av Vita smultronet

Vita smultronet
lör, 2020-07-04 - 11:24

Helt åt helsike skulle jag kunna beskriva det som också. De senaste två veckorna har jag nästan druckit ännu mer. Eller oförändrat kanske jag kan beskriva det som. Anledning? Jag tror det mest beror på att jag blir stressad och trött när det inte funkar som det ska på jobbet. Och då tröstar jag mig med vinet.

Jag tycker jag har förklarat hur jag är och känner för mannen. Flera gånger när vi varit ute och ätit och han har varit berusad och sådär ärligt djup. Då säger han att han vill hjälpa mig. Men sen är vi nyktra och han kan inte låta bli sin öl som han vill ha lite då och då. Då blir han mest bara irriterad på att jag dricker så mycket och smyger med mitt. Då vill han inte hjälpa utan är mer ”Skärp dig”. Det kan även vara som i veckan. Han frågade om jag ville ha ett glas öl. Jag sa att jag var inte sugen så nej tack. Sen skulle vi se en film och han säger: ”Du vill inte ens ha om det är suröl?” Han vet att jag gillar det mer. Och då kan jag ju inte tacka nej. Lite som att han vill kunna dricka med gott samvete också. Han vet att jag har problem och att han stjälper mig men bryr sig inte. Jag tror det är för att han också har problem fast mer att han måste ha något glas då och då. Och han kan stoppa i tid. Han vill inte ha en gemensam vit period, för han har inga problem. Jag får ta tag i det själv. Någon gång har vi sagt vitt hela veckan men på onsdagen tar han ändå fram ett glas öl och då har han plötsligt glömt bort att vi sagt något. Så jag har försökt...

Jag vet inte heller om jag ens vill sluta. Eller det vet jag ju att jag inte vill. Men tror nog att jag mer eller mindre måste. Nu går tankarna mest kring om jag ska försöka hålla det till helger i sommar och sen ta en kraftansträngning i höst. När ledigheten är över. Jag vet inte. Gräver mig kanske bara djupare ner då...

Kram från ett ledset smultron, tack för ert stöd...

Vita smultronet
lör, 2020-07-04 - 21:59

Tack Sommarbarnet!

Andrahalvlek, jag kollade upp din tråd och har snart läst igenom hela. Så inspirerande! Jag blir peppad som tusan och tänker att sist klarade jag 18 dagar utan problem så det ska jag väl klara lätt som en plätt!

Jag tror jag behöver vara här inne nästan varje dag för att få inspiration eller bara få skriva av mig. Känner mig så ensam i det här. Förra gången jag gav mig in i det nyktra livet så var jag så öppen med det. Alla runt omkring (förutom mannen ?) sa att jag hade deras stöd. Kollegor, kompis, familj... Alla visste att jag hade problem och ville sluta. Jag gick i terapi, fick alla verktyg. Gjorde 12-stegsmodellen på egen hand och jobbade på så fint. Läste böcker om beroende, skrev, analyserade...

Nu verkar ju alla tro (eller så vet de att jag har problem) att allt är klart. Nu har jag tagit tag i det, det var det. Done. Till och med mannen har ju ingen riktigt koll på när jag är full eller nykter för jag spelar rätt bra tror jag. Vissa dagar kan jag ju ta återställare redan kl 13 och han verkar inte märka något. Ibland frågar han: ”Du drack aldrig något idag?” Och jag svarar, ärlig som jag är. ”Jo ett glas...” Fast då är sanningen oftast två glas. Jag förbryllas över hur naiva alla verkar. Märker de verkligen inte?

Dessa Corona-tider är ju så bra för oss alkisar. Vi kan skylla på att vi håller avståndet. När vi egentligen vill dölja bakislukten. Och man slipper stå nära och hålla andan i samtal. Och jag förbryllas över hur alla bara tror att jag löst det sådär. Och kan dricka bara på helger för det har en kollega och chefen frågat. Jag trodde förstås att det är nu de ska avslöja mig. De märker såklart. Andedräkten, de blanka röda ögonen... De frågar om jag dricker bara på helger och jag ljuger dem rätt upp i ansiktet, bakis som jag är och säger att ja det gör jag. Man får hålla band på sig liksom... Jo jag tackar. Skammen kommer som ett stort paket på posten.

Jag har funderat mycket den senaste tiden. Vad är det som gör mig så rädd att sluta. Jag skriver ju bara om hur vidrigt allt är med alkoholen så vad gör att jag inte slutar tvärt?

Dels tror jag det påminner mig om senaste gången jag gav det en ärlig chans. Jag klarade 18 dagar. Sen gick det inte. Jag vill inte misslyckas igen. Skär man bara ner på konsumtionen så känns det inte så farligt att misslyckas. Dels tror jag att jag är rädd. Hur ska jag klara mig utan själva myset? De där första glasen när jag mår så bra. När jag och döttrarna pysslar, målar, myser. När jag sitter och har det så mysigt medan mannen grillar. Hur ska jag ersätta det? Vad ska jag ersätta känslan med. Kommer inte ihåg hur jag gjorde förra gången. Troligen var jag här inne och skrev och blev peppad.

Själva endorfinkänslan kan jag ju få till av löpningen som jag älskar. När jag är nykter och orkar. Tyvärr förstör alkoholen där. För antingen är jag full, bakis eller för slutkörd för att orka alla fyra pass i veckan som jag vill. Denna vecka blev det en runda i måndags. Och visst, bättre än inget, men hade jag inte druckit, måndag, onsdag, torsdag, fredag och nu lördag så hade jag ju säkert orkat mer. Trots jobbig vecka på jobbet.

Jag har landat i att jag ska börja min egna övertalning med att sluta helt. Just nu. Vet att jag har tre halvflaskor rosé och vet att jag är för snål och beroende för att hälla ut dem. Men det finns inget som säger att jag sen måste köpa mer...

Känner mig ändå peppad. Jag vill ju vara någon annan än den jag är. Och att ta tag i detta är ju ett steg i rätt riktning!

Vita smultronet
lör, 2020-07-04 - 22:17

Blir ni också fumliga och klantiga av alkoholen? Jag blir så irriterad på min klantighet! Spiller nästan alltid ut ett glas någonstans när jag dricker. Och så får jag torka och spruta ”lukta gott” för att ingen ska märka. Jag har tappat glas som gått sönder på restaurang och jag har haft sönder saker här hemma i min drullighet. Det är så irriterande! Påminner mig om en familjekväll med min alkoholiserade pappa. Han välte ofta glas och så även denna gång. Vi torkade upp och jag slängde hans våta servett som jag torkat med. Och han sa: ” Mäh...kunde jag inte ha fått det där då?” Han menade alltså att jag skulle vridit ur servetten i glaset så han fick tillbaka rödvinet som han spillde ur.? My my...han dog av cancer för två år sedan. Han rökte och drack alldeles för mycket och fick lung- och levercancer. Vill jag hamna där? ?

Se klart
sön, 2020-07-05 - 08:33

Hej,
Jag läser dina inlägg och funderar på vad jag kan bidra med. För mig var just detta med ”myset” nästan panik, att behöva avstå. Skulle livet bli roligt mer? Svar; livet blev bra och roligt bortom min fantasi.
Låt tiden gå, ha tålamod. Nykterhet handlar så himla mycket om det. Tid och tålamod. I efterhand känner jag mig irriterad på mig själv, nästan som att stå och slå i ett bord och förvänta mig att nykterheten ska showa loss dag 1, om inte så ”struntar jag i de. Man får kämpa, kämpa sig UR det beroende och felkopplade trådar i hjärnan. Men man får enormt mycket tillbaka, oväntat mycket. Mys också, det lovar jag! Kram på dig.

Andrahalvlek
sön, 2020-07-05 - 12:02

Dina bildliknelser är verkligen underbara Se klart ?

”Nästan som att stå och slå i ett bord och förvänta mig att nykterheten ska showa loss dag 1, om inte så struntar jag i det.”

Snacka om att sätta press på nykterheten! Pust.

Kram ?

Se klart
sön, 2020-07-05 - 15:51

Det var ju det jag skulle kommentera men sen blev det något annat. Ja, absolut känner jag igen att spilla, tappa, inte bara som onykter utan då och då även som nykter. Fått svårt att skriva snyggt (för hand alltså) haft kaos i handväskan och allmänt rörig- detta kom just sista halvåret och är rätt säker på att det hört ihop med alkoholen. Deppigt att tänka på. Mycket bättre nu, älskar att just skriva ✍? finner njutning i fina bokstäver, för att inte tala om städat kök, ordning bland papper och annat. Allt sånt har blivit bättre. I korthet finns inget som har blivit sämre. ?

Vita smultronet
sön, 2020-07-05 - 18:02

Tack för er respons! Andrahalvlek (jag är berusad av det sista rosévinet och överreagerar troligen) jag blev lite störd på ditt inlägg, fast jag förstår ju ändå vad du menar. Vad tror man ska hända liksom? Himlen ska öppna sig och man ska ta emot någon jäkla frälsning ”Grattis du är nykter!” Eh ja? Som alla andra normala....

Jag märker den här fumligheten även som nykter i jobbet. Jag är en som har koll, inte missar saker. Men när jag varit berusad många kvällar har jag ingen koll. Och jag skäms jag skäms. Jag klagar på andra lata, som inte har koll, som är sjuka för mycket och sen dalar jag själv...Jag mår så dåligt av det...

Vita smultronet
sön, 2020-07-05 - 18:19

Ska ni få höra. Typ.

Jag har läst i forumet och fattat mod. Jag är peppad trots att jag just i skrivandets stund är i obalans. Jag vill. Jag vill sluta. I varje fall nu. Ok. I varje fall i morgon. I morgon ska jag vara nykter. Jag dricker upp varenda droppe, ja det gör jag, finns ändå inte mycket att hälla ut. Jag parkerade mig vid strykjärnet, med flera av barnens kläder och vinglas efter vinglas. Alltid varit min melodi, gör nytta medan du dricker. Mannen väntar till kvällen och tar ölen framför serier. Jag börjar tidigt men gör någon slags nytta samtidigt. Heja heja...eller inte...

Lyssnade i varje fall på flera poddavsnitt av Alkispodden. My my vad jag känner igen mig! Just nu i att jag dricker fast jag inte vill. Senast igår drack jag först en pytteflaska rödvin. Typ ett sånt som ger ett och ett halvt glas. Det här med glas gör mig osäker. Jag har en vana att nästan alltid fylla halva glaset. Vi gjorde alltid så förut när jag drack med måtta. För att aromernas skull. Hur som helst. Jag var nöjd där. Skulle kunna lägga mig. Men det är som att jag övertalar mig att jag nog ska gå på rosévinet också. Lite till får jag väl i? Och bättre mår jag väl då?

Precis som det är nu. Istället för att hälla ut den sista skiten måste jag ändå dricka upp det. Ja men pengar och pengar och vad då. Så lite kan jag väl få i och bättre att jag får avsmak och så eller hur?

Ja ja...ni förstår vad jag menar...

Vita smultronet
sön, 2020-07-05 - 19:16

Fyller på det sista glaset och sen vill jag inte mer. På ett tag. I morgon ska jag vara nykter. Punkt.

Mitt problem med alkohol började nog när jag hade en depression. Innan kunde jag kontrollera mitt drickande. Drack bara tills jag blev glatt påverkad och aldrig mer. Inte bakis alls. Det var min lyckligaste period av livet. Innan hade jag druckit massor varje helg men när jag blev gravid, fick en distans, och sen ett barn att ta hand om... alkoholen fick flytta på sig. Barnet var viktigast. Jag var så lycklig! Utan alkohol! Det är för mig en gåta idag. Herregud, hur kunde jag känna en sån sann lycka utan att vara full? Vi drack någon fördrink på fre och lör och sen delade vi på en halv flaska vin. Och vi var nöjda så. Som min man sa till mig när jag tog upp det för ett tag sen: ” Hur kommer vi tillbaka?”

Hur kommer man tillbaka?

Jag fick ett till barn. Och där och då hände något som jag inte har kontroll över alls... Jag fick någon sorts depression. Körde på. Det är nog hormonerna, det är nog amningen... efter 6 månader med 3-4 timmars sömn per natt stod jag inte ut längre. Barnet sov men inte jag. Jag som varit så lycklig dränkte mig i antingen whisky eller alvedon. Jag fick antidepressiva, sömntabletter osv... Mannen förstod äntligen när han såg alla tabletter...

Jag tror det var där det spårade ur. För när jag tillfrisknat. Så ville jag ändå ha mer alkohol för att finna helgkänslan. Just då drack jag mycket whisky. Vi hade varit i Skottland och visste ett och annat. Sen blev det finare vin. Ett barskåp, med finare whisky, calvados... En vinkyl med finare viner och en ölkyl med finare öl. Allt detta finns kvar. Men vi köper inte starksprit längre. Jag drack upp allt så det är ingen idé. Men vi har en fin liten glashållare vi kan hänga på badkaret om vi vill och mannen har fixat praktiska små runda fat man kan sticka ner här och där i trädgården där man vill ta sig en fika. Just ”fika” står det på dem små söta brickorna som rymmer en kopp/ett glas. Och ja. En kaffe passar väl bra där men vad tror ni oftast hamnar på dessa söta små brickor? Hmm jo ölglas eller vinglas. Allt är så tillrättalagt hemma hos oss för att fortsätta dricka! Förstår ni hur jag har det?

Och han dricker inte lika mycket som mig. Han dricker några öl och sen går han och sover. Då fortsätter jag och festa och somnar någon annanstans än i min säng. Jag börjar oftast dricka innan honom. Hm börjar runt kl 18-19. Jag börjar oftast 16.00. Ibland även innan. Är det riktigt illa börjar jag vid 13.00. I smyg. Sen kan han komma in i rummet jag sitter i och jag ser hur han scannar av. ”Var är vinglaset?” Om han inte ser det kan han fråga: ”Var har du glaset för jag vet att du har börjat”. Och då kan jag ju inte ljuga utan visar. Och då kan han ta en öl med gott samvete...

I mitt liv finns alkoholen alltid nära. Det är ett stort berg för mig att bestiga. Jag kan inte säga att jag inte har någon alkohol hemma för det kommer finnas alkohol här. Som tur är gillar jag inte öl. Men han har några vinflaskor i kylen. Just den diskussionen har vi bråkat om massor redan så han kommer inte ändra det. Det är jag som har problem, punkt. Ett tag hade vi inget vin hemma men sen tror han att det är fritt fram igen av någon anledning. Jag tror inte riktigt att han struntar i det utan det mer handlar om förnekelse. Det är för jobbigt att ta tag i. Hans pappa är också alkoholist så det är väl inget man vill förknippas med....

Vita smultronet
sön, 2020-07-05 - 20:35

Jag har strykit bordsduken av linne som så fint ligger på bordet (länge sen för ingen orkar stryka den.) Och så spiller jag på den vid maten. Currysås. Bra. Jag blir irriterad och mannen blir irriterad. ”Jaha, bara att kasta i tvätten igen då!” fräser han när jag går därifrån. Och jag fräser tillbaka ”Om jag hade varit nykter kanske jag inte hade gjort det!” Jag vet att även han har druckit sin öl nu. Sen stänger jag in mig, lyssnar på alkispodden och somnar i sängen. Sen kommer han in och väcker mig. ”Hallå! Fixar du barnens sängar???!!!” Klart jag gör. Är tvätten klar eller? Jag ska byta rent nämligen och jag tog mig ju bara en tupplur eller...nått sånt. ”Och förresten, säg inte sådär så barnen hör!” fräser han vidare. Jag skäms. Men mumlar för mig själv att barnen vet för länge sen att jag har grava problem redan...

Sista halva vinglaset häller jag ut. Jag vill inte längre. Nu kör vi!

AmandaL
sön, 2020-07-05 - 20:51

Vita smultronet. Jag blir så berörd av det du skriver idag, och riktigt ledsen faktiskt. Tycker det känns tungt att läsa vad du skriver idag, det berör mig verkligen långt in i min själ och jag upplever allt så sorgligt. Tycker det är bra att du häller ut det sista du har i glaset nu, jag vill att du ska få uppleva det fina med att må bra och att få vara nykter ???

Ensam1984
sön, 2020-07-05 - 21:12

Bra att du hällt ut vinet nu. Har läst igenom dina senaste inlägg och känner precis som AmandaL. Det känns så sorgsamt. Hoppas du läser igenom det själv i morgon när du nyktrat till. Menar inget illa med det allas men tänk att du från i morgon kan bli fri från allt det där, ALLT! Det är "bara" att göra ett val, och ge upp A. Det är ett jättejobbigt val - men det är antingen det eller allt som du skrivit ovan om och om igen.

Vi finns här för dig!

Kram

Nicka
sön, 2020-07-05 - 21:31

Hej Vita smultronet,

Jag hittade till din tråd först idag när jag surfade runt lite på forumet. Och oj vad jag känner igen mig i dig!

I hur ni började, du och din man , och allt var lagom och ni delade på en flaska vin. Tills att det nu blir att han och går och lägger sig efter några öl medan du själv ”festar loss” hemma i din ensamhet.

Jag känner också igen mig i alla din duktighet, när du springer runt och klipper ner syrenerna, tar en löptur mm - och hela tiden vet du att du har din belöning, VINET, som väntar på dig. Jag är precis likadan.

Och så längtan, förhoppningen, att det nog på något sätt ska funka att dricka kontrollerat, för tanken att sluta är för skrämmande….. Precis så tänker jag.

Jag brukade dricka 1-2 flaskor vin om dagen. Visste länge att jag måste göra ngt åt det och sista tiden bara eskalerade det. Hela livet handlade om att planera så att det fanns vin hemma, och det första jag gjorde när jag kom hem fr jobbet var att hälla upp ett glas (som blev flera) när jag lagade mat.

För 19 dgr sedan konfronterade min man mig och sedan dess har jag varit nykter. Jag har sagt att jag tar en vit månad och att jag under den tiden funderar igenom hur jag vill dricka framöver. Tanken på att inte dricka igen är fortfarande väldigt skrämmande för mig, men jag har blivit lite bättre på att inte tänka att jag måste ha en plan för allt och jag har också accepterat att mina tankar kring drickande faktiskt ändras av tiden. De är idag, dag 19, väldigt annorlunda mot hur de var dag 1, och jag mår idag mycket bättre. Hur jag ska göra efter min vita månad vet jag dock inte än. Men jag tänker inte så mycket på det. Jag vet bara att idag tänker jag vara nykter.

Jag känner verkligen med dig när jag läser det du skriver. Jag tänker också att du måste vara väldigt trött, på slutet kände jag helt enkelt att jag inte orkade dricka mer, jag var alldeles för trött och slutkörd. Du förtjänar att må så mycket bättre än vad du gör idag! Jag hoppas att du kan känna att du kan få stöd och pepp här, för mig har forumet och alla kloka och generösa människor som finns här och vill dela med av sina erfarenheter betytt (betyder) jättemycket! Kram!

Vita smultronet
sön, 2020-07-05 - 21:35

Tack för ert fina stöd. ❤️ Sitter och gråter när jag läser era svar. För visst är det sorgligt...?

Men bara jag själv kan ändra på det. Nu ska jag nyktra till och ta mig upp ur denna grop. Det kommer bli skitjobbigt. Men då vänder jag mig hit. Jag är så ensam i det här. Som på ett öppet stort hav utan åror...

Vita smultronet
sön, 2020-07-05 - 21:42

Precis så är det. Jag är så trött och så slut. Jag skyller på jobbet. Vi jobbar ihjäl oss. Jag skyller på värmen, på att jag behöver semester. Men egentligen vet jag att det ör alkoholen som ställer till det. Som ger mig min trötthet. Som gör mig slut. Gör att jag inte orkar, bli irriterad, lättretlig...

Som irriterar familjen eftersom de ser mig vara slut och trött, irriterad och fumlig. Usch. Usch och blä. Vill inte mer...

Se klart
sön, 2020-07-05 - 21:48

Det som är ensamt med att bli nykter är så krasst att ingen annan kan göra det åt dig. Jag tror vi alla som har en tids nykterhet i bagaget känner så. Det ÄR ensamt, beslut och hålla fast vid. Gemenskapen här- när man bestämt sig för att förändra sitt drickande- har för mig varit avgörande, ovärdeligt. Att med lite stabilitet i nykterheten få ”ge tillbaka” och stötta om man kan, är en bonus.
Jag blir som flera redan skrivit, ledsen av att läsa dina inlägg och som Nicka skriver, det är enormt tröttande för kropp och själ, detta enorma våld som vi begår på oss själva. Slitsamt.
Enkelt är det inte att sluta, men du och jag vet att det sannerligen inte är enkelt att dricka.
Imorgon kommer du att läsa igenom det du skrivit. Då är det dags för en nyktert beslut. Jag hejar på dig. Kram.