hur mycket är för mycket?

lillablå

Tack du finaste!
Tack!

Känner mig som lillaskrutt...
nu borde man ta skutt av julglädje och fröjd,
men mina fötter blir bara tyngre och tyngre...

förra julen var mormor dålig, vi trodde alla att
det skulle bli hennes sista... jag pyntade och pysslade
hemma hos honom och fixade adventskalenderpaket till hans
barn, vi bakade pepparkakshus, jag köpte julstjärnor och
hyacinter, och jag trodde att nu blir det MYS!
Icke..

mormor tog sig igenom julen, och nu, 94 år gammal, ska vi
fira ännu en jul hemma hos henne... men jag var ledsen och
nere, för hennes skull och över alla förväntningar... och
jag trodde att jag kunde söka tröst hos honom, men jag fick
bara kalla handen: skärp dig, sluta gnäll!

julen gick bra, de första dagarna, sen märkte jag mer och mer
hur han var rätt berusad varje kväll... och så råkade jag ju
gå in i garaget och hitta alla tom-burkar och flaskor och ett
par gömda fulla vinare.. och så var skiten igång...

och allt var mitt fel.
kontrollerande kärring med sjuk inställning till alkohol...
näbbig och otrevlig, inte deppig, men gnällig... och så länge
jag var sån tänkte han ignorera mig, tills jag blev gladare...

3 månader höll jag ut... han vägrade se att han drack för mycket.
allt var fortfarande i mitt huvud, jag var sjuk...
och han blev mer och mer manipulerande, och argare och argare,
och jag blev räddare och räddare..
för att han skulle sluta dricka i garaget, var jag tvungen att
sluta med mitt, sluta fråga hur han mår, eller var han varit,
eller vad han gjort... sluta följa efter honom från rum till
rum, sluta be om en kram, sluta kräva närhet... vilket jag inte
tror att jag någonsin gjort, jo, jag har frågat hur han mått,
men det är en naturlig fråga för mig, jag vill veta hur mina nära
mår...
vi slutade kramas, för utan mitt initiativ blev det inga kramar..
han gick aldrig och la sig samtidigt som mig, han skulle bara...
vi slutade prata, för jag vågade inte fråga honom något alls av
rädsla för att det skulle vara fel fråga...

och mycket av min oro satt i mig, säkert... jag vet att jag kom
hem sent en kväll, alla sov, jag lämnade bara lite kvar på toa-
rullen men orkade inte hämta en ny... och på morgonen när han
gick upp låg jag i sängen och var orolig för hur han skulle
reagera, om han skulle bli arg eller... men inget hände.. han
kunde lika gärna blivit arg, eller fällt en taskig kommentar, men
så sårbar som jag var kunde jag inte se klart på nåt...

jag vill aldig ha det så igen.
och ändå sitter jag här framför skärmen och har en fet klump i
magen, oron över den här julen och allt... varför? det är ju
bara min familj!!!

ska gå på ett al-anon-möte ikväll... och jag hoppas att jag vågar
prata, och jag hoppas att de andra får en syl i vädret...

Märta, tack för dina fina rader...
önskar att jag kunde åka till din kyrka och lyssna till dig...
vill du kan du skicka ett meddelande till min facebook och tala
om var du befinner dig, så kanske jag kan låna en bil, sitta längst
bak i kyrkan och bara vara...

stora kramar til oss alla!
/k

märta

Vet du, vi ska igenom ett helt varv, ett helt år där vi skapar nya mina minnen innan vi kan börja släppa taget helt. När jag läser om din oro, hur du förhöll dig till honom och alkoholen så känner jag hur min ångest kommer krypande. Precis så hade jag det. Alla dessa anklagelser och hot bara för att man bad om lugn och ro, att han inte skullle dricka så mycket. Alla dessa lögner kring alkoholen, då var jag förvirrad, nu kan jag se hur patetisk han var. Och det du känner nu inför julen, det är en del i läkandeprocessen och helt naturligt, även om det är smärtsamt. Håll ut Lillablå.

Jag fick inte heller någon kärlek eller bekräftelse, allt var på hans villkor. Det var bara att förhålla sig till det också. Det är mycket i oss som ska läka, det tar tid och helger som jul, påsk, midsommar blir särskilt svåra då de är förenade med kärlek, gemenskap, familj, sammanhållning. När jag läser på tuvaforum så är det mycket ångest och sorg som kvinnor går igenom just nu inför julen.

Jag är inte med på facebook men du kan nå mig via en e-post som jag skapat tillfälligt och använder som en sluss till min riktiga mail, marta_moen@spray.se skriv dit så svarar jag dig så fort jag kan. Jag hoppas du får ett bra möte i kväll vännen. Själv ska jag träffa min goaste vän som tog med mig på alla dessa teraputiska hundpromenader i våras och somras, vi har inte setts på så länge nu på grund av jobb, föreningsliv, födelsedagar och annat som ständigt skapar alla dessa måsten. Vi ska tända ljus och bara ta oss tid att prata. Det känns så gott.

Kram till ett knytte från ett annat :-)

Thea

Vilka fina ord! Ja vad vet man? Bara att man inte vet.
Jag fick osökt upp mina associationer när min man dog utan förvarning i en hjärtattack, helt oväntat.
Alla tankar, om jag bara, om jag............alla om.
Skuldkänslor oxå så klart, hade jag kunna rädda honom, om bara.
Det jag lärt mig e de gamla talesättet "lev som om varje dag e din sista", på ett mer insiktsfullt sätt. För vad vet man?
Att vara rädd om de man älskar, ha ett vänligt ord till alla man möter.
Att man inte har "råd" med fjuttigheter, osämja, slösa på energi på fel saker.
Det gör ont i mig att se nu i jultider, detta jagande på att köpa, köpa, köpa, är det månne ett surrogat för tid, omtanke o kärlek?
Hur många barn ska fara illa under denna jul?
Hur många tänker på gamla Svea som knappt kan gå ut, av rädsla för snö o halka?
Undrar hur hennes önskelista ser ut i år?
Kanske högst upp : ett besök? någon som handlar åt henne? en medmänniska som tar sig tid för en fika? ett telefonsamtal?

Till er alla fina önskar jag er sinnesro i julklapp!

Kram

Mie

På många plan är vi stora,starka, förnuftiga & kloka.
Samtidigt som vi är små,svaga & förvirrade.

Störst del är vi stora & starka , vi måste bara tillåta oss att vara små & svaga oxå för att få en balans.
Det går längre & längre mellan gångerna vi faller & vi reser oss snabbare efteråt.

Sakta men säkert blir våra liv våra igen.

Stor kram från Mie.

märta

I dag skrev jag till aktuell journalist på Expressen. Artikeln gör ont, den skrämmer, men det här är så många barns vardag, så många barns förväntan inför jul. Äntligen vågar en kvällstidningsjournalist ta upp barnens perspektiv, på riktigt och seriöst, spegla det som många av oss här på forumet och många på tuvaforum vittnar om. Artikeln är smärtsam så jag vill sända ut en liten varning. Men du som orkar, läs den, vi måste värna om varandra lite mer.

Styrkekramar Märta

http://www.expressen.se/nyheter/1.2261532/socionomen-de-har-barnen-beho…

lillablå

Ni är underbara!!!

och vilken fruktansvärt bra artikel, fint skriven och lätt att ta till sig...
fast egentligen vill jag inte ta in det, acceptera att det är så...
för det gör ont, och tårarna kommer.
att det är en hemsk tid för många barn vet vi...
frågan är vad jag kan göra för att hjälpa eller förändra?

Stora stora kramar!!!
/kristin

lillablå

Finaste själar,
jag önskar innerligt alla en varm och lycklig, lugn och
fridfull jul! GOD JUL!
Stora kramar!!!

lillablå

Hej!
oj vad jag har saknat forumet... jag har varit utan internet ett par dagar, och
dessutom legat nedbäddad med en seg förkylning, och OJ vad man kan
känna sig liten och eländig då, utan någon kontakt alls med omvärlden...
förutom världens bästa bror då förstås, och nåt sms från mamma...

Julen blev lugn och stillsam, vaknade med feber och förkylning, men blev
ändå övertalad att komma med till mormor och fira... fullproppad av ipren
och alvedon gick det rätt ok... =)
god mat, god julmust, vidrig snaps, så den blev det bara en halv av, och
alldeles för mycket klappar, som vanligt...
och den däringa examen som spökar, som pappa vill att jag hämtar ut,
men som jag inte vill ha med att göra, kom upp innan firandet riktigt kommit
igång, men brorsan kontrade snabbt med att sörrans högsta önskan är
att det slutas tjötas om den... jag slapp säga ett endaste ord i saken,
skönt, men samtidigt kanske jag hade behövt det, stå upp för mig själv.

jaja, det kommer nog fler chanser till det, om jag känner min familj rätt!

God fortsättning på er alla!
många kramar!
/k

lillablå

Käraste vänner,
i morgon ska jag kolla på en lägenhet!
en hyresrätt! som det verkar har jag en liiiiten chans att verkligen få
en alldeles egen lägenhet!!!

bor i en av våra största städer, och har bott i en lägenhet som stått i min
mammas namn, läst lite utomlands här och där, och inte skaffat mig en
lägenhet i mitt namn... varit registrerad på den kommunala sidan och sökt
lägenheter aktivt sen maj 2007... kanske kan det vara min tur nu?

åhh vad det hade varit gott, MITT hem, som jag bestämmer över helt och
fullt, där jag väljer vilka jag vill bjuda hem, vilka foton jag vill ha på mina
väggar, där jag är drottning i mitt liv! låter helt patetiskt för er kanske, men
efter snart tre år i min bästa väns lillebrors lilla etta, utan papper eller nån
trygghet alls, skulle jag nog ta ett par steg på må-bra-stegen...

så, om det är nån som läser det här, skicka en extra tanke till mig typ runt
kl 10 sharp i morgon... =)

Annars är det faktiskt fötterna ner.. även om jag mest befunnit mig i stillsamt
horisontalläge i min soffa, med en enveten förkylning som bortförklaring... =)
ser inte fram emot nyår, men det är den näst sista högtiden som ska förbi
innan jag levt ett år utan min kärlek... just nyår kanske inte blir några problem
att klara sig utan, förra årets firande var väl just sådär...

han var tydligen lite dragen innan första drinken blandades (jag var lyckligt
ovetandes om hur mycket som dracks i garaget, ett par dagar innan den
stora upptäckten) och gormade och stod i för att han räknat fel på förrätten...
varmrätten höll på att gå i stöpet och ätas efter 12, han fipplade med oxfilen, tur att
jag extraknäckat i charken på konsum och snabbt och lätt fick bort senor, fett
och annat joks...

sen...
hans syrra blev för full, äääälskade mig, ramlade i snön, hans svåger blev för
full och kastade smällare med barnen, min kärlek blev säkert också för full, men
i sällskap med de andra verkade han ändå hålla sig i skinnet...
hans föräldrar blev sura på dottern med man, och säkert också på honom, de
åkte hem ganska tidigt... och den systerns äldsta dotter fick dricka bubbel, hon
var 14 då tror jag... trots mina protester... jaja...

det blir nog rätt skönt att ta det lugnt ensam hemma, ska ju ändå upp och jobba
nyårsdagen!

Roman idag också, får försöka lägga band på mig!
Kanske blir det en rad till innan nyår, om inte: Stora kramar och Gott Nytt År!!!
/k

lillablå

IDAG har jag fått besked om att jag ska få en LÄGENHET!!!
En alldeles egen plats, som är min, som ingen kan rå på, där
jag sätter upp reglerna, där jag kan känna mig trygg!!!
Och MITT namn ska stå på dörren!

Hade det inte varit för att mormor är rätt dålig, så hade jag nog
inte haft nåt att klaga på alls...
men hon är seg, hon tar sig förhoppningsvis igenom den här
krisen också!!!

ser och läser att ni kämpar, men oj vad ni gör det bra!
ni ger liv till forumet!
stora kramar!

märta

Äntligen min vän, så länge du längtat, så länge du kämpat , så länge du sökt. Stort och kärleksfullt grattis lillablå, nu får du ditt alldeles eget krypin. 2011, kan det vara vårt år för oss alla kämpande hjältar? Vår tur, vårt år, vår tid? För det är vad vi är, riktiga hjältar. Vår bästa tid är nu......

Styrkekram Märta

ledsen

Alla vi som kämpar med våra relationer med partner som missbrukar sviker, sårar, kränker m.m De här året och framåt ska bli vårat år där vi sätter oss som nr 1 annars kan vi varken hjälpa oss själva eller andra och sen har vi varandra på forumet när vi själva inte klarar av våra problem. som vi vet så kan de vara svårt att prata med vem som helst hur vi har det i våra förhållanden.
Ha en underbar dag KRAM

lillablå

Trött på dem, de finns ju överallt och hoppar på mig
när jag minst anar det... förkylningarna avlöser varandra,
blir inte kvitt den ena förrän den andra tagit kommandot...

Nytt år är det också, det har börjat bra, med lägenhet
och ett eget hörn av världen...
Fast ändå är det nåt som gnager, kan inte sätta fingret på
det, men det ger sig nog... snart ett år sen jag träffade
honom... kanske är det precis det som spökar?
Träffade förresten ett annat ex häromdagen, och hans dotter.
Har inte träffat henne sen hon var två och ett halvt, och
nu är hon fem snart.. träffade honom för nån månad sen, och
då talade han om att hon fortfarande pratar om mig och säger
att hon längtar efter mig, trodde han bara snackade goja,
men det var nog så att hon verkligen kom ihåg mig... lyste
upp som ett barn som ser tomten, log och blev jätteblyg...

jag mådde jättekass över att lämna henne, mer över det, än
det faktum att han var rätt kass och att vår dröm sket sig!
kanske är det barnen jag lämnat som gnager...
vet att de inte är mitt ansvar, och att det bästa för dem
är att jag inte har kontakt med barnens pappor...

eller också är det min egen barnlängtan som gnager, min
längtan efter en lugn och skön familj...

äh, skit samma! gnager gör det, men det kommer nog visa
sig varför förr eller senare?!

Stoooora kramar till er alla! Bacillfria såna!
/kristin

lillablå

Idag har jag fått nycklarna till min lägenhet...
det luktade gammal gubbe där, precis så som pappas morbrors lägenhet
luktade... och inte var den speciellt städad heller...
egentligen spelar det här ingen roll alls, den ska ju få nya tapeter, nya golv,
nymålat kök och nymålade tak...
MEN!
jag oroar mig. tänk om jag inte kommer att trivas? tänk om jag väljer fel tapet,
tänk om folk tycker att jag har kass smak? tänk om jag inte alls kommer att
må så himla mycket bättre som jag hoppats, bara genom att få en egen fast
punkt? tänk om jag kommer må lika kass som vanligt, fast bara på ett annat
ställe? hur ska jag hinna med? hur ska jag möblera? kommer köksbordet
få plats, och om jag bjuder hem folk, var ska de sitta då?
kommer jag verkligen att trivas?

det är nästan så att jag önskar att jag inte fått nån lägenhet...
nu har JAG gjort ett val, JAG har valt att jag ska bo där, och den enda som har
något som helst ansvar för det är JAG. Jag får stå för mitt beslut att bo här, jag
får stå för min lägenhet, mitt val av tapet och möbler och jag kommer bli bedömd
på grund av mina val.
hade varit mycket lättare att bo kvar, på nåder, utan några valmöjligheter, utan
att kunna möblera på något annat sätt, utan att kunna sätta upp en tavla eller ett
foto som kommer att bli tittat på och bedömt...

jag är rädd för att stå på egna ben!
LIVRÄDD!!!
Och den rädslan tar helt bort glädjen över min första egna lägenhet i min hemstad.

Mamma och pappa ska dit och titta på tisdag. Hur ska de tycka om den? Var noga
med att tala om att de inte får döma den för hårt, den är inte städad och luktar inte
så gott... Varför bjöd jag in dem egentligen? För att JAG ska bli godkänd, för att det
beslut JAG tagit ska bli accepterat?

Måste på nåt sätt försöka fatta att det är mina tapeter och mina fönster och att det
bara är jag som ska trivas där! och trivs jag, så kommer mina nära och kära också
att göra det, men jag kan ju inte inreda för dem... måste göra det för bara min skull,
och ingen annans...

är så ovan att fatta beslut för min egen skull, utan att ta hänsyn eller anpassa mig
till någon annan...

kommer jag att trivas?
kommer jag att må bra?
kommer det att bli bra?!

nubaskemig

får tårar i ögonen... det kommer att bli så bra! Kanske inte först, men när du skakat av dig allt negativt kommer det att växa fram i stadig takt. Detta är som du säger DITT hem. Och ja du väljer kanske asfula tapeter, och inreder så vidrigt att folk blir generade när de kommer. Jaha. Bjud på det! =) Vem säger att du inte tapetserar om om två veckor? Man förbinder sig väl inte till att ha något så för alltid? ;)
När jag separerade från mitt ex skaffade jag egen lägenhet för första ggn i mitt liv. Jag målade köksluckorna klarblåa. Ja du hör själv.... haha Folk som kom tittade bort för de lyste så grällt. Ja jag skämdes först för mitt dåliga val - men faktum är att jag gillade att sitta i mitt kök med de fåniga luckorna och äta. Det blev lite roligt att folk reagerade och jag fortsatte faktiskt i samma stil i hela köket. Blåa bänkar, limegröna mattor osv. Och sanningen att säga blev folk glada när de var där, för att det var faktiskt "jag". Min självständiga tokiga stil och den passade inte alls in med det stilrena i resten av lägenheten. Och? :) Efter ett år gjorde jag om lite.... men aldrig nånsin i köket.
Du kommer att få det underbart när du väl gonat in dig. Prova dig fram. Och om folk rynkar på näsan så låt dem göra det. Sätt näsan i vädret och var STOLT - för det är ju just du som valt! =)

Kram