängd i fem månader i sin lägenhet.
Visst var det besvärligt att stappla sig ner till dasset, kissa i en hink på natten med vissa svårigheter att träffa rätt.
Men vi åt nästan hela tiden, först ren rejäl frukost som frugan dukat upp, sedan efter disken en lunch två timmar senare, sedan eftermiddagskaffe med saffranskaka och rabarberpaj med vaniljsås.
Till kvällen en rejäl grillmiddag med massor av gott kött och en massa sallader och crushed potatoes.
Vi åt tills vi höll på att spricka, och gick och lade oss mätta och belåtna.
Nu när de åkte hem, så blev middagen lite fil och müsli, något annat orkad vi inte med, magen är fortfarande lite utspänd.

Jag har en och en halv vecka kvar av min semester och har hittills fått varit ifred från jobbet (peppar peppar...).
När vardagsrummet är klart kommer jag få ha ett par dagar ledigt att bara slappa på, men känner jag mig rätt så kommer jag nog på något att sysselsätta mig med dessa dagar också.

På alkoholfronten har jag funnit en alkoholfri gin på bolaget som kan funka i en GT, den blev lite söt i smaken men kan bli ett bra komplement i framtiden, åtminstone inte minst för en otroligt vacker flaska så man kan skylta med.
Ingenting man behöver skämmas över, och det skapar många nyfikna blickar hos de andra, drickarna...

Jag är nöjd med mitt sommarlov, nej sommarliv, snubblar lite med nya sjukdomar men det är inget att oroa sig över.
Det hör ju livet till, att man blir äldre och kroppen rasar när man överanstränger den.
Om ett par timmar kommer dottern med familj, barnbarn och hundar ut, då jäklar blir det liv i luckan igen...
Då blir skoj och glädje i Berras liv, och det kommer ännu mer sommarminnen i minnesbanken.

Ska bara hinna pusta ut lite innan vi tar nya tag, åhej och åhå...

Berra

Berra
fre, 2020-08-07 - 02:10

Det är ju i alla fall semester, och jag har ....sex dagar kvar, jo jag börjar på Torsdag nästa vecka.
Anledningen till det är att det blir en mjukstart, och en kort sista arbetsvecka innan semestern, ganska skönt.
Mitt tunga arbetspass och projekt har tagit sin ände, fyra dagar i förra veckan, fyra dagar den här veckan.
Det börjar komma tillbaka i sina rutiner, kök och vardagsrum har åter fått sina möbler på plats, men vi har fortfarande en massa kassar som inte är sorterade/kasserade med innehåll.
Jag menar vad ska man med ett mobilt internet-modem till när vi har fiber, en fast telefon, ha!
Tog bort vårat sista telefonjack i köket när jag renoverade, det är en förgången epok som gått i graven, det känns lite konstigt, det som en gång var så stort, att alla boningar skulle ha en telefonförbindelse.
Ja t.om de trådlösa snabbtelefonerna mellan husen känns helt förlegade, man ringer ju på mobilerna nuförtiden.
Larmet med simkort behövs heller inte längre, inte den gamla skrivaren utan wi-fi.
En kort historielektion på bara något decennium, det är otroligt vad utvecklingen har gått framåt, det som var hett då är helt ute nu, men en gammal spinnrock kan fortfarande få stå kvar, märkligt.

Ja nu är slitet över, och jag känner en viss tilltro att det kommer att bli bra vid stugan.
Innepanelen har målats med vit heltäckande färg, inte bara en gång utan tre gånger, det gick tre trelitersburksr istället för en som jag hade räknat med först, a' 700 spänn stycket, det sved.
I taket fick samma panel två lager vit lasyr, men först två lager med kvisstlack, det behövdes inte till väggarna, det innehöll färgen från början, och det var ju bra.

Golvet, ja vilken misär, ett gammalt trägolv med båtlack där man sedan hade troligen haft linoleummatta eller möjligen en heltäckningsmatta ovanpå och sedan tagit bort, stora svarta mögelfläckar och en klistrig lack som tog med sig strumporna de första åren.
Gick inte att slipa för det fastnade bara lack i slippappret, och då brände man fast en gegga av varm lack.så det blev till att hyvla bort lacken, som tur hade jag min pappas gamla elhyvel från sjuttiotalet, den brann efter en tredjedel av golvytan, så det blev till att köpa en ny, men först var man tvungen att slå ner alla spikskallar, annars gick det åt fanders med hyveln, brädorna var inte platta utan lite rundande och det gick inte att få de helt platta för då var man snart nere på spånten.
Därefter bandslipen med grövsta pappret, den tog bort det mesta av hyvelmärkena, sedan sliprodellen med grovt och därefter ett mellangrovt
Hörnen/väggar där slipen inte kommer åt får man sätta stålborsten på vinkelslipen och nöta bort lacken.
Nu fanns det halvcentmeter breda springor mellan golvbrädorna, då blandade jag slipspån och trälim som jag spacklade springorna med, det fick torka över natten, och morgonen efter sickla bort limmet ovanpå brädorna.
För kan ni gissa vad som hände om man inte gjorde det, jajamän det geggade igen slippappret.
Sist men inte minst, jo faktiskt minst, den minsta kornstorleken på slippappret för att göra golvet sammetslent.
Olja, vänta en halvtimme, torka bort överflödet, vänta fyra timmar, olja igen, torka bort överflödet.
Ja som ni förstår så tog det en erbarmlig tid, men ett vackert slätt och tätt golv som är varmt och mjukt att gå på, och strumporna sitter kvar på fötterna.
Visst trägolv har sina naturliga skönhetsfläckar så allt är inte helt hundra, men som sagt, det är naturligt.
Och att jag inte lackade det igen, ja det förstår ni nog.
Ja idag så tog jag faktiskt en liknande dust med köksbordet, det var för stort för vårat lilla kök, och med klingan minskade jag ner det, hyvlade slipade och slutligen oljade det med.
Tråkigast var att huggmärkena ifrån våra numera vuxna barn som skett med gafflar och skedar när de var små skruttar också försvann, men även det är också historia.

Tomten utanför huset är fyllt med presenningar, byggplast, skyddspapper, färgburkar, penslar, handmaskiner, spåner och slipdamm, två tömningar av grovdammmsugarenn ligger uthälld bakom häcken.
Det värsta är lukten, lukten av gammalt unket trä, det luktar som en gammal vind som varit instängd i ...decennier.
Den oangenäma doften förföljer mig överallt, inte inomhus, där luktar det färg och olja, en positivt lukt där hjärnan har bestämt att det är bra lukter, den bygger på förändring, till det bättre.

Nu är det vitt överallt, vitt vitt vitt, man lär få sitta med solgalsögon hädanefter i kök och vardagsrum.
Det är inte slut än, frugan har en lång inköpslista ifrån det stora möbelvaruhuset, så vi har nog en del att fixa med senare.
Bortsett ifrån det med sitt lilla småfix så kan jag nu ta det lugnare sista dagarna på semestern.
Rövva har lugnat ner sig, är i stort sett smärtfri om jag inte sitter på den för länge, och problemet är inte i format av en vindruvsklase så man får vara tacksam för det lilla.

Ikväll var det en fin sommarkväll och vi satt ute till över tolv, det började med att gubbarna skulle ta sig en cigarr och en konjagare efter bastun, det spann vidare och jag har likt allt för ofta fått återigen lyssnat på en massa fyllpladder.
Jag är tacksam för att jag undslipper att gå och lägga mig med roterande säng och därtill kommande illamående.
Jag vet att jag kommer få en fantastisk morgondag med en fin mjukstart och en välsmakande frukost.
Jo jag ligger här i sängen och gottar mig fastän klockan har slagit över två på natten.
I morgon är jag ledig och bakfyllefri, det är jag så väl värd.

Plåsterna är slut för i år, och det är precis som det brukar vara när semestern är slut.
Jo jag är en klantig j.vel och minnena av årets projekt är skärsår, skorpor, blåmärken, och så vidare.
Jag är nöjd med vad jag har presterat och allt blev klart i tid.
De som säger att semestern bara är till för vila, de har ingen aning om hur det är att var gift med min fru.
Nu ska jag tassa iväg och hålla mig på avstånd ett tag innan hon kommer på något mera, ähum!, du glömde den här kroken här, och gardinstängen, och...

Berra

Adde
lör, 2020-08-08 - 10:21

smörja golvet med smör är ett gammal knep innan slipning av lack.....

Berra
mån, 2020-08-10 - 00:07

Tack för tipset Adde, men hur luktar det inte med härsket smör efter en tid?
Nåja, lacken är borta och visst lackade jag på den.

Men för att återkomma till rubriken, jo jag har det lite ledigt och vädret är med oss, märkligt hur bra det slog in.
Hade lite ruskväder när jag jobbade, och nu när jag är färdig, finfint.
Vi har legat på bryggan frugan, jag och dotter med bäbis och måg, någon dag tidigare så även svåger och svägerska, så det var ganska fullt.
Sjön har med svårighet tangerat 20 graderstrecket, inget större mys i det kylslagna vattnet.

Spiggen har ynglat av sig så vi har små stim med kanske centimeterstora yngel, inte speciellt rädda för oss människor.
Trollsländorna har också kommit i massor, de måste ha kläckts samtidigt, de sätter sig på berget och inväntar något litet flygfä som de flaxar upp och nyper i luften och sedan återvänder till berget där de glatt mumsar i sig fångsten.
Världsvant klipper de av fjärilarnas vingar först innan de sätter tänderna i kroppen.
Och gräshopporna kom på en vecka, nu ploppar det i det torra och gula gräset när man kliver runt, det nästan sprätter åt alla håll när man trampar i det.
På natten lyssnar vi på hornugglans tjii-tjii, det kommer ifrån skogen lite längre in på ön.
Hade inte en aning om att det var en uggla tills dess svärsonen spelade upp dess läte på youtube.

Idag lekte jag lite med såpbubbelsmaskinen som vi köpte till barnbarnet när vi var i Norrland, hon hade redan åkt hem, men jag ville leka med den lite på morfars vis.
Den ger massor av bubblor i ca 4-5 cm stora bubblor de kommer i kaskader och virvlar runt med vinden.
Vi försökte tidigare i veckan men då blåste det för hårt och bubblorna for efter marken och dog direkt i vegetationen.
Nu var det mer vindstilla och de flackade runt i minsta vindpust, i stora sjok tog de sig över trädtopparna och där tog de fart där vinden hade ett mycket starkare grepp om himlen, svosch så försvann de ut över havet och man undrar vad båtfolket trodde om dem, försökte följa dem med blicken men avståndet gjorde att jag tappade bort dem.
Och vem blir inte glad över såpbubblor?

Sedan vi blev ensamma på eftermiddagen har vi städat och rensat, åt en enklare middag och satte oss framför teven vilket vi inte har gjort på väldigt länge, vi har alltid umgåtts utomhus med våra kära långt in på småtimmarna.
Men besvikelsen blev stor hur vi än knäppte runt på kanalerna, det var repriser på repriser, och däremellan en massa reklam, så vi streamade några filmer, men de var sk.t också.
Vi tittade på varandra och sa, när nu kryper vi ner i sängen även om kvällen är tidig.
Hade det varit för tjugo år sedan hade detta betytt lite kuttrasju, men numera så betyder det just...trött!

Lite lustigt, hon frågade mig idag på eftermiddagen om jag tyckte att det hade blivit mycket dricka under semestern.
Nejdå, svarade jag, visst har några druckit lite varje dag, och slår man ut det så har det blivit mycket i mängd.
Men jag ser det till hur jag har trivts, och det är nog inte mer än kanske två gånger som jag har ansett att fyllan blivit något för hög, och det är inte mycket på tre-fyra veckor.
Folk får dricka efter eget huvud, jag har fortfarande möjligheten att gå därifrån, och inte sitter jag och är tråkig och ber dem dricka mindre för min skull.
De är vuxna människor och få ta sina egna beslut, och konsekvenserna efter det, jag står utanför det.

Just nu ligger jag i ett mörkt sovrum och det enda som lyser upp det är skenet ifrån paddan.
Frugan snusar lugnt i sängen brevid mig, i öronen har jag lurar och lyssnar på Spotify, valde en spellista med de senaste låtarna, men har förstått att de är inte helt objektiva då vissa produktionsbolag har köpt in sig på dem.
Det är pengar som styr det mesta i våra liv nu, och vartannan låt är en raplåt, det kan inte finnas ett sådant stort underlag för dem, och dåliga är de dessutom, jag är inget fan av dessa omusikaliska pratlåtarna utan refräng.
Eller så har jag bara blivit gammal?

I morgon har jag en mullmugg att mecka med igen, tredje gången sprinten går sönder på rotationen.
Någon måste lägga rejäla betongklossar i den, inget jag ser fram emot, men jag är det enda skitgubben på den här tomten.
Vi njuter av våra ljusa rum som vi har fått efter renoveringen, jag får en känsla av att jag inte passar in där längre.
Jag är ju ständigt skitigt och borde egentligen inte få sitta i en soffa utan en filt mellan min kropp och dynan.
Med vita väggar måste jag hålla koll på att jag inte nuddar dem och skapar en ny smutsfläck.
Ikväll blodade jag ner en soffkudde efter att kliat sönder några myggbett och petat bort den riktigt feta sårskorpan jag hade på vänster knä efter att ha sluntit lite med vinkelslipen och stålborsten i förra veckan.

Jo jag är en klantig j.vel, jag vet det, men sån är jag, it comes with the package.
Men traditionen håller än, jag är lite trasig efter en semester, och det är precis som det brukar.
Är jag missnöjd då, absolut inte, jag har inte druckit en enda droppe med alkohol under semestern.
Jag står stadigt på marken och istället för att sukta över det jag inte kunde få, så är jag tacksam för det jag lyckades åstadkomma med de medel jag har tillgång till.
Och den viktigaste tror jag nog är kärlek till min nästa, ett stort hjärta är nog den bästa utrustning man kan få.
Vissa tycker nog att jag är lite för soft och vill gärna sätta sig i första rummet, men precis som när man kör bil på de svenska landsvägarna, de är alltid bättre att ha en hetsig j.vel framför sig, de är de som klipper fartkamerorna.

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-08-10 - 06:49

Läser alltid dina söndagsnoveller med god behållning. Idag tar jag med mig det här tankvärda:

”Jag står stadigt på marken och istället för att sukta över det jag inte kunde få, så är jag tacksam för det jag lyckades åstadkomma med de medel jag har tillgång till.”

Kram ?

Adde
mån, 2020-08-10 - 12:39

att tänka på att man säger ju att ett barn utan plåster på knäna har inte haft en rejäl sommar :-))

Pi31415
tis, 2020-08-11 - 06:27

att hänga med i nya musikstilar. Hip hop och rap på var och varannan låtlista. Och kommersiell plastpop. Om en unge för några år sedan fick frågan om denne visste vad bibeln var för något, kunde svaret bli: "Men det vet väl alla vem Justin Bieber är"!

Men det finns hopp. En del nya talanger och genier som ägnar sig åt riktig musik dyker upp då och då. För några år sedan var det en ung fransk tjej, Tina S(etcik), som hade stora framgångar på Youtube där hon glänste med sin fina teknik på elgitarr. Hennes cover på Gary Moores "The Loner" är oförglömlig.

Nu är det en australiensk gosse, Taj Farrant, som bl.a. slagit i genom på Youtube. På en av klippen är han bara 9 år när han med riktig blues-känsla spelar "Tennessee Whiskey" (ja, låt-titlar och -texter behöver ju inte vara alkoholfria).

Man kan ju hoppas att sådana unga supertalanger inte fastnar i drog- och alkohol-träsket, utan kan fortsätta att förgylla musikflödet.

Sköt om dig är(r)ade Berra

/Pi31415

Dionysa
tis, 2020-08-11 - 18:14

Victor Lecksell sjöng sin låt "Svag" i Allsång på Skansen häromveckan. Jag fick känslan av att en ny "Snoddas" kommit fram!