Ångesten tar mitt liv...

3829 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Berra
Söndagskrönikan en tvångshandling?

Ja kan man kanske tro, har funderat mycket på det...
Är det det?
Njaäe, jag skriver faktiskt frivilligt, men varför?
Jag behöver ständigt påminna mig vem jag är, och jag är en nykter alkoholist.

Men varför då skriva på forumet?
Jodå, jag skulle kunna skriva för skrivbordslådan, bara arkivera det och sedan glömmas bort, aldrig gå tillbaka i min historia, aldrig känna ett igenkännande om hur det kändes just då, guuud så tråkigt.
Dessutom skulle ni inte kunna få ta del av det, hur intressant ni nu tycker det är?
Jag skriver för mig själv till mig själv, min rannsakning kommer bäst i skriven form, när jag tar mig tid att bokstavera det så rabblas det inte bara ur mig i en hast, dessutom korrekturläser jag varje mening innan jag påbörjar nästa.
Och ibland förändrar jag innehållet, för det kändes inte rätt, tankar och skriftform är inte alltid detsamma.
När jag läser min mening högt i mitt huvud så märker jag, det där lät inte bra, det måste omformuleras.
Jag skriver på känslor, för det är det enda sanna tror jag, jag upplever samma känsla när jag läser tillbaka i ett gammalt inlägg.

Oftast så får man bäst respons ifrån andra när man har något jobbigt eller sorgligt att berätta.
Men om man inte har något tråkigt att berätta då, när livet bara travar på och man inte snubblar så ofta då?
För om livet inte är jobbigt, är det då automatiskt lyckligt då.
Om problemen lyser med sin frånvaro, är livet trist då?
I motgång föds kreativiteten, eller?

Men varför just söndagar?
Det var min värsta dag i veckan, fylld av fylleånger så pass att jag bara ville kravla ur min egna kropp och byta med vem som helst, bara jag slapp all ångest, den gröpte ur mitt inre och slog ned mig, vecka efter vecka.
Ändå valde jag bara några dagar senare fylla på den med mer alkohol, det gick emot all sunt förnuft egentligen.

Det blev så mycket enklare utan alkoholen, mitt sätt att hylla nykterheten är att betala tillbaka den med forumet.
Så här är jag, lycklig eller inte, men problemfri, åja inte helt, men inget som äter upp mig inifrån i alla fall.
Söndagar är inte längre min sämsta dag, men en dag då jag summerar veckan, och värderar den.
Att känna tacksamhet har jag varit dålig på, alltid velat haft mer utan att tänka på det jag redan har.
Kanske var det alkoholens fel, mycket vill ha mer, det ligger lite i dess natur.

Idag känner jag mig nyfiken på livet, hatar inte det längre.
Vill veta mer och känna mig kunnig på det mesta, inte bli världsbäst, det finns det redan tillräckligt många som påstår sig vara, och det får de gärna vara, tills man överlistar deras felaktiga attityd.
Man behöver inte övertyga mig om sin suveränitet, det läser jag redan av på sättet de säger det på.
Just nu läser jag förundersökningar på mord som finns att ladda ner på lite olika sajter på nätet.
Läser all övertygande bevisning och hur den misstänkte gärningsmannen lindar in sig i en massa lögner.
Oj, jag tror jag skulle bli den perfekta förundersökningsledaren, eller jobba på forensic centrum i Linköping och ta fram all DNA, fingeravtryck och vara med vid rättsläkarundersökningen.
Eller så har jag bara sett på för mycket deckare, GW är min stora idol.
Med så mycket dravel som jag har i min stackars hjärna, så skulle jag nog med lätthet kunna vara en som kunde tränga sig in i andras undermedvetna.

Men nog om elände, tillbaka till min vecka.
Fyra dagar ledig på raken, wow, har njutit vartenda sekund.
Jag och frugan drog iväg som en raket på onsdagen till stugan, utan vare sig barn, barnbarn, hundar eller måg.
Det var skönt att få vara själva en stund, okey stugan bredvid var belagd med svåger och svägerska, men det fina med dom är att man bara umgås när man själv vill, typ middagar och de å sånt.
Reparerade gräsmattan med nya frön och dressning, det funkar när inte hundarna gräver upp den, eller sladdar upp den i kurvorna, och sen....

Uppfyllde jag en tjugofem år gammal önskan, ja eller nästan, den föll på en grej, den enda som kunde sätta P för den.
Jag testade att sätta upp en linbana, upp för berget med ett femtio meter långt rep, mellan ett träd vid stranden och en Y-klyka mellan två träd högst upp på berget,
Monterade dit en talja och och hink som jag fyllde med ett vedklump på ca femton kilo.
Gick det då?
Nej inte då, hinken fastna halvvägs på en avsats och tappade sitt innehåll, repet fjongar för mycket och hänger ned pga repets töjning, det var det enda så stod emellan mig och ett lyckande.
Så nu letar jag efter en vajer som inte kan töjas, och måste bygga ett vajertorn högt nog för att klara av avsatsen på mitten, det kräver ett tänkande, men löser det nog tids nog.
Men vet nu att det finns en sträcka som fungerar, så principen finns där, nu är det bara det praktiska.
Vi åkte hem på fredagen efter en kanondag vädermässigt, låg någon timme i solen och lyckades bränna mig ordentligt, så är mer grisrosa än vinterblek i huden just nu, det kommer att bli bättre.
Men under tiden jag låg där så tänkte jag, ta in det här nu Berra, njut, eller åtminstone försök njuta.
Huden värmde gott i solen, minsta lilla vindpust fick mig att rysa till, ryggen som låg i skuggan kändes lite kall.
Hade svårt att komma till ro, antingen fullt aktiv eller så....somnar jag.
Men lyssnade på alla ljud, från havet, båtar och djur, skruvdragaren från grannen som bygger om sin brygga, han hade alltid samma rutin vid varje skruv, oii-oiii-oiiiink-drrr-drr, slutade räkna efter ca 200 skruv.
Vi for hem för att göra det som morföräldrar gör, vara barnvakt.
Dottern skulle iväg på möhippa, jo det börjar nu, sedan dop och vid vår ålder, bara begravningar.
Denna lilla illdåd tröt på vårat tålamod minsann, hon kan inte vara stilla en sekund, och rör och petar bara på det hon inte får, hon är så väl medveten vad man får och inte får göra, hon till och med hytter med fingret innan hon går bakom teven och rycker ut alla sladdar till morfars förtret.
När hon sover sitter jag och frugan i soffan och pustar ut, hur f-n orkar hon?, hur orkar vår dotter?
Okey det är några decennier sedan vi var där, men hallå, så hyperaktiva var inte de, då!

Under tiden har vi lejt en firma att lägga marksten på delar av vår framsida under helgen.
Duktiga killar som gjorde ett grundligt arbete, dotterns stora jycke som är väldigt vaktig av sig stod i vardagsrumsfönstret och nästan darrade av frustration under två dygn.
Det tråkiga var att de körde sönder släpet som de lånade och körde jord och grus med, den fick släpas iväg med en bärgare när hjulaxeln gått av, överlast, javisst.
Så frågan är väl vilket håll pengarna kommer att gå åt, vi för väl se när domen kommer ifrån verkstaden.
Men fint blev det, grabbens bil som stått delvis på en sönderkörd gräsmatta är nu all, men en del efterarbeten återstår för min del då de rev en bit av farstukvisten, suck!, ja jobben tar aldrig slut...

Hade jag fortfarande druckit alkoholen så hade jag nog sett det som världens ände, de hade sönder mina grejer!
Hur ska vi fixa detta, vem ska betala, den ska ju besiktas snart, vad kommer det att kosta, problem, problem...
Nu tar jag det lite lugnare, det kommer att lösa sig, så småningom, inget som inte går att lösa, och det kostar egentligen bara pengar, inte krossade lemmar, inte ett aggressivt anklagande mellan oss.
Utan det är som det är, bara lös det, lugnt och sansat, inget att riva upp en massa känslor för.
Försöker se lite positivt på det, gräsmattan där den brukar stå kommer kanske att återhämta sig.

Saker händer hela tiden, inget att brusa upp sig för, shit happens!
Tack för det nykterheten, vilken skillnad det har blivit....

På fyra dagar har det hänt en massa grejer, i en takt där jag har hängt med
Det går undan, men jag känner mig inte stressad.

Så till frågan, hur värderas denna vecka?
Jo tack, jag är nöjd, ser framtiden an...
Är jag tacksam?
Jodå, har haft tid för både framsteg och en del bakslag, vila och hårt arbete, klurigheter som sysselsatt hjärnan.

En femdagarsvecka, hur ska man orka, jag har ju fullt upp med att leva enbart för helgerna.

Berra

Andrahalvlek
Klokheter 🌸

Dina inlägg är så vackert formulerade, iakttagande och fyllda med klokheter att jag blir helt varm inombords varje gång jag läser dem.

Igår tänkte jag faktiskt ”snart kommer Berras betraktelser” och såg verkligen fram emot det.

Kram 🐘

Berra
Årets finaste helg...

Ja ni som har följt mig ett tag vet att jag är svag för sol och värme...
..och så var den här, så absolut vacker, och på mors dag dessutom.
Ta åt er mammor, ni har skapat årets finaste dag...

En helg som har bjudit på så mycket som betyder väldigt mycket för mig.
Stugan, sol, vind, värme, en fullständig explosion i naturen och bland djurlivet, umgänge med de som viktiga i mitt liv.

På fredagen, kände jag en viss irritation, slutade tidigt efter klivit av morgonskiftet, men ville komma ut snabbt till stugan, precis som om jag inte kan slappna av förrän jag är där, utan en öl i handen.
Jag stressade på frugan som blev lite irriterad av min pådrivning, se så, kom igen, nu drar vi...
Vi handlade lite granna på vägen ut till stugan, och blev sittandes i långa köer då färjan hade pajat.
Släpade upp en massa kassar upp för alla trapporna, åt en sen middag med dottern och hennes familj.
Svärsonen som har precis som mig svart bälte i mysning, tände en brasa i eldfatet när mörkret fallit och vi satt där invid elden alldeles tysta som nästan bara män kan göra, och bara tittade ut i moder natur på natten.
Månen knappt halvfull blänkte i den svaga krusningen på havsytan, gick att skönja genom de mörka siluetterna från tallarna.
Några odefinierbara fågelläten hördes i den annars så tysta natten, fladdermusen flög kanske fem meter ovanför våra huvuden alldeles ljudlöst och samlade på mygg, kanske hade den ungar att mata?
Frugan tittade ut genom ytterdörren, undrade om vi hade dött för det hördes ingenting ifrån oss.
Neeej, karlar måste inte prata för att kunna umgås, vi kan bara sitta nära varandra och titta rakt ut, svarade jag.
Svärsonen köpte en hyrfilm som vi streamade på teven, somnade en tredjedel in i filmen efter att varit vaken sedan klockan fem i morse, sov gott i soffan ensam fram till sju på morgonen.
Med knakande leder hasade jag mig fram till sängen, ville inte gå upp så här tidigt på morgonen, min sida av sängen var fullständigt belamrad med hundar, tvingade ner mig i en hörna under täcket och försökte knuffa bort dem underifrån, lönlöst, dobbermannen frustade till och vägrade flytta på sig, jag fick ligga sax med benen med en tung hund mellan dem.
Men det var som att släppa en bomb, alla vaknade och bara minuter senare sitter ett årsgammalt barnbarn i fotänden med plirande ögon och undrar vad vi ska hitta på denna Arla morgon, det går ju fasen inte att sova vidare nu!
Jag får öva mig på att smyga i säng bättre helt enkelt.
En historisk tidigt frukost och sedan bar det iväg för herrarnas arbetspass utomhus.
Jag hade två spannar med trallolja att sätta sprätt på, börja sopa trallen innan solen ens tagit sig igenom de första av morgonens molntussar, lite hurvigt.
Svärsonen gav sig på utemöblerna i trä och slipade dem med maskinen.
Trallen sög i sig oljan på bara några sekunder, den var törstig minsann, men inte överallt.
Efter att hasat runt på utemöblerna på trallen i ett par timmar så gav jag mig på bryggan, nu lös solen med full kraft.
Så både arbetsbyxor och T-shirt åkte av, i bara kalsonger och tofflor jagade jag runt med penseln på en fullständigt Snustorr brygga, havet fick en ytfilm i regnbågens alla färger när det droppade ner mellan bryggans springor.
Sidorna på bryggan tog jag med roddbåten och det var svårt att hålla i sig med den ena handen samtidigt som jag slabbade olja med den andra handen.
Kände hur solens strålar fick det att svida lite på axlarna, men det är ändå en kärleksfull smärta.
Lika bra att få en grundbränna redan nu så slipper jag smärtan senare i sommar, och får avundsjuka blickar på jobbet, jo jag har lätt att få en snygg bränna och jag skäms inte över den alls.
Förra året fick jag en fråga på jobbet vart jag hade varit på semestern, jag svarade snabbt och arrogant att jag varit tre veckor i sydöstra Moldavien, ja ojdå, måste ha varit fint väder där, fick jag som motfråga...
Nejdå, jag har bara varit vid stugan hela semestern gav jag med mig snabbt, hatar att ljuga..

Vi fortsatte att mecka i trädgården, flyttade runt lite på lite grejer, ställde hammocken högst upp på en bergsknalle, stod länge och tittade på den nya platsen, dömde om det såg knäppt ut, äh vad f-n vi kör, skit i vad andra tycker, utsikten är helt underbar därifrån, slutdiskuterat.

Till dotterns stora förtjusning tog vi strömmingshäcklorna ut med i båten till strömmen, och fick napp!
Första gången på fem år skulle jag gissa, 79 stycken räknade jag till när jag rensade dem.
Visste direkt vem skulle få dem i morsdagspresent, mina gamla mor naturligtvis, hon älskar dem.
Några sparade vi till oss själva, middag på tisdag, med po-tattis-mos.
Sent startade vi grillen och det blev middag väldigt sent, jag och svärsonen bastade när mörkret slagit in.
Det var den sämsta hittills, vi var för trötta att sitta i värmen så sent, men det är ju bra, då vet vi när det är bra istället.

Söndagen är alltid så förbaskad tråkig, en enda väntan på att åka hem, och nu åkte vi direkt efter frukost för att hinna hem och fira morsdag med min mamma och syskon på eftermiddagen.
Vi satt ute och mamma höll sig på flera meters avstånd, har inte träffat henne sedan coronan bröt ut, ja inte mina andra syskon heller för den delen som alla tillhör riskgruppen av lite olika anledningar.
Det var trevligt och hon blev extremt glad av den nyfångade strömmingen och flera kilo av våran bautastora odling av rabarber, jag överdriver inte om jag säger att stängerna är tjockare än ett stolsben, och vid den här tiden mjälla och fina.

Resten av eftermiddagen tillbringade vi i hela familjen hemma på baksidan i en fantastisk ljuvlig sommarvärme.
Jodå, även sonen var hemma och umgicks med sitt syskonbarn och hundar.
En underbar dag med minnesbilder i mitt minne från av en baby som sitter i ett nyklippt gräs så lysande grönt att man nästan skulle vilja äta den, solens guldstrålar lyser i hennes små tunna fjun till ljusblont hår och hon är bara så lycklig som bara ett barn kan vara, helt ovetandes om vad restskatter och övertider är, hon bara finns...
Jag gläds med henne medans hon jagar hundarna och deras hundleksaker, en gummiboll i deras tandbestyckade käftar men som aldrig skulle kunna vara nog så försiktiga när små knubbiga barnfingrar plockar ur bollen ur deras munnar.

Vi är lika lata som förra helgen, och bidrar till de lokala entreprenörerna och deras matlagning.
Barnbarnet lär sig att hålla i ett vinglas, skåla så det klingar i glasen, sörplar några droppar av det smaksatta bordsvattnet, smackar högljutt och säger ...ahh! med plirande ögon till allas glädje.
Jaha tänker andra, ska vi lära en ettåring vad det innebär att dricka ur ett vinglas med alla traditioner runt detta?
Ja det kan vi visst det, ingen lägger skuld över dess innehåll, att det måste innehålla alkohol säger ingen egentligen.
Och om det nu skulle göra det, så är det upp till omgivningen att föregå med gott exempel, att inte berusa sig och skrämma små barn, det ska jag bli morfar för, så det så,

Så återigen ligger jag i min allt för varma säng och för en slutplädering om veckan som gick.
Och ja, jag är lycklig i just denna stund, lyckligt över att denna helg innehöll precis allt det jag behövde.
Sol, värme, umgänge, djur och natur, hårt arbete, iordningställande, fixande och trixande som gav tillfredställelse.
Om jag inte skulle vakna upp i morgon så skulle jag kunna säga till sankte Per att jag dog lycklig.

Mina damer och herrar, får jag presentera...
Detta var årets bästa helg, hittills ...

Jag förväntar mig naturligtvis ännu mer av den varan, kan det bli bättre?
Den här tiden på året är som att kliva av arbetsveckan på fredagen, och upptäcka...
Jag har hela helgen framför mig, allt det gottaste är kvar...

Berra

Berra
Inte lika fin helg...

Trots nationaldag och allt, på svenskt manér, blåst kyla regn och lite sol.
Man vet inte vad som väntar stunden efteråt, regnkläder eller shorts.
Nej, inget önskeväder precis.

Vi valde att hålla oss hemma av flera anledningar, mest av att vi hade två födelsedagar och en studentfest att besöka.
Ett kalas ställdes in då vi skulle vara de enda som kom, tack för det coronan, börjar tröttna på allt elände du ställer till.
Men fick också ett tillfälle att städa ur huset ordentligt, eller ska man säga sanera om det tagit väldigt lång tid sedan senaste gången, det gror igen snabbt när man öppnar baksidan för säsongen.

Under veckan har jag varit stenläggare, vi fick några kvadratmeter sten (400 kg) kvar efter att vi lejde stenläggning av framsidan av tomten, lade en rabattkant runt rabarber gigantus, och sedan en gång mellan trallarna.
Hade tjuvkikat på hur proffsen gjorde, köpte täckväv och stenmjöl, grävde som en tok med sättsnören osv.
Hade ingen vibrator men å andra sidan inga bilar ska inte stå på den, det blev fint, 70 cm bred och lite dryga tre meter lång, jag hann allt på en kväll tills det började mörkna, skitigt lång upp över öronen, men lycklig, en sten över.

Sedan har kören startat igen, men i förminskad styrka, bara 12 stycken emot runt hundrafemtio styckna.
Min stämma Alt2 var vi bara tre personer, och min blygsamma röst var helt tvungen att höras ordentligt så jag fick ta i så rodnaden gick ända upp i hårfästet, men fick godkänt ändå, läskigt men också utvecklande.
Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig när frugan tjatade om att vi skulle gå med i en kör.
Jag trodde jag kunde gömma mig idén allmänna massan och inte få en så framträdande position.
Men att spänna bågen lite hårdare, gör livet lite mer spännande.

Under veckan har jag försökt att lägga mina tidigare triggers på minnet, men gisses vad man glömmer fort.
Igår på tv’n visade de filmen en man som heter Ove, och jag kände igen min gamle far i den rollen.
Och dessvärre en kopia av honom i mig själv, även om värderingarna idag är helt annorlunda...
Att bli en gammal bitter gubbe är inget som lockar någon, men som tyvärr verkar växa fram inom oss allihopa.
Nu försöker jag se detta i ett allt mycket tidigare skede, och inte bli just en sådan, en bitter man...
Och jag är väldigt tacksam att jag hann sluta med drickandet i tid, jamen tänk så många orsaker jag skulle kunna finna till att dricka just idag.
Jo jag kan bli förbannad många gånger varje dag, irriterad på en massa löjliga saker som egentligen inte betyder så mycket...egentligen...
Ett exempel är att i lördags då jag städat och skrubbat muggarna ordentligt på förmiddagen kommer min i och för sig välartade son ut ifrån toan men har lagt ett bromsspår i porslinet, en kvart efter jag lämnat den skinande ren.
På något sätt kunde han väl ändå visat lite respekt för sin fars slit och umbärande och vispat bort den, kanske just bara i dag i vilket fall.
Ibland känns det som om den blanka renstädade ytan bakom mig besudlas allt närmare för varje gång.
Lika fort som det hamnar disk i diskhon som när man har satt igång diskmaskinen, eller hur snabbt den nytömda hushållssophinken under diskhon åter har något skräp i botten, eller tvättpåsen, eller....
Ett irritationsmoment som egentligen säger mer om mig än någon annan, jag vill ju bara att det rena ska synas så länge som möjligt, att min njutning ska få ligga kvar en längre tid.
Det finns tusen och en mer saker som skapar irritationsmoment hos mig, men försöker mer och mer att lugna mig i tid innan det växer mig över huvudet, att inte bli en ....bitter gammal gubbe.
Men som sagt, jag är tacksam att jag inte längre dricker alkoholen, tänk så många tillfällen det hade skapat.
Hade suttit där i ett hörn och tyckt synd om mig själv, hade haft all inre moraliska stöd för att dränka mina sorger.

En annan grej som är på gång är att vi planerar att glasa in uteplatsen på baksidan, en önskan vi haft under många år, en pensionärskuvös om ni så vill...
Nu har plötsligt möjligheterna börjat falla på plats, de ekonomiska med ett tvångsinlösen av firmans konvertibler.
Takreglarna har börjat ruttna på gamla utetaket så det börjar bli bråttom, värmepumpen har börjat trassla bland många andra grejer som börjat gå sönder, så vi måste flytta på utedelen, passande ändå.
Vi har kollat på ingående material och börjat se på kostnaderna, kanske kan det gå ihop?
Grannen som har en byggfirma kan påbörja jobbet ganska snart, och det vi var mest rädda för var den egotrippade kärringen som satte stopp för våran placering av spabadet, men efter mycket smörjande och lismande gav med sig utan förbehåll, både jag och frugan tappade hakan och nu gäller det att smida medans järnet är varmt.
Imorgon ska jag kontakta kommunen och se om vi kan få ett ett bygglov, den sista instansen som kan sätta käppar i hjulet för oss.
Ja det känns galet, vi skapar nya projekt innan vi ens knappt har avslutat de gamla, precis som vi inte hade problem innan, men vi kör ända in i kaklet, frugan måste ha adhd i inredningsmani, tack för det hemnet, tv4 och alla inredningstidningar, ni håller mig sysselsatt.

Så, sista timmarna den här veckan går mot sitt slut, jag slutsummerar den som jag brukar på söndagsnatten.
Allting går galet fort i denna cirkus, men det viktigaste är inte att känna stress över det som komma skall.
Utan försöka njuta av den tiden som vi befinner oss i precis nu.
Denna helg har jag fått umgås med släkt och goda vänner under lugna förutsättningar, har haft tid att känna att vi umgås på lika villkor, med eller utan alkohol för de andra, alltid utan för min del.
Jag har fått se ungdomarna börja växa in i sina vuxenroller och fått lyssna på deras vettiga framtidsplaner.
Barnen lagt några år till sin utveckling, och lite nya valkar på oss vuxna.
Jag tillhör inte längre ungdomssektionen i denna skara, utan de äldre som lutar sig tillbaka med händerna på magen och beskådar vad vi har skapat tillsammans, och gläds över det, känner en stolthet.

Kan man annat än att känna en tacksamhet över livet, det finns så mycket elände som skulle kunna ha drabbat oss.
Just nu är vi förskonade, trots dödligt virus som kan ta några ifrån oss på ett ögonblick.

I allt detta så finns det ingen trigger till att få mig att känna ett sug, jag vill inte lägga till ett elände till allt det här fina.

Inte en lika fin helg, vädermässigt...
Men det finns andra saker som betyder mer, det där varma inom oss som alltid glöder lite extra när vi mår bra.
När vi får uppleva det som inte betydde någonting när vi drack, det viktiga som glömdes bort.
Men som återuppstår när vi ser lite.....nyktert på det.

Berra

Andrahalvlek
Samma upplevelse

Vår kör drog också igång i veckan. Äntligen 😍 Vi var 20 jämfört med 50 tidigare, så procentuellt var vi rätt många.

I min stämma, alt-1, var vi kanske 8. Låtarna vi sjöng bestod till stor del av vårt ”grundarbete”. Mycket text och snabbt tempo i ”Move” 😳

Jag, som tränat hemma med LIVE-kören, kände också pressen att steppa upp lite. Ovant, men det kändes bra 😍

Kram 🐘

Berra
Otroligt fin helg...

Mina axlar hettar av den intensiva solbrännan jag fått under helgen, det är varmt mot lakanen.
Jag ska inte klaga, jag har medvetet utsatt mig för den och vill naturligtvis få färg och på något sätt påvisa en sorts fräschör som man bara kan få på sommaren, man ser hälsosammare ut.
Jo jag vet att det kan vara farligt också att bränna sig, men har inte tålamod att vänta in den djupa brännan.
Den hugger alltid bäst i början på säsongen när huden inte har hunnit vänja sig, men likt en orm behöver jag ömsa ett par gånger innan den sitter så där perfekt och räcker ända fram till julen.
Förr i tiden hade jag tajta badbrallor, men det passar inte en halvfet medelålders längre, så nu börjar brännan halvvägs ner på låren när man bär shorts, och kanten är inte heller lika distinkt.
Jag har alltid haft ett anlag för att få finnar, har varit tonåring hela mitt liv, men när solbrännan väl är där, så är de lika snabbt borta, så lite medicinskt är det ju också.

Den här helgen har vi varit som vanligt vid stugan, och jag har varit utomhus från det att jag vaknade tills dess att jag gick och lade mig vid ett-tiden på natten.
Nya hinkar med trallolja är nu uppe i 16 liter och behöver fyra till, denna gång slabbade jag ner uteköket som vi byggde förra sommaren, den slukade glatt alla droppar den kunde få i sig, och gick ifrån blekt gul tillbaka till sina smaragdgröna färg den hade när vi byggde den, stolt stod jag och betraktade min skapelse.
Vi satt uppe länge på kvällen/natten och betraktade svågerns var fylla långsamt steg vartefter natten fortskred.
Ett väldigt bra och varnande exempel på hur man blir när man dricker, tjatig, burdus, avbryter samtal, byter samtalsämne mitt uppe i ett annat, högljudd och vill ha all uppmärksamhet, ett praktexempel helt enkelt.
Det känns skönt att kunna sitta där bredvid och känna, det där är inte jag, inte alls på långa vägar.
Han satt kvar i paviljongen och surade efter att vi hade släckt ner och gått och lagt oss, han tyckte nog att vi var tråkiga som inte ville festa resten av natten, dvs det var bara han som hade något kvar i glasen efter att sett till att de aldrig blev tomma.
Men jag skiter i det, hans liv, hans beslut, hans represalier.
Det är inte jag som är sur och grinig dagen efter, han får inga sympatier från mitt håll.

Upp som en nytvättad stjärtlapp på söndagsmorgonen, frugan och jag tar frukosten ute i solen och kisar upp mot himlen, inte ett moln idag heller, småfåglarna hoppar runt i tallarna och jagar insekter och tjattrar högljutt.
Frugan säger till mig, ska du inte ta det lite lugnt idag och vila?
Jag lägger mig med tvångstankar i solstolen, vrider och vänder på mig ett tag, nä nu j..lar!
Du får bestämma säger jag, ska jag göra det här, eller det där, eller det tredje?
Hon fattar att det kryper i benen, och det sistnämnda är att ta båten ut i vassruggen för att ta upp jakten på storgäddan, men det är alldeles för lugnt inser jag, bortkastad tid i en kaskad av en massa olika frustande projekt.
Jag påbörjar det svåraste, en tjugofem år gammal dröm, linbanan!
En kasse med grejer som jag inhandlat ifrån det stora bilföretaget åker fram, travar upp i brädhögen och tar fram ett par tryckta reglar, sätter igång och bygger min tripod, en trebening som är stödet till vinschen.
Jag har redan sedan ett par veckor redan skissen klar i mitt huvud, inte ett enda mått behöver jag ta, kapar och skruvar ihop och det blev stadigt, gisses!, det funkade, wohoo!
Bultar fast ett ankare i berget och klättrar upp i ett träd fyra meter högt, sätter ett spännband och börjar dra vajern femtio meter mellan bergets fot och högsta topp.
Med rullar och en vinsch börjar jag spänna vajern som blir styv som en fiolsträng, det knakar lite i stativet men det står bara stadigare och stadigare mot berget, fjoing!
Hänger på en rulle och börjar fundera på hur repbromsen ska kunna hugga fast, den måste modifieras på uteplatsens matbord efter att behövt montera bort den igen, tången slinter och jag får en blodblåsa på tummen, jahaja, inget meckande utan blodspillan.
Första försöket går alldeles galant, jag fraktar en vedkubbe på femton kilo i en murarhink upp för berget, vajern och stativet håller, jag är nöjd, har kommit mycket längre än jag innan hade hoppats på.
Det återstår en hel del modifikationer, men i stort sett så fungerar det, min lilla hjärna kommer att ha en del huvudbry närmaste veckorna framöver.
Det börjar dra ihop sig mot sena eftermiddagen och frugan börjar bli rastlös, vi måste fundera på hemvägen.
Jag har dragit fram en uppsjö av verktyg, och det tar nästan en halvtimme att röja undan dem, jag är väldigt intensiv i mitt arbete och glömmer lätt både tid och rum.
Jag glömmer till och med bort alla kryp som har krupit runt på min svettiga och röda kropp.
En hästmyra, knäpper en mellanstor fästing, små gröna larver som kommit på spunna trådar ifrån eken, en jaktspindel som springer slalom mellan svettdropparna på ryggen, och för att inte tala om all vitmossa som på något konstig sätt tagit sig in i shortsen.
Det blir en välbehövlig dusch innan vi far hemåt och det är alltid lika melankoliskt att behöva lämna detta helgnöje där allting händer varje helg, jag är trött och sliten när jag tittar ut över det glittrande havet som roddbåten klyver nya vågor på när vi närmar oss bilarna, klockan har blivit mycket och det finns ingen annan räddning än att ännu en gång ta någon snabbmat på vägen hem, ja vi offrar den tiden som går åt till att laga riktig mat mot att få ut så mycket som möjligt av vår lediga tid, och jag kan väl bara säga att det är ett bra beslut.

Vår tid utomhus och i solen är så mycket värd att väldigt mycket annat inte får stå i vägen.
Att få vara i naturen i ett sådant fint väder är en mycket dyrbar tid, kroppen står i solskuld och har mycket att ta igen.
Blandat med en andra massa småsår efter sågar, tänger, och insektsbett.
Det är precis som det brukar vara, och allting känns så rätt, jag laddar mina batterier och undrar om inte min hud är en laddhybrid av solceller, jag mår aldrig så bra som jag gör om sommaren.
Nykter och fullfri, man får uppleva så mycket annat som man annars glömmer bort när berusningen träder in.

Nästa helg är det midsommar, en amatörernas helg, vi som har varit på andra sidan av behaget har lärt oss att låta detta fortsätta vara amatörernas helg, och håller oss nyktra, det är mitt-i-sommaren enligt kalendern.
Men vi har det bästa kvar framför oss, den varmaste tiden som vi redan fått en försmak av, försommaren.

Lev, och lev väl!

Berra

Berra
Bästa midsommar.....ever....!

Ja åtminstone den absolut varmaste, de säger att det är den varmaste på femtio år.
Och jag försöker minnas, hur var min midsommar som sjuåring, nej kommer inte ihåg.

Men bra var den på alla sätt, inte alls så krystad, utan lugn och sansad.
Vi firade med våran favoritfamilj, vi blev fyra vuxna och två tonåringar, lagomt på alla sätt, inte för mycket och inte för lite, ingen majstång vare sig här hemma eller på festplatsen, det är ju....Coronatider, ingen samvaro.
Ja t.om godiset var Corona, dvs med papper på, men vi känner våra familj ordentligt, vi vet om någon skulle ha varit det minsta krasslig, så pass öppna är vi med varandra.

Fanns det alkohol då, jodå men inga mängder, lite vin något glas till maten, en nubbe, och någon enstaka gin och tonic men lika många minus g.
Mannen i den andra familjen gick och sög på en öl då och då, kanske vartannan timme, han blev inte ens påverkad.
Så ingen kan säga att det blev någon fylla.
Vi åt gott och ofta, satt länge runt middagsbordet under partytältet som vi ställt upp enkom för detta tillfälle.
Solen har gassat på ordentligt, nästan medelhavsklimat, blev det vindstilla så blev det för kvavt, så vi gjorde rätt som lade oss vid bryggan var dag, 21 grader i havet fick oss att ta många snabba dopp.
Familjens hund en dansksvensk gårdshund, om han var en bil så skulle han vara en i golfklassen, dvs större mindre bil, han brukar verka ha adhd när vi besöker dem hemma, men här blev han en lugn och bevakade hund.
När vi hoppade i sjön stod han och darrade vi bryggkanten, vi hjälpte honom i så att han kunde rädda oss, dvs han simmade ut till oss och sedan simmade han till badstegen där han ville att vi skulle kliva upp.
Vart tionde minut gick han omkring och gav oss en slick i ansiktet ungefär som om han ville kolla att vi levde, han slutade inte förrän vi rörde på oss eller sade ifrån.
På midsommardagen tog vi traditionsenligt en tur med roddbåten till en ö för att handla glass och titta på folk, det var mycket folk i rörelse men inga stora grupper utan höll sig i sin umgängelsegrupp på ett bra avstånd.
Vi fick alla en fin solbränna, dottern i familjen var alldeles röd utan att ha ont i ansiktet, och under dagen så lyste ögonen som vita pingpongbollar i hennes ansiktet, helt gyllenbrun, en fin kontrast till det solblekta blonda håret.

Så här i backspegeln efter att ha plockat ihop efter årets midsommarfirande, de åkte så sent de bara kunde.
Så kan vi bara summera, att årets midsommarväder var nog det absolut varmaste i mannaminne.
En lugn och fin helg med mycket gemenskap utan en massa krusiduller, i harmoni med varandra och tillsammmans med moder natur har vi avnjutit den så mycket det bara går.

När jag låg på bryggan och såg på mannens solglittrande droppar på hans ludna bröst och hur han med stängda ögon njöt av den varma solen, samtidigt hur vågorna kluckade underifrån bryggan och hur spången knarrade mot de väderbitna brädorna.
Spiggen lekte i bryggans gröna alger, de kunde man urskilja mellan spjälorna, på högtalaren spelade radion signaturmelodin till årets sommarpratare, på bryggan bredvid satt folk och pratade högt och skrattade, en bit ut på sjön slog seglens linor mot segelbåtarnas aluminiummaster i jämna intervaller, en motorbåt mullrar till innan den går upp i plan, en bris sveper förbi och jag huttrar till en liten stund, inte för att de är kallt utan för att min kropp är fortfarande blöt efter doppet i det svala havet.
Jag kisar upp i det starka solljuset med badlakanet ihoprullad som en huvudkudde mot den ljusblåa himlen och ser inte en enda molntuss, och för en stund så tänker jag, det här är livet!, en bit av svensk natur när den är som bäst under sommaren.
Jag lever och känner efter, finns det ingenting som skaver just nu, nej egentligen inte.
Jag har några dagars semester efter midsommar med början imorgon, men blev inkallad direkt på måndagen.
Jag borde vara förbannad att de inte kunde ge mig en enda liten stund av vila, men jag har hunnit att få ta del av lugnet och naturen, så det gör inte så himla mycket, det blir en dag förskjutet istället.

Där ser man vad en liten ledighet och en stund i naturen har för en sorts helande effekt på människan.
Jag borde vara förbannad, men är tacksam i alla fall.
Jag åker till jobbet och visar upp min ännu mer fördjupade solbränna bland alla blekfisar som tycker att jobbet är deras allt, men jag visar att jag har ett liv mycket större än deras, att jag tar tillvara på min dyrbara fritid.

En tid fylld av ljus och glädje, och inte en massa fylla och mörker...
Mitt bidrag till en bättre värld.

Berra

Berra
Het vecka!

Ja det var nog längesedan det var så här pass varmt, så här tidigt på sommaren.
Otroligt varmt, nästan subtropisk, luften har dallrat i hettan när det har varit vindstilla.

Vi har legat vid bryggan i en och en halv vecka, det enda stället det har fläktat på, och badat, ja massor.
Med tjugofem komma tre grader i havet behöver man inte skrika mer än, ja någon sekund under ytan.
Huden har hettat av solens varma strålar och chocken när den avkyls så snabbt i havet har närapå varit, skönt!
Har legat i en stund för att inte komma upp ur vattnet och känna att hettan krupit upp i skinnet på en gång.
Med nio personer på bryggan har det varit trångt, och blött under helgen, svågern och svägerskan bonusbarnbarn har jagat spigg med håven och hoppat från hopptornet med sina gula armpuffar, det har varit full fart på stranden.
Och på alla de andra bryggorna också, fullt av skrattande och skrikande barn, visste inte att det fanns så många små kravallknott på ön ens en gång, nu måste det ha varit många som gästat de med sommarbostad.
Bryggan bredvid som renoverades i våras har haft massor av besökare, stora fläskiga båtar, den ena större än den andra så det har känts som om vi har badat i en båthamn, pengar verkar inte vara en trång sektor där, då bara en av båtarna har kostat mer än hela vårat radhus.
Lite avundsjukt har vi kollat in dem då vi själva bara har ett par roddbåtar med en åttahästars på, en av båtarna hade dubbla trehundrahästars utombordare och for iväg som ett spjut över fjärden.
Nåja, pengar gör inte en alltid så lycklig tänker jag och pussar på min lilla fruga, fattig men rik på kärlek.

Jag är nykter och ser framför mig de rikas intriger på makt och rikedom och fylla på dyrt vin och champagne.
Jag suger på mina nollöl och försöker vara tacksam över det vi har, njuter att få vara med de jag älskar och som också gillar mig, jag insuper alla intryck som kommer ifrån naturen, vågornas skvalpande på stranden.
Hur tångflugorna leker tafatt med varandra bland trasiga snäckskal i sanden, tittar upp mot den klarblå himlen och ser Underifrån den gamla torra furan med krokiga och barklösa grenar och tänker...när kommer den grenen att falla ner?
En bit in från stranden ser jag hur en fågel klättrar upp och ner på en trädstam och letar insekter i barken, blir inte de också svimfärdiga när allt blod åker ner i skallen på dem?
Jag gissar på en flugsnappare, de är väl de som har en bandero över ögonen, en av fåglarnas Bandidos.

En av ambulanshelikoptrarna flyger över oss för fjärde gången bara idag, tänker på vilken last den har, vem är det nu som har gjort illa sig, eller är allvarligt sjuk, ett barn som skurit sig illa på en trasig glasflaska på stranden?
Jag hurvar till och minns min egen barndom när jag skar upp ett stort jack i foten vid badsjön och fick gå på tårna i en hel vecka innan det slutade spricka upp och blöda igen, någon illavarslande tonåring hade omdömeslöst slängt en renatflaska i sjön så den hade gått sönder, den flaskan hade skadat två gånger slog det mig nu.
En gång när den dracks, och en andra gång då den skar upp foten, så även en tombutelj kan fortsätta skada någon.

Nu väntar vi på regn, det ska tydligen regna under en hel kommande vecka har de lovat, och det behövs.
De stackars grästovor som har överlevt all nötning vid stugan lyser nu gula och torra, och idag tömde jag alla vattentunnor runt huset, vattnet luktade unket och ruttet efter att ha stått i den varma solen, men en sista god gärning kunde de stackars dropparna få göra till våra grässtrån tyckte jag.
Jo det kändes tungt att behöva lämna stugan idag på söndagseftermiddagen, det gör det alltid konstigt nog.
Men också så var jag lite trött på solen och värmen, och det också konstigt nog, det trodde man aldrig.
Men dagarna har gått i stå, lite samma sak varje dag, enda skillnaden är att jag har hållit på med lite projekt på förmiddagarna och sedan stekt fläsket på eftermiddagarna.
Det stramar lite i skinnet fortfarande och sänglakanet känns hett, men skillnaden i solbrännan är inte lika påtaglig längre så det känns lite onödigt.

Nej det ska bli lite skönt att komma in i rutinerna ändå, det finns en hel del grejer kvar att sköta här hemma, de flesta av våra planterade blommor verkar ha torkat ut och dött av den hårda värmen.
Imorgon ska jag få hämta ut min älskade motorcykel som har blivit lagad av en bekants bekant, efter att ha stått fyra år i malpåse, en besiktning och en rejäl tvätt senare kan jag börja åka till jobbet på hojen igen, det blir mycket roligare då, och farligare, haha!

En vecka har gått i mitt liv sedan jag skrev senast, och den kan tillskrivas allt gott.
Jag har fortsatt hållit mig nykter, har dock smakat en sipp på alkoholen för att bilda mig en uppfattning om dess smak, och kan fortsatt konstatera att det är inte min cup of tea.
Alkoholsmaken är stark och bitter i min smak, den gör drycken frän, sträv och motbjudande.
Jag förstår att folk motvilligt dricker den och säger att ”det smakar gott”, fast de egentligen inte tycker det.
De är ute efter verkan istället för smaken, och jag vill varken ha det ena eller det andra.
Visst finns det undergrävda ”smakexplosioner” i alkoholen, men då kan man lika väl tugga på en chilifrukt, den bränner också i magen efter ett tag.

Jag är tacksam för att jag avhåller mig från alkoholen och alla dess biverkningar, livet blir så mycket enklare då.
Man ångrar aldrig att man har gått och lagt sig nykter, och knappast morgonen efter heller för den delen.
Däremot när man drack så önskade man flera gånger att man aldrig skulle vakna upp dagen efter, ångesten malde ner det sista av den lilla livskraften man hade kvar.

Så är det inte längre, och vem ska jag tacka för det, mig själv förståss, och med stöd ifrån forumet.

Ha en bra vecka!, och sköt om er,

Berra

VillJuLevaOckså
Härlig krönika!

Härlig krönika!
”käka en chillifrukt”.
Kanske fattigt i pengar, men rik med upplevelser, och säkert en härlig stuga och nog underbart vara ute med en liten båt också :) (billigare och mindre krävande underhåll dessutom)

Ha en fin vecka

mulletant
Fint forumbrorsan Berra

att du håller ställningarna❗️/ mt

Strulan65
❤️❤️❤️❤️

Tack och ha en härlig sommar 🙏💪❤️❤️❤️☀️☀️☀️☀️

santorini
Tack för dina inlägg!

Det känns som en stadig och trygg påminnelse. Ha det gott

Andrahalvlek
Nötväcka

Så heter den grå-vita fågeln med svart ”bovrand” över ögonen 😊 Den är min favorit vid fågelmatningen, den är så härligt kaxig.

Tjattrar irriterat oavbrutet, och riktigt högljutt om en annan fågel kommer och vill äta. Då jagar den bort vb. Urcharmigt. Lite ego liksom, lever ut sina känslor minst sagt.

Känner igen känslan att man tröttnar på sol och bad. Där är jag inte än, men jag vet att jag känner så om några veckor. Därför njuter jag extra mycket nu när tillfälle ges.

För mycket och för lite stjälper allt, det är mitt livsmotto. Man behöver lite av allt, och helst balans, för att uppskatta det man har.

Just nu behöver jag semester, sol och bad och sand överallt, även inomhus. Efter några veckor behöver jag välstädat, ordning och reda och rutiner.

Var sak har sin tid.

Kram 🐘

Jullan65
Det känns så tryggt och bra

Det känns så tryggt och bra med dina nyktra betraktelser. Det hjälper mig i min egen nykterhet.

Berra
”Jag måste gå ner på en halv tablett..”

För 12-13 år sedan satt jag som vanligt på bussen hem efter en hektiskt arbetsdag.
Ett gäng i runt tjugoårsåldern klev också som vanligt på bussen ungefär halvvägs hem, de jobbade på ett stort lager där många ungdomar jobbade.
De satte sig som de brukade strax bakom mig, vi hade nästan alltid våra favoritsäten på bussen, som vanligt.
Jag brukade också överföra deras diskussioner, ja man skulle kunna säga att det var omöjligt att inte kunna lyssna på dem.
Vanligtvis pratade de om saker som ungdomar i deras ålder brukar prata om, tjejer, killar fester, pengar, lägenheter och trasiga gamla bilar, fortfarande med god respekt för vad deras föräldrar tyckte, de lyssnade på dem fast de ville ge intrycket av att de var vuxna nog att få ta sina egna beslut.
Men en dag så satt det ena av de lite tjockare killarna bakom, med ett buskigt och ovårdat skägg.
Han sade en mening som jag aldrig kommer att glömma, någonsin...

”Fan vad glad jag är, jag skulle kunna krama första bästa människa på busshållsplatsen,
Jag måste nog gå ner på en halv tablett..”

Plötsligt så vaknade mitt medvetande igång, vad var det jag hörde?
Vad är det för tablett, som gör en så lycklig?
Varför är inte jag lycklig, eller är jag det?
Jag började genast rannsaka mig själv, hur mår jag, egentligen?
Försökte se mig på mitt yttre genom att kliva ur kroppen och betrakta mig på avstånd, där satt jag och såg helt vardaglig ut, inga synliga fel, kanske lite skitiga sneakers och en säckig ryggsäck, men annars såg jag nog helt okey ut, från utsidan.

Och likt en psykolog försökte jag rannsaka mitt inre, hur ser det ut på insidan.
Hur mår du Berra ställde jag frågan till mig själv, nästan rädd att jag sade det högt, eller kunde någon ha läst det på mina läppar?
Tittade mig runt i bussen, är det någon som betraktar mig just nu, ser jag speciell ut, rädd för att sticka ut.
Jomen jag mår väl bra, tyckte jag nog, och började räkna upp alla materiella ting, har ett hus, en bil, en familj med två fina barn, har ett jobb, en sommarstuga, inga spelskulder osv....
Men sedan kom jag till...är jag lycklig?
Definiera lycka, tänkte jag...
Är det någon sorts löjligt glad reklam där folk ler falsk, bara för att få pengar, göra ett jobb.
Jag gör ju också ett jobb, men är jag glad för det, nej för f-n, tvärtom.

Under en lång tid hade min arbetsplats utsatts för en massa olika besvärande händelser.
Huvudkoncernen hade velat sälja ut vår del under en längre tid, den var en osäker sektor med hård konkurrens, visserligen med god vinstmarginal, men de ville safe’a och satsa på säkra papper.
Vi var till salu, och andra avdelningar lades ner direkt, tolvhundra man fick gå på ett bräde.
Det som glödde som en framtidsfabrik för bara något år sedan, miljoner hade grävts ner i forskning och utveckling.
Nu bara puts väck borta, och kvar var vi på 60 man, nedbantade ifrån fyra hundra, jag var en av dem.
Vi lades ut på riskbolag under ett nytt företagsnamn och flyttade när byggnaderna skulle jämnas med marken.
Efter ett år var vi nedbantade till trettio, ytterligare ett år senare till femton man med tre nya ägare som sålt oss vidare.
Riskkapitalister har inte så långt tålamod att invänta kassakon.
Vi som var kvar trodde på våra produkter, men tvingades kolla att firman hade betalat in arbetsgivaravgiften vart femtonde i var månad, hade de inte gjort det så visste vad som skulle meddelas i slutet på månaden, KK.
Vi kursade konstruktivt en del av firman som inte hade så mycket tillgångar, så att vi kunde överleva ett tag till.
Det kom auktionsfirmor och satte etiketter på våra utrusningar, och krav på att betala allt i förskott.
Vi var inte längre kreditvärdiga, men vi femton kollegor som var kvar, trodde envist på våra produkter.
De som klagade fick gå på blankt papper, en gång fick min chef gå, och jag träffade VD’n vid kaffemaskinen samma dag, jag behövde en påskrift för en reservdel som kostade fyrahundra tusen kronor.
Han funderade en stund, och lös upp då han kom på att min f.d chefs lön skulle kunna betala den på ett år.
Vi levde ur hand i mun, inget enkelt arbetsliv.

Men för att återkomma till hur jag mådde, nej jag mådde inte alls bra, egentligen.
Jag var vad man brukar kalla allmänt för utbränd idag, det rullade på, men inte så speciellt bra.
Jag drack fyra dagar i veckan, för att bedöva bort något, jag behövde fly till ”jag bryr mig inte hur det går landet”.
Fredag klockan sex pös första ölen, och så fortsatte det enda fram till söndagskvällen, med ett litet uppehåll på mornar och förmiddagar och kanske tidiga eftermiddagarna.
Onsdagar var också en helt godkänd dag att kunna dricka på, mitt i veckan, mellan helgerna.
Två dagar klarade jag av att som mest vara i verkligheten, inte längre.

Nu gick förfallet mycket snabbare, allting fallerade och accelererade mycket snabbt.
Det tog inte lång tid innan jag sökte min husläkare för någon trivialt fysisk åkomma, och i slutet av besöket så föll korthuset ihop, jag bröt ihop och sade att jag inte orkade längre, jag är mentalt helt slut.
Jag ville ha sådana där tabletter som den lilla tjocka killen bakom mig på bussen fick, jag ville också bli lycklig.
Jo jag fick tabletterna, men läkaren sade....ingen alkohol!
Va! Hörde jag rätt, ingen vasaduattdusasaru?
Ingen alkohol, inte ens öl?
Nej absolut inte, det kan få en motsatt verkan på funktionen av medicinen, du kan bli ännu sämre.
Jamen, jamen hur ska det gå, han såg min rädsla i mina ögon, uppgivenheten och förskräckelsen har ett ansikte.
Alltså ett glas vin till maten, men aldrig mer än så, tyvärr brukar det inte stanna vid det, så på min inrådan absolut ingen alkohol, njet nada!
Strax innan hade jag svarat på hans frågan om hur min alkoholkonsumtion såg ut, och jag hade svarat att den såg ut som alla andras, inte mer än andra, om jag jämförde med de som jag umgicks med ja, men det sade jag aldrig.
I chock gick jag därifrån med ett recept i handen, skulle jag ge upp min enda livlina till att få vara lite lycklig?
Och byta ut den till något annat, minst lika kemist som alkoholen, men på ett annat sätt, i mina nervbanor.
Fortfarande i chock så kom jag hem med tabletterna i asken, satte mig vid frugan och frågade, hur ska jag göra?
-Ge det en chans, du vet vad du har, men inte vad du får.
Det var det som skrämde mig, men å andra sidan, jag visste ju att alkoholen enbart gav mig någon timmes falsk lycka, tabletterna skulle ge mig en längre tidsfrist.

Hur gick det då?
Ja inte gjorde de någon nytta, jag tyckte nog att jag fortfarande var olycklig, och hade lagt mer tilltro till psykofarmakan än vad den kunde ge mig.
Jag blev avtrubbad och kunde varken känna de minsta glädjeämnen eller naturlig sorg, jag var bara så ofantligt ledsen hela tiden, inget var längre roligt, sov otroligt mycket, ständigt trött.
Jag kände mig dessutom värdelös i sängen då jag inte längre kunde ejakulera, en vanlig effekt av medicinerna.
Jag begärde hela tiden andra och starkare medikamenter, tills en dag då jag fick en mixtur som skulle blandas i vatten när ångesten var som värst.
Jag blev som en zombie, varken såg eller hörde, reagerad inte som man borde, skulle jag bli ett psykiskt vrak?
Nu blev jag rädd på riktigt, vad håller jag på med.
Jag hamnade mellan olika läkarstationer och kunde inte få tag på mina vanliga tabletter som tagit slut.
Nu tvingades jag avsluta allt med världens utsättningssymptom, det tjöt i öronen av ett högt blodtryck, i en dryg vecka.
Nu kände jag, nä skit i det där, det där med tabletter är inte min grej liksom, det gav mer av andra problem istället.
Samtidigt gick jag hos terapeuter och en shrink, det gav mycket mer än några j-vla piller.

Långsamt började livet komma tillbaka till mig, jag hann att ta små portioner åt gången av det som då ansågs jobbigt.
Till en början sa shrinken att jag skulle acceptera läget, jag använde ett annat ord, blockera!
Det funkade hyfsat bra, jag hade varit allt för sårbar och överkänslig av saker som idag hade setts som bagatellartade.

Så långsamt har jag lärt att ta av livet i små tuggor, inget är som det har varit.
Jag har fått mentala verktyg som gör att vissa saker inte få uppta för mycket av min tid, shit happens!
Ödet får också ta en del av min uppmärksamhet, en högre makt som jag inte rår på, låt det bara vara...

Min övertygelse är dock fortfarande, alkoholen var en av grundstenarna till att jag hann dyka så djupt in i depressionen, den gav mig lite lugn i stressen för några timmar.
Men samtligt drog den ner ännu djupare i skiten, den lobotomerade mig för glädjeämnen.
Och glädjeämnena har också förändrats, inte alls samma som innan, idag känner jag en djupare värme i bröstet när jag umgås med andra, en äkta kärlek till människor som är ärliga med sitt uppsåt.
Djur och natur har alltid varit viktigt i mitt liv, men har ändå förändrats till något betydligt djupare, att uppskatta det.

Idag så skulle jag ha reagerat annorlunda på bussen för tolv tretton år sedan när jag hört den lille tjocke killen bakom mig säga samma sak....

”Du kan få krama mig, jag kan behöva det”

Berra

Strulan65
❤️❤️

Så viktigt, medicin ett hjälpmedel men ingen lösning 🙏🙏❤️❤️❤️

Berra
Ibland känner jag mig extra fri...

Fri från ångest, fri från stress, fri från jobbiga tankar, fri att få känna efter, fri att få vara mig själv.
Löjliga saker kan den säga som inte har känt någon bakfylleångest, men från den kan man aldrig få någon empati.
De står frågande och tittar på en som om, Va?

Det är inte för dom jag skriver, utan för alla de andra, de som försöker hitta hem igen, till sitt gamla jag.
När bakfyllan håller på att gräva sönder det inre, urholkar ens sista glädjeämnen, vad finns då kvar?
Ett trasigt hölje tomt och innehållslöst, bara små fragment av det som en gång gav livet en innebörd.
Och man tänker, vad har jag kvar att leva för, för vem?
Alla vägar känns enkelriktade , bara att gå tillbaka, viker av på en sidogata, och visst är den enkelriktad den med,
Vad kan bli sämre, tänker man, och så går ena skon sönder.
Skriker upp till himlen, Gud är det allt du har, och ögonblicket senare kommer en blixt och regnet öser ner, kallt.
Varför inte låta det blåsa storm också tänker man stilla för sig själv, men man verkar redan vara osams med snubben däruppe, och håller mun, men att få det att snöa kan han inte göra, det förbjuder säsongen honom till, ha!
Undviker brunnslocket på gatan, djävulen kan sitta och kura under ett, och snabbt dra ner en.
Funderar på vad A och B-locken betyder, AAAhhhhh när man trillar igenom det.
Men B, vad skriker man då, Bajsmackaaaaaa?

Upptäcker att min fantasi skenar iväg, tappar tråden på rubriken.
Jo för att vända på en femöring, vänta sådana finns ju inte längre, en tjugofemöring, femtioöring, äh en enkrona.

Ibland känner jag mig extra fri, och det gör jag nu, sakerna är många, men för att nämna några...
Jag har sålt en förbannelse, vattenskotern är borta, fick den lagad, och nu såld, en tung sten föll från mitt ångestkonto, hojen lagad, men ett nytt fel kom upp, har bokat tid hos favvomecken igen, så,det är på gång.
Samma sak med släpet, vi kanske har en lösning på gång, förhoppningsvis.
Saker och ting är på bättringsvägen....
Men uj säger du, bara matriella ting, ja det är lätt att räkna så, mera handfasta ting.
Annat då, tja har tre kvällar/nätter kvar att jobba, sedan kommer zämstrn, vågar inte skriva ut den i sin helhet, det brukar betyda att jag bli inkallad i alla fall, så har det ju blivit de senaste....tre åren.

Men vad annars gör mig då så jädrans lycklig och glad då?
Ni har hört det förut, och ja det blir lätt tjatigt, livet på landet, det är vad jag vill ha...
Frugan och jag tutade ut på fredagen, lyxade till oss med varsin inköpt räkmacka till middag, men den blev sen.
Halv elva åt vi middag, intörnett hade gått ner sig, jag skulle bara, bara....bara, jag kan inte slita mig från...
ITTP, VPS, OCP, FTTP, WWW, FTP OCH PTV, och fan och hans moster.
Jo jag är inte så himlans bra på det där med datorer, OCH till mitt försvar, manualen ljög.
Jag satt länge, såg solen gå ner, och sedan gå upp igen, halvfem gick jag till sängs efter att ha skickat ett mess till dottern, KÖP EN NY (j-vla) ROUTER INNAN NI KOMMER HIT.
Och det gjorde dom, och på en timme så gick internet igång igen, och t.om solen kom till oss, allt blev plötsligt bra.
Dotterns båda hundar stod och yla och hoppade på bryggan när de såg mig komma med roddbåten för att hämta dem, nu visste de att de skulle vara fria från koppel och en morfar som matade dom med allehanda godis.
Okey det straffar sig med med några diaree pruttar på gräsmattan efter att ja stuckit till dem lite vitlökskorvar och annat namnam som egentligen inte hör en hundtarm till, men va f-n, de blir ju så glada!
Och så har jag lärt mig en sak till, paddor är heller inte bra för jyckar.
På kvällen när vi alla tog sista kvällskissen så jagade de båda in en padda i häcken, efter en stund kom lilljycken ut och krafsade sig med framtassar runt munnen, hade han någonting som satt fast?
Nejdå, men sedan så började han att smacka och löddra som en värsta rabieshund, det kom fradga ur hans mun och det löddrade överallt, på golvet, på mattan, i sängen, det tog över en timme innan det gick över.
Vi sökte på nätet, jo mycket riktigt, paddor utsöndrar ett "gift" när de bli attackerade och hundarna blir ordentligt påverkade, så där har man lärt sig något nytt, aldrig fullärd.
Under söndagen så började jag och svärsonen med ett nytt projekt, projekt damm.
Med hackor och spadar gröpte vi ur slänten på berget, byggde upp två gropar som vi sedan lade dammplast i.
Skapade ett fall och sedan fyllde vi upp det med vatten, tog fram två gamla dammpumpar som vi först fick renovera för de skrek hela tiden.
Stensatte kanterna, tog fram varsin trädgårdstol och en öl, satte oss ner och likt två nöjda barn glodde vi bara på vår skapelse och lyssnade på skvalandet som vi har saknat under så många år, vi var så stolta!
En liten pump skapar en mjuk svajande stråle i den övre dammen, den andra pumpar vatten från den undre till den övre dammen och rinner sedan ner utefter en sten som blev vårat vattenfall, f-B så mycket bättre än en köpt fontän.

Annars så har vi bara umgåtts och ätit, lekt med barn och hundar och levt ett helt problemfritt liv.
Ömsom sol, ömsom regn, ömsom T-shirt och shorts, ömsom långbyxor och fleece, en svensk sommardag.
Det växer och frodas bland tomater och potäter, jag känner mig så nöjd med helgens insats.
Vi sover kvar en natt till eftersom jag börjar sent på måndag, det känns lite busigt att vara kvar på en arbetsdag.

Så just nu känner jag mig fri, fri i mina tankar och samvete, fri att få vara med de jag älskar, fri att fä göra det jag vill, fri att få ta del av det som naturen erbjuder, fri, fri, fri...
Just nu mår jag nog som bäst, när hela svenska sommaren omsvallar mig...

Ja just det, det slog mig en sak, ska vi skriva en gemensam bok/följetång på forumet?
Ser varje dag så många litterära gåvor som med sin kreativitet skulle tillsammans kunna skriva en forumbok.
En slags följetång där man fortsätter och driver historien vidare med sina inslag, det skulle kunna bli hur kul som helst ( för att citera Ernst'an)
Vad tror ni om det (Ernst igen )?

Pling Plong, ding diong där gick sovklockan!

Natti!

Berra

Se klart
Jag tror på bok

Och på dina alster i en lagom tjock pärm. Men då får en söka sig till ett förlag. Gör det!

Sidor