av snusen

snusen
sön, 2020-07-12 - 14:49

Insåg i våras el rättare sagt tidigare att jag behöver hjälp försökte hitta ställen där man kunde va anonym men alla kommunala instanser har ju anmälningsplikt och gick inte va anonym. Har inte råd söka privat hjälp. Så tillsats kastade jag in handduken och kontaktade,sociala. Men de jobbar ju inte fort direkt hålls,fortfarande på att utredas vilken hjälp jag behöver fast jag redan vet det och förklarat min situation. Och känner de fokuserar på fel saker. Jag dricker för döva min ångest vet varför jag har ångest så de är de som som är problemet inte alkoholen i sig. När jag har perioder då livet är bar har jag inget behov att att supa då kan jag gå ut ta en öl el låta bli och bara njuta. Men nu har mitt drickande eskalerat till den punkt så jag inte har råd dricka längre och måste skaffa pengar på andra sätt för ha råd dricka. Och soc säger de förstår men ja just de ska ju utreddas. Och plus de är de semestertider. Ser ingen annan utväg än bara ge upp jag orkar inte strida längre för få hjälp. De har snart gått fyra månader sen jag bad om hjälp och min situation har inte blivit bättre utan sämre. Känner mig inte bekväm el hemma med AA alltid känt mig som ett ufo på deras träffar plus de ger mig inget lyssna på andras problem. Och vända mig till akutpsykiatrin finns inte ens på kartan de har gjort mig så illa och totalt avfärdat mig så sätter inte min fot där mer. Vet inte vad jag ska göra el vart jag ska vända mig. De känns som de ända som kan ge mig frid är att avsluta allt, jag har ingen ork längrevtill att kämpa för

VaknaVacker
sön, 2020-07-12 - 15:18

Förstår det är kämpigt när du försöker få hjälp och inte får det. Så bra du skriver här! Här finns verkligen stöd att få.

Det som är bra att tänka på är ju att det känns ju bättre just när man dricker men sedan blir den bara värre av det.

När du har det så kämpigt, sök akut hjälp! Har du någon alls du kan prata med irl?
Inte skall du behöva ha det så här. Ge inte upp, du är värdefull. Kram?

snusen
sön, 2020-07-12 - 18:11

Finns bara akut psyk man kan vända sig till och de vägrar jag. Sitta där i 5-15 timmar inlåst i väntan på få prata med en läkare i 10 min kommer bara öka min ångest. Sen kommer troligen läkaren avfärda mig el låsa in mig på avgiftning är inte vad jag behöver. Jag behöver få gå prata med någon kontinuerligt. Psyk de vill bara proppa i en massa mediciner och man får ingen vård där utan de är bara ren förvaring. Nej har ingen att prata med just nu den jag kan prata med är på semester utomlands och vill inte störa då

Kennie
sön, 2020-07-12 - 23:06

Kanske inte riktigt det stöd du söker, men här får man vara anonym och prata om sina problem. Kan du under tiden du väntar på soc utredning minska på alkoholen själv? Du skriver att under perioder när livet är bra kan du lätt välja att inte dricka. Vad behöver förändras för att dit liv ska bli bra igen? Ge inte upp, du är värd att få den hjälp du behöver! Och som sagt, här finns många som lyssnar och försöker stötta..

snusen
mån, 2020-07-13 - 00:40

När jag mina perioder då jag kan dricka normalt har jag knappt någon ångest och allt i livet flyter på. När jag var liten så svek och övergav min mamma mig och de har jag aldrig kommit över så när jag känner mig övergiven här och nu så kommer även den gamla smärtan upp och jag klarar inte av hantera de. Känslan av vara helt oälskad. Allt annat skit som hänt mig i livet har jag bearbetat Men inte de med mamma kan förtränga de i omgångar men varje gång såret rivs upp så tappar jag de och dricker för döva. Och jag vill inte behöva hamna långt ner i skiten igen som sist med hot om Lvm, tvångsvgiftningsr och åka ut/in på psyk och där emellan leva destruktivt.. Men känner att jag är på väg dit igen. Jag orkar inte en sådan resa en gång till. Druckit 7 dar i rad nu, spriten tog slut nu ikväll men orkade inte försöka fixa mer måste försöka bryta men de är svårt när ångesten slår till

Kennie
mån, 2020-07-13 - 07:23

Och just av en förälder, det sätter sig förstås extra djupt eftersom det händer innan man har verktyg att förstå det. Din mammas svek berodde förstås på något som var fel hos henne, inte med dig, men även om du vet det kan det ju vara svårt att ta in. Ibland kan det hjälpa att tänka hur man skulle tänka om någon annan som drabbats av samma sak, där skulle du nog se tydligt att skulden ligger hos mamman som svek, inte hos det övergivna barnet.

Angående ångesten som kommer, det låter kanske klyschigt, men kan du hantera den genom att gå en promenad? Gå ut i naturen, känn att du lever och har en självklar plats i livet, precis som fåglarna och träden. Sen är känslor jobbiga, men de är inte farliga i sig. Alkohol däremot kan ju vara riktigt farligt, som du har erfarenhet av. Se om du orkar kämpa mot suget för att slippa hamna där du inte orkar vara igen, du har makten.
All värme till dig, ta hand om dig..

Ensam1984
mån, 2020-07-13 - 07:31

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men om vi vänder på det. Om jag skulle beskrivit mitt liv som ohållbart, med starka åsikter om sjukvården, AA, psykakuten samt med en underliggande ångest som jag härleder till min barndom. Vad hade du då föreslagit för mig!?

Jag tänker i vilket fall att du behöver ta kontakt med vården och berätta om hur dåligt du mår, det gjorde jag, och jag nämnde knappt drickandet. Men tror att det är viktigt om man inte klarar att sluta på egen vilja.

Sedan är anmälningsplikten inte lika med att ditt liv förstörs, inte i närheten. Det finns en orsak för den, för att man lättare ska få hjälp. Man måste lita på att samhället vill dig och andra det bästa.

Eller gör som många andra här. Skriv dagbok här, motionera, kämpa och överge djävulen själv. Men mår man dåligt psykiskt kan det vara för mycket att fixa själv, bara tänk på det.

Kram

snusen
mån, 2020-07-13 - 13:14

Jo vet känslor är ju bara känslor dessutom förändras dom ju så de jag känner just nu kommer jag ju inte känna 24/7 resten av mitt liv försöker tänka så. Vet min mamma hade sina egna demoner att hantera hennes barndom var inte heller bra och med facit i hand så skulle hon inte valt skaffa barn men just där och då när hon träffade pappa så visste hon nog inte ens själv hur de skulle sluta jag tror ju inte hon valde skaffa barn för sen sabba det utan hennes intention var säkert att vara en bra mamma. Men sen pga hennes liv mm kom ikapp henne så blev det som de blev. Jag är inte längre arg på henne vi har till och med snackat ut och jag fick då möjlighet förklara hur de känns för mig hur de påverkat mig och jag är tacksam för hon lyssnade på mig och satt kvar och inte skyllde ifrån sig fast de måste varit jobbigt samtal för henne. Idag har vi ingen kontakt men de gör mig inget jag saknar inte att inte ha en mamma, den platsen tog min farmor istället och även lite min stora syster. Och så klart pappa så gott han kunde. Men de där såret att jag är oälskad och övergiven de är som ett varigt jävla sår som aldrig vill läka. Jag måste få läka de såret så de blir ett ärr som inte går upp hela tiden. Jag måste lära mig acceptera att de blev så här och de går ju inte göra ogjort.

snusen
mån, 2020-07-13 - 13:38

Hade faktiskt inte bett dig kontakta vården utan bett dig söka privat om du nu haft den möjligheten. Tyvärr kostar privat vård och jag önskade jag hade ekonomisk möjlighet men nu är de som de är. Och ang AA hade jag bett dig gånditbförbbilda dig en egen uppfattaning bara för de inte passar mig så betyder de ju inte du kan ha utbyte av ha kontakt med AA. Ska få hjälp via soc men inget bestämt än vart el hur den vården kommer se ut men är i slutet av utredning så förhoppningsvis kommer de fatta beslut denna vecka. Sen är de ju tyvärr semestertider och de kan ju inte de på sociala påverka. Men har tack och lov fått en bra kontakt på soc så de är bra. Blivit så illa behandlad inom psyk för 10 år sen sa tex en läkare till mig att de är ingen idé lägga resurser på dig för du kommer bli ett psykfall som kommer åka in och ut på psyk och aldrig få ett bra liv. Tog 2 år i privat terapi så gick jag från psykfall till arbetsträna 8 timmar 5 dar i veckan, Som levde bra ångestfritt liv klarade mig själv mm. Tack vare intensiv terapin och folk som trodde på mig och som aldrig svek visst de fanns tillfällen under dessa två år de fick köra in mig akut till psyk men de gjorde de på ett respektfulltsätt och de pratade med mig och fick mig förstå att detta är de bästa för dig nu även om de känns oerhört jobbigt. Och de stöttade mig under hela tiden jag låg inne, kom besökte mig och la timmar på försöka förklara för personal hur jag är och fungerar och att hota mig mm inte skulle leda till något bra. Och ibland fick de även tala,om för personal vilka regler som gäller när man är inlagd och hota medvanmälan. Sånt händer inte inom vården. Där är de bara men så är de nu och så går de inte ens diskutera med dom och allt blir bara fel och man känner sig kränkt och illa behandlad. Så jag vågar inte lita på psykiatri vården har aldrig känt de någon gång sett mig och frågat mig vad kan vi göra för dig vad behöver du för hjälp, hur kan vi göra så att vården blir så bra som möjligt för dig utan här får du en massa piller sen så skickar vi en remiss som de tar upp till 6 månader innan man ens blir kallad till bedönmingsamtal. Sen säger dom ok du missbrukar men då ska du till beroende så kommer man till beroende ja ha du har även psykiska problem men då ska du till psykiatrin.
Fattar inte att vården inte ser att missbruk och psykiskohälsa går hand i hand utan särskiljer det.
Så nej råder faktiskt inte folk söka offentlig vård om de gäller psykiatriska problem sett och upplevt för mycket negativt

snusen
mån, 2020-07-13 - 13:59

Lovade mig själv i natt att nu är de slut på drickandet förvdenna gång försöka åtminstone hålla i till på onsdag både för mitt egna bästa men även ur ekonomisk synpunkt. Pengarna sinar lite väl fort nu och vill inte hamna i en sits där jag börjarvfundera på andra sätt att få tillgång till alkohol el,pengar, been there Done that. Men vad gör jag jo jag marschera in på bolaget och nu korkat upp. Men bara druckit några klunkar. De är vid sådana här tillfällen jag fullständigt hatar mig själv och helst bara vill lägga mig ner att dö. De är bara min absolut bästa vän som vet att jag återfallit med mitt drickande, min familj vet inget de vet knappt något om mitt liv i övrigt heller. Har en vän till men inte vågat berätta för henne, har så svårt för att säga till vänner när jag tex mår dåligt utan sätter alltid på ett glatt ansikte och är den som hjälper andra må bra. Men mitt egna dåliga mående förtränger jag. Jag är inte rädd min vän ska säga upp bekantskapen utan hon skulle förstå och hon vet hur mitt liv sett ut och vet jag har mycket i bagaget. Men ändå drar jag mig för vara ärlig mot henne ang drickandet. Hon är en bra vän och vet jag kan lita på henne. De har jag fått bevis på förr.

Rosette
mån, 2020-07-13 - 16:29

Du har startat en tråd här med titeln "orkar inte mer". Alkoholen har verkligen tagit en för stor plats och du mår inte alls bra av den. Du har vänt dig hit som ett sätt att sätta ord på detta och hur du mår, bra och modigt gjort!

Det är inte alltid så lätt att formulera hur en mår, söka stöd utåt och du gör det bra. Utifrån det du berättar låter det som du mår mycket dåligt, till och med tankar om att inte vilja leva som dyker upp, bra att du skriver och att du tar dig själv och ditt mående på allvar. Även om du vet att det är så att du kommer må annorlunda, alltså mindre dåligt så är det bra att du skriver. Då kan vi ge dig stöd härifrån.

Du funderar på om du ska berätta för en nära vän, något som kanske känns svårt när du är en person som inte har så lätt för att söka stöd om jag förstod dig rätt. Det låter lite här som att du laddar inför att ta det steget också genom att skriva här om jag förstår rätt. Du känner ju dig själv och vad du vill göra men det låter som en god idé att berätta för någon mer om hur du har det.

Du har fått flera svar här och hoppas något känns hjälpsamt och att du fortsätter att skriva och berätta. Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

snusen
mån, 2020-07-13 - 17:33

Nej, jag mår verkligen inte bra just att bara gå runt vänta på behandlingen känns så jädra segt. Jag ser mitt liv och mående raseras i fullfart och inget händer och jag klarar inte själv stoppa framfarten just nu. Fast de händer saker men tar sån jädra tid, tid jag känner jag inte har. Jag vill inte hamna där jag hamnade sist med massa inläggningar på psyk som typ bara ledde till sämre mående och massa avgiftningar. Vill verkligen inte hamna där igen men känner de är inte långt borta nu. Då avslutar jag allt hellre än utsätta mig för de igen. De stället jag skulle börja gå på öppnar först igen 15 aug de är hel månad bort känns som en hel evighet just nu. Nej har jättesvårt för be om hjälp rädd för man inte ska ta mig på allvar el inte förstå och då är de bättre dölja ens mående förr skydda mig mot känna att jag blivit sviken. Skulle hålla mig nykter idag men inte ens ett halvt dygn klarade jag dricker iofs långsammare nu och inte lika hetsigt utan mer bara hålla ångesten borta får göra nytt försök i morgon.

Kennie
mån, 2020-07-13 - 20:04

Försök igen imorgon, berätta för vännerna, häng kvar här! Du vill ju, och du kommer klara dig vidare till ett bättre mående än detta. Ge dina vänner en chans att hjälpa dig. Jag tror på dig, du är ju här för att du inte vill ge upp.. Använd den viljan till att vägra bolaget imorgon. Börja med den dagen. Du har så kloka tankar om din situation, och även kring din mamma och hur hon haft det, jag önskar dig styrka att orka vidare.

snusen
tis, 2020-07-14 - 08:33

Vaknade 5 i morses gick inte somna om, vin kvar ja ni kan ju räkna ut resten. Men nu är de knappt något kvar. Så nu är jag i valet och kvalet be om hjälp av soc att komma in på avgiftning, de har gått så långt :( Där jag absolut inte ville hamna är jag nu. Vet inte vad jag ska göra nu.

snusen
tis, 2020-07-14 - 12:07

Aldrig i livet att jag avgiftar mig via dem. Rena skräck upplevelsen inlåst får inte ha sina egna kläder, blir kroppsvisiterad, mobil beslagtas, urinprov när som helst vägrar du bältas man, personal som behandlar en som skit ungefär du är missbrukare så du är inte värd bli behandlad bra. De utgår ifrån att alla är knarkare och ärvdär mot sin vilja och har en plan att smuggla in knark även om man inte ens överhuvudtaget någonsin knarkat. Kan förstå de har vissa regler men att utgå från att alla är knarkare och behandla en värre än om man satt i fängelse och utgå från man bara vill ha droger hela tiden fast man sökt dit frivilligt de är inte rätt metod. Aldrig blivit så illa behandlad som när jag varit där, oengerad personal som kör med hot om bält ing för lilla minsta grej. Mår sämre efter avgiftning än innan pga man blivit illa behandlad vilket inte lett till fortsatt nykterhet när man väl lyckats ta sig ut. Är den avd som blivit mest Ivo anmäld i hela länet. Men finns andra aktörer tack och lov där jag bor och både soc och jag är överens om de är bättre alternativ och dit vi ska vända oss ingen annanstans. Skönt jag har en bra soc inte alltid en förrunat.

snusen
ons, 2020-07-15 - 11:36

Pratat med soc ang avgiftning men hon kunde inte följa med mig förens nästa torsdag, jag vet inte ens om jag finns nästa torsdag. Jag orkar inte hålla på så länge skulle kunna be min vän följa med mig i mån bitti men jag tvekar. Han vet om att jag dricker men hur de vart senaste tiden och i vilken omfattning de vet han inte. Jag vet vad som är bästa beslutet för mig, ringa min vän och be han följa med mig, men så jävla svårt att be om den hjälpen. Tänk om han är upptagen, tänk om de redan är fullt el de anser jag inte behöver avgiftning. Man måste våga för att kunna vinna heter de ju. Att de ska va så jädra svårt. Får försöka ta mod till mig under dagen

Kennie
tors, 2020-07-16 - 00:02

Förklara att det är viktigt och att du behöver hjälp. Och ge inte upp, du orkar lite till. Fokusera på att ta hand om dig så gott det går fastän du dricker, ät, drick vatten, ta en liten promenad, vila. Och kom ihåg känslan när suget faktiskt släpper och du kan andas ut, du klarar dig dit igen.

snusen
fre, 2020-07-17 - 13:09

Blir ingen inläggning fixar de själv i stället. De blir lugnast så. Jag har extremt svårt för ligga inlagd oavsett de gäller avgiftning el psyk, alla dessa regler och att man blir behandlad som mindre vetande ibland de brukar bara leda till onödiga konflikter mellan mig och personal. Vissa regler kan jag verkligen inte förstå mig på ochndå lite ångest på de så är tjafset igång. Så just nu ligger jag i sängen inte gått upp en brukar bli så första dagen att jag mest sover. Så kvällen kommer tillbringas framför teven med något gott att äta. Så får vi se hur resten av helgen blir. Ska på 17:årskalas i morgon i alla fall men har lust boka av får se hur jag gör. Men var skönt vakna nykter idag de de sista dagarn har varit ett rent helvete igår var jag nästan färdig för ge upp helt. Grät hela dagen hade mailkontakt med soc som försökte peppa mig hela dagen. Vi ska ses nästa vecka för gå genom utredningen sen så är den klar förnyas upp och beslutsfattare. Var mest de igår jag var så uppgiven över att de tar så lång tid och mitt missbruk bara eskalerar känns som kämpa i motvind ensam och andra bara står och ser på. Jag tog kontakt med soc och bad om hjälp för de inte skulle gå så här långt. Så känner mig väldigt arg, besviken över den långa utredningstiden. De får mig till tappa sugen att ens försöka själv hålla mig nykter. Men just nu är jag extremt trött på drickandet baravtanken på dricka ger mig avsmak just nu. Får se hur länge de håller i sig :):